Nu är det fredag igen och dags för en av veckans favoritinlägg, nämligen länkar till bra saker jag läst, lyssnat på och kollat. På lördagen åker för övrigt Cissan och jag till Coachella. Vår kompis Eric ska spela där och ordnade snällt nog biljetter åt oss. Jag är kanske inte den som springer på festivaler stup kvarten, men Coachella måste man väl gå på minst en gång om man bor i LA. Oss emellan är jag lite stressad över hur jag ska klä mig, men men får väl trösta mig med att alla antagligen bara fokuserar på sina egna outfits och skiter i mig. Tänker uppdatera insta stories som en gud, heter PeppePeppePeppe där.

En ganska deprimerande, men också viktig text om hur vi andas in mikroplast varje dag. Det är alltså inte bara för att rädda haven som vi borde se över plastproduktionen.

Ett hjärtskärande, men också vackert, bildreportage om människor som reagerar på Notre Dame som brinner.

Läs högt för ditt barn, det ger den försprång i skolan/livet och ger dig en mysig stund.

Hur Ivanka Trump skapade sitt varumärke. En slags amerikansk Isabella Löwengrip.

Mer än 90 procent av alla bilförare anser sig vara bättre än genomsnittet. Ett universitet fick motsvarande resultat, mer än 90 procent av professorerna ansåg sig vara bättre än genomsnittet. Samtidigt tycker de flesta att de skulle ha svårare än genomsnittet att klara sig då en närstående dör. Här är en intressant undersökning om hur folk rankar sig själva.

Olika sätt att hantera livet efter att som man (eller kvinna) blivit anklagad för sexuella övergrepp (se metoo), rasism eller annat. Ska man be om ursäkt, förneka, hålla sig borta från rampljuset under en viss tid (hur länge?). Och hur gjorde Louie C.K., Lars von Trier och Mel Gibson, till exempel? Bra diagram, ännu bättre text.

Vad skulle hända om hälften av allt liv (både människor och djur) försvann från jordens yta? (Spoiler: det skulle gå bra för insekter och gnagare som förökar sig snabbt. Sämre för utrotningshotade djur).

Mammor och pappor i politiken (hittills har det mest funnits pappor i amerikansk politik) och vad som kommer att hända i media och bland folkopinionen nu när flera kvinnor tävlar om att bli demokraternas kandidat.

Vår relation och maktbalansen till tandläkare och kan man verkligen lita på dem? I USA uppmanas alla att besöka en tandläkare minst två gånger om året.

Ett mål mat om dagen varje vardag och ingen mat alls under helgerna, lägg till ett isbad varje morgon och långa promenader. Det är det nya i Silicon Valley för att hålla hjärnan i gång.

Kvinnliga fotbollsfans i Iran.

Coachella känns för långt borta? Lyckligtvis livestreamar Youtube spektaklet.

Ja och så är podden Hidden Brain ett måste. Ska också ta till mig Dumma människor-poddens tips om att varje gång jag tänker något snällt om en person säga det högt.

En grej jag verkligen älskar med Los Angeles är att man aldrig vet vem man springer på. I dag tog vi Majlis till parken utanför oss och sparkade lite boll där. En liten gubbe satt och kollade på oss, vinkade åt Majlis och kom till slut fram för att snacka. Han frågade vad det stod på min tröja (Mansplainer Slayer, från RFSU) och tog instinktivt två steg tillbaka när han själv läste texten. Sen sprang Majlis fram till och honom och vi började prata.

Mannen berättade att han var löptränare och att han befann sig i parken för att träna några klienter. Han frågade också om jag sprang mycket eller hade tävlat till och med. Sen tillade han att jag hade löparben, långa lårmuskler. Jag visste inte om jag var helt bekväm med att han bedömde mina ben, men sen berättade han att han tränat Carl Lewis.

Medan jag ännu bodde i Finland var det till nittio procent fyllon och stollar som spontant började prata med en på gatan. I LA kan det såklart oftast vara så, men just den här gången visade det sig att den lilla mannen vi pratade med var Joe Douglas –Carl Lewis före detta tränare.(Magnus, den mer skeptiska av oss passade på att googla honom).

Douglas sa bland annat att han hade uppmuntrat Lewis att vid sidan om löpträningen också ta retorik- och skådespelarkurser. Ska man göra pengar räcker det inte med att vara snabb eller duktig på vilken sport som helst och då gäller det att ge intervjuer och sälja ut stadion.

Medan vi snackade höll han på att träna två personer varav den ena var nittio år gammal och precis hade vunnit världsmästerskap i löpning i sin egen ålderskategori. Den gamla mannen joggade målmedvetet fram och tillbaka på gatan. Otroligt coolt och inspirerande. Tydligen tränar Douglas oftast utanför oss så nu ska jag börja spana efter honom när jag själv är ute och springer. Kan kanske få ett löptips eller två.

I dag hade jag en så otroligt bra galopp på Sequoia ute i bergen i Topanga och Cissan på Sovvers precis bakom mig. Jag red utan sadel och kände hur hästen under mig rusade fram och bakom mig tjöt Cissan ett glädjetjut för att att det var så fantastiskt härligt och gick så fort.

Att åka upp till stallet och bara låta min hjärna tänka på hästar och eventuellt prata med Cissan är min livlina. Nuförtiden njuter jag till och med av att köra dit. Stilla havet på vänstra sidan om bilen och en bra podd (t.ex. Hidden Brain). Hemma är det alltid någon som klättrar på mig, texter som måste skrivas, mail svaras på och praktiska saker skötas. I stallet är jag fri.

Sen kom jag hem och fortsatte översätta en roman jag jobbar på. Det är alltså inte jag som skrivit romanen, men översätter den från engelska/finska till svenska. Mycket kul jobb och jag märker att jag bli snabbare ju längre in i boken jag kommer. Tror att det beror på två saker 1) jag blir bättre och kommer liksom in i tonen och rytmen 2) jag börjar bli nyfiken på hur det ska gå. Det är överraskande kreativt att översätta och jag föreställer mig att jag själv blir en bättre skribent av att göra det. Det är kanske en sån grej man intalar sig själv, men men håller fast vid det.

En annan kul grej är att Mellan raderna-podden (nytt avsnitt ute!) ska vara med på bokmässan i Göteborg och det innebär att det blir en mycket kul grej för Karin och mig. Men tillbaka till hästarna. Så jäkla bra riddag!

För ett drygt år sedan träffade jag min vän Marianne, hon coachade mig och under coachingen började vi prata om att göra en podd tillsammans, podden blev “Det kommer att bli bra” och handlar om personlig utveckling och hur man gör vardagen lite roligare och bättre. I dag spelade vi för övrigt in ett avsnitt som handlar om etiketter som man själv och andra klistrar på en. Lägger upp det så fort det är färdigredigerat.

Ganska fort började vi prata om att ha en kurs och så föddes Friday Lab. Den första drog vi hösten 2018 och den här våren 2019 har vi redan hunnit med tre grupper. Vi pratar om målsättning, struktur, kreativitet, prokrastinering, och om praktiska saker som att löneförhandla, veta sitt eget värde, göra en hisspitch, varumärken osv. En stor del av styrkan i kursen är Facebook-grupperna där folk delar med sin av erfarenheter och får stöd och tips.

Vi fortsätter såklart med Friday Lab-kurser på hösten, men vi planerar också att skapa ett exklusivt community. En samlingsplats för Friday Lab-alumni och antagligen också andra intresserade. Det skulle inte bara vara ett magiskt nätverk utan också ett ställe med övningar och föreläsningar. Nu sitter vi och funderar på möjliga föreläsningar och jag tänker att vi såklart ska föreläsa om det vi pratar om i Friday Lab, men också om kreativt skrivande, trendspaning, Magnus får föreläsa om poddande osv. (Kom gärna med förslag om det är något ni skulle vilka höra om).

Ja och i september blir det en retreat på Hanaholmen utanför Helsingfors. En och en halv dag bara för Friday Labbare, men också en Friday Business Lab med föreläsare och övningar också för icke-deltagare.

Det jag ville säga med det här inlägget var väl hur kul det är att skapa något nytt och hur roligt det har varit att göra det med just Marianne. Så tacksam för alla otroliga kvinnor som hittills gått kursen. Känns som om många av dem blivit mina vänner. För ett drygt år sedan hade jag aldrig drömt om att syssla med något sånt här, men nu händer det ändå.

Vardagen marscherar på och jag orkar liksom inte skriva hur FORT tiden går för så känner väl alla. Tänker mycket på det. Svisch så är det fredag, april, sommar och sen åker vi tillbaka till LA och så har vi plötsligt bott här i tio år. Det enda man kan göra är väl att låtsas som ingenting, vara snäll mot människor och djur och försöka ha det så bra som möjligt medan tidståget tuffar på. Kanske distrahera sig med konst, musik, litteratur och hästar?

I går fyllde dottern till en av mina närmaste kompisar, Frida, år. Det blev barnkalas med våfflor, tårta, kanelbullar och en massa program för barnen så föräldrarna kunde sitta i skuggan och snacka en stund.

När vi lämnade Santa Monica var det ganska kyligt i luften och jag drog på mig en jacka. Var till och med lite ängslig inför att frysa på kalaset. Som vanligt var det ändå tio grader varmare inne i The Valley så jag svettades istället. Det gjorde nog också Majlis i sin griskostym.

Majlis körde för övrigt sitt eget race. När Vidar var liten och andras barn härjade på restauranger och i affärer brukade Magnus och jag ge varandra menande blickar och förenas i nåt slags tyst gemenskap i att folk borde ha bättre ordnung på sina barn. Sen kom Majlis som en jäkligt arg orkan och gav oss en insikt i att Vidde nog bara var ett väldigt lugnt barn.

Jaja, det är bra att livet påminner en om att inte vara självgod. Just självgodhet och förmågan att förklara/förminska sina egna misstag är något vi för övrigt talar om i Mellan raderna som Karin och jag spelade in i dag. Karin har nämligen läst Agnes Lidbecks Gå förlorad. Lägger upp länk till podden så fort Magnus lagt upp den.

Tog för övrigt Magnus på bar gärning när han på barnkalaset hällde upp vittvin i en kaffemugg. Det var den söndagen. Nu är det måndag igen och jag har jobbat som ett litet djur, MED ett litet djur som oavbrutet skrikit PEPPE! åt mig. När jag är som mest irriterad på det tänker jag alltid på att någon garanterat skulle säga att jag en dag kommer att sakna den här tiden. Nja, säger jag. Jag kommer att sakna en gosig liten tvååring, men inte en sur en som sliter min arm från tangentbordet.

I samarbete med Babbel

För mer än tio år sedan bodde jag i Buenos Aires i Argentina och jobbade där på Finlands ambassad. Mina arbetsspråk var finska och spanska, vilket stundvis var ganska utmanande eftersom min spanska var mycket sämre än vad jag kaxigt nog trodde att den var när jag flyttade. Jag hade typ tagit en grundkurs på Hanken och lyssnat på Manu Chao och tänkt att det löser sig. På den tiden fanns det heller inga appar i stil med Babbel som jag kunde öva på.

Babbel,är en etablerad tjänst och har flera miljoner prenumeranter från hela världen. Här finns lärare som får en att prata det nya språket tidigt in i kursen. Man kan själv välja om man vill lyssna, prata, läsa, och skriva. Allt efter behov. I mitt fall är tanken att piffa upp den praktiska spanskan så fort som möjligt istället för att plugga grammatik och glosor. Jag vill helt enkelt öka mitt förråd av spanska ord och komma igång med snacket.

Det löste sig visserligen där i Buenos Aires, men jag kämpade en hel del i början, gick på kurs, hade privatlärare och tragglade mig fram på stan. Det var stundvis både jobbigt och förnedrande, men några månader in släppte det och jag kunde plötsligt tala med folk och till och med läsa böcker. Jag säger inte att jag talade spanska helt flytande, men jag kunde prata med folk under en hel middag. Sedan dess har jag liksom trott att min spanska försvunnit helt från min hjärna, men förra veckan i Mexiko vaknade det slumrande monstret till liv! Jag var kanske inte bra, men jag kunde verkligen tala med folk. Jag blev otroligt sugen på att tala mer, lära mig fler spanska ord och senare i vår ta bilen ner till Tijuana. Tills dess tänker jag pigga upp min vokabulär med Babbel.

Det är en så otroligt stor fördel att kunna prata många olika språk. Vidar går i en otroligt bra skola, men en stor nackdel är att barnen inte lär sig några andra språk än engelska. Med tanke på att en så stor del av Kaliforniens befolkning har spanska som modersmål är det, i alla fall ur mitt nordiska perspektiv, helt absurt. Drömmen är ju att barnen vid sidan om svenska och engelska ska prata minst två andra språk flytande. När det är dags för middle school om två år ska vi försöka välja en som erbjuder fler språk.

Jag tycker ärligt talat också att det är hövligt att lära sig i alla fall några fraser på det lokala språket när man reser. Nuförtiden är det dessutom hur enkelt som helst online.

I lördags spelade vi in podden. Där pratar vi bland annat om Brexit, om Julian Assange och Metoo, om sakletare i San Francisco och om hur vi mer eller mindre medvetet jobbar på vårt förhållande. Här kommer en spoiler, som eventuellt är lite pinsam: Vi har omedvetet satt i system att varje dag hålla små pepptalks (tycker för övrigt att podden istället för Magnus och Peppes podcast borde heta just Pepptalk) för varandra.

En sak som jag insett med Friday Lab är hur hjärnan är som en muskel. Den blir bättre på det man tränar på. Vanor och känslor sätter sig när man upprepar dem. Tror det här gäller allt från könsroller till kreativitet och inställning till sin relation. Nu säger jag verkligen inte att man kan peptalka sin relation från dålig till bra, men tror att när jag säger högt att jag tycker Maggan är bra på något så påminns jag om att han är mer än en person som lämnar sina sockor i soffan. Äh, ni fattar. Har ni som lever i parförhållanden några mer eller mindre medvetna och pinsamma ritualer?

Här finns förresten podden. Lyssna! Kommentera! Ifrågasätt! Korrigera! Här eller på magnusochpeppespodcast snabel-a gmail.com

Imorse läste jag den här opinionstexten i NYT. Den handlade om att inte vara vacker. Jag tänker allt oftare på hur sjukt det är att kvinnor tillbringar en så stor del av sin tid (och så pass mycket av sina pengar) på att anstränga sig för att bli vackrare. Alla tider har såklart haft sina olika mer eller mindre sjuka skönhetsideal, men det som gör mig nedslagen är att det inte verkar bli bättre. Vi blir kanske allt mer jämställda genom delad föräldraledighet, större representation och subventionerad barnavård, men kraven på kvinnors utseende verkar aldrig försvinna. (och det där snacket om att kvinnor vill vara snygga “för sig själva” eller “för andra kvinnor” är bara ett symtom på kulturen vi lever i).

Anna-Lena Laurén gjorde ett reportage i DN om plastikkirurgi i Ryssland. Om hur kvinnorna där tycker att europeiska män nöjer sig med halvfula kvinnor, men för att vara framgångsrik i Ryssland krävs det att man är vacker. Tidigare i år lyssnade jag på en podcast om skönhet bland annat i Korea och om hur företag nu riktar sig till riktigt små barn med skönhetsvård light. Barn = småflickor. Och här är ett avsnitt om koloniala skönhetsideal.

Jag står på inga sätt utanför normen. Jag vill gärna vara snygg och känner en kognitiv dissonans då någon på Instagram skriver nåt snällt om mitt utseende. Jag blir glad, men samtidigt tänker jag att jag som feminist borde bli gladare om någon skrev att jag var smart och snäll (tack Louise!).

Nu tänker någon, men du kan väl få känna dig både vacker och klok! Ja, men så länge kvinnors utseende kommenteras och premieras fortsätter det att vara viktigt för oss att sträva efter att vara det. Lägg ner tid och pengar och bli bedömda för det. Jag vet inte hur jag ska orientera mig i den här världen och känner mig gammal och trist då jag blir lite upprörd av 20-åringar som gör fillers och botox.

Okej, ber om ursäkt för världens mest trötta analys, men tror att den måste upprepas så länge vi inte kommit ifrån att en av kvinnors utseende är så jäkla viktigt. Och vet ni vad, när jag skriver det här blir jag i hemlighet lite lite ledsen för nu kommer ingen att våga ge mig en komplimang för mitt utseende längre. Så ytlig är jag.

Men hörni, hur hanterar ni utseende? Är det viktigt? Sminkar ni er? När i så fall? (nu utgår jag från att det nästan bara är kvinnor som läser här, men om det finns några andra kön för ni också gärna kommentera).

Okej hörni, jag är själv av den sjuka sorten som faktiskt tycker att det är intressant att kolla på andra människors bilder. Det kanske är en av orsakerna till att jag blev journalist/författare, jag är intresserad av folk. Alltså inte personer som maler på om sig själva i oändlighet utan att ställa en enda motfråga (hehe, alltså bloggen IRL). Det den här typen av människor INTE berättar är oftast intressantare än det de absolut vill att man ska höra. Men gillar att prata med vanligt trevligt folk. Och kolla på deras semesterbilder.

Jag projicerar med andra ord nu mina känslor för andra människors mer eller mindre tråkiga historier på er och drar igång en redogörelse för vår lilla semester i Mexiko. Det var otroligt härlig där. Ni som inte går igång på sånt här får vänta tills imorgon då jag skriver om nåt annat.

Vi bodde nånstans mellan Cancun och Tulum, mitt inne i en djungel med fåglar, ormar, en apfamilj på fem individer och ödlor i olika storlek. Ljudet av tjattrande djur var helt otroligt och utanför vår balkong löpte en liten kanal med sköldpaddor och fiskar och kanske krokodiler. Magnus största dröm är att få uppleva Amazonas och han var överlycklig över att få uppleva nåt i den stilen.

En hel dag ösregnade det från förmiddagen till kvällen. Det åskade och blixtrade medan jag satt under ett parasoll på stranden och drog Friday Lab-sessioner. Det här var min utsikt.

Efteråt tog Vidar och jag ett dopp i havet. När jag var liten och vi hälsade på våra kusiners landställe var det härligaste som kunde hända att få bada när det regnade. Kände samma sort lycka nu.

På kvällarna åkte vi in till staden i närheten, Playa del Carmen. Det var onekligen en turiststad med en gågata som mest påminde om La Rambla i Barcelona. Vår taxichaufför rekommenderade en restaurang längst bort i ena ändan av gatan där vi åt två kvällar i rad. Magnus gillar stamkundskänslan. Att återvända till samma platser. Han tycker att det är så mycket skönare andra gången då man vet hur allt fungerar och inte behöver lägga energi på det och istället kan njuta av situationen.

En annan dag åkte vi ut på havet och snorklade med havssköldpaddor och stingrockor. När barnen är tillräckligt stora kan de kanske ta dykcertifikat och sen kan vi dyka tillsammans. Det är drömmen i alla fall. Efteråt fick jag sitta på strandrestaurang i en plaststol med familjen. Dricka en mexikansk öl och äta fajitas.

Givetvis bråkade Magnus och jag första kvällen. Så blir det ofta när vi äntligen kommer iväg. Lite som när man blir förkyld efter att ha tvingat sig igenom en extratuff arbetsperiod. Så här gick det till: Jag sa att jag längtar efter att sitta och njuta av frukosten. Magnus sa att han längtar efter att få sova ut på morgonen. Jag himlade med ögonen eftersom han från mitt perspektiv alltid sover ut på morgonen. Sen hade vi en “diskussion” om vem som sover mest/minst.

Jag älskar innerligt långa frukostar med frukt och mackor och massor av svart kaffe. Så originell är jag. När vi satt och väste “…men DU DÅ!” åt varandra vid middagsbordet kom det en intet ont anade servitör fram till bordet, önskade oss välkomna och sa att vi verkligen ska njuta av tillvaron och sova länge på morgnarna.

Så glad över att Vidde och Majlis fick uppleva havet och sanden och djuren. Min bästa stund är när de tillsammans pysslar med något i sanden.

Ja, det var den semestern. Känner mig utvilad och lycklig.

Det är fredag och fredag betyder länkar! För er nya läsare: Här samlar jag allt bra jag läst, lyssnat på och sett i veckan. En kurerad lista på vad jag fastnade vid och sparade medan jag surfade internet. Den här gången fanns det så sjukt mycket att länka till så jag sparar en del och återkommer med ett till länkinlägg snart.

Hemma hos oss har vi både en Alexa och en Google Assistant. Har slutat tänka på att de smyglyssnar på oss, men det gör i alla fall Alexan enligt Bloomberg.

Och på tal om det så lyssnar tydligen förresten AI-assistenter bättre på män än på kvinnor (blir otroligt irriterad när Google Assistant inte fattar vad jag säger). Ser man det från AI:n perspektiv är Siri och Alexa tydligen tjänstekvinnor, medan man själv kan bestämma vilken röst Google ska använda. Så här låter Q, en könlös röst. “Think of me like Siri or Alexa, but neither male, nor female. I’m created for a future where we are no longer defined by gender, but rather how we define ourselves“.

Tänk att Julian Assange suttit sju år på Ecuador ambassad och att han tog sig dig utklädd till ett motorcykelbud. The Gudardian sammanfattar vad som ledde upp till detta och att han i torsdags blev arresterad av brittiska myndigheter.

Teknologin bakom bilden på det svarta hålet och kvinnan, Katie Bouman, som ordnade så vi vanliga medelintelligenta människor fick en chans att se det.

Jag älskar märket Everlane och nio av tio av mina t-shirt kommer från dem tack vare deras hållbarhetspolicy och transparens. Jag fattar att någon måste finansiera journalistiken när folk hellre lägger sina pengar på Spotify och Netflix, MEN är så pass gammaldags att jag har svårt för sponsorerade nyheter och hållbarhet genom att sälja fler produkter.

Om det fanns en drog, det kanske det finns snart, som kunde hindra hjärnan från att åldras, förhindra demens och alzheimers, och gjorde den starkare och smartare. Borde vi utveckla och sälja den?

En illustrerad guide till att död i samtliga säsonger av Game of Thrones.

Den här måste ni läsa: Klyftorna i USA blir som ni vet allt djupare mellan de som har och de som inte har och San Francisco är ett utmärkt exempel. De som inte har fyndar cyklar, kaffekokare, kläder, hårfönar etc i de rika (bl.a. Mark Zuckerbergs) soptunnor. Här kan man ha sopfyndandet som heltidsjobb. Han fyndar och säljer och försöker få ihop 30-40 dollar om dagen. Här i Santa Monica lägger folk ut möbler och annat de inte längre behöver i gränderna.

En 71-årig kvinna som inte känner smärta (hon tyckte kvinnor som fött barn var enormt sjåpiga 🙂

Det finns bättre och sämre företag. Patagonia hör definitivt till dem som tar hållbarhet på allvar. Det är såklart woke och trendigt att ha den ikoniska Patagoniavästen, men företaget säljer inte den till vem som helst.

Superintressant avsnitt i podden Planet Money om plast och papper. När allt fler städer förbjuder plastpåsar i matvaruaffärerna (bl.a. Santa Monica) märker folk att de använder plastpåsarna till annat än bara att bära hem mat och är nu tvungna att köpa plastpåsar. Också: hur miljövänligt är egentligen papper?

För er som är ute efter en lättsam sitcom som samtidigt också förklarar hur det är att vara svart i USA rekommenderar jag varmt Black-ish. Inte minst för att Tracee Ellis Ross  är så fantastisk. Lova att ni följer henne på Instagram!