Jag har inte skrivit så mycket om abortförbudet i Alabama, men har knappt gjort något annat än pratat om det med mina vänner. I fredags när jag körde hem från stallet blev jag alldeles rasande. Jag blev så arg så jag måste stanna bilen vid vägrenen en stund.

Ungefär det här har sagts: Det totala abortförbudet i Alabama är egentligen inte helt oväntat. Sedan 1973 råder det fri abort i USA, men under den senaste åren har konservativa delstater gjort små justeringar i lagstiftningen som i praktiken påverkar kvinnors rätt till sina kroppar. Det här har vi pratat om i Magnus och Peppes podcast i flera omgångar. Ett exempel är Texas där man bland annat lagstiftat kring abortkliniker och lagt krav på dem att vara mer eller mindre lika avancerade som sjukhus. Det har inneburit att massor av kliniker varit tvungna att stänga ner eftersom de inte uppfyllt kraven. Det i sin tur har lett till långa köer till de existerande klinikerna och ofta så länga resvägar att kvinnorna måste övernatta och det därför blir orimligt dyrt för låginkomsttagare. Det har såklart också lett till hemaborter och kvinnor som skadar sig allvarligt.

Delstater som bl.a. Alabama, Kentucky, Ohio, Arkansas, Mississippi, Georgia, Utah har redan nu en väldigt strikt abortlagstiftning. Nu kan man ju tycka att det här ytterligare fördjupar klyftan mellan demokrater och republikaner, men så är det faktiskt inte. Traditionellt ligger inte abortfrågan högt på de vanliga, röstande republikanernas to do-lista (åtminstone inte än så länge). En majoritet av dem är till och med för fri abort (fram till vecka 20-24). Det här gör många republikaner nervösa.

så här skriver Jenny Nordberg i Svd.
”Det var inte riktigt planen från det republikanska partiet – tanken var mer att det skulle fortsätta bli allt svårare att få abort och att den konservativa domstolen över längre tid skulle se till att det blev så. Fler restriktioner skulle införas, och de filosofiska diskussionerna om när livet verkligen börjar och kvinnors rätt att välja kunde tuffa vidare.”

Att Alabama röstade igenom en så sträng lag (som för övrigt inte kommer att få igen på grund av att det än så länge råder fri abort i USA, lagen kommer att gå till Högsta domstolen som sannolikt kommer att förkasta den) kan till och med skada partier inför valet 2020. Däremot är det vidrigt (och tyvärr tidsenligt) att kvinnors rättigheter till sina egna kroppar överhuvudtaget diskuteras.

De här lagförslagen handlar givetvis inte om liv. Om så vore skulle Pro Life-organisationerna komma med förslag på hur kvinnor ska ha råd att ta hand om sina barn genom till exempel föräldraledighet, subventionerad dagvård eller jämställda löner. Som det är nu är det glasklart att Pro Life bara handlar om att kontrollera kvinnor. De som drabbas värst är låginkomsttagare som inte har råd att resa ut ur delstaten för en abort.

Ja och som ni vet: Ett abortförbud leder inte till förre aborter, det leder till fler osäkra aborter. Ja och en sak till, jag ser ingen orsak att lyfta upp att abortförbudet också gäller incest och våldtäkt. Gör man det låter det låter det som om man öppnar sig för en diskussion om att det kanske ändå är okej med abortförbud folk som blivit gravida efter samlag som föregått samtycke. Abort ska vara tillgängligt för alla kvinnor.

När jag gick i lågstadiet hade jag ett rykte om mig att jag aldrig grät. När jag tänker på det så här i efterhand är det en jättekonstig sak att berömma ett barn för eftersom det är skönt att gråta ut. Alla känslor måste ju ändå ur ur en på ett eller annat sätt och gråt hör verkligen inte till de sämsta. Hur som helst så bar jag med mig den här etiketten väldigt länge, att det var lite töntigt att gråta och jag var en stark och cool person som inte gjorde det.

Lyckligtvis blir människan (i bästa fall) smartare med åren och nuförtiden gråter jag mer än gärna. Imorse till den här Buzzfeed-listan om främlingar som varit snälla mot sina medmänniskor. Det är för övrigt min bästa genre att gråta till, det och djur och folkmassor som demonstrerar för en bättre värld.

Vad gråter ni till? Eller gråter ni överhuvudtaget?

I torsdag träffade jag Cissan och Frida i Brentwood för att äta middag. Vi åt på sushihaket Sugarfish (TIPS!) som ligger i ett strip mall. Nu råkar just Brentwood och just det här strip mallet vara väldigt snyggt, men annars är det typiskt LA att ha riktigt fina och lyxiga restauranger inklämda mellan ett nagelställe och ett tvätteri i ett halvsunkigt strip mall.

I motsats till många europeiska städer (och New York och San Francisco) går det inte att ta en promenad i Los Angeles och sen trilla in på ett otroligt trevligt ställe. Här måste man vara förberedd och veta exakt vart man ska. Anstränga sig lite. Ibland känns det nästan som en sport att hitta ingången till vissa restauranger. Jag gillar det. Att Los Angeles spelar lite hard to get.

På tal om strip malls så är ju Majlis född i ett sånt (på ett s.k. birthing center) på Sunset Boulevard. Första gången jag steg in på det började jag gråta för att det kändes så annorlunda och hippie/hipster mot allt jag associerade till gällande föda barn. Det var liksom motsatsen till vitt sjukhus. Sen vande jag mig när det väl var dags struntade jag i kristallerna och texten TRUST på väggen. Det gick inte bara bra, utan blev också en kul anekdot. Och en liten amerikan. Fast i sommar ska hon få svenskt pass också.

Det är fredag igen! Jag har precis lämnat Vidde på skolan och Magnus ska precis ställa sig på en scen med Rebecca Stella och Vanessa. Majlis bär omkring på Katniss och om en halvtimme åker jag upp till stallet för en tur med Tio Pepe, Cissan och Sovve. Om inte detta är en perfekt fredag så vet jag inte vad som är.

Här kommer länkarna. Förresten, den här gången vill jag att ni kommenterar och säger vilken/vilka ni gillade mest. Blir glad om ni gör det.

Mick Jaggers dans, och hela instagram, fick mig att känna att det inte alls är så farligt att fylla 75.

Varför grunda restaurang när det folk ändå vill ha är maten hemkörd?

När jag började läsa om Danielle Steels oerhörda produktivitet tänkte jag “Lätt att skriva 179 böcker när man inte har barn“, senare i texten visade det sig att hon är nio barn och sover fyra timmar om natten. Måsteläsning för alla som vill skriva böcker.

Honduras, Nicaragua och El Salvador kallas The Nothern Triangle (of Violence), till USA flyr en massa unga människor för att undkomma gängen. Här kommer ett reportage om gäng i Honduras.

Med tanke på de abortlagar som röstats igenom i bl.a. Georgia, Alabama och nu senast Mississippi är den här texten om hur det på många håll USA väger tyngre att vara ett några veckor gammalt foster (är ett foster en person?) än en kvinna mycket bra.

San Francisco förbjuder övervakningskameran som känner igen ansikten.

När man införde pappaledighet i Spanien ledde det till att männen ville ha färre barn.

A brief history of bullying women into having babies.

En essä om att vara man i dagens USA och en podd där essän diskuteras. Otroligt bra poddavsnitt som också diskuterar problemet med zero waist och kvinnlighet.

Business casual i affärsvärlden.

Den här Amy Poehler-filmen fick ganska dåliga recensioner, men jag älskade den. Så mycket feelgood och skratt. Så bra cast.

Så otroligt tillfredsställande att jag börjar se slutet på romanen jag översätter. Eftersom jag aldrig gjort någon liknande förut hade jag ingen uppfattning om hur stor arbetsbördan skulle vara. Sen ska jag såklart redigera och justera och pilla på texten, men känns tryggt att i alla fall ha den på svenska nu.

På tal om manus har jag en sån ÅNGEST inför ett Himla tjat om hästar. Den åker i tryck i dagarna och jag vill inte ens ta i texten. HU! Brukar det alltid kännas så här? Jag vet faktiskt inte.

Som om inte denna psykiska vånda skulle räcka gick jag med ett bar OTROLIGT obekväma jeans igår. Noll stretch. Det kändes som om jag satt benen in i två urholkade träd och sen fäst ett kyskhetsbälte kring underlivet. Fattar inte att det fanns en tid när jag accepterade sånt. Nuförtiden vill jag endast glida omkring i mjuka, lena material. Avsnittet i The Simpsons där Homer klär sig i en mumu. Det är jag.

Allvarligt talat, visst är tiden för obekväma plagg förbi? Jeans utan stretch, skor som klämmer eller med för höga klackar (glömmer aldrig när jag hängde med på skoshopping med min väninna Karine och mannen i Loubutin-butiken presenterade ett par som “tvåtimmarsskor“. Alltså skor man bara har i två timmar, sen gör det FÖR ont). Man kan vara snygg och bekväm. Ni hörde det inte först här, men tål att påminnas om.

Jag är så imponerad av människor som har en vilja att förändras och försöker bli lite bättre och smartare. Det behöver inte nödvändigtvis ta sig i uttryck i prestation, utan mer i en sorts nyfikenhet och genuin vilja att förstå och lära sig mer om världen. Mitt mål är att själv bli en sån. Folk som som inte vill utvecklas har liksom gett upp?

Tänker att en metod är att våga testa på saker som faller sig utanför ens vanliga liv och bubbla. Nu menar jag inte nödvändigtvis experimentella droger eller scientologerna, utan snarare tankemönster man inte är van vid.

Det var först coaching och senare Friday Lab för mig. En sån aha-upplevelse hur mycket det kan hjälpa att ha en liten grupp människor som också vill utvecklas och som kommer med pepp och ibland svåra frågor. Människan är sannerligen ett flockdjur. Jag har fått så många insikter, som att det formulerade är så mycket tydligare (och ibland annorlunda) än det löst tänkta. Och att hjärnan inte är en entitet med egen vilja, det går faktiskt att styra den.

Tänkte speciellt mycket på hjärnan i morse då Magnus tog sitt morgonbad och jag satt med honom en stund i badrummet och pratade. Han hade ångest inför att åka iväg från familjen, att alla poddar i hans hord var okej och jag plötsligt förvandlades till min coachvän Maja och hörde mig fråga: Vad skulle kunna att få dig att må bättre? Och plötsligt hade Maggan kommit på att han skulle göra en lista med allt som var fixat och lösningen på allt han oroat sig för och bara ta fram den när ångesten smög sig på igen.

Jaja, det jag egentligen skulle skriva om är att jag aldrig trodde att jag skulle ordna ett retreat (visste knappt vad det var), men det gör jag nu tillsammans med samma Maja. I Helsingfors i september. Fredagen är öppen för alla och lördag-söndag de som redan gått Friday Lab eller kommer att gå höstkursen. Vi håller ännu på att boka talare (vid sidan om Maja och mig), men bland annat Cecilia Blankens kommer att prata om hur hon byggt varumärke och resonerar som företagare. Misslyckanden och lärdomar (I programmet står det att hon föreläser på lördagen, men vi flyttade henne till fredagen så att alla kan få glädje av henne). Vi kommer att ha folk som framtidsspanar och prata om välmående och roligt liv,

Här är hela programmet. Vi fyller på med talare an efter.

Imorgon kommer Magnus att åka på en fyra dagar lång arbetsresa. Jag är så van vid att han alltid är hemma med mig att det onekligen känns konstigt, men jag säger som Gloria Gaynor I will survive. Fördelen med att vara ensam hemma är att jag kan kolla på tv-serier och filmer utan Magnus censur. Han hävdar i och för sig att jag EN endaste gång gått med på att kolla på nåt han vill se och det är Game of Thrones. Jag vill tillägga att jag också sett sjuttio avsnitt av The Walking Dead av kärlek till honom. (Sen kan vi ju enas i Veep, Last Week Tonight och Paradise Hotel så helt inkompatibla är vi inte).

Ni som lever med en käraste, hur väljer ni film/tv-serie? Kollar ni tillsammans? Finns det regler, typ dödssynd att kolla vidare på en serie när den andra är borta? (I vår familj kallar vi det Lex Billions)

Här är i alla fall det jag planerar att se medan Maggan lever livet på annan ort.

The Act. Verkar OTROLIGT läskig och jag är inte true crime-personen, men min kompis Frida sa att jag måste se den.

Buck, tydligen var det huvudpersonen i den här som hjälpe Robert Redford i The Horse Whisperer. Det här tipset kommer också från Frida, fast via Cissan.

Easy säsong 3, okej här har jag tjuvstartat lite när Magnus klippt podd sent på kvällen. Easy är korta historier om relationer. Tycker att det gifta paret som bestämmer sig för ett öppet förhållande är intressantas. Tydligen mycket vanligare än man i mina konservativa kretsar kunde tro. BRA säger jag.

Nu är mitt projekt kanske lite ambitiöst, MEN om jag lägger mig halv nio varje kväll lyckas jag kanske ännu klämma in Brexit.

Gudars så jag har varit skör och stingslig idag. Vet inte om det beror på att jag sov dåligt, eller om det är nåt hormonellt eller om det bara är livet med en bestämd och dramatisk tvååring, men något är det. Jag höll på att börja gråta när jag insåg att jag inte skulle få gå till tvättstugan utan barn. Ni fattar, en kvart av egentid med podd (Parisa och Brita) i öronen i tvättstugan kändes som extrem lyx. Resten av arbetsdagen översatte jag (bara drygt femtio sidor kvar!) med Majsan i knät eller bredvid mig.

I och för sig ska jag inte klaga. Jag fick börja dagen med att köra upp i Topanga i tjock dimma och sen rida den otroliga hästen Tio Pepe. Läskigt att köra på de smala bergsvägarna i så tjock dimma, men väldigt värt det. Vi har så otroligt bra energi Pepe och jag. Eller så känner i alla fall jag. Vågade inte rida ensam ut i bergen på grund av att hästen är så ny och jag inte riktigt vet hur han skulle ta det, men också för att det var så sjukt dimmigt och dåligt sikte. Känns som alla väder här måste balansera på gränsen till det extrema.

Ibland tänker jag att jag älskar hästar så mycket för att det är så skönt att komma bort hemifrån och få vistas i naturen, men så umgås jag med hästar och inser att det är äkta kärlek. Inte bara en undanflykt.

Det slutade med att jag red barbacka på planen, övade galoppfattningar och imponerades av hur otroligt välskolad Pepe är. Dock är han livrädd för de två grisarna som strövar fritt på gården och ärligt talat, who can blame him? Jag är också rädd för dem. Nu vill jag boka in ridning varje dag, men Maggan ska ut på arbetsresa i slutet av veckan så det kan bli utmanande. På tal om det tänkte jag blogga om alla de serier/filmer jag ska se medan han är borta. Sånt han aldrig vill kolla på med mig och som jag inte hinner se själv innan jag somnar på kvällen. Tänker lägga mig senast nio.

I samarbete med Nextory

Mitt älskade samarbete med Nextory fortsätter. Tycker verkligen att ni som ännu inte registrerat er (eller kanske varit kunder, och vill registrera om er fast med en ny e-postadress för att få en månad gratis) ska testa Nextory. Massor av bra böcker, jag kommer att lista några av det bästa jag läst/lyssnat på på sistone.

Koderna är Peppe (Finland, och svar på er fråga: ja utbudet är bra på svenska böcker i den finländska appen) och PeppeSE (Sverige). Ett fint sätt att stöda den här bloggen också. TACK!

Att ge bort en ljudbokstjänst i ett visst antal månader är för övrigt en jättebra examenspresent. Jag tycker själv att det skulle vara lyxigt att få en sån. Jag läste att min kompis Puva tipsade om det åt en person som frågade vad hon skulle ge sin vän som var på väg att flytta utomlands. Ett utmärkt sätt att få tag på svenska böcker för oss utvandrare.

Själv har jag precis börjat läsa på Pachinko av Min Yin Lee (som är nominerad i Årets bok). Det är en historisk roman som handlar om en koreansk kvinna som flyttar till Japan. Älskar att lära mig lite mer om världen genom litteraturen. Jag kommer att prata om den i nästa Mellan raderna och det vore såklart kul om ni hängde med på den läsresan.

Jag är också peppad på att läsa Denisé Rudbergs De sju som såg (Maggan klipper förresten hennes och Anders Delamottes podd Lomma Karlaplan).

Jag gillade också Camilla Läckbergs En guld av bur. En riktigt Thelma och Louise hämndroman i sann Sidney Sheldon-anda.

Karin pratade om Allt jag fått lära mig av Tara Westover. En självbiografi om Westover som växer upp på den amerikanska landsbygden med en religiös och djupt troende far (han tror tex. inte på utbildning eller läkarvård). Westover tar sig ut från misären och får till och med en universitetsutbildning.

Nora eller Brinn Oslo Brinn, en bok om två kvinnosjukdomar: Endometrios och Instagram. Rolig och smart om svartsjuka och annan smärta mellan Sverige, Danmark och Norge.

Arv och Miljö av Vigdis Hjort. När föräldrar dör uppstår inte sällan friktion mellan syskon kring vem som ärver vad och indirekt vem som var mest älskad.

En bok som folk tipsat mig om och som jag sedermera tyckte väldigt mycket om är Små eldar överallt av Celeste Ng. Den handlar om överklass och arbetarklass, familj och olycka i en amerikansk förort.

Förra året intervjuade jag Jenny Jägerfeld på bokmässan i Göteborg om boken Blixtra, Spraka, Blända om författarskap, att växa upp, kärlek och Stockholm. Tyckte MYCKET om den.

Det är bara några tips och förslag. För mer rekommenderar jag Mellan raderna-podden. Och att ni signar upp på Nextory.<3 Fyll gärna i med egna tips.

Hallå där! Nu borde Bloglovin funka som det ska. Visst? Och hur är det med er som länkar till min blogg från era, funkar det? Tydligen länkar Blogspot bara till första sidan på The Way We Play och man är tvungen att scrolla sig ner till mig. ELLER?

Här i LA har årets turnering av LA Pingis avgjorts. Jag vann inte, men fasiken så kul pingis är trots att man (jag) suger på det. Varje år spelar jag och lovar mig själv att spela oftare, sen sviker jag mig själv och det går ett helt år tills jag står vid ett pingisbord igen. Som vanligt vann jag nån enstaka match och förlorade resten, men värt det.

Resten av kvällen glider man runt med en öl i handen och pratar med roliga svenskar som bor i LA. Ett enkelt, men genialiskt koncept. Tidigare år har matcherna spelats i Downtown på hotellet The Standard, men i år blev det Venice och produktionsbolaget B-reel.

Bra kväll på det stora hela. Magnus började planera en motsvarande turnering fast med bowling, men få se hur det går med den saken. Så länge han också styr upp en foodtruck med lika goda burritos som igår är jag med på det tåget.

Ja och så har Magnus och jag spelat in veckans podd. Vi pratade om Mueller och vem demokraterna vill dra inför riksrätt nu, om flygstopp och klimatet, om kvinnor som gör att deras män kan bli rika och mycket mer. Ja och så klagar Magnus på det enda som gör mig lycklig i livet.