Utan byxor i stallet

Jag kanske har fel, men jag tror att när någon frågar min hårt arbetande syrra i Finland om Magnus och jag verkligen jobbar här nickar hon, men innerst inne tänker hon att vi mest lallar omkring och äter lunch ute. Och motsvarande skulle antagligen 80 procent av mina instagramförljare säga. Där är det ju bara avslappnat häng. Och lallande. Stränder, tupplurar och hästar. En släng Coachella.

Det stämmer kanske också, men jag (och Maggan) jobbar oftast ganska hårt. Idag har det varit en släcka bränder och samtidigt vara kreativ-dag. Dessutom har jag försökt lösa en massa logistik och sms:at och whatsappat ett dussin människor av olika orsaker samtidigt. Min hjärna har kokat.

På väg upp till stallet lyssnade jag på den utmärkta podden Hidden Brain som den här gången handlade om placeboeffekten (rekommenderas!). Jag kunde ändå inte koncentrera mig eftersom min hjärna ständigt producerade olika uppgifter för sig själv att lösa. Maja skulle ha sagt “Skriv ner allt på ett papper så blir det överskådligt”, men skomakarens barn går ju barfota.

När jag kom fram och började gå mot stallbyggnaden fick jag en obehaglig känsla av att jag glömt något. Jag fick för mig att det KUNDE vara ridbyxorna och vågade knappt titta ner i och mötas av ett par bara ben. Lyckligtvis var det ridspöet jag glömt hemma.

Hade motsvarande upplevelse när jag precis fött barn och kroppen och hjärnan inte riktigt var synkade på grund av brist på sömn och nybliven bebis och brist på blod. Jag kunde sätta mig på toan och vara osäker på om jag dragit ner byxorna och hur jag skulle ta reda på om så var fallet.

Hjärnan alltså, den ska man ta hand om. Jag red i alla fall och det var som vanligt magiskt. Så fort jag satte mig på hästryggen var allt bra igen. Allt lugnade ner sig i mig. Hela vägen hem igen genom den ljusa Kalifornienkvällen (det är ljust ännu klockan åtta!) tänkte jag på hur alla borde ha en hobby som gör dem så lugna och glada som hästar gör mig.