I dag är det mors dag i både Finland och USA och jag har givetvis budat blommor och ringt min mamma. Mammor sliter som fan, gör hjältedåd, prioriterar bort sig själva och får ibland bestående men efter förlossningar som ingen inom vården vill ta på allvar. Hyllas de som hyllas ska. Det är säkert bra att stanna upp en dag om året och verkligen anstränga se att se hur mycket mammor offrar för sin familj (om det nu verkligen är det som folk tänker under frukosten på sängen på mors dagsmorgon).

Jag kan ändå känna att just den här dagen på vissa håll (läs: sociala medier) mest blir en form av manifesterande av den normativa kärnfamiljslyckan. Den ena familjen lyckligare än den andra. Barnen så söta och välartade att det inte finns någon gräns. Snygga mammor. Hyllningar av äkta män. Och brasklapp, jag vill verkligen inte klanka ner på någon annans morsdagslycka. Jag fattar att många kämpat för och längtat efter att bli mammor. Man får vara stolt över sina fina och gulliga barn.

Det jag ändå tänker på är något som Ellen också skrev om idag. Att det på mors dag blir extra tydligt vem som har och vem som inte har. Att just den här dagen måste vara smärtsam för dem som längtar, men inte fått barn. Att den stressar de som inte vet vad de vill om de vill, om de ens kan. Att de som väljer bort barn kanske känner sig extra mycket som de andra den här dagen.

Tycker att det är svårt att skriva om barn och barnlöshet(frihet) eftersom det är så stora (känslomässiga) frågor helt utan gråzoner. Det finns bara det ena eller det andra.

Igår på LA Pingis pratade jag med en man som sa att han och hans fru för länge sen bestämt sig för att inte skaffa barn. Jag blev lite glad över det. Inte för att jag skulle önska bort mina egna barn utan för att det är skönt med folk som (i motsats till mig) lever utanför normen av alla normer.

Hur funkar Bloglovin för er och min blogg? Ser ni bloggtexten i appen eller är ni tvungna att klicka vidare till bloggen (tack Sofia som uppmärksammade detta!). Jag försöker styra upp småsaker så att den här platsen ska vara lättläst och lättillgänglig. Klicka på texten under och se om ni kommer fram.

Äntligen fredag! Äntligen länkar! Veckans mest efterlängtade inlägg är här. Jag vet inte om jag ska känna mig smickrad över att min samling länkar är ett av de populäraste inläggen eller bitter över att mina egna texter tydligen inte är lika attraktiva, men men väljer nog att fokusera på alternativ ett.

Dåligt ljud, håller en kort tid, svindyra och går inte att återvinna. Ni vet såklart vad jag talar om: Apples Airpods. Ett perfekt exempel på kapitalismen som vill att vi ska köpa dyra grejer så ofta som möjligt och slänga bort de gamla.

Det här pratade Maja och jag om i Det kommer att bli bra-podden för några veckor sedan: Dina avlägsna bekanta är inte sällan dina viktigaste kontakter. Folk med många lösa bekanta är lyckligare än dem utan.

Modern köttindustri i USA.

Rapartisten Nipsy Hussle blev ihjälskjuten i South LA för några veckor sedan. Så här jobbade han för att minska gentrifieringen.

Gifta kvinnor i heteroförhållanden utför mer hushållsarbete än ensamstående mammor. Det här beror delvis på att kvinnor som lever med män skuffas in i en kvinnoroll där det oavlönade hushållsarbetet är en självklarhet.

Allt fler delstater i USA förbjuder abort (efter den sjätte veckan). hur blev det så här?

Människor har ätit vegetariskt i flera tusen år. Det “naturliga” är inte kött.

Podden ni måste lyssna på är The Daily som intervjuar Chris Huges, en av grundarna till facebook, som argumenterar för att facebook (och andra monopol i USA) måste avsättas från sin position. Här är den ursprungliga opinionstexten.

Veckans video är givetvis Knock down the house om kvinnorna som gick till historien under valet 2018. Jag fick rysningar och tårar i ögonen bara av trailern.

Förresten, gillar ni den här bloggen får ni gärna tipsa en vän om den. <3

Jag skrev ett långt inlägg om mina skrivrutiner, glömde publicera det igår kväll och nu när jag tryckte på “publish” så fanns bara rubriken kvar. Ja, ja det får bli ett bra exempel på att texter ofta blir bättre när man är tvungen att skriva om dem. Och hur otroligt trött man kan bli på sina egna ord under processen.

Min nyaste bok “Ett himla tjat om hästar” kommer ut i juni, med illustrationer av otroligt begåvade Louise. Jag känner motsvarande ångest inför boksläppet som min författarkollega Ellen. FY fan. Alla kommer att hata den (=mig). Innan jag började skriva böcker insåg jag aldrig ångesten som ständigt skulle göra mig sällskap. Ångesten och vem tror jag att jag är-känslan. För visst ÄR det ganska ego att skriva en hel bok och sen uppmana folk att tillbringa massor av timmar av sina värdefulla liv med att läsa skiten?

Men det var ju skrivrutiner jag skulle skriva om. Alla mina böcker har kommit till på lite olika sätt. Den första baserade sig på bloggen, barnboken på diskussioner jag haft med Vidde och Vackra människor började jag med meningen “att äta kakan och ha den kvar” där skrev jag mest för att jag ville veta hur det skulle gå. I den boken kom folk efteråt och frågade mig vilken av huvudpersonerna jag var och många fattade inte att svaret var alla och ingen.

Men SKRIVRUTINERNA då! Skulle jag skriva en roman nu (vilket jag konstigt nog är ganska sugen på) skulle jag göra det systematiskt som när jag skrev Förälskelsen, alltså strukturera upp historien i tre akter och löst bestämma ungefär vad som skulle hända i dem. Sen skriva korta backstories på huvudpersonerna och vara noga med att inte göra dem för lika, men inte heller till karikatyrer.

För att jag ska kunna skapa något intressant behöver jag ramar. Tycker alltid jag är som kreativas inom gränser (som jag såklart får trampa över, men bara vetskapen om dem gör mig tryggare i mitt skrivande).

Jag fungerar bäst på morgonen och klarar inte av att skriva mer än högst tre-fyra timmar om dagen. Således kör jag pomodorometoden (25 minuter jobb, 5 minuter paus) mellan ca klockan åtta på morgonen och lunch. Sen är min kreativitet slut och jag kan på sin höjd fakturera, fylla instagram, svara på mail och kanske blogga.

Drömmen är att inte ha bråttom med texten och kunna unna mig att bara FÅ skriva säg en timme om dagen och sen gå omkring och längta att få skriva vidare. Då är regeln följande: man får skriva ner idéer i en anteckningsbok, men manuset får bara en timme om dagen. På så vis blir skrivandet ett nöje och något att längta efter hellre än ett tråkigt jobb.

Så här sa Magnus förresten när vi pratade jobb och kreativitet:

“Creativity without action is a dream, action without creativity is a nightmare” 

Svarar gärna på skrivrelaterade frågor (och andra också för den delen).

Min vän Maja och jag har nu dragit sammanlagt fyra stycken Friday Lab-kurser. Det har varit otroligt kul och utvecklande. Under de tre månader långa kurserna (då ses vi och gruppen på 10-12 personer live på Zoom två gånger i månaden, men hörs varje dag i Facebook-gruppen) har det hänt massor. Nya jobb, nya insikter, kreativitet, böcker har fått sin början, företag sett dagens ljus, arbetstiden gått ner och varje dag har känts lite mer som en fredag (det sista har jag handen på hjärtat inte frågat deltagarna om, men det är meningen med hela Friday Lab, att ta kontroll över livet så inte vardagen bara maler på i grå halvtakt utan att man får göra det som man verkligen vill, eller åtminstone börja med att identifiera det).

Snart är de fjärde kursen slut och eftersom slutet bara är början beslöt sig Maja och jag för att skapa en fortsättning. En fysisk och en online. Den fysiska är en retreat på Hanaholmen strax utanför Helsingfors centrum den 20-22 september 2019. Fredagen den 20.9 är öppen för alla. Då föreläser vi om att leda sig själv och andra, att må bra i sin yrkesroll, vi har gästföreläsare som framtidsspanar och så blir det konkreta övningar i struktur och målsättning och ledarskap och kreaticitet. Meningen är inte att man passivt ska sitta och lyssna i sex timmar, utan att också komma igång med utvecklingen/planeringen/målsättningen/struktureringen och ha få massa nyttiga verktyg. Gå därifrån som en person som vet lite mer om sig själv och hur livet ska se ut.

Resten av helgen vigs åt de som redan gått Friday Lab-kursen. Ska bli otroligt kul att sammanföra grupperna. Redan nu har det skett en massa synergier och samarbeten inom grupperna. Fatta så kul när ännu fler får lära känna varandra-

Samtidigt planerar vi ett online-community som är en form av Friday Lab. Varje månad får ett löst tema (struktur, målsättning (Maja föreläser), kreativitet (jag ska bland annat tala om kreativt skrivande), företagande (Magnus berättar om hur man gör podd och varför mediet är så stort just nu) flow, ledarskap, att ta hand om sig själv osv). Det blir också ett veckobrev med texter, poddar och videos på temat och så kommer Maja att ha en session varje måndag där deltagarna tillsammans sätter mål för den inkommande veckan. En plan along!

Precis som det i Friday Lab-grupperna råder tystnadsplikt gäller samma sak i communityt. Här ska man känna sig trygg att drista problem, prata om att söka nya jobb och få hjälp med CV och ansökan, tips på sparande, kunna tipsa om kurser/jobb/poddar/föreläsningar och givetvis träffa en massa bra människor som gör ens nätverk/vänskapskrets större.

Jag är så otroligt peppad på detta! Om ni vill göra mig en tjänst får du gärna prenumerera på Friday Labs nyhetsbrev (här kommer mer info om både retreat och community, men också tips på texter, övningar och så vidare). Anmäl dig här: connect at fridaylab.se Vi blir såklart otroligt glada om du också följer Friday Lab på instagram också fridaylab.se

(bilderna kommer från Hanaholmen)

Vidde fick en gopro i födelsedagspresent av sin (för) generösa gudmor och den fick komma med på en snorklingsutflykt förra veckan. Jag kan inte påstå att jag är en Jacques Cousteau bakom undervattenskameran precis, men det är faktiskt första gången jag testar så ni får ha lite överseende. Otroligt coolt med undervattensvärlden ändå.

Jag tog dykarcertifikat i Finland för snart femton år sedan. Då övade vi först i en bassäng och sen på en strand på Drumsö. Det var senhöst, mörkt och kallt. Såg en golvboll och lerbotten. Följande gång jag dök var i Malaysia och det var en ganska så annorlunda upplevelse.

Den här gången snorklade vi bara, men såg en massa fiskar, flera gigantiska sköldpaddor och en liten murena. Det var bara att vandra rakt ut från stranden och in i fiskstimmet. Efter att varningarna om tigarhajar dök upp och våra kompisar berättade om den tyska tjejen som blev av med benet och sen dog höll vi oss dock extra nära stranden. Tråkigt att bli hajmat precis när livet är så bra annars.

Hanna hade ett så kul inlägg där hon skrev om saker hon gör trots att hon vet att hon inte borde göra det. In med er och läs det! Inspirerad av henne gör jag samma sak.

1. Jag dricker vin fler dagar i veckan än vad jag inte gör det. Ett glas vin till maten, eller kanske medan jag lagar mat.
2. Jag badar badkar ofta. Mest för att trycket i duschen är så dåligt. Eller så är det egentligen inte, mest för att jag då äntligen får läsa ifred. Dock kan de dagarna vara över eftersom Majlis under de senaste tre gångerna blixtsnabbt har rivit av sig kläderna och gjort mig sällskap.
3. På tal om Majlis så vill hon fortfarande dricka mjölk mitt i natten. Jag vet att vi borde vänja av henne med det, men jag ORKAR inte. Det är lättare att bara sträcka sig efter en flaska med mjölk och ge ungen den.
4. Slarvar med att tvätta frukt och grönskar innan jag äter dem.
5. Äter choklad varje dag, fast det tycker jag VERKLIGEN att jag kan unna mig.
6. Somnar till en podd så gott som varje kväll. Det skulle säkert vara bättre för hjärnan att få lite lugn och ro, men det kan den få i graven.
7. Äter lunch ute flera gånger i veckan istället för att lägga pengarna på nåt slags besparingskonto.
8. Slarvar när jag tvättar. Mitt motto är: bättre att göra nåt halvbra än inte alls.

Får man skriva om kroppen när man har en normkropp? Eller det är klart att man FÅR, men bidrar det till ytterligare normalisering av normen? Det gör det kanske, men jag vill ändå skriva ner en tanke här. Alltså, triggervarning för er som inte vill läsa om kroppar.

När det är varmt, vare sig det är sommaren 2018 eller Hawaii slutar jag sminka mig, sköljer bara av håret, klär mig i samma bikini/shorts och går omkring halvnaken utan att bry mig. Kroppen blir liksom självklar. Mer självklar än när jag rör mig påklädd i stadsmiljö (och hänger mer på instagram. Sånt gör man ju mindre av i naturen).

Om jag dessutom får möjlighet att bada, dyka, leka i havet/på stranden blir kroppen liksom ett verktyg mer än ett objekt. Jag blir glad och stolt över att den klarar av att kasta sig ner i stora vågor, snorkla med sköldpaddor och klättra upp på Magnus axlar och dyka därifrån. Den bär på Majlis hur långt som helst. Kroppen fixar det. Och bäst inser jag det genom att jag inte tänker på den, den bara är.

Jag kan såklart bara tala för mig själv, man tycker att det är så SKÖNT att jag blivit mer obrydd med åren. Jag tycker också att det säger en hel del om patriarkatet och om hur kvinnokroppen objektifieras att jag är nöjdare med min kropp som drygt 40 än som drygt 20. Det är samma kropp, men nu är den lite äldre, knotigare och skrynkligare, men ändå är jag så mycket mer bekväm i den nu. Alla de år jag gått omkring och varit missnöjd, så jävla onödigt.

Jag skriver det här inlägget delvis för att jag tycker synd om den yngre Peppe som helt i onödan gick omkring och kritiserade sin kropp. För putig mage, för breda lår, knotiga och stora fötter, spetsiga knän etc etc Men också av glädje och tacksamhet över att jag är så fine med den idag.

Och jag fattar att det kan vara provocerande med en person med normkropp som skriver att hon är nöjd med den, men min poäng är att patriarkatet och marknadskrafterna inte tar hänsyn till sånt. Folk med normkroppar får också lära sig att vara missnöjda och därför konsumera för att bli snyggare, smalare, bättre och lyckligare. Filler, bantningspreparat, botox, krämer, kollagenpulver och så vidare i all oändlighet. Så sällan kroppen bara får vara, men när man väl kommit till den punkten finns det skäl att vara nöjd.

De flesta av mina kompisar har jag träffat genom studieplatser, jobbet eller gemensamma vänner. Cissan träffade jag på en svensk julfest i LA (och sen ordnade hon födelsedagsfest några månader senare bjöd oss och introducerade Magnus och mig till alla svenskar i LA inklusive Karin Jihde). Jag har också fått många riktigt bra vänner genom bloggemenskapen. Speciellt bland de som började blogga kring 2006-2008. Så glad för dem. Vi har liksom följt med varandra utveckling från unga vuxna till vuxna med riktiga jobb och familj. Hanna är ett mycket bra exempel på en sån.

Magnus träffade jag genom att han intervjuade mig. Sen visade det sig visserligen att hans kompisar var folk jag gått i dagis, högstadie och gymnasiet med, men det kom fram först senare. Hade aldrig ens hört talas om honom innan vi sågs.

Våra vänner Corey och Sandra träffade Magnus hösten 2013 på vårt favoritcafé Primo Passo. Jag befann mig på universitetet och Magnus var på väg att köpa sitt morgonkaffe. På den lilla parkeringsplatsen bakom cafét öppnade Corey dörren på sin bil precis när Vidar gick förbi. Vidde fick tydligen en ordentlig smäll, men brydde sig inte så mycket. När Corey bad om ursäkt sa Magnus att det är okej “Ungen blev antagligen smartare på kuppen.” Och så började de prata.

När det visade sig att Magnus var svensk och Corey och Sandra kanadensare i USA föddes nåt slags vi mot dem-gemenskap och sen dess har vi varit vänner. Corey producerar film (och skådespelar och manusförfattar) och har vid det här laget kring 50 filmer under västen. Jag har bara sett Kid Cannabis och den senaste In like Flynn såg Maggan för några dagar sen och sa att var riktigt bra.

Några år senare blev Sandra gravid med Everly ungefär samtidigt som jag blev gravid med Majlis och detta gjorde att vi blev ännu närmare vänner.

Corey och Sandra har vid flera olika tillfällen bjudit över oss till Hawaii, men vi har aldrig haft råd att åka. Den här veckan hade vi möjligheten att göra en arbetsresa hit, ta med ungarna och passa på att se lite av Maui tillsammans med vännerna. Har aldrig fattat varför folk på fastlandet talar nästan vördnadsfullt om Hawaii, men nu när vi är här inser jag vilket unikt och otroligt fint ställe det är.

Kan inte ni berätta om kul och/eller annorlunda sätt ni fått era vänner på?

Det är fredag och det betyder veckans bästa länkar. Jag befinner mig själv på en kombinerad arbets- och nöjesresa men har ändå lyckats skrapa ihop några läsvärda länkar. Hoppas ni gillar!

Infektioner som inga mediciner rår på blir allt vanligare och kan bli ett riktigt stort problem i framtiden. New York Times skriver om detta. Samma tema hade podcasten Dystopia på p3, Den postantibiotiska eran. Vad händer när antibiotikan inte längre hjälper mot infektioner.

För att få en högre utbildning på ett fint universitet i USA måste man så gott som alltid vara rik. En kinesisk kvinna (eller okej, hennes familj) betalade 6,5 miljoner dollar för att få en studieplats vid Stanford.

TIPS: New York Times tar ner sin betalvägg under tre dagar för att hedra pressfriheten i världen. UTNYTTJA DETTA! NYT gör oerhört bra journalistisk.

Facebook läcker sina användares uppgifter och är delaktiga i (o)demokratiska processer. Nu gör de ett försök att städa upp och har bland annat tagit bort Alex Jones, Youtube-influensern som hävdat att massakern på småbarn i Sandy Hook var skådespeleri, att Robert Mueller är en demon och pedofil, att Hillary Clinton sysslar med barnhandel genom en pizzeria och mycket mer.

En fin essä av Ann Friedman om att också äga grejer som inte sparks joy. Och att besöka människors hem och fundera på deras historia genom grejerna.

Väldigt intressant analys om att vi ofta förknippar kvinnohat med våld, medan det egentligen grundar sig på rätten män (och kvinnor) har till världen. Ett enkelt exempel är jämförelsen mellan kvinnliga och manliga kandidater i det kommande presidentvalet.

Äntligen! Nu rör vi oss tillsammans bort från den generiska Instagramestetiken och otroligt tråkiga och stereotypa. Som vanligt är det den nya generationen som visar vägen.

Kvinnor har aldrig förr varit lika utbildade i USA, men de ligger ändå långt efter männen i karriärutveckling och lön. Samtidigt är amerikanerna besatta av att jobba mycket och ju mer normen lutar mot arbete desto större blir klyftan mellan kvinnor och män.

Man kan tyvärr inte tro på allt man ser. Tyckte att det här avsnittet av On the media on True Crime var riktigt bra.