I går åt vi middag på en restaurang som på menyn hade flera alternativ som innehöll gräshoppor. Vidde beställde en portion och vi andra smakade på hans insekter. Det är inte första gången jag äter gräshoppor, men måste ändå erkänna att det finns ett visst motstånd. Jag äter, men tvekar.

Jag tycker att det på ett utmärkt sätt beskriver hur mat är kulturellt betingat. Vi äter det vi lärt oss äta och tycka är gott. Rent känslomässigt finns det ingen logik att vi tycker det är äckligt med insekter, men gärna äter kött trots att vi vet att däggdjur känner smärta, skräck och ångest. Vi knuffar ifrån oss tanken på att kossan och grisen är lika smarta som vår hund eller katt och väljer att bara fokusera på den anonyma köttbiten på vår tallrik.

Jag läste en krönika för några veckor sedan, trodde att jag sparade den men kan tyvärr inte hitta den, som handlade om att när våra barnbarn ser tillbaka på den här tiden kommer den industriella djurhushållningen att uppfattas som lika barbarisk som när vi idag ser tillbaka på barnaga eller trodde att man kunde operera spädbarn utan bedövning för att “de inte kunde känna smärta”.  Just den här krönikan handlade om labbproducerat kött. När det blir normen kommer vi att få en distans till däggdjursköttet som gör att vi ser vad det verkligen är vi äter.

Tror att vi befinner oss i nåt slags brytningsskede just nu. Köttkonsumtionen minskar och normen förändras. Kanske långsamt, men förändras. Ska bli spännande att se exakt vad som ersätter köttet. Det mest logiska vore ju en vegetarisk kost, men människan är väl inte alltid så rationell.

Hörni, jag skulle vilja be om ursäkt om jag missat att svara på kommentarer. Håller ännu på att vänja mig vid den nya bloggen. Jag ska också ta itu med Feedly och Bloglovin och se vad jag kan göra med typsnittet. Tar all er feedback på allvar.

Det slog mig också att jag i och med The Way We Play kanske har fått några nya läsare. Välkomna hit! Här skriver jag om livet i Los Angeles, om feminism, hästar,  böcker, barn och annat jag tycker är intressant. Jag heter Jeanette Öhman, men kallas Peppe (döpte mig själv efter en apa när jag var ca tre och sedan dess har alla kallat mig Peppe). Jag är född och uppvuxen i Helsingfors och bor sedan 2013 i Los Angeles tillsammans med min svenska man och två barn (det enda fött i Helsingfors, det andra i ett strip mall i Silverlake). Vi skulle bara stanna ett år, jag gjorde en Master vid USC, sex år senare är vi fortfarande kvar. Älskar LA.

Jag är journalist och författare. Min åttonde bok kommer ut i juni i år, det är en kapitelbok för barn och handlar om Maja som är rädd för hästar, men vars mammor tvingar henne att åka på ridläger. Jag gör också tre podcaster, en tillsammans med min man Magnus, Magnus och Peppes podcast, vi talar om feminism, journalistisk och politik. En om böcker med min vän Karin Jihde, Mellan raderna heter den. Och en om personlig utveckling, Det kommer att bli bra. Den gör jag tillsammans med min kompis och kollega Maja som jag också drar kursen/labbet Friday Lab med.

Nu låter den här presentationen som ett CV. Om jag ska beskriva mig själv är jag väl en ganska bestämd, målmedveten och allmänbildad person. Jag gillar förändring och är ganska snabb på att anpassa mig. Jag hoppas att jag är rolig ibland (det är iaf meningen) och anstränger mig för att vara en snäll person. Jag är ganska obrydd gällande det andra människor sysslar med och känner mig väldigt lyckligt lottad som har en så bra relation till min man. Vi har väldigt kul ihop. Tycker extra mycket om folk som lever utanför normen och luckrar upp verkligheten för oss vanlisar. Gud så tråkig jag låter. Är faktiskt helt okej att hänga med.

Jag kollar på Störst av allt på Netflix och tycker nästan lika mycket om tv-serien som om boken. Sällan det händer. Skulle gärna rekommendera båda, men är så sent på bollen att min lilla åsikt inte behövs. (se den! läs den!)

Det jag egentligen ville blogga om är när vi igår satt vid middagsbordet och pratade om hygien med Vidar och Magnus sa att det finns en bra regel att tänka på, nämligen THE BIG FIVE. När man tvättar sig alltså. Renlighet är viktigt och som tankeregel kan man ha: 1) fötterna, 2) rumpan 3) snoppen 4) öronen och 5) munnen. Dessa fem ska få ordentligt med uppmärksamhet både för sin egen och omgivningens välmående, sa Magnus åt nioåringen. Bra regel. Så enkelt, men så svår.

Mycket länge var Cancun och Acapulco (Ankapulco) väldigt abstrakta orter för mig. De var platser man på sin höjd läste om i Kalle Anka. Liksom hittepå-semesterorter. Klipp till 2019 då vi i fredags reserverade hotell, i lördags köpte biljetter och på söndag vid lunch anlände till Playa del Carmen, söder om Cancun, i Mexiko.

Det är samma sak varje gång vi ska ut och resa. Precis innan vi ska åka får jag kalla fötter och tycker det bara blir dyrt och omständligt. Det känns så JOBBIGT att packa ihop hela familjen och förflytta sig tillsammans. Jag ångrar resan, ligger och har ångest. När vi sen väl kommer fram älskar jag alltid det.

Det som också alltid sker är att det är jag som scoutar hotell, undersöker området, jämför priser, kommer med förslag, kontaktar och planerar. Det är också jag som ser till att Vidar packar sin väska och att det finns accessoarer (alltså mjölk, nattblöjor, kläder, leksaker etc år Majlis). Jag hyser så många känslor inför detta.

Jag gillar att ha kontroll och att ta initiativ. Jag får saker att hända. Men jag avskyr att jag automatiskt är projektledaren som ser till att ungarna är mätta och någorlunda glada. Det uppstår dessutom nåt slags kognitiv dissonans då jag samtidigt går omkring och tror att vi till vardags lever jämställt. Eller vi gör verkligen det om man räknar enligt vardaglig millimeterrättvisa (jag tycker för övrigt att millimeterrättvisa är tusen gånger bättre än att höfta eftersom höftandet så lätt får en att trilla ner i gamla, unkna könsnormer). Vanliga veckor delar vi lika, men så fort det blir semester eller något förändras styr jag upp hela skiten. Annars blir det bara gammal vanlig vardag.

Jag kan bli så sjukt trött på att vara motorn. Den som driver och ser till att det händer något. Jag fattar att jag är lagd lite mer åt det hållet än Magnus. Maggan skulle vara lycklig på en liten strand i Thailand där det mest spännande som hände var en våg då och då. MEN jag tror också att man i ett parförhållande får vissa roller. Med en helt annan person skulle jag kanske vara lite mindre drivande och Magnus mer. Och så tror jag att det är en så typisk kvinnogrej att styra upp allt som måste styras upp. Ta det ultimata ansvaret.

Okej, så här: Ibland skulle det vara skönt att åka på en resa som någon annan ordnat. Och då menar jag inte resebyrå.

Los Angeles är generellt en väldigt tidig stad. När våra franska vänner gärna reserverar bord klockan 22 på restaurangen är de flesta av våra LA-vänner på väg hem isäng vid samma tidpunkt. Här lägger man sig och stiger upp tidigt. Passar perfekt en småbarnsfamilj som vår. I dag var vi till exempel bjudna på 40-årsfest som började klockan tre på eftermiddagen. (Det sagt kommer det säkert att finnas gäster på just den här festen som stannar tills solen går upp igen).

Det var en typisk hemmafest där folk tog med sina barn och sedan satt och snackade medan ungarna sprang omkring om underhöll sig själva. Svenskar och amerikaner, ja och såklart en finlandssvensk. Fick dra den gamla godingen: Nä, har inte lärt mig svenska i skolan. Det mitt modersmål. Finland är lite som Kanada och Schweiz, ett land med fler än ett nationalspråk. Allt allmänbildar man nån.

Väldigt trevligt var det. En av killarna i gänget hade tröttnat på att det är så svårt att få tag på bra halloumiost i LA och börjat tillverka den själv. Nu bjöd han alla som ville på vegetariska halloumiburgare. Otroligt gott! Sen blev det klassisk prinsesstårta och Ja må hon leva.

Vi åkte hem redan vid halv sju efter som vi ska upp tidigt imorgon bitti. Det är nämligen spring break och vi ska åka iväg på några dagar. Efter rövmånaden mars känns det väldigt härligt med en resa.

Till min fredagsrutin hör dressyrlektion på Mill Creek. Otroligt bra sätt att inleda helgen. Idag fick jag dessutom rida en häst jag aldrig suttit på förut och det visade sig att vi passade perfekt ihop. Jag gillar riktigt stora hästar med bra steg och Gator är precis en sån.

Efter lektionen körde jag hem,  duschade av mig och gick för att äta lunch med en trevlig kvinna som jobbar på Utrikesministeriet i Finland. Vi pratade mest om Finlandsbilden i USA och på vägen hem slog det mig en kulturell egenskap som skiljer finländare från amerikaner. Ursäkta generaliseringen, om det känns liiite bättre kan vi säga: finländare och amerikaner i Los Angeles som jag träffat.

Finländare pratar gärna om vilken bra deal de gjort. Alltså hur lite hyra de betalar, vilket kap bilen de köpte var och vilken restaurang som har bäst happy hour. Amerikaner är motsatsen, de berättar gärna om exakt hur mycket Porschen kostade, att de flög business och vinet var svindyrt. Jag försöker identifiera exakt var svenskar ligger på den här skalan, men antar det de blir nånstans mittemellan, lagom sparsamma och skrytiga liksom.

Häromdagen var jag bjuden på ett event på Finlands generalkonsulat i Los Angeles. Eller okej RESIDENSEN om man ska vara exakt. Den ligger närmare bestämt i Bel Air i ett gated community. Gigantiska hus och Teslan så långt ögat kan nå.

Det var såklart fullt av folk på residensen och i kön till buffén började Magnus prata med en kille. På mindre än fem minuter kom de fram till att de inte bara var födda samma år utan också samma dag. Det gjorde dem överdrivet glada och de utförde varsin liten segerdans, kramade varandra och bytte telefonnummer. Sen började de smickra varandra genom att säga att den andra såg mycket yngre ut än vad man skulle tro och det är här jag vill börja.

Det är egentligen helt sjukt att det finaste man kan säga åt en person är att hen ser ung ut. Vi lever i en kultur där folk längtar efter att kassan på Systembolaget ska be dem visa ID (så de senare kan skriva om det på Facebook och Twitter). Ung = Komplimang. Gammal = förolämpning. Det finns såklart bra saker med att vara ung, öppet sinne, oförstörda idéer, mindre cynism etc Det skulle ändå vara lite skönt om vi respekterade folk som är äldre. Såg nåt värde i att inte vara 25. Eller helt enkelt inte bedömde folk efter ålder. Tänk vilken befrielse det vore om vi slutade uppföra oss efter det folk förväntar sig att vi ska göra i en viss ålder.

Jag har själv, handen på hjärtat, ingen åldersnoja att snacka om, förutom då i såna här situationer när folks beteende påminner mig om att det är dåligt att bli gammal och fint att vara ung. Som när jag fyller år och folk ska vara finurliga och grattar mig på 27-årsdagen “för kvinnor blir aldrig äldre än så“. Då känner jag: “Herregud, är min födelsedag motsvarigheten till ålderns Voldemort i Harry Potter, någonting man helst inte uttalar högt på grund av att den är så hemsk?”.

Åldersskammandet hänger såklart ihop med kapitalismen och patriarkatet. Så länge idealet är att vara ung kommer skönhetsbranschen att kränga allt fler produkter.

Jag tappade intresset för Brexit för flera månader (okej år) sedan. Det kändes som om processen inte rörde sig någonstans och jag hade fullt upp att följa med amerikansk politik. I senaste podden började Magnus och jag ändå att tala om Theresa May och var sedan tvungna att avbryta, läsa på och återkomma med fakta: Varsågoda, vi presenterar Brexit for dummies. Vi talar också om Uberförare som demonstrerar, Dramatens uttalande om våld mot kvinnor och mycket mer. Kan verkligen rekommendera detta avsnitt.

Måste säga att det är så kul med ny bloggplattform! Har alltid gillat The Way We Play. Inget illa med Suomen blogimedia, men medan åren gått känner jag hur jag glider allt längre bort från det finska Finland. Antagligen (uppenbarligen) inte världens enklaste sak för dem heller att sälja samarbeten för finländska företag till en finlandssvensk som bor i Los Angeles. Men nu är jag här och det känns mycket fint.

Från en sak till en annan. Häromdagen gick jag på en fest och träffade en förälder som stolt berättade att hens åttaåring hade snart 30 000 följare på Instagram och för att främja barnets karriär som skådespelare hade föräldrarna beslutat att hemskola barnet. Skolan gillade nämligen inte att ungen sprang på auditions och inspelningar stup i kvarten.

Jag förvandlades omedelbart till den där konservativa, fördömande personen som med ögon stora som tefat stirrade på människan för att försäkra mig om att detta inte var ett försenat aprilskämt. Jag skulle nämligen aldrig våga hemskola mina barn. Folk pluggar ju pedagogik i många år för att få kompetensen till det. Dessutom hänger hela ens framtid (förutom om man kanske gör raketkarriär i Hollywood då) på att man kommer in på en bra skola. Och om Instagram ger ångest och trettioåringar, vad gör det då inte med en åttaåring?

Sen skämdes jag över min fördomsfulla inställning. Här i Los Angeles ska man ju tänka stort och vara öppen för många olika sorters lösningar. Men vad fasiken, varför vill man att ens unge ska bli barnstjärna?