3 in 1

6 years ago

Vete fan om det kommer bli några mer uppdateringar från och med nu. Nu är det slut. Något är bara viktigt tills något annat blir viktigare.

Jag har nämligen fått tillbaka mitt sovrum. Alltså jag kör ett litet experiment med att se ifall alla tre barnen kan sova i samma rum. Tänker att Max kanske kan på något sätt lära sig av sina syskon hur man sover i egen säng? Det är inte ett jätteproblem att ha henne på mig hela natten, men det känns nästan som om hon skulle sova bättre om hon fick vara lite ifred. Så var det i alla fall med Harpan, när hon började sova i egen säng när hon var två år så började hon sova hela nätterna. När Max sover på/bredvid mig vaknar hon kanske 6-7 gånger varje natt, och liksom bara bökar runt.

Så nu känner jag mig som när jag pluggade i Kalmar och bodde i min fina lilla studentlägenhet, där jag liksom levde i sängen. Älskar det. Så när barnen somnat så lägger jag mig i sängen, har med mig allt ifrån nagellack till flingor och lösgodis, allt ska med och allt får plats!

Så vad passar jag på att göra då med denna endless göttetiden i sängen på kvällen? Läser jag någon av de böckerna som ligger travade på nattduksbordet nu när jag faktiskt kan ha sänglampan tänd? Passar jag på att sova igen alla förlorade timmar med sömn?

3 in 1

Åh nästan det privataste man kan visa va? Sitt sängbord? Förutom badrumsskåpet kanske då. Handkrämer och nageloljor som ska smörjas in varje kväll men som aldrig har hänt. Blöjor som byts i sängen i mörkret, barnmedicin och nässpray. Och handsprit efter att ett av barnen kräktes. 

Nope!

Jag ligger och kollar på en serie på Tv4 play som heter Playmakers. Handlar om ett gäng fotbolls- och hockeyfruar som bor utomlands och följer med sina män vart de än placeras i världen. Började med att jag ville ha något lätt att titta på nån kväll, och sen kunde jag inte slita mig. Tjejerna känns så unga och oförstörda, så jäkla kära i sina killar, glada, enkla och tacksamma. Men sen ju mer jag tittade så bölade jag nästan varje avsnitt. Kanske gravidhormoner, men i det här glada så brister det fram så mycket sorg och ensamhet ibland. Och jag känner så mycket igen mig.

3 in 1

Så luftigt sedan spjälsängen, som hon inte ens sov i, åket in i Jack och Harriets rum. 

3 in 1

Hehe, ni vet vad man säger, Kläder som är för rena för tvättkorgen, men för använda för att vika tillbaka i garderoben; Säg hello till stolen!

Inte för att jag är 24 år och har en kille med fotbollsrumpa, men det här att följa med sin partner där hans liv är, och sen ska man försöka göra det till ett liv tillsammans. De här fruarna, somliga med barn, packade ihop hela liv i resväskor och flyttkartonger när det var dags för mannen att byta lag och stad. Och de gjorde det med ett sånt tappert leende på läpparna. De berättar att det inte spelar någon roll vad de vill, för de kan inte påverka något beslut ändå. Hur deras vilja alltid kommer på sista plats.

De är så mycket ensamma då killarna reser runt och spelar, och det var sorgligt att se. Precis en sån ensamhet som jag känner när Johan är borta. Kanske inte känns lika mycket så nu, men jag minns hur hemskt det var när jag var nyinflyttad här och Jack var liten. Hela den här grejen att vara ensam tex en söndag i en stad som man inte har valt själv, när man vet att man hade kunnat vara hemma i Sverige med sin mamma, syskon och syskonbarn. Det kan vara tungt. Och även fast det kan vara tungt så behöver man inte alltid hjälp, utan man behöver sällskap.

3 in 1

Barnen sover i ett rum som ligger i anslutning till mitt sovrum. Jag har en walk-through closet in till dem. 

3 in 1

Från barnens håll. Jag kan ligga i sängen och skrika utan att behöva gå upp: -Det är fortfarande naaaatttttt! Sov!

Nu förtiden stannar vi i New York, och Johan får resa. Men förr har vi följt med, vi har bland annat bott i Marseille, Belgrad, London, Vancover, Key Largo, och på andra ställen men då i  lite kortare perioder. Att tänka på hur det är att packa de där jäkla väskorna upp och ner gör att jag får rysningar i hela kroppen. Planera hur mycket välling som måste med, och bara kunna välja ut några av barnens favoritleksaker. Men nu i efterhand är det ju jäkligt kul att kunna tänka tillbaka på alla minnen som vi faktiskt fått från dessa ställen. Att det faktiskt var ett äventyr hur jäkla pretto det låter.

3 in 1

Alla tre grisarna ligger och hostar och gufflar här inne nu. Visst att Max inte sover hela natten i sängen, men ett par timmar i alla fall. 

Och ja, jag pratar om det som mitt sovrum då Johan har varit borta nu i 4 veckor. Det är så länge att han liksom nästan är utföst härifrån. Han får förtjäna sin plats tillbaka. Herregud, på 4 veckor skulle jag ju nästan kunnat bli en helt ny person. Jag lär ju vara inte samma fru som han lämnade, få se om det blev till bättre eller sämre.

Jag hade så mycket jag vill göra med det här inlägget, men jag kom inte ens till trädtopparna känner jag idag. Jag vet inte om det är min skärm eller mina glasögon som är kladdiga, eller om jag bara är så himla trött, men nu är allt helt suddigt. Och så får det väl vara ibland. Imorgon kommer Johan hem.

e.renck

Lisa · 6 years ago
Älskar tapeterna! Varifrån? :)

Monica Kallin · 6 years ago
Du skriver så fint,djupt,men alltid med glimten i ögat. Blir mer och mer "beroende" av denna blogg ;) Kram på dig, Monica i Rom

Christine's Stories · 6 years ago
Din blogg är en av få där jag verkligen läser allt från början till slut utan att tröttna. Trots att jag ibland inte orkar med mammabloggar för att jag är så långt ifrån det livet. Du har en förmåga att skriva så att man går in i texten, eller jag i alla fall. Det kan vara din okonstlade och ärliga framtoning, eller bara en känsla för hur en läsare ska fångas. För övrigt så hade nog min mamma relaterat till detta när hon var i din ålder och några år äldre. Min pappa reste mycket i jobbet när vi var små och ibland var han borde i två, tre eller fyra veckor. Vi hade ingen nanny men däremot städerska och ibland barnvakt, och mamma var hemma med oss alla för annars hade det nog inte funkat. Hon måste ha känts sig väldigt ensam ibland. En gång kom vi hem från en semester i Spanien, pappa hade åkt direkt till Zimbabwe på tjänsteresa och mamma blev magsjuk dagen innan vi skulle flyga, sen kom vi hem sent på kvällen till ett hus där det varit inbrott. Så jag känner med dig och genom dig får jag en enorm förståelse för hur mamma hade det. Och känner med barnen som nog saknar sin pappa men samtidigt växer upp till att verkligen uppskatta honom när han väl är där. Eh, ursäkta denna påtvingade nostalgiberättelse men fick feeling. Hehe. Anyway. Passa på att njuta av lite egentid nu när mannen kommer tillbaka. Det är du värd!

Christine's Stories · 6 years ago
Det blev väldigt kompakt ser jag nu, mina radbrytningar verkar inte ha kommit med...

Sara · 6 years ago
hej och tack för en härlig blogg! en klurig och lite privat fråga kanske, men hur kommer det sig att ni valt att bo i NY? Om du nu är den som är hemma med barnen medan din mans jobb kan vara lite var som helst beroende på projekt, så borde ni väl kunna ha er bas i tex Stockholm där du verkar känna dig mer hemma och har din familj? kram

Linda · 6 years ago
Elin du skriver verkligen rätt in i hjärtat på en. Tack för en otroligt bra blogg! Skönt att han kommer hem imorgon, och det där med att förtjäna sin plats igen, relaterar! Min kille har varit borta i perioder och de första dagarna tillbaka är det ju så bökigt, fan vad han stökar ner, andas högt och rent ut sagt stör ens egna perfekta rutiner? Hehe!

Johanna · 6 years ago
Jag håller med, du skriver så man känner det i hjärtat. Den här ensamheten känner jag såå igen mig i från det att mina barn var små. Min man reste inte så mycket men kom hem vid 20-tiden varje kväll. Oftast hade barnen hunnit somna. Dagarna singlade sig fram och den man ville dela barnens vardag, fanns inte där.