Åh jag som tyckte jag hade värsta flytet i uppdateringar, men sen så fick jag avsmak på mig själv. Försökte då skriva om något viktigt typ som mina tankar om hela den här Uppdrag Granskning, #metoo och Fredrik Virtanen, men mitt huvud är bara bomull.

Nu är bebiskulan 36 veckor gammal, 31 dagar kvar. Och jag börjar blir trött på det här. Tror jag har någon lätt form av pre-baby blues, kan man ha det? Är så otroligt känslig. Jag hoppas att det kommer sätta igång lite tidigare av många olika anledningar, alltså såklart när bebisen är färdigbakad men ändå tidigare än bf. Precis som med Max så vill jag gärna bli igångsatt om det skulle vara möjligt, som sagt om allt ser bra ut för mig och bebisen. Men det känns inte som läkaren tar mig på allvar när jag tar upp det med honom, han säger bara att vi pratar om det sen, och tycker väl att jag är hysterisk.

Och det kanske jag är, men jag är så livrädd för mina snabba förlossningar. Och ja, det finns kvinnor som absolut föder snabbare än vad jag gjort, men efter Harpans förlossning så känner jag sån oro och stress att inte hinna in i tid, eller att med begränsad hjälp här i ett annat land så kan ingen ta de andra tre barnen och jag måste då åka in själv. Det gjorde jag med Jack, och gör ogärna om igen.

Men annars då? Är det som en walk in the park denna graviditet? Nja, jag har till exempel sån foglossning att jag inte kan röra mig, det är ganska lugnt om jag är still en hel dag men hur ofta händer det. Jag måste liksom ta sats innan jag kan resa mig upp, det klickar och låter, och jag blir ståendes still medan det är som att bäckenet ska stabiliseras och allt ska lägga sig på plats innan jag kan börja halta iväg och hämta russin till nått barn. Jag hade foglossning när jag väntade Jack, och var sjukskriver på grund av det, men jag tror fasiken att denna gång är det värre.

Sen har sån härlig halsbränna och illamående som kommit tillbaka. I natt vaknade jag av att jag kräktes i sömnen. Ehhh… alltså det bara rann ut ur munnen på mig, rakt på ut på kudden. Fräscht va? Måste varit bebisen som sparkade rakt upp liksom. Tur att det bara var Max i sängen bredvid mig, och hon kissar ju snett i sina blöjor var och varannan natt så hon ska ju inte säga något. Undra om sådana saker hände Kate Middleton när hon var gravid?

Men alltså, kan jag skriva om sånt här? Har helt plötsligt blivit så medveten om att det är ganska många som läser detta, och tänker att nästa gång jag försöker skriva något allvarligt eller lägga ut en snyggbild på mig själv så tänker ni; jaja, men det är fortfarande du som kräktes i sömnen. Eller tänk om jag ska söka jobb i framtiden som operationssjuksköterska och chefen googlar mitt namn och läser om hur jag går till en psykolog, att jag har navelbråck eller att jag tycker att Orup är sjukt sexig?

I lördags var jag faktiskt tvungen att åka in till sjukhuset. Under alla mina graviditeter så var det här första gången jag åkte in för att jag kände att något inte stod rätt till. Jag hade haft en sån konstig huvudvärk i flera dagar och blixtrar framför ögonen, och det är ju ett tecken på havandeskapsförgiftning.

Och i lördags så försvann synen i typ en timme, det var som om man tryckt på ögonen hårt och länge för att sen öppna dem och försöka fokusera blicken. Jag gick då till ett apotek i närheten och tog mitt blodtryck som visade sig vara högre än vad jag normalt har, jag är superlågtryckare. Ringer till sjukhuset och de säger att jag får komma in men att det inte finns någon ob/gyn där, utan bara en allmänläkare. Känns ju tryggt om förlossningen skulle sätta igång. Den läkaren proppsade på att jag skulle få en remiss till en ögonspeciallist, eller att flimret framför ögonen var att jag hade lågt blodtryck och ställde mig upp för snabbt. Men jag hade ju inte lågt, jag hade ju högt för att vara jag och satt där med en vilopuls på 108. Så jag andades i fyrkant och frågade, inte på ett otrevligt sätt men väldigt rakt, om det inte kunde vara så att det hade något med graviditeten att göra? Så hon tog lite prover och det visade att jag var otroligt uttorkad, hade väldigt hög halt av ketoner i urinen som man kan få vid svält och dehydrering.

Hehe, ibland känns det som att ni läsare har lite samma roll som min mamma kan ha. Ni vet när det är jobbigt och man ringer hem till lilla mamma, och precis när hon svarar är det som att man öppnar en ventil och allt bara pyser ut utan paus. Man pratar oavbrutet och snyftar för att sen i samma andetag säga att jag måste springa vidare för att ta ner något barn från diskbänken och kommer då på att jag knappt frågat hur hon mår. Hur mår ni?

Jag såg diskussionerna i kommentarerna i mitt förra inlägg, och fick en klump i min redan klumpiga mage. Alltså jag älskar att ni kommenterar och diskuterar men fick sånt dåligt samvete mot min man. Det är ju lite min grej jag har när jag skriver att jag gillar att spela ut scener ur ett äktenskap för er, och pikar lite mot honom men det kanske inte är så rättvist? Han tar inte åt sig vad jag än skulle skriva, han är trygg och vet hur verkligheten ser ut. Men jag kanske skriver för lite om vår vanliga filmjölksvardag?

Att alla dagar förutom dessa 5 månader när vi är borta här i Litauen kan se ut som för de flesta? Och visst det är ett litet äventyr att bo här, men jag är ändå glad att sådana här projekt bara sker var 3-4 år. Och som  nån skrev att vi i familjen formar livet efter pappans jobb och att det inte alltid är så rosenskimrande. Ja det gör vi verkligen just nu. Och vems vardag är konstant rosenskimrande? Det är ju därför vi är här för att vara tillsammans, så här ser det ut just nu när barnen är små men vi får se vad som händer om ett par år.

Men gud, det kanske bara är så det är, man kanske bara ska skriva rosenskimrande? Kommer bloggen bli större då? Okej, kanske klagar nån gång på en dålig nattssömn men ser ändå lite sådär tilltuffsade söt ut när man fotar frukosten som är snyggt placerad på en skrynklig duk?

Men jag kan inte det, jag vet inte ens var man köper en fin duk!? Ikea eller har alla utom jag fått ärva en av sin mormor? Men samtidigt verkar ni ju gilla när jag är ärlig… åhh, kan ni känna doften av tonårs-osäkerhet genom skärmen? I nästa inlägg kan jag visa upp ett par nya skor, kan det vara något?

Jaja, jag ska inte älta i det här eller skriva något försvarstal. Men i Johans jobb så innebär det att han måste vara borta några veckor om året, och det suger såklart. Det som ändå är fint i kråksången är att vi kan ta tre månaders sommarlov tillsammans varje år, förutom just i år då, och det är ju få förunnat. Men jag vet inte, jag tror varje familj gör sitt bästa av just sin situation och kämpar på i uppförsbackar som inte alltid är synliga för andras flimrande ögon.

over and out 

Jag och min man är ändå väldigt bra på att försöka smörja vårt äktenskap nu i barnkaos och perioder ifrån varandra. Vi har ju försökt köra en dejt night i veckan så gott vi kan, med det är svårt att få till nu under inspelningarna. Men det betyder så jäkla mycket att ha en stående dag i veckan då jag vet att vi kommer få tid tillsammans. När han kommer hem på kvällarna är det barnen som är i fokus, det busas, kittlas och brottas och har sig, allt sånt som tråkiga mamman inte gör. Så om det är grejer jag vill ta upp så sparar jag det till den kvällen.

Och jag fattar att det är få förunnat att kunna gå på dejt en gång i veckan, men jag får väl se det som en kompensation för att vi inte har några föräldrar i New York som kan ta barnen typ i två nätter. Vi har ju aldrig åkt på en liggweekend Köpenhamn eller liknande. Och det ser ju inte ut som det kommer bli något den närmsta tiden framöver heller, vem kan barnvakta fyra barn liksom?

Hade det bara varit jag i vårt äktenskap så hade det varit, förutom ensamt och ganska så stökigt, färre dejter. Det är alltså inte jag som är den drivande, eller kanske inte den som anstränger mig lika hårt ska jag nog säga, som han gör för att det ska bli av. Jag tror att det handlar om att jag lättare får det där dåliga samvetet än vad han får. Det är min mammagrej liksom. Jag har faktiskt frågat honom om han inte får dåligt samvete när han är borta och jobbar. Han svarade att han känner många saker, så som saknad, oro, längtan, ångest och allt sånt. Men just dåligt samvete känner han inte.

Han menar att vi är vuxna och med det kommer det vuxna krav liksom. Och det handlar såklart inte om att gå på dejter till höger och vänster, utan det handlar om det som vuxna faktiskt måste göra, som jobba, handla, städa, ta hand om hälsan och ta hand om äktenskapet, osv. Och det kan man inte ha dåligt samvete över enligt honom. Make sense får jag väl ändå lov att tycka, men lättare sagt än gjort.

Sen hörrni, ni vet när man hör ett citat som är så jäkla klockrent så man säger högt för sig själv att; jaaaa, precis så äääär det ju… Sånt hörde jag igår. Eller läste på en mamma i Harriets klass Instagram. Hon har säkert hittat det på en kaffemugg eller i bibeln eller nått, men hon hade varit och gjort sina naglar och kände direkt att hon fick dåligt samvete men påminde sig själv att: Give your kids what’s best of you, not what’s left of you. 

Bam! Vilket jäkla Carpe Diem- citat som satte sig som en envis tonårsfinne mellan ögonbrynen på mig. Och där får det sitta och påminna, för det kan jag behöva.

På en dejt för länge längesen, tror det var i Serbien, så körde jag en liten intervju med Johan som jag hade förberett innan. Jag hittade frågorna nu i några gamla anteckningar på mobilen, och jag minns att det var väldigt seriöst och eftertänksamt och verkligen öppnade upp, tog nästan hela kvällen faktiskt att prata om dom. Det var de här frågorna:

Finns det något du inte vill överföra till dina barn?  Vad vill du överföra?

Vad är/var ditt livs största paradigmskifte?

Har jag sårat dig någon gång?

Är du var du ville vara för 15 år sedan?

Hur känner du dig uppskattad?

Vad har du lärt dig av ditt tidigare äktenskap?

Hur tror du att folk uppfattar dig? Och hur vill du att de ska uppfatta dig?

Vad skulle göra dig till en bättre människa?

Vad är godhet?

Idag har jag hemlängtan till Nueva York. Jag känner ju att vi bor i vårt drömhus och att inte vara där på 6 månader känns tungt och lite slöseri. Men det kanske är bra med lite längtan, då blir det som en nytändning när vi kommer tillbaka. Huset och jag ska liksom lära oss dansa lambada, vi ska göra yoga tillsammans, hänga mer med varandras vänner och uppskatta varandra mer. Nu känner jag till exempel att jag ska aaaldrig mer ska slänga mina kläder eller mättade nattbytta kissblöjor på golvet bredvid sängen.

Hittade förresten de här bilderna från annonsen när huset var till salu. Så himla sjukt, vi hade kollat på många hus men inget kändes bra, och jag vet inte om vi ens visste vad vi letade efter. Men när jag hittade den här annonsen och såg bilderna så bara visste jag att vi skulle bo där. Det var inge snack om saken. Den känslan blev bara ännu mer självklar när efter att vi hade kollat på det, vi var faktiskt bara där en enda gång och tittade. Sen tog det 7-8 månader med förhandling och sånt, men jag var helt lugn, jag visste ju att vi skulle få huset. Samma känsla som när jag visste att jag skulle bli gravid efter en helgs besök på Irland 2012 där Johan jobbade en period, och det blev några oansvariga (?) skott i råttan. Jag visste när jag åkte därifrån att han var mannen jag skulle bilda familj med, och jag var också helt lugn då, slutade till och med snusa och började med folsyra innan jag ens hade kissat på stickan. Och detta var alltså 3 veckor efter att vi träffats första gången.

Vi har inte olika syn på inredning, han är dock tusen gånger bättre och har ett större intresse, och kan komma med roliga idéer som jag aldrig skulle komma på. Typ som att måla TV-rummet i guld, som jag då säger ja eller nej till. Jag kommer också med idéer och säger vad vi saknar eller borde ha, men sen är jag dålig på hitta just det, men där är han världsbäst. Han kan vara och jobba i Paris och skicka en bild på en stor jäkla taklampa som han har hittat, exakt en sån som vi pratat om, och sen 3 månader senare levereras den i en trälåda som man måste öppna med en kofot.

Här är några bilder från vår förra lägenhet i Tribeca. Här flyttade jag rakt in i Johans rykande mans-gryta. Tänk om väggarna kunde tala, vet inte om jag skulle vilja lyssnat. Kanske på skypesamtalen som vi hade i början, vore kul; Du får lägga på först… nä du… nä du.

Jag gillade den lägenheten förutom att den var ganska mörk. Det var en riktigt kvällslägenhet om man kan säga så. Lite mörk på dagarna och det var svårt att veta vad det var för väder ute för det var så New Yorkigt nära till det andra huset (tänk ugly naked guy från Vänner). Men satan vad mysigt det kunde vara där på kvällarna när vi hade middagar och fester. Älskade det. Med tända ljus runt i hela lägenheten var det som ett dammigt museum som satte bra känsla för sena rödvinskvällar. Förutom att det inte var dammigt för min man är neurotisk. Men murrigt och mysigt.

Älskade även att ta bilder i den lägenheten, fanns så mycket att fånga liksom:

Hmm… När jag läser det jag skrivit så kan jag inte sätta fingret på vad det är som känns konstigt? Helt plötsligt känns det som jag har varit alldeles för privat, eller? Tänker inte på det om skott i råttan för vi alla vet ju hur barn blir till och hur det kan vara när man är nykär. Men är det för att jag visat bilder på vårt hem tro…  Men känner inte att det är för privat när jag gnäller över bråkiga barn? Får ta mig en funderare.

Trevligt helg!

e.renck

Godmorgon vääärlden, vilken underbar daaaag! 

Så ska jag börja sjunga varje dag nu innan jag kliver upp, det måste ju sätta ribban för allt liksom. Börja dagen med rätt inställning och rätt energi.

Jag undrar verkligen hur folk som jobbar hemifrån kan sköta sina arbetsuppgifter? Hur jäkla mycket disciplin måste man ha, och varför föddes jag utan någon alls? Varför får jag feeling att ta tag i saker precis när Max börjar gny och vakna från sin tupplur, eller när det är 18 minuter kvar innan barnen ska hämtas på skolan?

Jag förstår ju att man måste sätta rutiner, men det kommer ju alltid något emellan! Min man blir jag väldigt impad av, av många olika anledningar, men en av dem är att han kan verkligen arbeta hemifrån. Han går upp, duschar och klär på sig hårda kläder och sitter där och luktar gott och jobbar när klockan knappt slagit nio. Vad fasiken är nöjet med att jobba hemifrån om man ändå sätter på sig jeans och skjorta liksom? Men jag antar att det är ett av sätten att komma in i rätt work mood.  Om jag var likadan kanske inte det jag har skrivit hittills skulle ha tagit från 9.30 till 14.05 som klockan är nu att få ner?

Vad har  vi gjort i helgen då? Jo, det ska jag berätta. Vi bor väldigt nära världens finaste park här i Vilnius. Jag är helt förälskad i den, och hade det inte varit så jäkla varmt och jag varit så jäkla gravid och öm, så skulle jag nog tältat där. Den är så grön och blomstrande och aldrig jobbigt full med massa människor, och jag vet inte hur många gånger jag säger till Johan hur mycket jag älskar den. Men det går inte att fånga den på bild, då ser den ut som vilken park som helst.

Men vi började helgen i alla fall med att svalka av barnen i strömmen som rinner genom parken. Jag tycker att det är helt idylliskt, men det är säkert något vi inte fattar. För det är typ ingen annan som badar eller plaskar där. Bara några få som kommer och blöter fötterna typ, men hade det här stället varit mitt i stan i Stockholm hade det varit överfullt med barnfamiljer och picknick-korgar. Så det kanske är giftigt vatten eller nått.

Sen på lördagen gick vi åter till parken och körde en lunch på ett ställe som heter Sugamour, och det är något med det stället som jag gillar. Ofta får man vänta på en mat som inte smakar någonting i cirka en timme. Personalen är ganska dryga, och det är lite sommarjobbar-känsla på alla. Men jag har det där jäkla stället som målbild till efter förlossningen. Där vill jag sitta med en bebis sovandes i famnen och dricka nån halvdålig skumpa, och känna att allt har gått bra, nu andas vi ut.

På kvällen gick vi och käkade middag på ett av de bättre ställena här i Vilnius, vi hade en kompis på besök från New York. Han är manusförfattare och regissör och har bland annat skrivit och skapat Bloodline och Damages. Jag frågade honom hur jag kan få rutiner i mitt skrivande, eller typ i mitt liv. Och han sa att för honom funkar det att tänka att han ska börja dagen klockan nio, men inte börja direkt med att skriva, utan att klockan nio så börjar han med kaffe, eller lyssnar på några låtar han gillar eller kör ett varv på sociala medier. Sen kommer han in på skrivandet lite mer kravlöst liksom.

På söndagen körde vi en picknick med barn och föräldrar från kidsens skola. Gissa var? Det var ett mayhem med alla barn som klev i diverse tupperwereburkar med mosad vattenmelon och fuktiga kex. Det var vi och några amerikanska familjer som är där av olika anledningar, diplomater, militärer eller basketproffs.

Efter några timmar i sån rörig situation, med massa barn och nya människor, och  tappra försök dela upp våra fyra ögon på barn som springer lite för långt samtidigt som man försöker låta intressant och ställa trevliga frågor tillbaka på engelska, så är jag helt tom. I slutet svarade jag bara ja och nej till alla.

Nu så har Johan åkt till Ukraina för att filma i Tjernobyl-miljö, ska vara borta i 10 dagar. Vete fan hur det kommer gå här hemma, jag har hjälp men det kan ju aldrig ersätta den andra föräldern. Försöker locka folk från Sverige att komma hit och hänga.

Såååå… jag började som sagt skriva det här vid 9.30. På tisdagen. Nu är klockan snart 18, på onsdagen. Snabba puckar Elin Renck!

Har ni tänkt på en sak? Vilken fantastisk stämning det är här inne på TWWP? Jag älskar hur fina ni är i era kommentarer, mot oss alla här som bloggar. Stöttande och öppna, ärliga och bjussiga. Blir alldeles varm i kroppen. Nu vet jag ju inte hur det är att blogga någon annanstans, men det känns som vi har någon slags klubb tillsammans och borde typ trycka upp tröjor eller ha hemliga möten och stora middagar och fester… Fan vad jag älskar kvinnor!

Nu till något som jag inte älskar, och det är hår. Mest mitt egna trassliga, men har nog lite fobi mot andras hår, eller kanske mest mot andras hårbottnar ska jag väl säga. Och då är jag ändå inte en känslig typ faktiskt. Alla operationer jag stått på, amputationer, sårrevisioner och infekterade höfter, och sen direkt efter gått ut och käkat lunch i personalrummet, där man upptäcker att man har lite fettvävnad som sitter fast på de fotriktiga skorna, åh bara; Se där, människa på min sko. Men vad gott det ska bli med ärtsoppa.

Those were the days...

Men jag har action här hemma också, senast var för nån dag sen när jag badade barnen på kvällen. Tar upp Max och torkar henne, och sen låter jag henne springa omkring nakenfis en stund. Efter ett tag när hon står vid badkaret och tittar på sina syskon så vänder hon huvudet mot mig i slowmotion och säger baaaajz…? Samtidigt som jag ser i profil hur ett litet turtle head börjar sticka ut. Utan att tänka mig för sträcker jag fram handen och fångar korven. Why? Varför kunde jag inte bara låta den falla ner på badrumsgolvet och sen använt papper för att plocka upp den. Nån konstig reflex där som sitter i ryggen som säkert på latin heter; Låt bajskorus icke nuddus golvus. 

Okej, vart var vi?

Vi åkte en dag efter skolan och och hälsade på Johan på jobbet för att barnen skulle få klippa sig.

Johan hade nämligen fixat så att han som är head hair stylist på filminspelningen skulle klippa till barnen. Inte slå men försöka göra något med deras vildvuxna virvliga hår. Jag tyckte det var jättepinsamt, herregud, ska detta hårproffs som jobbar på stora filmproduktioner och skådisar och kändisar ta sin dyra tid till att klippa mina matsäcksdoftande och sandlådedammiga barn. Han vågade ju bara inte säga nej när chefen bad honom.

Men de har faktiskt aldrig sett så fina ut i håret efter.

Sen var det dags för mammadjuret att göra något åt håret, och gick till en salong här som ska vara bra. Nödvändigt ont. Och ont gjorde det, helvete vad jag satt och svettades. Då har jag ändå fött tre barn, fått både mitt hjärta och pekfinger krossat. Jag kanske var känslig för att jag är gravid, men hon tvättade håret med handskar på sig, och allt bara fastnade och trasslade, och hon försökte reda ut det med en borste som till och med jag visste inte var rätt för detta ändamål. Tror ni att jag sa något? Nej, det vågade jag inte. Istället övade jag profylaxandning och bugade och tackade så mycket när jag gick där ifrån.

Okej, nu är det fredagstacos som gäller! Plus att jag ska skriva klart svaren på frågorna jag fick för ett bra tag sen!

Trevlig helg <3!

e.renck

Okej, har ni någon sin varit på en semester som gör att vardagen hemma känns som den riktiga semestern?

Detta är typ det lättaste inlägg att skriva men samtidigt det svåraste. Lätt för att jag har så mycket att säga så det bara bubblar ur mig, och svårt för att det är jobbigt att erkänna för mig själv.

Men som jag skrev i förra inlägget så ville jag ju ge barnen något fint. Bad, sol, kärlek och tid. Och som jag också skrev så vet jag hur privilegierade vi är, långt ifrån alla kan åka utomlands på semester. Och det känns dumt att posta detta när jag läst vad andra går igenom här bland mina fina bloggkollegor. Men vill ändå berätta om denna galna, urjobbiga, vissa stunder ändå så klart fina-resa.

När jag väl hade bestämt mig för att vi skulle åka blev jag nästan manisk, och låg och googlade resor sent på natten. Jag kände också att jag ville fixa det här själv, allt ifrån resor till Stockholm för att hämta upp min mamma, till att köpa solkräm, vätskeersättning och badtofflor till barnen. Det här var min och barnens grej.

Och nu i efterhand vet jag ju varför jag blev så besatt, varför jag ville så mycket. Och det är för att jag känner att mitt mående är ute på lite tunn is. Något händer i mig och jag skäms för det. Vad har jag att vara stressad över? Jag jobbar inte mer än att jag skriver en obetald blogg, med inga som helst krav på mig.

Men jag vet inte, kanske har allt kommit ikapp mig nu? Nu när alla är i land och allt rullar på. Stressen att ha flyttat, bytt skola, föda barn i ett annat land. Jag känner dåligt samvete för att barnen missar sin “riktiga” samhörighet i New York som jag ser pågå på Instagram. För att jag är trött. För att jag har så kort tålamod och är så känslig för allt nu; gnäll, höga ljud, stress, för att när tre av tre barn låter samtidigt så svider det i mig lika mycket som när man råkar komma åt en färskt skoskav med den andra foten när man ligger och ska sova.

Så hur kompenserar man det? Vilar? Nä tydligen inte. Man bokar en riktig chartersemester!

Jag kan ju börja med att ge ett Mallorca-tips, och det är att inte åka dit med ett flygplan som går klockan 6 på morgonen. Jag trodde att jag var smart och ekonomisk som valde ett flyg som gick så tidigt på morgonen, för då “tjänar” man ju en dag. Men vad man förlorar kostar så mycket mer, för satan vad jobbigt det var på flygplatsen och flyget. Såklart. Vad hade man trott med tre barn som går upp klockan 3 på natten för att sen trängas i köer med andra trötta och stressade människor. Så redan där är det som om hela semesterns ribba läggs. Och den gick inte att rubba på något sätt.

Iallafall, efter att vi landat så hade vår buss till hotellet åkt ifrån oss, så vi står där, en gravid, tre trötta barn som försöker lapa vatten ur nån äcklig fontän, och en mormor med höftproblem. Och vi får inte svar på något. Tillslut fixar de fram en minibuss där barnen åker utan bilbarnstol i en timme till hotellet. Väl framme hittar inte hotellet min bokning, och vi blir strandade i lobbyn och jag gråter. En av många gånger den veckan kan jag säga. Efter ett bra tag så får vi komma in i rummet, efter att de har lirkat upp dörren med en skruvmejsel, så brister jag igen. Rummet är så litet att det inte går att vända sig i det. Och jag vet att man tänker att man ska ändå inte hänga på rummet, likadant som jag tänkte att det spelar inte så stor roll om det är dåligt väder, man kan bada ändå, huvudsaken är att vi är tillsammans. Tillåt mig att skratta nu i efterhand då det var 14 grader de första dagarna och barnen skrek att de frös så fort vi gick ut. Och jag hade såklart inte packat ner tillräckligt med varma kläder. Och de där fina strandkaftanerna som jag köpt bara hånade mig där de låg ouppackade i resväskan som stod framme och tog upp 30 % av rumytan.

Lika skrattretande var att jag hade packat ner inte bara en, utan TVÅ pocketböcker. När hade jag tänkt att jag skulle läsa dem? Vid poolen när alla tre barnen efter så mycket bad, glass och kärlek har somnat i en solstol i skuggan under ett parasoll, inlindade i mjuka badlakan? Eller sittandes på balkongen i den varma sommarkvällen och blicka ut över havet och äta vattenmelon? Nä, not so much va. Blev inget med något av det, somnade utmattad samtidigt som barnen gick och la sig varje kväll.

Hotellet var ett riktigt jäkla skithotell. Otrevliga tyska gubbar i receptionen. Ett hotell med ni vet så där hårda handdukar i badrummet som har en doft av klor och annan människa, men i för sig  på något perverst sätt luktar gott. Hade även tagit All inclusive för att göra det lätt för oss, men förstår nu att det är ju bara värt det om man kan dricka alkohol.

Och det var ju bara mitt fel som hade råkat boka ett sånt dåligt hotell. Men det är ju fan otroligt att jag lyckas hitta ett som precis dagen innan har öppnat för säsongen och där med inte har kommit igång. Allt ifrån maten till att det skulle vara barnklubbar och sånt, men ingen visste något om något. Vi var typ de enda gästerna de första 3-4 dagarna, sen kom det bussar med tyska pensionärer. Och några andra barn som tur var. Och en annan grej som var otrolig var att vi var de enda svenskarna på hela orten, Sa Coma. Annars bara tyskar. Vet inte varför jag valde Sa Coma, borde verkligen gjort bättre research så det har jag lärt mig till nästa gång som troligtvis aldrig kommer bli av.

Sen var det den här grejen som är jobbig att erkänna för mig själv. Den onda cirkeln med barnen som inte gick att bryta. Jag skäms och känner mig som världens sämsta mamma. Men barnen betedde sig på ett sätt som jag aldrig varit med om, och jag också. Och jag tar på mig hela ansvaret, för de är ju bara barn och jag fattar ju att de kände av mitt mående och min låga trötta energi. Speciellt älskade Harriet som har så svårt med affektreglering och drar åt sig andras känslor som en svamp. Och jag var verkligen som en blöt pöl hela veckan. Och min mamma kunde knappt hjälpa, då barnen vägrade ta emot hjälp från henne. Det var bara jag som gällde, även om jag var på andra sidan poolen så var det jag som skulle sätta på sandalerna, inte mormor.

Och så där fortsatte det hela veckan och jag orkar fan inte tänka på det mer nu, för den där kalla vågen av att vara värdelös mamma bara sköljer över mig om och om igen. Det som skulle bli så fint blev mest bara fult. Vi var den där familjen där de andra hotellgästerna suckar när vi kliver ner i restaurangen eller till poolen. Och jag skämdes. Gråter nästan igen när jag skriver det här…Och jag tycker synd om min mamma som hade tagit semester för att kunna följa med och umgås med sina barnbarn, och som istället fick första parkett till den nya dokusåpan Ensam mamma söker supernanny. 

Sen var tanken att vi skulle åka hem till Stockholm ett par dagar efter Mallorca, men det gick bara inte. Jag behövde få komma hem till Vilnius och få hjälp av Johan och barnvakter, jag var så jäkla slut. Så hela internet rensades med försök att hitta en resa hem. Och vi hittade faktiskt ett direktflyg från Mallis till Vilnius, hör och häpna. Men det betydde ju att jag skulle behöva flyga de 3,5 timmarna själv, fast det var jag beredd att göra för att få komma hem.

Och efter att ha kommit till gaten efter en lång incheckning med svett rinnandes mellan brösten, lägger jag upp en liten film på Instastory där jag visar att jag flyger från Mallis ensam och gravid med alla barnen. Sätter dit den där emojin som har ett stort leende och en svettdroppe i pannan, och och får dm:s med orden supermom, hjärtan och heja dej-rop.

Och ja, det är så klart att det hjälper och peppar, men jag känner mig som en stor FEJK. Det är inte en emoji-gubbe med en liten svettdroppe i pannan som gör den här resan. Det är jag. Jag som skäller, mutar, svär och gråter. Jag som är så trött och som med blossande kinder och konstanta sammandragningar bara vill komma hem. Men det visar jag ju inte så gärna upp på instagram.

Och jag fattar hur jobbigt det är för barnen, speciellt när planet blir försenat när vi är ombord vid våra platser och det är varmt och trångt och jag har glömt att köpa mer vatten. Och Max som annars alltid är den glada och enkla är den som bryter ihop på ett sätt som jag aldrig hört förr. Hon är så övertrött och varm och håller på att somna men hittar ingen ro där hon sitter fasthållen i mitt knä. Och stressen gör att jag vet att jag höll henne lite för hårt, bara för att få henne att lugna sig och somna. Samtidigt försöker jag med sammanbitna tänder säga till Harpan att jag kan inte hjälpa henne just nu, när hon med en treårings kraft och ilska sparkar på stolen framför bara för att på Ipaden, med den spruckna skärmen, är det nån konstig reklam som ploppat upp som hon inte får bort. Och genom allt det där så hör jag hur Jack muttrar att boken med klistermärken jag köpt till honom på flygplatsen är tråkigt, och jag hinner tänka att han är otacksam och bortskämd. Så när de automatiska dörrarna öppnas klockan 23.15 på Vilnius flygplats och vi kliver ut och möts av Johan, så fulgråter jag högt.

Så det här blir en semester att minnas. Speciellt eftersom som lök på den giftiga odlade laxen, har Murphy bajsat på mig i pannan och på kindbenen i form av pigmentfläckar. Jippi.

e.renck

Men vänta, avslutningsvis vill jag faktiskt bara säga en sak till om det är så att någon av barnen skulle läsa detta när de blir äldre:

Det här var ingen bra resa det här hörrni, och jag ber om ursäkt för det. Vi kan så mycket bättre. Ni är det finaste jag har, och trott eller ej så jag skulle utan tvekan göra om den här Kalle Anka-semester en gång till om det krävdes. Bara ni är med.

Äntligen hemma i Vilnius. Det har varit tuffa dagar, och jag kommer helt ogenerat kliva in i rollen som höggravid nu i vecka 32. Det börjar ju faktiskt bli tungt, tror att det är jobbigare denna gång än de tre andra gångerna. Så nu ska jag upp med fötterna i högläge och äta mango hela dagarna tills bebis är ute i de fria.

Men tanken med den här resan till Mallorca var nog lite att jag kände att barnen skulle få en babymoon. Jag vet att mina barn är oerhört privilegerade på så många sätt, men de har faktiskt “bara” varit på en riktig semester, och det var till Miami förra året. Herregud, jag hör ju hur äckligt det låter att skriva att de baaara varit på eeeen semester hittills, när vi till exempel spenderar somrarna i ett hus i Torekov. Själv hade jag tills jag var 18 år varit utomlands två gånger med min familj, en gång som mormor betalde, och en gång när mamma och pappa försökte rädda äktenskapet och typ tog ett lån för att kunna åka.

Men jag tror att jag antingen blev inspirerad eller avundsjuk på alla som åker iväg på skidsemester, eller till Brasilien, Bali eller Kreta och hyr fina små hus och bungalows med privat pool, och kan vara borta i flera veckor. Där barnen springer omkring med en krispig fläckfri linneskjorta med solblekt tossigt hår, och är sådär gulligt fräkniga, men aldrig nånsin brända. Jag ville också ge det till mina barn.

Och även om vi bott och spenderat mycket tid på andra ställen än vad vi kallar hemma, så är inte det samma sak som semester. Det är en vardag, och ett äventyr såklart, men mest en vardag som jag har haft så svårt att förstå och acceptera varför jag tyckt att det är så utmattande och stressigt.

Men här är några av de ställen vi har bott på.

När Jack var 6 månader så åkte vi till New York för första gången. Jag tror att vi hann vara där kanske 3 veckor innan vi åkte till LA, där Johan hade massa med projekt som han betade av i en lång rad. Och det var ju kul att prova att hänga där, men jag var så livrädd för allt hela tiden. Har skrivit det förr, att när jag träffade Johan och som första gångs gravid hängde i New York med honom, så kändes han så världsvan och presenterade mig för en helt ny värld, så tappade jag ju typ engelskan. Vet inte varför men jag blev så otroligt blyg för allt nytt, vågade inte ens gå in på Starbuck och beställa en kaffe.

Efter LA åkte vi nästan direkt till Brasilien, och det var lite samma sak där, ensamt och inte jättekul att bo på hotell en längre tid. MEN ändå fantastiskt att kunna hänga i Rio de Janerio. Även fast där gick dagarna också mest ut på att invänta helgen då vi kunde få göra lite familjehäng tillsammans, jag var för rädd att gå omkring ensam med bebis på gatorna på dagarna. Kommer ihåg när vi åkte från flygplatsen till hotellet direkt när vi landat, och bilen stannar i en bilkö och jag ser genom fönstret en stor folkmassa och poliser som lägger en kropp i en bodybag. Hej och välkommen till Rio liksom!

Vad hände sen då? Jo vi bodde ett par månader i Florida. Johan gjorde Bloodline, och vi bodde i Key Largo som är en av öarna i Florida Keys. Och vad ska man säga om det då? Det är väl inte så jäkla illa att få bo i ett semesterparadis? Nä, det var det såklart inte. Förutom att det enda sällskapet jag hade var Jack, som fyllde 1 år under tiden vi var där. Men jag klagar inte! Bara det att vi bodde i ett gated community som man bara kunde ta sig till med bil, och jag har ju inget körkort. Så jag vandrade omkring där på området, varv efter varv med Jack. Släppte lös honom lite på tennisbanan, hängde lite vid poolen men var alldeles för rädd för värmen, gick och kollade lite på båtarna och lyssnade på så sjukt mycket ljudböcker. Plus att jag var gravid med Harpan så jag kunde inte ens dricka ett glas vin på verandan.

Men bara för att tilläga; nu skulle det ju vara drömmen att få hänga där med alla barnen. Jag tjatade på Johan att han ska göra nått avsnitt i sista säsongen, så vi kunde få åka dit igen.

Sen var det lugnt ett tag tills Harriet föddes på Sofia Hemmet i Stockholm. Men Johan skulle precis börja inspelningen av The Last Panters, och ett helt jäkla team stod redo att sätta igång så fort jag hade fött. Hej hej pressen i det. Så när hon var en vecka gammal så var han tvungen att åka till Marseille i Frankrike. Jag kunde ju inte åka för vi hade ju inget pass åt henne, så jag åkte istället till Skatteverket och på riktigt bölade tills de gjorde hennes namnregistrering, där och då. För att nästa dag hänga på låset till att göra ett pass.

Marseille var så jäkla fint och jag har faktiskt bara bra minnen därifrån. Nybliven tvåbarns-mamma som i den fantastiska hamnen rullade en helt vanlig dubbelvagn, ni vet en sån med liggdel och en sittdel men som fransmännen aldrig hade sett och vred nacken ur led när jag gick förbi.

Nu får jag rappa på lite med det här inlägget känner jag, går i genom bilder och fastnar på bebisbilder och åhhh:ar och har mig. Tanken var ju att det här inlägget skulle handla om Mallis-semestern men det får väl bli i nästa inlägg.

Sen körde vi några veckor i Stockholm och New York för att sedan åka till Serbien! Där bodde vi på hotell i Belgrad, och de försökte verkligen göra det så hemmalikt och enkelt som möjligt, satte in kokplattor och ångkokare och sånt. Och jag tror att vi gjorde stopp i badrumshandfatet varannan dag, när vi stod där och försökte diska vällingflaskor och sånt. Jag gillade Serbien på något konstigt sätt. Det var speciellt och verkligen en upplevelse att bo där, varma och fina människor som dock rökte över allt, även på lekland.

Sen åkte vi till London och bodde där. Det var inte min favoritstad men jag tror det berodde på att vi bodde lite fel. Vi bodde South Kensington, när jag tror att det hade passat oss bättre att bo i kanske Nothing Hill. Men vid det här laget hade nog hela familjen tröttnat på att byta land och boende så många gånger, och jag minns att jag och Johan hade vårt första stora bråk där.

Sen min vänner… (förresten snart är detta inlägg slut, så bli inte irriterade på detta dravel) sen åkte vi till Vancover, staden av regn. Det regnade, och regnade… Alltså inte bara några skurar här och där, utan det öste ner i veckor, utan stopp. Jag blev knäpp av det, som tortyr.

Och jag var ganska nygravid med Max så jag var så där ämlig och klen. Och Jack fyllde tre.

Sen tog det stopp, och vi körde sommarlov i Sverige, åkte till Nevvan och födde Max, flyttade till hus i Brooklyn, och ja resten vet ni ju kanske. Nu är vi i Vilnius och ska vara här till augusti. Och från att ha varit – 17 grader när vi kom hit, så är det helt underbart nu. Grönt och varmt och människor överallt. Jag kör nedräkning tills att bebis ska komma, 60 dagar kvar! Sen ska jag sitta på nån uteservering och drick skumpa med en liten bebis sovandes i vagnen. Ja, de andra tre får gå bärsärkagång bakom ryggen där jag inte ser dem.

När jag ändå håller på med detta ändlösa inlägg kan jag ju slänga in några bilder från semester i Miami, för att sluta cirkeln.

e.renck

Oj, oj nu brinner fingrarna över tangenterna, så snabbt ska jag skriva detta. Så mycket jag vill berätta men har bara tiden att säga hej en snabbis, sen måste jag tvångssova nu när barnen lagt sig i tid.

Men i korta drag så bestämde jag mig ju för att ta barnen och min mamma till Mallis en vecka. Och ja… jag vete fan vad jag tänkte med. Det har varit kaos och jag på riktigt gråtit mig till sömns vissa nätter, och på ett dåligt wifi letat biljetter hem.

Ska berätta mer sen…

e.renck

Det blir lite uppehåll nu, för jag känner att jag bara vill klaga. Och har man inget snällt att säga så ska man inte säga något alls, sa aldrig min mamma, men det låter som ett fint talesätt. Så jag ska försöka följa det.

Vardagarna här ser likadana ut mer eller mindre, det är på helgerna det smäller till av bara fan.

Nä, det gör det inte heller. Nu försöker jag bara hotta till den här bloggen lite, känner att jag måste bjuda på något smart och roligt innehåll, men våra helger ser nog likadana ut som för de flesta. Eller vad gör ni förresten på helgerna? Långa frukostar med surdegsbröd på något creddigt industriliknande café, bruncher med barn som inte frågar efter Ipad eller blir åksjuka i bilen efter utflykten till skogen med hund och svärföräldrar? Spontana grillmiddagar med grannar där alla har jämngamla barn som leker utan problem, för att sen på kvällen när alla barn sover i sina egna sängar ha ett 35 minuter vackert men ändå lite fnissigt och lagom grisigt samlag?

Kul för er isåfall, verkligen.

Men vi gör också roliga grejer. Vi var tex på museum, vilket barnen och de andra besökarna uppskattade.

En annan helg var vi på en dinosauriepark med stora gnisslande, vintertorra robotar.

Jag hetsar på lite med det här inlägget känner jag nu, är så trött i huvudet och kroppen. Började skriva för några dagar sen i Vilnius, men blev aldrig klar. Nu har jag hunnit flyga med barnen till Stockholm.

Vid vissa flygresor har jag varit ett livslevande preventivmedel, men den här gången ger jag fasiken mig själv en klapp på axeln och en stolt blick i spegeln. Barnen var superduktiga och jag kände mig som en lugn vin-lullig supermamma. Nu jinxar jag det förstås till hemresan, men men.

Okej, vi hörs snart igen!

Nu är jag redan i vecka 29 (28+2) och samtidigt som jag vill att det ska gå snabbt så tycker jag att det går lite väl snabbt. Blandade känslor det där. Jag har ju alltid älskat att vara gravid i det stora hela, men nu är det fasiken jobbigt. Jag är så klen och orolig hela tiden, så rädd att det inte ska kunna gå bra 4 gånger. Som om vi håller på att utmana ödet.

Och jag har myror i benen när jag ligger still. Måste röra dem hela tiden, får panik annars och det gör det svårt att sova. Var hos läkaren och bebisen mår bra och följer alla kurvor. Enligt gravidappar jag har så väger den typ 1,4 kg och är 35 cm lång. Men jag hade tydligen gått upp 3,8 kg på fyra veckor, och allt som allt har jag gått upp 10 kg hittills, men läkaren ville att jag skulle göra en glukosbelastning, vilket jag aldrig gjort förr. Jag vet ju att vikten sprang i väg lite när jag var i Stockholm en vecka över påsk, men hey what can I say mer än Bregott, hushållsost och Polarkaka? Jag var inte orolig förrän han började fråga hur mycket de andra barnen vägde vid födseln. Jack vägde 3535 gram och Harriet och Max vägde båda runt 4050 gram. I USA var ju Max en megastor bebis tyckte de, men 4 kg för barn nummer 3 är väl inte så stort? Kommer bebis nummer fyra väga 5 kg nu eller? Läkaren i New York sa att det inte skulle vara några som helst problem för mig att föda stora barn, thankyouverymuch, men så klart blir jag ju orolig.

Men själva testet gick bra, jag var tvungen att fasta på morgonen och sen dricka sockerlösning och ta blodprov varje timme i tre timmar. Men i  bilen på vägen hem var jag tvungen att profylaxandas för att inte spy. Väl hemma blev det en hejdundrande kräkfest där alla var inbjudna, men ingen kom.

Jag brukar ändå göra mycket ensam, gå på rutinultraljud och läkarbesök, sitta en halv natt på akuten i USA med ett barn som har hjärnskakning, eller resa utan min man och jag gör det fasiken utan att klaga allt för mycket. Men just där och då, sittandes på golvet vid toaletten gråtandes och kräkandes, så kände jag mig så sjukt ensam och liten. Jag var så hungrig efter att ha fastat, och hungern gör att jag kräks så jag inte ens kan fixa något att äta. Och grejen var att jag faktiskt inte var ensam, Johan och Max sov på övervåningen för att han hade filmat hela natten, så det kanske var lite väl mycket drama från min sida. Och efter att jag skickat ett ynkligt litet text till honom från badrummet, så kommer han och bäddar ner mig i soffan, och med några pussar på pannan och en frukost serverad så kändes det bättre igen.

Men, för att fortsätta med denna vackra klagosång, så hände något hos mig för några dagar sen. Något inom mig. Det var som att det sa klick, och min energi bara dunstade ut från huden. Jag blev tom och kom inte upp ur sängen. Kände ångest innan jag skulle hämta Jack och Harriet i skolan, så svårt att förklara, men att jag liksom inte skulle orka en eftermiddag med dem när de är hungriga, efter-skol-trötta och bråkar med varandra om nästan allt. Nästan som om jag var nervös innan jag hämtade dem, för jag visste inte vilket håll det skulle gå åt och vad jag skulle orka. Och den där känslan satt i ett par dagar, tills i helgen när jag kunde sova i gästrummet med öronproppar och med vetskapen att jag inte behövde ta något barn på natten, eller på morgonen. Och jag sov 12 timmar utan att vakna en enda gång. Men jag känner fortfarande en skörhet som gör sig lättare påmind än vad jag är van vid.

Såatte… det va dä hele. En solskenshistoria. Hur mår ni? Är det nån som är gravid i samma vecka?