Mamma ringde och berättade att en nära släkting gått bort och det är sällan som avståndet till Finland blir så konkret när någon man älskat inte längre finns kvar. Släktingen var (väldigt) gammal och det var ingenting dramatiskt, men mitt i samtalet började jag ändå gråta. Trodde jag var förberedd på detta, men det är man väl aldrig.

Nu tampas jag med dåligt samvete över att jag bor så långt borta och inte hälsade på släktingen så ofta. Hängde ju jämt med denna när jag var barn. Det är det eviga dilemmat, älskar mitt vardagsliv så oerhört mycket i LA, men vet att jag samtidigt väljer bort umgänge med släkt och vänner. Och att människan inte är evig. Nu ska jag gråta ut en stund och sen berätta mina bästa minnen med släktingen för Magnus.

Jag kanske har fel, men jag tror att när någon frågar min hårt arbetande syrra i Finland om Magnus och jag verkligen jobbar här nickar hon, men innerst inne tänker hon att vi mest lallar omkring och äter lunch ute. Och motsvarande skulle antagligen 80 procent av mina instagramförljare säga. Där är det ju bara avslappnat häng. Och lallande. Stränder, tupplurar och hästar. En släng Coachella.

Det stämmer kanske också, men jag (och Maggan) jobbar oftast ganska hårt. Idag har det varit en släcka bränder och samtidigt vara kreativ-dag. Dessutom har jag försökt lösa en massa logistik och sms:at och whatsappat ett dussin människor av olika orsaker samtidigt. Min hjärna har kokat.

På väg upp till stallet lyssnade jag på den utmärkta podden Hidden Brain som den här gången handlade om placeboeffekten (rekommenderas!). Jag kunde ändå inte koncentrera mig eftersom min hjärna ständigt producerade olika uppgifter för sig själv att lösa. Maja skulle ha sagt “Skriv ner allt på ett papper så blir det överskådligt”, men skomakarens barn går ju barfota.

När jag kom fram och började gå mot stallbyggnaden fick jag en obehaglig känsla av att jag glömt något. Jag fick för mig att det KUNDE vara ridbyxorna och vågade knappt titta ner i och mötas av ett par bara ben. Lyckligtvis var det ridspöet jag glömt hemma.

Hade motsvarande upplevelse när jag precis fött barn och kroppen och hjärnan inte riktigt var synkade på grund av brist på sömn och nybliven bebis och brist på blod. Jag kunde sätta mig på toan och vara osäker på om jag dragit ner byxorna och hur jag skulle ta reda på om så var fallet.

Hjärnan alltså, den ska man ta hand om. Jag red i alla fall och det var som vanligt magiskt. Så fort jag satte mig på hästryggen var allt bra igen. Allt lugnade ner sig i mig. Hela vägen hem igen genom den ljusa Kalifornienkvällen (det är ljust ännu klockan åtta!) tänkte jag på hur alla borde ha en hobby som gör dem så lugna och glada som hästar gör mig.

Om det är nånting amerikanerna är riktigt bra på så är det snacks. Folk verkar alltid ha med sig något litet att tugga på och inte sällan är gränserna mellan godis, lunch, snacks och hälsosamt mellanmål väldigt otydliga. De flyter liksom in i varandra, korspollineras och skapar nåt slags helt ny kategori av mat. Det är till exempel inte ovanligt att Viddes kompisar på skolan har med sig choklad i form av av powerbars eller mellanmål baserat på frukt. Föreställer mig att sockerförsiktiga föräldrar hemma i Norden skulle få ett litet slaganfall. Jag också i början.

Men vem är jag att kasta den första stenen? INGEN! Därför har jag gått all in som en upptäcktsresande på 1800-talet och gjort mitt bästa för att undersöka alla möjligheter. Speciellt under längre bilresor öppnar sig möjligheter att testa det ena och det andra.

En storfavorit är fortfarande mörk chokladöverdragna popcorn. VÄLDIGT gott. Popcorn med cheddarost är inte heller äckligt. En helt annorlunda, men också god är Trader Joe’s rostade seaweed. Magnus kom hem med jalopeñochips häromdagen. Gott för vuxna, barnen var inte så förtjusta (alltså rekommendation!). Själv gillar jag också Red Curry Coconut-chips. Och de chipsen som är mindre saltade. Däremot är Pringles det äckligaste i chipsfamiljen.

När jag ska fortsätta den här listan inser jag att jag ljög lite i början av inlägget. Jag är inte alls en expert på snacks. Jag kommer inte längre än chipsen och popcornen och får lust att skriva: TA EN FRUKT! Men det vill jag inte för min ambition är att inte vara så jäkla hälsosam hela tiden.

Kan inte ni amerikanska läsare och andra USA-kännare fylla i med era egna favoitsnacks?

Magnus var ute med kompisar både på torsdag och fredag. Jag tycker att det är bara fint att han fått goda vänner i LA och blir bara glad när han är glad. Jag förvandlas också till en jäkla tonårsmorsa när min man är ute och festar. Jag är säker på att han kommer att bli rånad/mördad/cykla omkull/bli överkörd/kidnappad eller motsvarande på fyllan. Ligger vaken och lyssnar efter ljud, kollar på klockan och textar honom. Nåt slags förberedelse inför Vidars och Majlis tonår kanske.

Häromdagen pratade vi om Maggans kärlek till att gå ut, dricka sig full och se vad som händer. Maggan beskrev det som en extremsport, bara låta sig dras in i natten. “Det är mitt bungyjump” sa han. Jag blev helt till mig. Jag har ju kastat mig ut från det mesta man kan tänka sig bungy, fallskärm, paraglidat och kiteglidat och väljer det mycket, mycket hellre än en fylla där jag helt tappar kontrollen.

Nu låter här som om jag koketterar, men jag tycker handen på hjärtat att jag borde släppa lite på kontrollbehovet och låta mig bara dras iväg. Jag vill inte vara en tråkig och återhållsam person. Hellre livsbejakande och inte så förutsägbar. Det får bli mitt sommarlöfte tillsammans med att leva lite mer ohälsosamt: Tappa kontrollen

Vi talar bland annat om detta i Magnus och Peppes podcast, men också om demokraternas presidentkandidater (bra sätt att enkelt uppdatera sig), Mullerrapporten, influensers som gör designsamarbeten med klädmärken (min teori är de de nya aningslösa influensers) ja och om vaccinationer och mässlingen som härjar här i USA. BRA avsnitt!

Kollade precis på Beyoncés Homecoming på Netflix och det är sannerligen två timmar av välbehagsrys och fuktiga ögon. Otroligt mäktig dokumentär. Kan inte bestämma mig för vilken som är bäst Formation eller Drunk in Love och jag var tydligen ett år sen på Coachella.

Men det var inte alls det jag skulle skriva om. Magnus har nämligen varit borta två kvällar i rad och det slog mig att jag är ganska obrydd gällande mat. Jag gillar visserligen att äta god mat, men orkar inte lägga ner en massa tid på att planera och laga den (trots att jag i hemlighet drömmer om att jag en dag ska ta tag i det, älska att laga mat och se det som en meditativ och kreativ stund).

Vanliga kvällar går det bra. Eftersom jag inte äter kött äter vi vegetarisk middag varje kväll familjen är samlad (alltså nästan varje dag). Frukost bli mackor eller flingor och lunchen rester från dagen innan. Vidar tar ju med sig lunch till skolan och har under det senaste halvåret varit inne i en period där han endast vill ha ramen.

Är jag ensam hemma äter jag tyvärr frukost tre gånger om dagen, typ mackor eller flingor. Och det är kanske det som är problemet, inte att jag vill leva hälsosamt (tycker jag lever lite FÖR hälsosamt), men för att det känns så tråkigt. Vad har ni för go to i kylen? Sånt som alltid finns där och kan bli enkel lunch. Jag har tidigare jobbat med grönsaker och jordnötssmör, hummus och ja sen kommer jag inte på mer. Tips emottages!

Fredagen är äntligen här! Jag har som vanligt haft dressyrlektion, spelat in Mellan raderna och snart översatt tio sidor på romanen jag översätter. Jag insåg att jag måste skriva minst tio sidor om dagen och just nu går det ganska bra eftersom jag själv är nyfiken på hur det ska gå (vet inte om professionella översättare jobbar så här, de läser kanske igenom materialet först, men orka med det).

Men det var inte det jag skulle skriva om. Jag skulle lista veckans bästa länkar. Tycker att vi kör igång genast.

Är det verkligen nödvändigt med fängelse? Svar: Nej.

I USA korrelerar hudfärg och förmögenhet. Den vita medianfamiljen har 41 gånger mer än den svarta medianfamiljen och 22 gånger mer än latinofamiljen.

Det går egentligen inte att vara “försiktig” med sina uppgifter på internet. Är du med vet techbolagen det mesta om dig.

Den moderna mustaschen.

Sammanlagt 61 000 dollar för att donera sex stycken ägg, men är det värt pengarna? Det finns bättre och sämre sätt.

Influensern är inget nytt fenomen. Den här artikeln tar oss från Shakespear till Instagram.

Nu har vi snackat tillräckligt om teknologin som ska bromsa klimatförändringen, dags att diskutera teknologin som ska hjälpa oss i den nya världen.

Och den superba artikeln här lade Linnea ut. Här kan du testa dig själv i hur mycket du kan om hållbart leverne. Och på tal om hållbart leverne, de där Karibienkryssningarna är otroligt smustiga.

Klädinustrins utsläpp är större än både flygets och sjöfartens.

Det har gått tjugo år sedan skolskjutningen i Columbine. Hur mår de överlevande idag?

Började kolla på den här otroligt fina och roliga serien på Hulu igår. Shrill, heter den. Kan bara rekommendera.

Här var det meningen att jag skulle embedda trailern, men får inte den att funka. Ha tålamod med mig.

Lyssnade som vanligt på The Daily i morse och eftersom mässlingen nuförtiden härjar i USA var det ett extraintressant avsnitt om konservativa judar i New York (obs judendom och vaccinmotstånd går INTE automatiskt hand i hand). REKOMMENDERAR!

Gudars, vilken deprimerande rubrik, men men. I dag när jag var ute och sprang (träffade förresten Carl Lewis tränare igen, han var ute och rastade sin 90-åring) tänkte jag på en grej: Har alla kvinnor blivit utsatta för sexism i någon form?

När jag var yngre trodde jag att stark var samma sak som att inte utsättas för vidriga saker och eftersom jag identifierade mig som en stark kvinna hade jag inte haft problem med patriarkatet. Det var känsliga och svaga (= lite sämre) kvinnor som gnällde om sånt. Sexism var liksom en attitydfråga. Så är det såklart inte (även om alla har rätt till sina egna upplevelser).

Jag läste den här intervjun med Amy Poehler där hon sa att hennes generation (generation X) institutionaliserade kvinnohatet och lärde sig sympatisera med den manliga upplevelsen (svår mening, förlåt). Tänkte genast att hennes teori går hand i hand med The Cool Girl, sexig, medgörlig och hääärligt tokig.

Det finns såklart grader i helvetet, men jag har svårt att föreställa mig att det finns en endaste kvinna som aldrig blivit tafsad på, aldrig varit rädd på grund av en man, aldrig blivit ifrågasatt på grund av sitt kön, aldrig censurerat sig själv osv Jaja, småsaker, tänker nån kanske nu. Det är ju ändå inte våldtäkt. Och ingen av oss är faktiskt tvungen att klä sig i burka.

Men visst är det sjukt mycket som vi bara accepterar för att vi vuxit in i en kultur där detta är normen? Nyckeln i handen på väg hem, kvinnor utför det oavlönade arbetet och hellre säga att du har pojkvän än att du inte vill, för man vet aldrig hur arg en nobbad man kan bli. Jag tror att #metoo är ännu mäktigare än vad vi kanske förstår just nu, delvis för att det är ett sätt att se och protestera mot sånt som var en del av livet förr.

Jag försöker hålla ett öga på mig själv så jag inte tillskriver mina barn egenskaper som begränsar dem och som de i värsta fall kommer att bära med sig hela livet. Att inte beskriva Majlis eller Vidar som till exempel blyga eftersom de kanske då växer in i rollen som blyga och tackar nej till kul saker på grund av det.

När jag gick i lågstadiet sade min musiklärare att jag var usel på att sjunga. Det har jag släpat på hela livet och undvikit musiksammanhang där jag förväntas delta. Om jag sett mig själv som normalbegåvad in musik hade jag kanske valt att sjunga i kör eller spelat ett instrument. Det gick ju bra ändå, men det var onödigt av mig att begränsa mig själv på basen av vad en lågstadielärare tyckte.

I senaste Friday Lab-podden Det kommer att bli bra pratar vi om etiketter och hur vi bär på vissa av dem trots att de egentligen inte stämmer. Att man i sin ursprungsfamilj kan ha en specifik roll vars egenskaper kanske inte alls beskriver den man är som vuxen. Det fina med att vara människa är ju att man utvecklas och kanske till och med blir lite bättre och smartare.

Människor gillar oftast inte förändring och blir obekväma om en person de känner gör saker de inte förväntar sig. Det är ändå ingen orsak att hålla sig från att utvecklas, slänga bort etiketter som inte längre stämmer och ta sig an nya.

Min kapitelbok för barn, den om hästar och att vara rädd för hästar, kommer ju ut i juni (den skulle komma redan i februari, men på grund av olika orsaker som inte har med mig att göra blev det juni) och jag har en sån ångest för den. Jag är så rädd för att den ska vara dålig och alla ska hata den (mig). Jag vet att det är normalt att känna så här, men tycker att känslan är värre än vanligt vid den här tidpunkten i processen.

Vi talar om något trevligare nu. Jag hade en så otroligt härlig helg i Coachella. Det slog mig att jag umgås med mina vänner på ett annat sätt här i LA än vad jag brukade göra i Helsingfors. Hemma i Helsingfors jobbade jag precis mitt i stan och lunchade precis varje vardag med en kompis. Mer sällan gick vi ut en vardagskväll.

Här träffar jag inte mina vänner närapå lika ofta, men när vi ses är det ofta i längre sjok. En middag hemma hos någon eller på restaurang, ett spontant eftermiddagshäng vid en pool och sedan middag, en helg i Palm Springs eller som nu ett par dagar i Coachella.

Jag har också tänkt på relationen jag fått till kompisar som hälsat på oss och bott i vår lilla Santa Monica-lägenhet. Hur nära jag kommit dem. Man kommer fort ganska nära varandra när man bor ihop, även om det bara är några dagar.

Nu säger jag inte att det ena sättet att umgås är bättre än det andra. Det var mer en reflektion av hur olika sätten är. Om vi flyttade tillbaka en dag skulle jag göra båda. Luncha och åka på helgsemestrar.

Hur hänger ni oftast med era vänner?

Det är sällan det är dött på den här bloggen två dagar i rad, men att åka på Coachella är väl ändå en hållbar ursäkt för det. Eller? Det var i alla fall det Cissan och jag gjorde tidigt på lördag morgon. Två och en halv timme österut, rakt in i öknen. En kväll framför scenen och en bakom.

Vi checkade in och träffade Sofie och Eric vid poolen. Där pågick redan nåt slags förmiddagsfest med DJ, drinkar och vuxna som dansade på poolkanten. Det var också väldigt varmt, som det brukar, i Palm Springs. Cissan och slängde oss ner i varsin solstol och började simultant lyssna på Camilla Läckbergs “En bur av guld“. Har så mycket att säga om den, men får spara det till Mellan raderna.

Några timmar senare skyndade vi iväg till våra hotellrum för att göra oss i ordning för festivalen. Med Cissan som stylist blev det till slut den här klänningen/västen från Ganni (som jag fyndat second hand) och Blankens La Brea (de är för övrigt på rea nu) på fötterna. Kände mig väldigt fin. Sen kallade Magnus min klänning för “förhud” på insta.

Vi stämde träff vid den lilla champagnevagnen på hotellområdet. Eric skulle spela följande dag och stannade på rummet, men Sofie, Cissan och jag var taggade. Senare samma kväll skulle det bli olidligt blåsigt och kallt, men vid den här tidpunkten var det fortfarande en perfekt sen-eftermiddagstemperatur.

Det visade sig vara obeskrivligt långt att gå från parkeringen till själva festivalplatsen, men också väldigt fint när vi kom fram. Den kvällen gick sammanlagt drygt 13 kilometer. Ibland satte vi oss ner på en gräsplätt, drack en öl och vilade till musiken.

Vi vandrade runt från en scen till en anna. Cissan ville se Billie Eilish, Maggie Rogers och J Balvin, Sofie Deep Dish och jag ville se Solange och Wiz Kahlifa. Vi fick inte allt vi ville, men nog Weezer på köpet. Alla ville lyckligtvis se Idris Elba DJ:a (alla bestod av vi och tydligen också alla andra på Coachella) så vi köade in till technotältet, dansade och hade oss. Folk var så otroligt trevliga och nyktra. Undrar om det är en generationsgrej. Generation Z lär väl dricka MYCKET mindre och röker bara lite gladweed. Eller är det bara en amerikansk artighetsgrej? Vad tror ni?

När solen gick ner började det det blåsa. Ingen liten vindpust, utan en ordentlig sandstorm. Sofie hade dagen innan textat oss och bett oss att ta med snusnäsdukar för att skydda oss mot sanden, men de hade vi såklart glömt på hotellrummet. Det blev också olidligt kallt. Vanligtvis ligger temperaturen på ungefär 23-24 på natten vid den här tiden på året, men nu blev det riktigt kallt riktigt fort.

Sofie hade bara en baddräkt och short så hon fick lov att köpa en tröja. Cissan köpte en Coachella-filt som senare skulle visa sig vara vår räddning. Den sista timmen på festivalen och hela vägen tillbaka till parkeringsplatsen gick hon och jag som siamesiska tvillingar under den. Blinkade bort sand ur ögonen och muttrade över kylan.

Vi var tillbaka på hotellet redan före midnatt, sov länge (alltså småbarnsmammalänge = klockan 8.00) och åt sedan en lång frukost med Sofie och Eric. Hängde vid poolen, lyssnade vidare på Läckberg, drack drinkar, kollade på folk och badade. Fler kompisar anslöt. Vi gjorde ett snabbt ombyte till festivalkläder. Jag vet inte hur det är med er, men jag tycker alltid att det är mycket roligare att klä mig i andra människors plagg. Lyckligtvis är en av mina bästa vänner proffs på kläder så jag lät henne styla mig.

Kände mig mycket nöjd med stylingen. Det finns alltid en risk att man tar Coachellastilen för långt och hänger drömfångare i håret, klistrar silvermånar i ansiktet och har fransar över hel kroppen. Plus flätor. Gäller att vara försiktigt. Sofie och Cissan lyckades också naila festivalstilen på bästa sätt, tycker jag.

Den här gången fick vi skjuts längre fram och kunde sedan hoppa på en golfbil som körde oss backstage. Kändes OTROLIGT lyxigt med gårdagens hajk i bakhuvudet.

Sedan hängde vi i Erics loge, drack öl, pratade, smet ut och kollade på shower, in igen. Cissan tappade sitt pass och hittade det igen. Vi dansade, kollade på folk och lyssnade på musik. Det var så sjukt kul! Jag kände mig inte alls som en småbarnsmorsa som somnar till en podd halv tio varje kväll. Var inte det minsta trött, bara lycklig. På uppmaning av min kompis Paulina upptäckte jag Lizzo. Kollade på Gucci Gang, kände mig extremt vit (men glad!).

Eric skulle spela samtidigt som Ariana Grande och för en liten stund oroade vi oss för att det inte skulle vara så mycket folk i salen, men vår ängslan var alldeles onödig. Det var fullsatt och stämningen både på och framför scenen var magisk. Jag dansade som en dåre och var så glad och lycklig över att få vara där och då med de personerna.