Det är sällan det är dött på den här bloggen två dagar i rad, men att åka på Coachella är väl ändå en hållbar ursäkt för det. Eller? Det var i alla fall det Cissan och jag gjorde tidigt på lördag morgon. Två och en halv timme österut, rakt in i öknen. En kväll framför scenen och en bakom.
Vi checkade in och träffade Sofie och Eric vid poolen. Där pågick redan nåt slags förmiddagsfest med DJ, drinkar och vuxna som dansade på poolkanten. Det var också väldigt varmt, som det brukar, i Palm Springs. Cissan och slängde oss ner i varsin solstol och började simultant lyssna på Camilla Läckbergs “En bur av guld“. Har så mycket att säga om den, men får spara det till Mellan raderna.
Några timmar senare skyndade vi iväg till våra hotellrum för att göra oss i ordning för festivalen. Med Cissan som stylist blev det till slut den här klänningen/västen från Ganni (som jag fyndat second hand) och Blankens La Brea (de är för övrigt på rea nu) på fötterna. Kände mig väldigt fin. Sen kallade Magnus min klänning för “förhud” på insta.
Vi stämde träff vid den lilla champagnevagnen på hotellområdet. Eric skulle spela följande dag och stannade på rummet, men Sofie, Cissan och jag var taggade. Senare samma kväll skulle det bli olidligt blåsigt och kallt, men vid den här tidpunkten var det fortfarande en perfekt sen-eftermiddagstemperatur.
Det visade sig vara obeskrivligt långt att gå från parkeringen till själva festivalplatsen, men också väldigt fint när vi kom fram. Den kvällen gick sammanlagt drygt 13 kilometer. Ibland satte vi oss ner på en gräsplätt, drack en öl och vilade till musiken.
Vi vandrade runt från en scen till en anna. Cissan ville se Billie Eilish, Maggie Rogers och J Balvin, Sofie Deep Dish och jag ville se Solange och Wiz Kahlifa. Vi fick inte allt vi ville, men nog Weezer på köpet. Alla ville lyckligtvis se Idris Elba DJ:a (alla bestod av vi och tydligen också alla andra på Coachella) så vi köade in till technotältet, dansade och hade oss. Folk var så otroligt trevliga och nyktra. Undrar om det är en generationsgrej. Generation Z lär väl dricka MYCKET mindre och röker bara lite gladweed. Eller är det bara en amerikansk artighetsgrej? Vad tror ni?
När solen gick ner började det det blåsa. Ingen liten vindpust, utan en ordentlig sandstorm. Sofie hade dagen innan textat oss och bett oss att ta med snusnäsdukar för att skydda oss mot sanden, men de hade vi såklart glömt på hotellrummet. Det blev också olidligt kallt. Vanligtvis ligger temperaturen på ungefär 23-24 på natten vid den här tiden på året, men nu blev det riktigt kallt riktigt fort.
Sofie hade bara en baddräkt och short så hon fick lov att köpa en tröja. Cissan köpte en Coachella-filt som senare skulle visa sig vara vår räddning. Den sista timmen på festivalen och hela vägen tillbaka till parkeringsplatsen gick hon och jag som siamesiska tvillingar under den. Blinkade bort sand ur ögonen och muttrade över kylan.
Vi var tillbaka på hotellet redan före midnatt, sov länge (alltså småbarnsmammalänge = klockan 8.00) och åt sedan en lång frukost med Sofie och Eric. Hängde vid poolen, lyssnade vidare på Läckberg, drack drinkar, kollade på folk och badade. Fler kompisar anslöt. Vi gjorde ett snabbt ombyte till festivalkläder. Jag vet inte hur det är med er, men jag tycker alltid att det är mycket roligare att klä mig i andra människors plagg. Lyckligtvis är en av mina bästa vänner proffs på kläder så jag lät henne styla mig.
Kände mig mycket nöjd med stylingen. Det finns alltid en risk att man tar Coachellastilen för långt och hänger drömfångare i håret, klistrar silvermånar i ansiktet och har fransar över hel kroppen. Plus flätor. Gäller att vara försiktigt. Sofie och Cissan lyckades också naila festivalstilen på bästa sätt, tycker jag.
Den här gången fick vi skjuts längre fram och kunde sedan hoppa på en golfbil som körde oss backstage. Kändes OTROLIGT lyxigt med gårdagens hajk i bakhuvudet.
Sedan hängde vi i Erics loge, drack öl, pratade, smet ut och kollade på shower, in igen. Cissan tappade sitt pass och hittade det igen. Vi dansade, kollade på folk och lyssnade på musik. Det var så sjukt kul! Jag kände mig inte alls som en småbarnsmorsa som somnar till en podd halv tio varje kväll. Var inte det minsta trött, bara lycklig. På uppmaning av min kompis Paulina upptäckte jag Lizzo. Kollade på Gucci Gang, kände mig extremt vit (men glad!).
Eric skulle spela samtidigt som Ariana Grande och för en liten stund oroade vi oss för att det inte skulle vara så mycket folk i salen, men vår ängslan var alldeles onödig. Det var fullsatt och stämningen både på och framför scenen var magisk. Jag dansade som en dåre och var så glad och lycklig över att få vara där och då med de personerna.
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.