Åh söndagmorgon… Är det inte härligt när barnen vaknar pigga och glada klockan kvart i nio, kommer smygandes in i sovrummet och kryper ner i sängen. Att ligga där och snosa på tre små individer som berättar med snälla, viskande nyvakna röster för varandra vad de har drömt om. Och sen gå ner i köket och sätta på en kaffe, tända ett ljus och duka fram en mysig frukost tillsammans?

Är inte det härligt? Alltså på riktigt, snälla berätta om det är härligt för jag har aldrig varit med om det. Tänker inte gå in på hur våra helgmorgnar ser ut, men såg idag att det hade tagit 53 minuter sedan jag hällde upp en kaffe tills att jag tog första kalla klunken.

Fick höra från Johan som åkte tillbaka till Vilnius förra söndagen att det är – 17 där. Så det känn ju sexigt och peppande. Men här så skriver jag sjukt långa listor på allt som ska fixas innan vi åker till dit på lördag, har dock inte bockat av något ännu. Och det blir ju alltid mer än vad man tror. Till exempel tömma kylen och skafferiet, ta fram bebisplagg till bebis, och fixa en hejdå-present till barnens lärare.

Jag har ingen aning om hur presentkulturen till pedagoger ser ut i Sverige, men jag tycker att det är ganska svårt? Här känns det som man bara ska ge cash, men det känns så konstigt tycker jag. I Jacks förra skola inne i SOHO köpte jag i julklapp fina kokböcker med svenska recept på engelska, alla tre lärare fick olika, slog in dem noggrant och skrev ett litet kort hur mycket vi uppskatta dem. Ingen av dem tackade. Tror inte ens de log mot mig. Tappade lite suget efter det.

Jaja. I fredags tog jag Jack och Harriet och gick på Marvel Universe Live. Vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, kan inte så mycket om det där och i ärlighetens namn så visste inte Jack eller Harpan så mycket om det heller, mer än att det finns någon som heter Spiderman. Men jag tänkte kanske att det skulle vara som Disney On Ice eller så. Mysigt med lite musik kanske.

Men det var så sjukt våldsamt. Typ som sån här amerikansk wrestling, fast lite mer för barn som tur var. Men alla vi tre satt med stora ögon och gapade. De för att de aldrig hade sett något liknande förr, och jag för jag satt och funderade hur fan jag skulle förklara allt för dem sen.

Men det var ändå mysigt att göra något tillsammans bara vi tre. Ingen kom bort i folkmassorna och ingen kissade på sig, förutom nästan jag. Så det var en bra fredag.

Gud vad skönt att läsa era kommentarer om Vilnius! Nu längtar jag dit. Och liksom längtar tills allt är klart, all packning, alla flygplansresor, att bara få bli installerade i Vilnius och att jetlagen går över snabbt. Men nu kör vi en tugga av elefanten i taget, så kommer det gå så bra så. Jag hatar verkligen att packa för så lång tid, men jag ska försöka att inte vänta till sista dagen. Vore så skönt att slippa den där stressen som man får när man kvällen innan avresa upptäcker att dragkedjan på väskan är sönder.

Den här veckan har barnen vårlov. Vi har det mysigt, men det känns inte som jag hinner så mycket annat än play dates, kalas, skoldisco, museum osv. Det är bara onsdagkväll och jag är redan helt slut, tror barnen är det också. Fan, borde bara låta dem springa omkring i huset med hemmabyxor och Ipad, tror nästan att det skulle de själva välja om de fick. Men jag har märkt en förändring här hemma faktiskt. Jag ska inte säga att saker är lätt, gravid med tre barn ni vet, men det har blivit lättare. Jack fyller fem om några dagar och det funkar liksom att resonera med honom på ett helt annat sätt. Allt behöver inte längre vara en konflikt, vilket det säkert inte var förr heller men det kändes fasiken som det. Han kan hjälpa till med Harpan och Max, eller snarare förenklar saker med Harpan och Max, delar med sig, hämtar nappar, följer med när Harpan inte vill gå till övervåningen själv och typ plockar undan leken på första tillsägelsen. Allt detta gör det så mycket lättare och roligare att hitta på saker nu på lovet. Min lilla plutt Jack.

Åh jag vet inte hur jag ska fortsätta detta inlägg. Är så trött i huvudet. Ville så gärna uppdatera bloggen för det är så jäkla lätt att komma ur fas om jag väntar för länge. Samtidigt undrar jag det här med kvalité eller kvantitet. Att det kanske kan få vara värt att det dröjer med uppdatering när innehållet annars bara är ordbajs?

Aja, jag bajsar på ändå. Går igenom mina bilder på mobilen för att se om det kan leda till något sköj:

Vad har vi sen då på kamerarullen?

Okej, något mer eller är det dags att ge upp och gå och lägga sig? Nä, inte ännu va, kommer bara ligga och skrolla instagram ändå så kan lika gärna fortsätta.

Okej, sov så gott eller godmorgon, vart i världen ni än befinner er.

Jag skrev ju för några inlägg sedan att vi stod inför en ganska jobbig vår. Och det handlade om att Johan ska göra en stor, satsad, miniserie med HBO som handlar om Tjernobyl-katastrofen. Och det är ju jättekul och spännande och jag är så stolt över honom, det kommer vara skådisar som Stellan Skarsgård och Emily Watson. Men det kommer betyda han kommer vara i Litauen hela våren och en del av sommaren. Jag har väl inte varit jättesugen på att bo i Vilnius i 5 månader, hur många medlemmar av familjen Skarsgård som än kommer vara där.

Så vi har hållit på fram och tillbaka vart resten av familjen ska befinna sig, jag var så himla tvärsäker på att jag ville stanna kvar här i New York just för barnens skull med skola och allt. Men att vara ensam en hel graviditet funkar ju inte, 7 timmars tidsskillnad och svårt att hälsa på varandra. Nästa plan var att jag och barnen skulle vara i Stockholm, för det är ju bara en timme till Vilnius där ifrån. Men sen kände jag att vi kommer ju vara lika mycket ensamma för det. Plus att jag vill inte föda barn i Stockholm mitt i sommaren under semestertider. Har inte lust att föda i en taxi eller i hallen på grund av platsbrist. Ett annat alternativ var att vi skulle vara i Vilnius men sen åka hem hit till New York och föda här, jag har ju så positiv erfarenhet sen jag födde Max här. Men det skulle betyda att jag behövde resa tillbaka hit och spendera de sista veckorna hemma ensam, plus att Johan skulle typ behöva åka hit för förlossning och sen åka tillbaka direkt och fortsätta jobba.

SÅÅÅÅ… nu är det bestämt att hela familjen Renck flyttar till Litauen i mars! Låter så hemskt att säga men jag tror jag glömde bort barnen lite i hela den här röran. Jag trodde att det bästa vore för barnen att stanna i New York bara för att det skulle kunna gå kvar i sin skola och ha sina vänner och rutiner. Men de här 4 veckorna som Johan har varit borta har varit de värsta ever. Barnen har saknat honom så mycket, Jack har varit så sorgsen och när jag har tagit honom i knät så brister det för honom och han säger hur mycket han saknar pappa. Hjärtat har blödigt på oss alla. Så vi vill vara tillsammans hela familjen. Och det känns helt rätt.

Vi kommer bo superbra, barnen ska börja en amerikansk skola där det går elever från hela världen, och engelskan har de ju redan med sig. Jag kommer föda på en amerikansk privatklinik som hittills verkar väldigt bra. Och familj och vänner kommer kunna komma och hälsa på mycket enklare än när vi är här i NYC.

Det låter kanske som om jag försöker övertyga mig själv om att det kommer bli bra, men jag försöker nog bara lugna mig själv. Det måste jag ju, speciellt för barnens skull. Det är ju jätteläskigt att flytta till ett nytt land och börja ny skola, tänk om de inte trivs? Tänk om lärarna är elaka? Såklart har jag dåligt samvete och lite ångest, men det blandas faktiskt upp med nyfikenhet och förväntan.

Tikimės, kad norėtumėte ateiti, kai vairuojate kelis mėnesius rytuose, bus smagu.

Äh, jag har tagit en liten kvällskurs i litauiska bara sådär, och enligt min lärare Google Translate så betyder det där: Jag hoppas ni vill hänga med när vi kör några månader i öst. Det kommer bli roligt.

e.renck

Jag brukade i ungdomen tro att kärlek skulle svida, brännas och göra ont för att vara på riktigt. Som att mängden tårar jag fällt på något sätt skulle symbolisera kärlekens äkthet. Jag minns alla de ljusa sommarnätter när jag, och den som för stunden var han, hoppade in i en svårfunnen taxi samtidigt som fiskmåsarna skrek på gatan utanför hamburgerbaren. Där i bilen, utan säkerhetsbälte, blev man med svullna rödgråtna ögon sams. Och viskade med ansiktet nära, hem till dig eller mig? Allt detta bara för att man tidigare på kvällen hade haft för höga förväntningar på varandra.

Kärlek där man sagt aldrig mer fler gånger än jag älskar dig. Men sen är man där lik förbannat med smutsiga fingrar och pillar i såret. Även fast man vet att det leder till fula ärr.

Men de där ärren har varit en karta som lett mig till den kärleken jag har idag, till han som är hälften av det bästa jag gjort. Då kan jag inte annat än att känna tacksamhet för alla de där gångerna jag trodde att jag skulle dö av ett obesvarat text.

Men hur visste jag att det var annorlunda denna gång? Vad var det egentligen med den här mannen som jag fann en sen kväll i en högljudd bar, som faktiskt gjorde att jag lämnade allt och flyttade till andra sidan Atlanten. Till en stad som inte var min.

Kärleksskeptiker har kyligt svarat på min undran; för att du blev gravid så snabbt! Vilket jag också blev, men det stämmer inte helt. Jag blev snarare gravid just för att han var rätt. Och han var rätt för allt det jag kände för honom, men också allt det som han fick mig att känna om mig själv. Och jag har i efterhand förstått att jag behövde mitt pärlband av just de där smärtsamma kärlekarna för att förstå hur den ocean-djupa riktiga kärleken ska vara och kännas. För visdom kommer ur erfarenhet, och jag kan bara beskriva det som tur att det var varandra vi fann i slutet av den erfarenhetsinsamlingen.

Men nu fem år och tre barn senare är vi är mitt i de snorigaste, slitigaste småbarnsåren och  kanske är det då dags för ett utvecklingssamtal. Håller vi måttet mot varandra och följer vi alla kurvor? Jag skulle ljuga om jag sa att vi faktiskt kryssar alla rutor, men vi kryssar rätt rutor. Och han är fortfarande den person vars doft jag vill andas in så hårt att lungorna nästan spricker i sömmarna. Det är han som är pappan till mina barn och han som köper hem rätt sorts lösgodis till mig. Han är den som från andra sidan jorden kan texta emoji-rebusar som får mig att rodna. Jag har tillsammans med honom lärt mig nya saker om världen och om mig själv, och i hans sällskap växer jag så mycket att jag till och med skrattar högt åt mina egna skämt.

Och även genom trotsåldrar och sömnlösa nätter med ofrivillig avhållsamhet, så har vi en trygghet och intimitet tillsammans som jag inte trodde kunde finnas med en annan människa.

Så svaret på min egna fråga, hur jag visste att det var annorlunda denna gång, har nog alltid varit självklar: För första gången har jag en på liv och död-kärlek men utan smärtan och ovissheten. Känslan att inget annat spelar någon roll förutom han och jag, finns kvar där nu när det är vi som åker taxi i sommarnatten. Mitt hjärta dunkar, bränner och river av kärlek, men det gör aldrig någonsin ont.

Jag hade ju tänkt att jag skulle bli väldigt duktig på att dokumentera den här graviditeten, mest för min egen skull. Jag vill inte säga att det här är den sista graviditeten, men man vet ju aldrig. Jag har till och med en app som påminner mig varje vecka att jag ska fota magen, men ändå så lyckas jag glömma det.

I alla fall, hur mås det då? Vad är grav-statusen? Jo, det är bra. Jag känner små sprattelrörelser till och från och det är ju mysigt. Och direkt blir man påmind om hur det kommer vara resten av graviditeten, den här oron när man letar sparkar för att man tycker att det har varit lite väl lugnt i magen. Men det är ju så det är, hör ju till.

Jag kan fortfarande må illa, och känna mig klen liksom. Speciellt när jag är hungrig, samtidigt som jag inte är sugen på något. Inga cravings har jag heller som jag kan tvinga ut Johan mitt i natten för att köpa. Hmm… undrar om han hade gjort det?

Och sen är det ju det här med att jag typ glömmer bort att jag har en bulle i ugnen, och så var det ju både när Harpan och Max låg i magen, att barnen utanför magen tar upp all tankekraft. Och jag tror nästan Johan glömmer bort det lite också. Inte för jag vet vad jag vill att han ska göra, men typ titta på mig med tindrande ögon, behandla mig som en frodig gudinna och prata bebisspråk med magen varje kväll? Men det kanske blir så med bebis nummer fyra, been there, done that. Fast jag tror mest att det beror på att det är så himla mycket annat som pågår just nu för oss, ska berätta i nästa inlägg.

Men något som får mig att må toppen som en filbunke är att gå på yoga. Bara att komma iväg de där 1 timme och en kvart gör så mycket, när Johan var borta tog jag till och med in extra barnvakts-hjälp för att kunna gå. Sug på den du, dåliga samvete!

Älskade lilla Gittan Goding. Tänk att du ska bli en liten storasyster. Jag hoppas att det inte blir lika traumatiskt som för Jack när Harriet kom. Men tänker att Max har ju redan syskon, det hade ju inte Jack, så det kanske inte blir så stor skillnad för henne?

Nu är han hemma igen, pappadjuret. Det har delats ut kramar och presenter. Min present var att han hade rakat av sig skägget under tiden han var borta. Och jag lovar att jag blev lika exalterad över det som Harpan blev över sin Elsa-docka med ett inbyggt piano i kjolen.

Oj oj vad jag har tagit sovmorgon nu i helgen. Helt utan dåligt samvete då Johan ändå är jetlagad och uppe och stökar tidigt som fan. Timmarna innan han kom hem var det tre otåliga barn som klättrade på väggarna. Jack tittade på mig, suckade och sa; – Jag önskar att det var du som jobbade istället. Okej, svarade jag lite sammanbitet, menar du att du vill att det är jag som åker bort och pappa som stannar hemma? Ja, det vill jag, svarar han. Jag höll mig från att svara; ja du älskling, det önskar jag med ibland. Utan svarade som den urmodern jag ibland låtsas vara; Åh gubben jag förstår att du saknar pappa. Snart är han här. 

I lördags hade jag craving på pizza, och vi gick till Marta som en av er läsare tipsade om. God pizza!

Sen på söndagen gick vi till ett ställe här i Park Slope som heter Private Picasso, som är ett måleri/pyssel-ställe. Så mysigt, och så dyrt. Ett dagspass kostade 30 dollar per barn. Och vi frågade lite försiktigt om det verkligen kostade 30 dollar för Max? Och de tittade på oss med en blick som frågade varför i hela fridens namn skulle det inte göra det? Men med det här dagspasset så fick de göra vilka pysselprojekt de ville.

Ikväll blir det fashion-middag med The last magazine. Och jag har inget att ha på mig. Eller åh, kanske jag ska ta mina nya skor?

e.renck

Vete fan om det kommer bli några mer uppdateringar från och med nu. Nu är det slut. Något är bara viktigt tills något annat blir viktigare.

Jag har nämligen fått tillbaka mitt sovrum. Alltså jag kör ett litet experiment med att se ifall alla tre barnen kan sova i samma rum. Tänker att Max kanske kan på något sätt lära sig av sina syskon hur man sover i egen säng? Det är inte ett jätteproblem att ha henne på mig hela natten, men det känns nästan som om hon skulle sova bättre om hon fick vara lite ifred. Så var det i alla fall med Harpan, när hon började sova i egen säng när hon var två år så började hon sova hela nätterna. När Max sover på/bredvid mig vaknar hon kanske 6-7 gånger varje natt, och liksom bara bökar runt.

Så nu känner jag mig som när jag pluggade i Kalmar och bodde i min fina lilla studentlägenhet, där jag liksom levde i sängen. Älskar det. Så när barnen somnat så lägger jag mig i sängen, har med mig allt ifrån nagellack till flingor och lösgodis, allt ska med och allt får plats!

Så vad passar jag på att göra då med denna endless göttetiden i sängen på kvällen? Läser jag någon av de böckerna som ligger travade på nattduksbordet nu när jag faktiskt kan ha sänglampan tänd? Passar jag på att sova igen alla förlorade timmar med sömn?

Nope!

Jag ligger och kollar på en serie på Tv4 play som heter Playmakers. Handlar om ett gäng fotbolls- och hockeyfruar som bor utomlands och följer med sina män vart de än placeras i världen. Började med att jag ville ha något lätt att titta på nån kväll, och sen kunde jag inte slita mig. Tjejerna känns så unga och oförstörda, så jäkla kära i sina killar, glada, enkla och tacksamma. Men sen ju mer jag tittade så bölade jag nästan varje avsnitt. Kanske gravidhormoner, men i det här glada så brister det fram så mycket sorg och ensamhet ibland. Och jag känner så mycket igen mig.

Inte för att jag är 24 år och har en kille med fotbollsrumpa, men det här att följa med sin partner där hans liv är, och sen ska man försöka göra det till ett liv tillsammans. De här fruarna, somliga med barn, packade ihop hela liv i resväskor och flyttkartonger när det var dags för mannen att byta lag och stad. Och de gjorde det med ett sånt tappert leende på läpparna. De berättar att det inte spelar någon roll vad de vill, för de kan inte påverka något beslut ändå. Hur deras vilja alltid kommer på sista plats.

De är så mycket ensamma då killarna reser runt och spelar, och det var sorgligt att se. Precis en sån ensamhet som jag känner när Johan är borta. Kanske inte känns lika mycket så nu, men jag minns hur hemskt det var när jag var nyinflyttad här och Jack var liten. Hela den här grejen att vara ensam tex en söndag i en stad som man inte har valt själv, när man vet att man hade kunnat vara hemma i Sverige med sin mamma, syskon och syskonbarn. Det kan vara tungt. Och även fast det kan vara tungt så behöver man inte alltid hjälp, utan man behöver sällskap.

Nu förtiden stannar vi i New York, och Johan får resa. Men förr har vi följt med, vi har bland annat bott i Marseille, Belgrad, London, Vancover, Key Largo, och på andra ställen men då i  lite kortare perioder. Att tänka på hur det är att packa de där jäkla väskorna upp och ner gör att jag får rysningar i hela kroppen. Planera hur mycket välling som måste med, och bara kunna välja ut några av barnens favoritleksaker. Men nu i efterhand är det ju jäkligt kul att kunna tänka tillbaka på alla minnen som vi faktiskt fått från dessa ställen. Att det faktiskt var ett äventyr hur jäkla pretto det låter.

Och ja, jag pratar om det som mitt sovrum då Johan har varit borta nu i 4 veckor. Det är så länge att han liksom nästan är utföst härifrån. Han får förtjäna sin plats tillbaka. Herregud, på 4 veckor skulle jag ju nästan kunnat bli en helt ny person. Jag lär ju vara inte samma fru som han lämnade, få se om det blev till bättre eller sämre.

Jag hade så mycket jag vill göra med det här inlägget, men jag kom inte ens till trädtopparna känner jag idag. Jag vet inte om det är min skärm eller mina glasögon som är kladdiga, eller om jag bara är så himla trött, men nu är allt helt suddigt. Och så får det väl vara ibland. Imorgon kommer Johan hem.

e.renck

1:a februari 2018.

Kära dagbok. I dag känner jag mig bakfull, fast jag inte har druckit något på så många veckor. Blev lite sent igår, och eftersom jag är van att somna med oborstade tänder och med kläderna på när jag lägger Max på kvällarna typ halv åtta, så är det väldigt sent att komma hem kvart över tolv.

Vi var på Prune som är en liten restaurang med världens starkaste belysning. Alltså så där stark så att jag råkade säga Fuck högt för mig själv när vi kom in, för att kvällen till ära så hade jag ungdoms- sminkat mig. Så som jag brukade göra när jag var 23, med smokey eyes och hela baletten, bara att på den tiden hade jag inte lika mycket linjer i pannan som smugit sig fram med ålder, uttorkad hy och dålig sömn antar jag. Så det är liksom en sminkning som gör sig bäst i mörkret med skenet av levande ljus, inte i skenet från spotlights vridna till max som framhäver varenda vagga i ansiktet där sminket har felaktigt krupit ner och lagt sig till rätta.

Jaja, det är en världslig sak.

Hmm… Det kanske verkar som att jag är lite skeptiskt till restauranger här i New York, som att jag letar efter fel. Men jag tror att det handlar om att jag inte vill “rekommendera” något som inte är superbra liksom. Speciellt för er som kanske åker hit på semester i 4-5 dagar och letar efter tips, då är det ju dumt om ni kastar bort en kväll på något som är lite halvdant.

MEN nu tänkte jag vara så fräck att fråga er om ni har något New York-tips på restaurang? Jag behöver lite inspiration, lite nytändning. Och jag vet ju att många av er som läser också bor här, och även ni som har varit här på semester kanske sitter på någon guldgruva? Jag menar att jag känner mig lite hemmablind ibland, ni vet. Så kanske man kan skriva ihop någon slags NYC-guide om intresset finns?

Gick för övrigt tillbaka i bloggen och läste mina gamla inlägg. Det som slog mig var att jag uppdaterade fasiken varje dag. Kortare och lättare inlägg dock, men ändå. Då hade jag i för sig bara två barn så det kanske var anledningen, I dont know. 

Trots att jag tror att jag endast kan ha fått cirka 14-16 timmar osammanhängande sömn från och med natten till fredagen, har varit på barnkalas, haft play date, varit ute i regnet och lekt koka soppa, lagat barnluncher från ett tomt kylskåp, översatt filmer med inlevelse och med olika röster, torkat kaskadkräkning och tröstat en bebis som får fyra tänder på samma gång samtidigt som hon hostar så det gör ont i både henne och mig. Trots detta har haft en sån otrolig känsla i kroppen, tack vare era kommentarer på förra inlägget.

Jag har bölat när jag läst. Undrat hur det kommer sig att ni har känner som ni gör, att det är så sorgligt. Fast det är precis på samma sätt som jag känner. Pratade med min man som fortfarande befinner sig i ett annat land, i en annan tidszon och snyftande frågar jag honom om han sett vad ni alla har skrivit. Och han säger att han är stolt över mig, och hur fint det är att så många av er delar med er.

Tack för att ni också berättar.

Tror ni att män också känner så här? Kan inte låta bli att tänka att det är övervägande kvinnor som lever med låg självkänsla, ångest och dåligt samvete. Att det är skapat av det patriarkat som vi lever i, för att om vi kvinnor skulle tro mer på oss själva, våga följa våra drömmar och stå upp för oss själva mer så skulle vi fan styra världen. Och de vill de ju inte.

Jag hoppas att det är okej att jag inspirerad från era kommentarer, experimenterade med meningar och sammanställde det ni skrev. För ni skrev det så bra. Jag kände att jag blev så berörd och ledsen över att det verkar vara så många kvinnor, och barn, som mår dåligt där ute, så vi behöver peppa oss.

Så det här är ett manifest av er, till oss som kämpar med det inre, varje dag!

En början till att kunna hitta hjälpmedel för att hantera de invanda negativa tankemönstren, är att vi kan öppet prata att vi behöver vårda själen på samma sätt som vi kan prata om hur vi vårdar kroppen.

Om de negativa tankarna kan sitta så djupt som de gör, så måste vi ju kunna få de positiva, kärleken till oss själva, att sitta lika djupt. Med tid och arbete, och ju mer vi lär känna igen våra tecken på vårt mående och kunskapen om hur just vi fungerar, desto starkare blir vi. Vi är modiga som krigar för vårt känsloliv.

Vi ska hitta våra egna konkreta sätt att hantera och känna igen de tillfällena vi fastnar i negativa tankebanor om oss själva. Och inte glömma att våra tankar och känslor inte definierar oss. Vi kommer säkert falla tillbaka många gånger, men då fortsätter vi öva, om och om igen. Vi håller om oss, stärker, litar på oss själva och inte på de tankar och känslor som drar ner oss. Vi ska prova att kalla oss själva för ’älskling’ i tanken. Vi ska prata med oss själv på samma sätt som vi pratar till någon vi älskar. Var varsam mot vår själ, ge den utrymme och prioritera den inte sist. Sluta ifrågasätta andras val att befinna sig i vårt liv, och försök inte slitas med vad vi tror att andra vill oss eller vad de tycker.

Och våga drömma. Det är helt okej att inte vara bra på allt. Men drömma är viktigt, och de får förändras hela tiden, allt är okej. Det är när vi vågar prova vi kommer växa. Och om ursprungs tanken eller visionen förändras under resans gång, eller om resultatet inte blev som förväntat, så är inte det ett misslyckande. Det blev bara något annat, och något annat är också bra.

e.renck