I somras tog jag de här bilderna och skulle skriva ett sminkinlägg! Men sen försvann bilderna någonstans på datorn där jag på riktigt har… 23 792 bilder!? Kan det verkligen stämma, vad har jag ens tagit kort på? Och varför kan jag inte radera bilder?

Hehe, hittade den här också:

Nä, men nu var det inte det skulle handla om, att jag alltid måste glida in på mig själv. Det skulle ju handla om vilket smink jaaaag använder. Jag hörde i nån podcast för längesen om att man tydligen ska köpa nytt smink varje år. Alltså för att det blir dåligt. Åh fan! tänkte jag och började fundera på vilket barn det var som låg i magen sist jag köpte en helt ny uppsättning smink. Jag skulle kunna säga att det var Max, men då ljuger jag.

Armani foundation, som är bra men kanske lite väl täckande kanske, plus att jag råkade köpa fel färg men det är ju inte deras fel. Om man ska skylla på nån så är var det den danska donnan i Köpenhamn som sålde den till mig.

Sen älskar jag deras Fluid Sheer Highlighter, som jag duttar lite på kindbenen så där lite nonchalant. Slutar alltid med att jag blir lite shimmer-blind och går lite väl hårt på den. Men lite roligt måste man ju få ha.

Och Chanel de jäklarna, de vet vad de ska göra för att imponera, i alla fall på mig. Läppstiftet, som jag för övrigt får sjukt många kommentarer som undrar vilken färg det är (Carmen ), är absolut mitt favorit! Känns inte som jag behöver något annat. Men sen sörrni, med läppennan så fick man inte bara med en pennvässare på köptet som en liten surprise, utan det var även en läppensel i andra änden. Något som jag aldrig brukar använda men nu är helt hooked på. Det blir så sjukt mycket snyggare och sitter bättre. Och det måste man ju säga är ett billigt frö för Chanel att så hos sina kunder, då i alla fall jag är jäkligt lättköpt och kommer vilja köpa mer.

Och så har vi nagellacket från Chanel också. Som är… rött. Och fint. Och säkert sitter bra om man använder överlack och sånt, men det gör jag icke! Men sen ser mina målade naglar ut så här till 96% också:

Och så här ser nagellacket ut på en för längesedan målad vit vägg:

e.renck

Solen läcker in genom rullgardinen, rakt in i ögonen. Jag vaknar från tunneln jag går i. Väcks av stolar som skrapas i golvet på nedervåningen, och pipet från en microvågsugn som har varit klar alldeles för länge. Öppna luckan, för helvete. Innan jag slår upp ögonen känner jag efter i kroppen att allt är på sin plats och att bebis sparkar, antingen har jag sovit på en napp eller så har jag ont i njurarna på grund av vätskebrist. Rummet är kvavt och jag känner en smak av barndomens Mariekex ligga som en hinna i munnen. Vad är klockan?

Staplar mig upp i badrummet och ser mig själv i spegeln. Än en gång är jag helt prickig i ansiktet av små, små blåmärken, och jag undrar om det bara är jag som är så klen att jag spräcker kärl när jag kräks?

Men nu har jag sprungit min del och gått i mål i denna magsjukestafett, och hoppas att jag inte har lämnat över pinnen till någon annan.

Hörs snart igen!

En av mina bästa sidor är att jag är en problemlöserska. Eller att organisera i livet liksom. Det har tagit sex år för mig att fatta och acceptera att vi inte lever ett helt “vanligt” liv på vissa plan. Till exempel det här med att mina barn, speciellt Jack, har rest mer och bott på fler ställen än vad jag någonsin hade besökt innan jag träffade Johan, vid 5 års ålder. Eller att vid varje graviditet och förlossning har jag haft så många olika läkare och barnmorskor i olika länder och städer, en som gör nupp-testet i Vancover, för att sen göra rutinultraljud i Stockholm, och få en Rh-negativ spruta i Skåne och sen föda i USA. Så det känns som jag har visat min snippa för fler främmande personer under graviditeterna, än när jag hängde på Lilla Baren på Riche back in the days. 

Men jag tycker alltså att jag är bra på att styra om och styra upp när det svänger i besluten som det alltid gör i vårt liv. Satta datum som blir flyttade eller inställda, eller helt plötsligt måste Johan resa bort i två veckor eller nått annat skit som händer. Men då är jag där glatt i min kvinnoroll och fixar, utan att klaga. Jo, jag klagar. Och surar, men sen tar jag tag i saker och löser det.

En av mina sämre egenskaper, jag har flera, är att jag har någon slags kontaktfobi. Jag vill kräkas när mobilen ringer, blir stressad av mail och text-meddelanden. Vet inte varför det är så. Men jag tror att det är för att jag inte riktigt kommer från samma slags “mail-kultur” som många andra. När jag jobbade på Södersjukhuset i Stockholm så kanske man öppnade mailen tre gånger i månaden, om man kom ihåg lösen. Johan till exempel skickar och svarar på typ 30-40 mail om dagen, då kan man ju inte ha tid med att få ångest varje gång det plingar till.

Men det är som att när jag ska svara på mail eller liknade så vill jag helst sitta vid datorn, jag kan inte vara så där effektiv att svara på mobilen medan jag åker bil eller liknande för då kräks jag. Sen ska vinden vända, tuppen gala, det ska vara fullmåne och det ska finns två torsdagar i en vecka. Typ. Så det är ju svårt att få till, plus att jag vill att varje mail ska vara personligt och fint, när det egentligen hade räckt med en tumme upp. Så då växer den där svara-högen tillsammans med mitt dåliga samvete, och ångest över att jag inte kommer ha några vänner kvar.

MEN, jag gick igenom lite kommentarer här på bloggen och vill svara på några. Har missat jättemånga och jag ber om ursäkt för det. Här är några svar till era fina kommentarer på inlägget om att vi skulle flytta till Vilnius: 

Spännande! Lite nyfiken, då får minstingen inte amerikanskt medborgarskap? Eller en av er kanske är amerikansk medborgare? Oavsett önskar jag lycka till och hoppas få följa med via bloggen.

Nej tyvärr får inte bebisen amerikanskt medborgarskap. Det är faktiskt bara Max som har det. Den här bebisen kommer nog vara väldigt glad när hen växer upp och var så nära att få ett amerikanskt medborgarskap, men istället fick ett Litauiskt. Fast jag vet faktiskt inte riktigt hur det funkar här om man automatiskt blir medborgare, precis som i USA, när man föds här. Får kolla upp det.

Häftigt att pröva något nytt, är tanken att ni ska flytta tillbaka till NY sen igen när inspelningen är klar? Håller tummarna för att ni kommer trivas!!

Tack! Ja det är absolut tanken att flytta tillbaka igen. Jag längtar faktiskt. Inte så att jag vantrivs här i Vilnius men det är ju inte hemma, fast vi verkligen har blivit bortskämda med allt vi behöver.

oj spännande! hur kommer det sig att du måste föda på en amerikansk privatklinik? kan man inte föda på ett vanligt sjukhus där i Litauen?

Det kan man säkert. Eller så kan man inte det för att vi inte är skrivna här, vet faktiskt inte. Men det här sjukhuset var det som produktionen här hade letat fram, det är garanterat att alla pratar engelska i alla led. Vilket jag har märkt efter vår tid här inte alls är självklart. Men jag vill vara säker på att jag hajjar vad de pratar om ifall något skulle hända, så att det inte bara är läkaren som pratar engelska utan att alla gör det. Sen låter det lyxigt med ett Amerikanskt privatsjukhus men helt ärligt så är det inte någon skillnad på detta och något sjukhus i Sverige.

Sen fick jag en kommentar på inlägget som handlade om att jag hade varit ensam utan Johan i fyra veckor:

hej och tack för en härlig blogg! en klurig och lite privat fråga kanske, men hur kommer det sig att ni valt att bo i NY? Om du nu är den som är hemma med barnen medan din mans jobb kan vara lite var som helst beroende på projekt, så borde ni väl kunna ha er bas i tex Stockholm där du verkar känna dig mer hemma och har din familj? kram

En bra fråga tycker jag. Jag älskar ju faktiskt New York även om jag aldrig någonsin hade en dröm eller en vilja att bo där innan jag träffade Johan. Och hur mycket jag än kan älska staden och livet där så kommer jag alltid att ha perioder när jag längtar till Stockholm. Ibland tänker jag att det skulle vara så mycket lättare att bo i Sverige. En sån grej att man inte alltid behöver betala någon för att gilla ens barn, utan att det finns en mormor och morfar som vill hoppa in och vara barnvakt ibland.

Men även fast min man filmar runt om i världen så är hans bas i New York. Det är ju bara inspelningarna som brukar vara i andra länder, men allt annat sker i New York. Jag visste det när vi skaffade barn att jag skulle spendera mycket tid där, men skulle jag hata att bo där det så är det ju sjävklart att vi skulle lösa det på något sätt. Men just nu funkar det bra. Kram.

Kan ni inte fylla på med fler frågor om ni har några? Så kan jag samla dem på hög och vältra mig i ångest när jag låter bli att svara på dem. Hehe, nä men kanske samla dem i ett eget inlägg och liksom kötta av allt på en gång? Eller är det kanske förmätet av mig att tro att ni skulle ha några frågor till mig? Det är inte min menig. Meeen, om ni skulle ha så ställ gärna. Och jag minns inte hur många jag legat med, så den frågan kan ni hoppa.

e.renck

“I Stockholm är jag född, där har familj och jag hittar nästan överallt…” För att citerar Orup, den sexiga lille jäkeln. Det blir den eller Stockholm i mitt hjärta…med Lasse B som jag har i hjärnan efter att jag varit i Stockholm. Det var en snabb vecka, och jag hade hundra saker på min lista som jag ville göra. Jag hann med tre kändes det som. Eller hann vet jag inte om det är rätt ord, jag hade nog för höga förväntningar på vad jag skulle orka med. Det är så lätt för mig själv att tänka att jag är lat och klen som inte orkar, men glömmer ju bort att jag faktiskt är gravid. Och i slutet av veckan hade jag en konstant träningsvärk i mina svaga, uttöjda magmuskler. Hade väl typ spänt mig så mycket tror jag, plus att jag tyckte inte att jag kände bebisen röra sig så mycket som förr. Så det blev ju en extra stress. Men nu mår vi alla bra.

Vi åkte hem till min mamma på påskafton. Eftersom vi alltid är hemma i NYC på jul och på nästan alla barnens födelsedagar så var det fint att fira hemma hos henne.

Det är ju alltid en trip down the memory lane att komma hem till mamma. Och den här gången gick jag ner i källaren för att rota i mitt tidigare liv som är nedpackat i flyttkartonger. Där ligger allt i från saker jag gjort i slöjden, bokmärken, foton, och sönderbläddrade skolkataloger med Oboy-fläckar och Skogaholms-smulor inuti, till onödigt stora tunga buntar med Frida-tidningar.

Jag hittade även gamla leksaker som jag tog upp till Jack och Harriet. Barbie-dockor med huvudet nedtryckt på axlarna för att kunna sitta kvar efter för många års slit, och My Little Pony med tossig man och svansar. Det var fan det finaste jag hade när jag var liten, och nu när man tog i dem så kände man en hinna av över 30 års kärlek, lek och smuts. Klet blandat den välbekanta källardoften som påminner om julpynt, och som troligtvis aldrig kommer gå att tvätta bort. Jag och min syster gick igenom vilka olika lekar vi lekte, vilka kläder som var mest populära, och vilka av dockorna som alltid fick vara den elaka. Och vi råkade nog låta lite för högt när vi hittade just de där finaste skorna, de som ändå aldrig riktigt satt kvar på Barbies lindade liljefötter.

Vad hittar man mer i lådor från förr? Jo, bilder! Scrolla förbi detta om ni tycker att det är tråkigt, men till den där lilla, lilla Elin finns det så mycket jag skulle vilja säga.

Slut på bildregn! Jag hann dock med lite shopping i Stockholm.

Jack ville så gärna ha en klänning när Harpan och Max fick en när vi var inne i Mini Rodinis butik, och det kan jag ju självklart inte säga nej till. Jag vill att han ska ha på sig vad han vill, och trivas i det. MEN samtidigt är jag livrädd att när han hoppskuttandes till skolan med den gröna klänningen fladdrandes runt benen, kommer bli retad. Att när skoldagen är slut kommer han vara förkrossad och aldrig mer vilja ha den på sig för att han har fått elaka kommentarer. Tror att det skulle funka lättare i Sverige än här och i USA. Jag vill förstås inte att hans lilla hjärta ska bli krossat och att han ska få sån tydlig bild om rådande könsnormer redan, och jag vill egoistiskt nog inte få bekräftat att vi som föräldrar skulle ha misslyckats med att byggt upp hans självkänsla om han blev påverkad av vad de andra barnen skulle säga. Förstår ni hur jag menar? Alltså det ska ju komma hemifrån att han ska känna sig så trygg i sig själv, så att han kan skaka av sig kommentarer och istället tycka att de är alla andra som tänker fel. Men jag kanske måste sluta projicera mina egna barndomssår av grupptryck och rädsla för utanförskap, och tänka att han faktiskt inte är jag. Han fixar nog det där galant.

Sen hittade jag den här skylten hemma i en låda i badrummet;

Och det kan nog bli ett helt eget inlägg om vad jag kände när jag höll i den.

Annars var det en lugn vecka med kompis och parkhäng, en middag på stan, slözappande på TV med svenskt lösgodis, och bara ett enda ex spottat på stan som jag inte låtsades se.

Syns snart igen Stockholm.

e.renck

Så var det det här med att våga drömma. Jag skrev ju det här för ett tag sedan, och det verkade vara många av er som kände igen er, och också kanske tvivlade på att just era drömmar var värda att ta tag i. För det är ju så jag har känt i alla fall. Men nu jäklar så pyr det en glöd inom mig faktiskt, och det är något annat än halsbränna jag känner, och snart hoppas jag att hela jäkla skogen brinner. För nu är jag pepp!

Jag tror att det finns två olika vinklar på varför jag tycker att det här har varit svårt att prata om, och en är det som jag nämnde i det länkade inlägget, att om man pratar om vad man vill göra så måste man liksom göra det, och att då kan det bli det första steget mot ett misslyckande.

Och den andra tanken är att om jag pratar för mycket om vad jag drömmer om, så kanske hjärnan tycker att det räcker. Förstår ni hur jag menar? Att om jag går och berättar om mina idéer, planer och drömmar så nöjer sig psyket med att bara prata om det utan att faktiskt ta tag i det.

Men nu sätter jag fyr på den den torra stubben vid skogskanten och pratar om det. Och antingen leder det till att jag tar tag i biffen, eller så gör jag inte det. Och det är också okej.

Jag har två grejer som står på min lista:

Det första är att jag vill skriva en bok. Planen var att jag skulle börja nu när vi är i Vilnius, men det har liksom inte blivit av. Jag har lite idéer vad den skulle kunna handla om och tonen, men det är fortfarande svårt. Jag öppnar ett nytt dokument på datorn och det går liksom inte. Det sitter verkligen en spärr i huvudet. Tänker att jag skulle skriva här i bloggverktyget WordPress, så det känns lite mer som jag skriver ett blogginlägg till er, men jag vet inte, det kanske är lite psyko.

När jag slutade sexan i Skönstaholmsskolan i Hökarängen så skrev min klassföreståndare Anna längst bak i en bok till mig; Jag ser fram emot att läsa en av dina böcker i framtiden. Och det har jag burit med mig sedan dess, och i och med att jag började blogga så kommer det tillbaka till mig hur mycket jag faktiskt gillar att skriva. Och hur mycket jag gillar mig själv när jag gör det.

Det andra grejen på min lista är något som jag har tänkt på nu i 2-3 år. Och ibland önskar jag att jag bara kunde släppa det, för det vore så mycket lättare att ge upp, “göra en Elin” liksom. Men det kan jag inte den här gången, för det här är något jag önskar ska finnas i framtiden för mina barn.

Det är så att jag har kommit på en app. Eller om det ska vara en slags inställning, det vet jag inte ännu, men den ska finnas på mobilen. Den är till för föräldrar och fungerar som ett skydd mot att deras barn blir sexuellt utnyttjade på nätet. Det här är världens mest förenklande förklaring som jag drar nu, men man ska alltså kunna som förälder blockera vissa saker som barnet/ungdomen kan göra med telefonen.

Jag har vridit och vänt på internet och har inte hittat något som liknar min specifika idé. Och ju längre jag har väntat desto mer har tekniken utvecklats och nu skulle det utan tvekan funka rent teknologiskt. Jag vet bara inte var man ska börja? Jag är ju så långt ifrån en projektledare eller en entreprenör som man kan komma tror jag, så det är så svårt för mig att fatta hur man förvaltar eller tar en idé vidare?

Men nu åker tänkarmössan på ordentligt, så se upp för elden!

e.renck

En liten graviditetsuppdatering tänkte jag kunde vara på sin plats när inspirationen tryter. I söndags gick jag in i vecka 24. Snigelfart för mig och jättesnabbt för er kanske, ni vet ju hur det kan vara med andras graviditeter. Ena dagen får man veta att nån är nygravid och nästa dag så har de en bebis på magen. Eller så reflekterar ni inte alls, hehe.

Jag kan faktiskt erkänna att det helt plötsligt har smygit sig på en 3-barnschock den senaste tiden. Och det är ju för att Max nu är en liten person med större behov, hon kan ju inte bara hänga med på en höft som förr liksom. Så nu är det verkligen tre viljor som ska tas hand om. Och visst passar det bra att skaffa en fjärde då? Har förståelse för både de som väntar mellan syskonen och de som köttar på.

I vårt fall handlar det ju ganska mycket om att min man inte är en spring chicken, så att säga nu i påsktider. Jag har säkert skrivit om det tidigare, men med fyra barn så kan vi inte vänta 4-5 år mellan varje. Johan är ju typ medveten om att han kanske inte kommer få uppleva massa barnbarn, usch vad hemskt att skriva om känner jag nu, och det kanske är lite sorgligt att han fick barn sent i livet. Men bättre sent än aldrig får man tänka och jag är sjukt glad att han träffade mig så han fick sina barn. Kan men ens säga så om sig själv förresten? Låter kanske lite kaxigt.

Men annars är det bra med magen. Har en navel som sticker ut som en liten penis på något konstigt djur. Var hos doktorn och sjukhuset som jag ska föda på, och det verkade helt okej, förutom att läkaren hade en andedräkt som skulle kunna döda det där lilla konstiga djuret. Men det är ju inte uppe i mitt ansikte han ska befinna sig och andas. Tycker att hela sjukhuset och sättet påminde mer om Sverige än USA, vilket jag känner en lättnad för.

En sak som jag känner är skillnad den här fjärde gången, är att nu börjar kroppen liksom märka av att det har varit fyra graviditeter på fem år. Och jag tänker specifikt på mina bäckenmuskler. Har varit duktig med knipövningar under och efter de andra graviditeter, och jag kämpar på nu med. Och det här tar emot lite att skriva men att nysa nu, är lite risky business så att säga.

Så jag är glad att jag packade ner denna lilla godingen: Elvie.

Det är alltså ett litet ägg som man tränar knipövningar med. Man stoppar in den i härligheten och via blue tooth så kopplar den ihop sig med din mobil där du har en app. Sen gör man övningar via appen och nästan spelar spel med snippmusklerna. Så följer man ett träningsprogram och så kan man se statistik på hur starkare man blir. Jag kan erkänna att jag inte använder den så ofta som jag borde, man måste hålla på och ladda den och sånt, men nu ska jag ta tag i det igen.

Och nu önskar jag att jag kunde säga så där lite bloggigt att alla mina läsare får ta del av nån bra deal för att jag har nått samarbete med Elvie. Men det kan jag tyvärr inte, för det har jag inte, vilket är så synd eftersom den är snordyr. Men det här är ett tips i alla fall. Viva la snippi!

Annars då? Undrar om jag pratar lika mycket som jag vill skriva? Kan hon aldrig hålla tyst den där Renckan? kanske folk tycker. Men det tror jag inte, är nog inte så pratig i sociala sammanhang.

Men som avslutning på denna gravstatus så kan jag berätta att det åker det hiss i magen när jag ser alla mina svarta H&M-mammabyxor som jag har. Den känslan brukar inte komma förrän i slutet annars, att man är så trött på sina mammakläder. Så jag råkade köpa en post-preggo outfit, tycker den är lite rolig och den kommer nog bli bra sen, även om jag ser ut som GB-gubben nu. Eller så kommer den påminna om någon halvleks-graviditetsmående så jag inte kommer vilja använda den…

e.renck

Oj oj nu går allt trögt. Eller för snabbt kanske? Vilket som, så leder det till att inga barn blir gjorda här hemma och inget annat heller känns det som. Lämnar barn på skolan, åker och handlar på Rimi Hypermarket, kommer hem, blinkar och sen är det dags att hämta barnen igen. Fattar inte var tiden tar vägen. Så jag har tyvärr inget spännande att berätta här ifrån… Världens mansförkylning, trött och torr. Har dock kommit iväg och simmat två gånger, så jag misstänker att iallafall två av de tre har sin förklaring i det.

Men det börjar bli vår i Litauen! Precis som i Sverige så blomstrar allt upp när solen kommer fram. Jag vill också sitta på en iskall uteservering i solen en ledig lördag, lite härligt bakfull och kanske lite nykär, och med rödfrusen näsa och stela fingrar sippa på en öl. Sen kanske det kommer polare som en efter en slår sig ner, och alla berättar om smarta och intressanta saker de har gjort och ska göra. Och ju längre vi sitter där så går lunchen över i middagsplaner, och vi lindar hårdare in oss i filtarna som hänger över stolsryggarna som har släpats i marken i för många säsonger, och har en doft av rök, smuts och något oidentifierbart. Kanske en doft av förväntningar och ungdom. Och skulle man se oss på håll, så skulle man tänka att där, där sitter ett härligt okomplicerat gäng som kanske skrattar lite för högt, men ser så där skönt avslappnade ut. Solglasögon framför osminkade ögon och coola mössor över ett välskött men tilltuffsat hår som inte är ett resultat av lättja, utan av en alldeles för rolig och tokig natt.

Fast det är 16 veckor kvar. Men jag tror dock att det är mycket annat i livet än graviditeten som gör att det ovanstående får levas via minnen just nu.

Med det här är lite av det vi gjort den senaste tiden;

Dörr i dörr med oss finns ett chokladfik. Och det är väl klart som fan att barnen ska få köra en liten chokladfondue så där innan middagstid på lördagen. Vilka barndomsminnen va? Lovar att Harpan kommer komma ihåg hur hon stack sig så det började blöda på den vassa gaffeln, och att Jack alltid kommer minnas hur den där superstarka ingefärsgelégodisen brände ner i matstrupen på honom. Jag kommer garanterat minnas hur jag fick bära ut Harpan som fick ett sån jäkla snetändning på sockret och störde alla andra gäster som satt på restauranger runt i hela Vilnius. Men det var ju vårt fel. Klart man inte kan ge henne smält choklad när hon egentligen hade behövt äta middag. Så går det när man försöker vara lite härlig och spontan som förälder.

Och så ska jag ju såklart uppdatera er om hur det gick med skolan för Jack! Tack för alla kommentarer och råd. Det var skolan som bestämde sen att han verkade trivas bra i den yngre/jämngamla klassen och att han skulle få stanna där. Hade de sagt att han skulle upp en klass så hade vi sagt till. Det var ju faktiskt det magkänslan sa. Men nu verkar alla trivas och det går bra. De pratar hela tiden om skolan i New York och det är ju inte så konstigt. Lilla pluttisar. Tänk om jag kunde få bära all deras oro och saknad istället. Men jag antar att man behöver alla känslor i registret i viss mån för att växa?

Nu har jag bokat resa till Stockholm i påsk! Jag och barnen åker en vecka. Ser så sjukt mycket fram emot det, har inte varit hemma sen i augusti. Ut till Hökarängen och äta påskmiddag, träffa vänner och familj, äta filmjölk och nyponsoppa och försöka få tag i en omöjlig klipptid hos bästa Victoria. Finns det några andra bra salonger i Stockholm som vill ha en utmaning under påsklovet så hör av er.

Så, jag blinkade, nu är det dags att hämta barn igen. Misstänker att det är förkylning på gång hos dem också. Yeah!

e.renck

Nu börjar vardagen verkligen rulla på här och jag tycker att vi har kommit till ro ganska bra. Sådana här saker som att jag vet vilken låda stekspaden ligger i och vad Crèam Fraiche heter på litauiska. Kanske låter banalt men många bäckar små ni vet, blir en ganska störig flod. Något som jag inte är van vid är att här i huset är det så tyst. Hemma i New York, även fast vi bor i hus i Brooklyn och inte mitt inne på Manhattan, så är det alltid ljud. Hela tiden. Bilar som paniktutar på gatan av någon oklar anledning, byggjobb, brandbilar eller bara högljudda människor som pratskriker på gatan. Jag kanske är känslig men det blir en omedveten stresshöjning. Här hör jag på riktigt fåglar som kvittrar utanför fönstret, fast vi är mitt i Gamla Stan. Och jag känner mig så lugn. Som när man vaknar upp efter vilan på yogan, eller när man har råkat ta en lite för stark värktablett som man hade kvar från att man drog ut visdomstanden. Kan nån relatera till känslan?

I alla fall. Jag tror jag skulle behöva lite råd av er om möjligt. Ni är ju kloka och snälla <3. Men det handlar om barn och skola, och jag vet inte, kanske är jag en curlingmorsa nu som bara borde ta en värktablett och chilla lite. Och det här kanske blir lite långt och tradigt så läs bara om ni pallar. Men Jack och Harriet har ju börjat en amerikansk internationell skola som känts bra. Det är både barn som kommer från andra länder och barn här från Vilnius, och allt sker på engelska. Känns som vi hade väldigt tur att det fanns en sån skola här. Harpan går i preschool 3, alltså för 3-4 åringar och hon passar in som handen i vanten.

Men med Jack så pratades det redan innan vi kom hit att de ville att han skulle börja Kindergarden och inte Pre-K som han går i hemma i New York. Det mumlades lite om att det var för att det var fullt i Pre-K, men att de eventuellt skulle gå att klämma in honom ändå, beskeden var lite luddiga och otydliga. Men det kändes som om de ville ha honom i Kindergarden, alltså en klass högre än det han gick i New York. Jag vill att han ska fortsätta gå i samma årskurs som han har gått i tidigare och inte hoppa upp en klass. Och första dagen vi kom dit så fick Jack träffa rektorn och göra ett litet “test”. Och han är jäkligt smart om jag får säga det själv, han kan läsa på svenska och engelska, stava lite och räkna och ha sig, så rektorn bestämde att han skulle gå i Kindergarden istället.

Men där går det barn som fyllt och ska fylla 6 nu, och till och med några som ska fylla 7. Och Jack fyllde 5 för några dagar sedan. Rektorn pushar och säger att han passar in för att han just kan läsa lite, men vi anser att det inte bara handlar om det. Utan att det finns massa andra aspekter att ta hänsyn till, som social- och psykologiskmognad. Jag vill inte att det ska bli en extra uppförsbacke för honom att först flytta till ett nytt land med allt vad det innebär för en liten 5-åring, sen börja ny skola och plus då börja i en klass där alla är äldre och ligger lite före.

Och inte för att vara en kycklingmamma men jag tycker att klimatet i den klassen var lite hård, det var liksom ganska grabbigt. Och när jag hämtade honom så var det några killar och Jack som hade någon slags karate/brottar-lek som var alldeles för hårdhänt. Har inte sett Jack i nån sån situation förr. Och jag fattar att allt sånt där troligtvis kommer komma ändå, men det får gärna vänta ett år. Alltså han ska ju börja i Kindergarden i höst, men då med jämngamla kompisar och då kommer han ju få lite mer “riktig” skola som Kindergarden just är, men just nu vill jag bara att han ska få leka lite mer. Eller håller vi tillbaka honom?

Just det! Höll på glömma den stora grejen också, pengar! Det kostar ju att gå i den här skolan och i Kindergarden är det mer än dubbelt så dyrt att gå än i Pre-K. Och det är en amerikansk skola, och är det något jag verkligen börjar lära mig om amerikanskmentalitet så är det att cash rule everything around me för att vara lite cool och citera Wu-tang Clan. Samtidigt går jag omkring i min bubbla och tänker att människor faktiskt vill andra människor deras bästa, speciellt när det gäller barn. Men vi kanske har bott i USA för länge, för direkt när vi såg priserna så börjar vi fundera på om han verkligen ligger före sin ålder eller om de bara vill casha in? Och jag skrev ett mail till skolan och förklarade hur vi kände och fick ett ganska drygt svar tillbaka att Jack skulle få prova att gå i den yngre klassen i några dagar men att rektorn har det slutgiltiga ordet.

Och vad säger Jack om allt då? Jag försöker ju inte lägga min oro eller värderingar hos honom utan försöker liksom lirka och dra ut ur honom vad han känner. Men när vi kom till Pre-K i morse så säger han att han hellre vill gå upp till Kindergarden istället. Jag andades och räknade till 10. Då hade han ju bara varit i den yngre klassen en dag, och jag tänker att han fortfarande känner sig ny och lite blyg? Så om han fortsätter prova Pre-K ett par dagar och sen säger fortfarande att han vill upp till Kindergarden, hur mycket ska vi lyssna på det? Låter kanske lite grymt att fråga så, men jag anser ju att vi vet bäst var han hör hemma, vad magkänslan säger och att vi har vetskapen om att i september så kommer han ju få gå Kindergarden ändå. Låt honom leka nu liksom.

Nu kanske ni sitter som ett frågetecken och undrar vad problemet är? Skapar jag ett problem som inte finns? Men jag vet att jag är neurotisk och är så rädd att sabba hans glada, nyfikna, öppna personlighet med att gör att felaktigt val. Alltså antingen att låta honom gå i en klass där det finns äldre barn som ligger före på alla plan med hårdare klimat, men där han kanske får lite mer utmaning. Eller att låta honom gå i den yngre/jämngamla klassen och köra lite mer lek, med risk om att han typ blir uttråkad för att han faktiskt behöver mer stimulans? Puh…

Nu förstår jag verkligen uttrycket “små barn små problem, stora barn stora problem.” Och svårare och mer utmanande kommer det ju bli.

Over and out.

e.renck

Och med här menar jag i Vilnius, Litauen. Jag har inte orkat öppna datorn alls, allt blev för mycket. Men nu börjar det lugna ner sig, men det är en liten känslomässig bergochdalbana faktiskt. Känner att jag inte riktigt kan koncentrera mig på något ordentligt just nu, förutom att vara en mammaörn som flyger med sina skyddande vingar utbredda över barnen för att se till att de har det så bra som möjligt just nu. Jag tittar i smyg, frågar, lyssnar och troligtvis tjatar. Inget annat spelar liksom någon roll.

Men hur gick allt då, med flyg och packning? Johan åkte ju som sagt två veckor innan vi åkte från New York, och det ökar ju stressen lite. Jag var verkligen ute i god tid med packningen, och hade sjukt bra hjälp, men hur förberedd man ändå tycker att man är så blir det ju alltid lite panik. Sådana grejer som man inte räknar med. Till exempel att Harpan fick hjärnskakning två dagar innan vi åkte, och vi fick spendera en orolig kväll på akuten med hjärnröntgen och tårar. Till småsaker som att man 25 minuter innan man ska åka står med ett gem och försöker pilla ut Play Doh ur ett tandborstfodral för att lugna en 3,5 åring, samtidigt som man försöker förklara vad det är för skillnad på att längta och att sakna till det äldre syskonet.

Dagen innan vi åkte så sprang jag och gjorde mitt rutinultraljud. Och det gick bra, men det är ju alltid lika nervöst. Vill ni se en perfekt ultraljudsbild med bebis i profil, där man ser en liten gullig uppåt näsa och en hand som vinkar?

Då får ni googla det, för så här ser min bebis ut:

Men själva resan gick väl så bra som det kan gå. Har inte så höga krav, men självklart gör mitt bästa för att det ska vara så bra som möjligt för alla inblandade. Barnen, andra passagerare, flygpersonalen och mig själv, hann faktiskt se 30 minuter på en film. Sweet. Sen att Harpan fick ett sånt jäkla meltdown när vi skulle gå av i Köpenhamn tycker jag är helt ok, det var mitt i natten för henne och hon är 3 år liksom. Så folk får stirra så mycket de vill. Bam!

Men hur är Vilnius då? Jo, det är grått. Men det är det ju överallt i mars så det är ju inget konstigt och det blir ju vår här också. Folk är otroligt långa, känner mig kort med mina 178 cm. Bra mat, väldigt positivt överraskad. Och på matbutiken kan man hitta svenska varor. Blev lycklig som ett barn när jag köpte Icas Kardemumma skorpor.

Att slita upp barn, och mig faktiskt, från skola, hem och vänner, och sätta i en ny tillvaro är på så många sätt såklart jobbigt, så här i början. Men HBO försöker verkligen göra det så enkelt som möjligt för oss, och det hjälper ju som fan. De ser till att vi har det bra, att vi har allt som vi kan behöva ifrån barnbestick, tips på vad man kan hitta på, och nån som kan köra oss om vi behöver åka någonstans. Det är jag väldigt tacksam för.

Sen så har den där lilla plutten fyllt 5 år. Helt otroligt. Han ser ut som en tonåring ibland, och ibland är han bara en liten, liten bebis. Älskade Jack. Han föddes i Göteborg, firade sin första födelsedag i Florida, sin andra i Serbien, tredje i Kanada, fjärde i New York och nu den femte i Vilnius. Kan låta som en rolig story men gör lite ont i mammahjärtat faktiskt. Men vi hade en bra dag, och han somnade glad och nöjd.

Just nu när jag skriver detta sitter jag och tittar ut på den Litauiska gråa innergården och lyssnar på kråkorna som överröstar det svaga kvittret av vårfåglar, det är förmiddag och tyst i huset. Och mammaörnen gör sig redo att breda ut sina vingar för att skriva ett, inte argt, men ett rakt mail till barnens nya skola. Mer om det senare…

e.renck

Så nu är jag redan i vecka 20 med denna lilla klump. Ibland är magen enorm och i bland syns det knappt. Allt är lugnt tror jag, ska till läkaren idag och till rutin ultraljudet på fredag.

Enda som jag känner som är lite obehagligt är att i “sid-göttet” på höfterna, så gör det så jäkla ont i huden. Eller inte riktigt i huden utan mer djupt inuti fettvävnaden. Vet inte om det är att jag håller på att få bristningar. Men jag tror att jag hade så i de andra graviditeterna också, men fick inga bristningar då. Men kan inte minnas att det gjorde så här ont. Jag tänker att det inte är hela världen om jag får bristningar, ingen som ska titta på dem liksom. Men jag kommer nog inte hoppa av glädje om de dyker upp, just för att jag “klarade” mig under de andra tre graviditeterna.

Däremot har jag ifrån ungdomens glada hormonella bergochdalbana bristningar på rumpa och på knäna faktiskt. Men är inget jag tänker på. Gud, jag var så  smal i högstadiet. Såg ut som en klubba, en pinne med stort huvud. Sen small det till litegrann i början av gymnasiet med rumpa och brön, och knän tydligen. Kommer ihåg att jag började köpa HM:s bh-ar med C-kupa, ni vet de där svarta och vita för 79 kr, och kände mig jäkligt vampig.

Igår letade jag fram lite bebiskläder från källaren som jag ska ta med till Vilnius. Tanken är väl att jag inte ska släpa med allt för mycket, får ju köpa några bodys sånt där, men vissa kläder betyder ju så mycket. Kläder som alla tre haft till exempel. Sen att det kanske är missfärgade, söndertvättade Lindex-bodysar med lite gula fläckar på ryggen spelar ju inte roll när jag vet att det var en sån som Jack åkte hem i från BB. Och eftersom jag är så sentimental och verkligen inte kan slänga nånting så släpade jag upp en IKEA-kasse full med barnkläder som jag vill pula ner i nån resväska. Vi får se hur det får plats.