Så har november månad startat! För er som missat.

Och jag vill bara njuta av allt det vackra innan slasket slår till. Färgerna, ljuset och de krispiga löven i sina högar. För här händer verkligen inte mycket, förutom att jag bytt ut mina barnvagns promenaderna mot att kratta löv var dag. Alltså inte så värst intressant egentligen… så nu slutar ni säkerligen att läsa detta inlägg. Jag fattar, ingen fara! Men ni kan ju skrolla ner och titta på bilderna i alla fall, för de är faktiskt ganska fina!

Saken är den att jag inte är på topp. Som jag skrev innan så är jag bara så fasligt trött. Jag är så trött så det känns som att ögonen bokstavligt talat ska rinna ut ur ögonhålorna där i skallen. Och on top of that har jag fått något slags utslag runt om ögon och mun. En reaktion på att kroppen är i obalans, I guess!

Såhär mår jag nog alltid när barnen närmar sig ett och ett halvt och man inte fått sova. Och sedan glömmer jag alltihop! Snart kommer jag inte minnas någonting av detta. Eller hur, visst är det verkligen så.

Baby Bill som väcker mig säkerligen 5-6 gånger per natt… Fortfarande!! Kan ni förstå.

Min senaste taktik är att inte plocka upp honom. Han får stå där och skrika i sin säng, och tillslut ger han upp och somnar om. Alltså jag visar honom tydligt att jag finns där, går upp var femte minut och klappar på honom. Och säger lugnt och sansat att nu är det natt och alla ska sova.

Tänkte om ni kanske oroade er över att han ska känna sig övergiven eller så! Eller såklart, nog bara jag som oroar mig över det… att han skulle känna sig övergiven på något sätt. Men ni kan säkert förstå hur det måste skära i mammahjärtat var natt, när han står där och gastar. En sorgsen ton av uppgivet skrik. Vill bara gråta när jag tänker på det…

Men sedan vaknar vi på morgonen och allt är som vanligt. Han är glad och trall, och verkar inte känslomässigt skadad alls!

Vad är det som händer egentligen…. är det bara jag som är så här fasligt trött!?

Jag är så trött så det känns som jag ska somna var och varannan minut. Kan också lägga till ordet torr! Trött, torr och jäkligt glåmig. Det är jag just nu.

Något som är positivt är i alla fall att Halloween är över. Alltså, älskar ju också halloween… för att barnen blir så otroligt glada. Men den tjusningen när mamman får tillåtelsen att bara städa bort allt detta bös. Böset av spindelväv och insekter av plast. Den känslan är faktiskt helt obeskrivlig.

Eller är det städmani-galningen som talar nu igen?? Ja säkerligen är det så.

Bara måste få visa lite bilder från i lördags.

Stella bjöd in sina tre bästa vänner för ett litet intimt halloween party nere i vår gillestuga. Nicole fick också vara med på ett hörn. Kolla så gulliga dom är. Så otroligt peppade och glada, trots att de inte fick gå ut på något bus eller godis i kvarteret som de brukar.

Det blev smink-bonanza inne på stora toaletten. Och jag tog ett djupt andetag gällande allt fakeblod som skulle kladdas med… Sedan åt vi hamburgare, lekte lekar och såg på en någorlunda barnanpassat läskig film nere i TV rummet.

Så himla mysigt! Men som sagt, glad att det är över.

Om ni undrar varför jag plötsligt lagt till kategorien “fashion” till repertoaren. Mellan de sedvanliga inläggen gällande familj, hus och hem. Det är ju för att jag ska strax ska ta av mig hemma-mamma-uniformen, och bege mig ut i verkligheten. Alldeles strax ska jag börja jobba igen!

Och jag har ett nytt spännande jobb dessutom. Längtar tills jag kan berätta vad det är! Än så länge lite hemligt.

Ibland händer det att jag blir bjuden till något trevligt event!

Wall of Art bjöd in några få för att berätta om sitt nya samarbete med online vintage butiken Attack shop. Tillsammans har de skapat en kollektion av handmålade och helt unika tallrikar och vaser. Och jag blev helt såld!! Tycker allt var helt otroligt fint och inspirerande. Speciellt de handmålade små faten att hänga på väggen.

Kollektionen släpps på söndag och jag kommer helt klart försöka få tag på några. Skulle vara så fint med tre av dem i grupp, på väggen i mitt kök! Och en vas, det vill jag ju också såklart ha… ögon stora som tefat!!

I helgen bar vi in det sista från trädgården.

Perennerna i krukor för vinterförvaring, och dynor och alla textilier från altanen. Och så avvecklingen av de sista sommarblommorna, och tomatplantorna inifrån i väggskåpet. Sådär, nu är vi helt och fullt redo. Nu kan vintern få komma! Eller förresten vi måste kratta upp löven också… det får bli nästa helgs projekt då helt enkelt.

Någon som undrar om det finns utrymme för någon annan hobby än trädgård när man är villaägare?? Ja, ni kanske kan gissa er fram till det svaret.

Alltså missförstå mig inte, jag tycker faktist om att pyssla runt här på tomten. Men jag var nog inte helt förberedd på hur mycket tid ett hus faktiskt kräver, då när vi flyttar in för snart fem år sedan.

Hur mycket tid lägger ni på städning egentligen? Jag skulle gissa att jag snittar på två timmar om dagen ungefär. Tvätt av kläder då ej inräknat. Alltså bara det vardagliga plocket. Är det galet mycket!? Vill tillägga att vi även har städerska var annan vecka.

Ibland får jag frågan. Är det alltid sådär städat hemma hos dig, så som det ser ut på bilderna? Och jag mörkar och säger att det är stökigt runtomkring. Att jag bara plockar undan för bilden. För jag vill inte erkänna hur mycket tid jag faktiskt lägger på just det, att städa. För alla fattar ju hur snabbt ett hem med stor familj förfaller. Eller så är det vi som totalt misslyckats att uppfostra våra barn till att plocka undan efter sig!! Vad vet jag…  Och så till den lilla detaljen som stör mig allra mest. Den detaljen att det garanterat mest är vi kvinnor som håller på så här. Tror inte så många män ligger och funderar över städning en fredagseftermiddag, såhär som jag uppenbart gör. Blir så otroligt irriterad när jag tänker på det. Både på mig själv samt alla dessa männen i världen…

Tankar man kan ha medans bebisen sover sin dagslur. Tänker också hur det ska bli nu när jag snart börjar jobba igen. Då finns inte två timmar om dagen för städnings-plock längre. Inser att jag  kommer behöva lära mig att leva med stöket. Gör jag inte det, kommer jag helt klart bli gaaalen!

Well… Men nu längtar jag ändå tills stökiga familjen kommer hem, och vi får kickstarta detta fredagsmyset. Ikväll blir det tacos, bubbel och så Idol på gammel TV:n. Gu så mysigt!

Trevlig fredag.

Fortsätter på modetemat här!  För har ju helt glömt att visa upp läderbrallorna från Other stories jag fick hem för ett par veckor sedan.

Försöker tappert bara göra väl avvägda modeinköp numera. Faktum är att jag i stort sätt inte köpt ett enda plagg sedan den dagen jag plussade på stickan! Alltså ett och annat gravidplagg har jag såklart inhandlats… för det är väl ändå ett ont måste, eller!? Förlåt för min velande ton… känner av min inre osäkerhet och onda aning att jag sitter och ljuger för mig själv och er här nu. Men jag vill ändå påstå att jag lyckats detoxa mig själv, och mitt pinsamt destruktiva shoppingbeteende. Kanske har jag det, eller!? Ja ni hör, en skadad och osäker shoppoholic som fumlar med orden.

Fy fan vilket i landsproblem. Orkar knappt med detta här.

Jag har helt snöat in på att hitta säsongens perfekta oversize blazer!

Försöker vara sådär fashion consious smart. En sådan där person som inte impulshandlar över en lunch. Nej för det nya “jaget” planerar sina köp, väl och noga avvägt. En person som varsamt scannar av garderoben och funderar ut vilket nytt nyckelplagg som denna säsong nog bäst kan komplettera. Visst låter det bra! Kan detta verkligen vara jag?!

Min favorit är nog den från Acne. Dock för dyr för min plånbok. Kanske ska försöka mig på ett vintage finding istället? Än mer klimatsmart. Jag uppdaterar er om jag skulle lyckas…

Vilka nyckelplagg försöker ni hitta för i höst? Skriv gärna och berätta.

Gjort om lite i vårt sovrum. Blev så tött på allt som var grönt, slätt och propert. Och så lampskärmen i plysch. Stod plötsligt bara inte ut! Så bytte ut dessa element mot textilier i linne. Och så massa toner av beige. Ahhh satisfying, så som Stella skulle ha uttryckt sig.

I söndags var jag med på en så kallad kakao ceremoni. Bara måste få berätta om denna upplevelse!

Jag blev alltså inbjuden av min vän som bott i LA i flera år. Nina som har utbildat sig inom naturmedicin, frigörande dans yoga, breathwork, soundhealing och meditation. Metoder som hjälper och öppnar upp hjärtchakrat. För att kunna ge och ta emot kärlek till andra och till oss själva. Fint eller hur! Länge har jag hört henne berätta om allt det hon lever för. Med stor fascination har jag lyssnat. Berättelser om resor från öst till väst, och alla intressanta människor hon träffat. Med ögon stora som tefat har jag suttit där, avundsjuk för att jag också vill vara så där öppen och spirituell. Men som aldrig tycks lyckas ge tillräckligt med plats för detta i mitt stressiga småbarns-vardagsliv. Alltså fattar att det inte är så konstigt heller.

Men igår var då första gången jag fick chansen att vara med på en av hennes klasser. Och chansen att se henne praktisera allt det hon så länge berättat om, in real Life.

Faktiskt kom jag denna dag med ganska tunga steg. Livrädd för hur jag eventuellt kan komma att reagera. Pinsamt om jag skulle börjar gråta eller liknande… för det vore ju fruktansvärt. Tänk om någon fick se bakom masken.

Men upplevelsen blev helt utöver mina förväntningar. Jag går därifrån som på moln, en svävande utomkroppslig känsla. Och jag inser för mig själv att jag inte haft någon röst. Jättelänge har jag alltså helt saknat en röst! Och nu plötsligt kan jag både andas och prata, helt obehindrat.

Ska försöka berätta kortfattat vad det var vi gjorde. Det var alltså en ceremoni där man dricker ett speciellt kakao. Ett rent och oprocessat kakao som innehåller all världens antioxidanter, mineraler och vitaminer. Massa bra saker, speciellt för oss kvinnor. Ett super food helt enkelt! Och sedan genomgick vi en intensiv andningsövning, liggandes på golvet. Övningen pågick i säkerligen en halvtimme, och detta utlöste en massa känslor som liksom kastades ut ur kroppen. Lite svårt att förklara, detta bara måste upplevas. Men gissar att man måste vara lite öppen till sånt här “flum” för att det ska fungera. Osäker om verkligen vem som helst kan lägga sig där och uppleva det lika starkt som jag… eller vad vet jag?!

Nu känner jag i alla fall att jag bara måste ge mer tid till detta i mitt liv. Massor mer av flummighet och peacefull thinking, yes please!