Dagarna…

Oj oj nu går allt trögt. Eller för snabbt kanske? Vilket som, så leder det till att inga barn blir gjorda här hemma och inget annat heller känns det som. Lämnar barn på skolan, åker och handlar på Rimi Hypermarket, kommer hem, blinkar och sen är det dags att hämta barnen igen. Fattar inte var tiden tar vägen. Så jag har tyvärr inget spännande att berätta här ifrån… Världens mansförkylning, trött och torr. Har dock kommit iväg och simmat två gånger, så jag misstänker att iallafall två av de tre har sin förklaring i det.

Men det börjar bli vår i Litauen! Precis som i Sverige så blomstrar allt upp när solen kommer fram. Jag vill också sitta på en iskall uteservering i solen en ledig lördag, lite härligt bakfull och kanske lite nykär, och med rödfrusen näsa och stela fingrar sippa på en öl. Sen kanske det kommer polare som en efter en slår sig ner, och alla berättar om smarta och intressanta saker de har gjort och ska göra. Och ju längre vi sitter där så går lunchen över i middagsplaner, och vi lindar hårdare in oss i filtarna som hänger över stolsryggarna som har släpats i marken i för många säsonger, och har en doft av rök, smuts och något oidentifierbart. Kanske en doft av förväntningar och ungdom. Och skulle man se oss på håll, så skulle man tänka att där, där sitter ett härligt okomplicerat gäng som kanske skrattar lite för högt, men ser så där skönt avslappnade ut. Solglasögon framför osminkade ögon och coola mössor över ett välskött men tilltuffsat hår som inte är ett resultat av lättja, utan av en alldeles för rolig och tokig natt.

Fast det är 16 veckor kvar. Men jag tror dock att det är mycket annat i livet än graviditeten som gör att det ovanstående får levas via minnen just nu.

Med det här är lite av det vi gjort den senaste tiden;

Dörr i dörr med oss finns ett chokladfik. Och det är väl klart som fan att barnen ska få köra en liten chokladfondue så där innan middagstid på lördagen. Vilka barndomsminnen va? Lovar att Harpan kommer komma ihåg hur hon stack sig så det började blöda på den vassa gaffeln, och att Jack alltid kommer minnas hur den där superstarka ingefärsgelégodisen brände ner i matstrupen på honom. Jag kommer garanterat minnas hur jag fick bära ut Harpan som fick ett sån jäkla snetändning på sockret och störde alla andra gäster som satt på restauranger runt i hela Vilnius. Men det var ju vårt fel. Klart man inte kan ge henne smält choklad när hon egentligen hade behövt äta middag. Så går det när man försöker vara lite härlig och spontan som förälder.

Och så ska jag ju såklart uppdatera er om hur det gick med skolan för Jack! Tack för alla kommentarer och råd. Det var skolan som bestämde sen att han verkade trivas bra i den yngre/jämngamla klassen och att han skulle få stanna där. Hade de sagt att han skulle upp en klass så hade vi sagt till. Det var ju faktiskt det magkänslan sa. Men nu verkar alla trivas och det går bra. De pratar hela tiden om skolan i New York och det är ju inte så konstigt. Lilla pluttisar. Tänk om jag kunde få bära all deras oro och saknad istället. Men jag antar att man behöver alla känslor i registret i viss mån för att växa?

Nu har jag bokat resa till Stockholm i påsk! Jag och barnen åker en vecka. Ser så sjukt mycket fram emot det, har inte varit hemma sen i augusti. Ut till Hökarängen och äta påskmiddag, träffa vänner och familj, äta filmjölk och nyponsoppa och försöka få tag i en omöjlig klipptid hos bästa Victoria. Finns det några andra bra salonger i Stockholm som vill ha en utmaning under påsklovet så hör av er.

Så, jag blinkade, nu är det dags att hämta barn igen. Misstänker att det är förkylning på gång hos dem också. Yeah!

e.renck