En känslig kvinnas bekännelse

Gudars så jag har varit skör och stingslig idag. Vet inte om det beror på att jag sov dåligt, eller om det är nåt hormonellt eller om det bara är livet med en bestämd och dramatisk tvååring, men något är det. Jag höll på att börja gråta när jag insåg att jag inte skulle få gå till tvättstugan utan barn. Ni fattar, en kvart av egentid med podd (Parisa och Brita) i öronen i tvättstugan kändes som extrem lyx. Resten av arbetsdagen översatte jag (bara drygt femtio sidor kvar!) med Majsan i knät eller bredvid mig.

I och för sig ska jag inte klaga. Jag fick börja dagen med att köra upp i Topanga i tjock dimma och sen rida den otroliga hästen Tio Pepe. Läskigt att köra på de smala bergsvägarna i så tjock dimma, men väldigt värt det. Vi har så otroligt bra energi Pepe och jag. Eller så känner i alla fall jag. Vågade inte rida ensam ut i bergen på grund av att hästen är så ny och jag inte riktigt vet hur han skulle ta det, men också för att det var så sjukt dimmigt och dåligt sikte. Känns som alla väder här måste balansera på gränsen till det extrema.

Ibland tänker jag att jag älskar hästar så mycket för att det är så skönt att komma bort hemifrån och få vistas i naturen, men så umgås jag med hästar och inser att det är äkta kärlek. Inte bara en undanflykt.

Det slutade med att jag red barbacka på planen, övade galoppfattningar och imponerades av hur otroligt välskolad Pepe är. Dock är han livrädd för de två grisarna som strövar fritt på gården och ärligt talat, who can blame him? Jag är också rädd för dem. Nu vill jag boka in ridning varje dag, men Maggan ska ut på arbetsresa i slutet av veckan så det kan bli utmanande. På tal om det tänkte jag blogga om alla de serier/filmer jag ska se medan han är borta. Sånt han aldrig vill kolla på med mig och som jag inte hinner se själv innan jag somnar på kvällen. Tänker lägga mig senast nio.