På lördagen åkte vi ut till Malibu Pier för att fira att några kompisar köpt en Tesla. Det var svalt i luften, men väldigt vackert. Jag beställde min favoriträtt som är en sorts squashspagetti/lasagna. Den brukar vara fantastisk, men just idag var den alldeles kall i mitten. Jag var så besviken. Det var som om någon tagit den ur kylskåpet och sen inte värmt den tillräckligt länge i ugnen.

Jag sa såklart till om det och fick en ursäkt och ett glas vin. Jag har noll problem att säga till om jag tycker olika med folk i sällskapet, men det tog länge innan jag kom till punkten då det känns helt okej att säga att maten inte är god/det jag beställde. Jag vet inte om det är Magnus (som själv jobbat på restaurang och försäkrat mig om att ingen tar det personligt om man skickar ut maten) eller om det är Los Angeles-bornas avslappnade inställning till att säga till som påverkat mig.

I Finland upplevde jag det som om folk bara bad andra flytta på sig/ställa sig längst bak i kön/se sig för först när situationen var mer eller mindre ohållbar och de arbetat upp ett ordentligt raseri. Här i Kalifornien kan man vänligt påpeka någonting utan att det betyder KONFLIKT.

Hur är ni i restaurangsituationer? Jag skulle aldrig någonsin vara otrevlig och jag ger alltid minst 15-20 procent i dricks, men säger också till om nåt blivit fel i beställningen.

Sen började min bästa sorts middag där vi bara talade om amerikansk inrikespolitik. Till min stora lycka höll den ena av våra kompisar på Joe Biden och den andra på Bernie Sanders. Mycket kul!

Håller för övrigt på att skola in Magnus i att fynda på second hand. Tidigare samma dag gjorde vi en sväng via Wasteland i Santa Monica (den på Ventura Blvd är bättre), och Maggan hittade en Kenzo-tröja i gult. Jag var så stolt. Själv nöjde jag mig med att kolla runt. Kände mig fin som jag var.

Ja, det var allt för idag. Kom ihåg att tvätta händerna!

Reklam för egen verksamhet: Friday Lab

Friday Lab började som en onlinekurs/ett nätverk på 90 dagar och tre moduler där vi bland annat pratade om målsättning, visioner, varumärken, att veta sitt eget värde och ta betalt. När den allra första kursen var slut ville deltagarna inte släppa taget om konceptet och varandra så Maja och jag grundade Friday Lab Community som är ett slags fri fortsättning på kursen. Varje månad har vi ett tema och en gästföreläsare. Vi har bland annat haft en person som jobbar på LinkedIn som berättat hur man bäst använder det, Magnus har pratat om storytelling, hur man gör en bra podd och dessutom får betalt för den, copyn/UX-designern Pernilla Axelsson har berättat som sin bransch och hur man tar betalt som företagare och så vidare. Ni fattar.

I mars har vi massor av program. Imorgon (10.3) blir det en träff där deltagarna kan byta erfarenheter kring löneförhandlingar och arvoden, sätta rätt pris och förhandla. Senare i mars blir det en föreläsning om privatekonomi, om försäkringar och om investeringar och pensionssparande i aktier och fonder. Precis som i kursen är Facebook-gruppen väldigt aktiv mellan föreläsningarna. Här hjälper och tipsar deltagarna varandra om allt man kan föreställa sig.

Drygt hälften av alla de som gått Friday Lab-kursen har gått med i communityt (ingen har ännu gått ur) och nu har Maja och jag bestämt oss för att ta in några personer varje månad som inte gått kursen. Vi vill växa långsamt, men också skapa ett så bra och vidsträckt nätverk som möjligt. Om du är intresserad av att gå med kan du göra en ansökan här.

I en kommentar för inte så länge sen fick jag i uppdrag att skriva om amerikanernas matvanor. Det blir som vanligt anekdotiskt och med en påminnelse om att Los Angeles verkligen inte är representativt för resten av USA och Santa Monica inte hela LA. Nere hos oss är alla normsmala, klädda i activewear (inklusive yogamattan över axeln) och har dyr glow i fejset. Westcoast skinny, kallas det visst. De äter givetvis extremt hälsosamt och fräscht och dricker klorofyllvatten.

Annat är det med barnen. När Vidde har vänner på besök vägrar de äta annat än a) pizza med ost (vi ger dem inte alternativet salami) b) hamburgare med endast kött (impossible) och bröd. Senast torkade gästen noggrant bort all sås och alla grönsaker från burgaren med burgarpappret.

Motsvarande gäller på restauranger, medan Los Angeles har ett otroligt utbud av restauranger med maträtter från hela världen består barnmenyn uteslutande av portioner i olika bruna nyanser. Det brukar vara pasta med smör och ost, chicken nuggets, quesadilla och såklart hamburgare utan grönsaker. Detsamma som serveras i kafeterian på skolan. Den mat som barnen tar med sig hemifrån för att äta på lunchrasten består oftast av samma produkter som nordbor associerar till fredagsmys: chips, kakor och godis. Ett av mina favoriter är snacks “based on real fruit“. Men såklart inte real fruit.

I en stad där folk är besatta av att äta och leva hälsosamt, där veganrestauranger trängs med grönkålspizza, smoothies och ekologiska grönsaker får barnen uteslutande äta olika former av friterade kolhydrater (OBS jag har inget emot kolhydrater). Tycker det finns en kul/sorglig ironi här.

Hur äter ni hemma?

Jag har inte fått ett enda grattis idag. Inte ens sett ett skymta förbi på Facebook och antar att det är ett tecken på att män börjar fatta att en dag som lyfter upp orättvisor och diskriminering inte är en dag man gratulerar folk på.

Jag tänkte ursprungligen skriva att feminismen befinner sig i en svacka, men det har den väl alltid gjort? Maggan och jag kollar på Hillary Rodham Clinton-dokumentären (rekommendation) och där blir det extremt tydligt hur mycket mindre spelrum en kvinna har i politiken jämfört med män. USA ligger ligger väldigt långt efter Norden i jämställdhet, men att Finland har en kvinnlig statsminister är ingen garanti för att vi skulle ha vårt på det torra. Ingen har sitt på det torra.

Feminismen har alltid kämpat i motvind. Just nu lever vi i en extremt individfokuserad och kapitalistisk era där alla kvinnor, också de som (omedvetet) bidrar till patriarkatet, kan hävda att deras handlingar är feministiska eftersom de är kvinnor och frivilligt väljer att t.ex. producera sexistisk reklam. För att inte tala om företag som kapitaliserar på feminismen genom att sälja grejer med ordet “feminism”. Det blåser också iskallt från Metoo-hållet där män insett att de inte behöver backa, utan istället kan gå till attack och anklaga kvinnor för förtal och lögner.

Men vet ni vad, så här har det alltid varit. Motståndet har varit hårt, ibland har vi varit trötta, men vi har ändå kommit långt eftersom vi inte gett upp. Vi har brutit mot normer och breddat fältet eftersom systerskapet är det finaste och starkaste som finns. Tillsammans kämpar vi mot en bättre och mer rättvis värld. Vi utbildar, säger emot, demonstrerar, lyssnar och tar hand om varandra. Vi förklarar för männen varför de ska vara med och bygger en koalition för jämställdhet och jämlikhet. När vi måste vila eller känner oss svaga finns det en annan syster som står upp för oss. Styrkan ligger i gruppen, inte i de individuella valen. Vi tar hand om varandra.

Styrkan ligger också i konkreta handlingar som att backa de som inte har det lika bra som vi. Ett tips är att stöda Läkarmissionen eller någon annan organisation som hjälper utsatta kvinnor. Swisha 200 kronor till 90 00 217 så ser du till att en flicka får komma till ett tryggt läger under könsstympnings-säsongen 2020. Fyll gärna på kommentarsfältet med konkreta handlingar! De behöver inte kosta pengar.

Fredag hörni! Jag har som vanligt ridit och sen åt vi lunch på kvarterskrogen, mycket trevligt. Som grädde på moset ringde min syster. Det sker ungefär lika ofta som en kvinna blir president i USA så jag var glad! Hör av er till de människor ni gillar och säg det till dem, livet är inte nödvändigtvis kort, men man vet ju aldrig vad som kan hända.

Nu över till länkarna. Det är ju ändå därför ni är här, inte för mina visdomsord.

På twitter föreslog jag att vi ska börja säga “Corona, corona, corona” när vi träffar varandra och sen inte nämna ett ord till om viruset. Visst skulle det vara befriande? Här är en liveuppdatering av de smittade i Sverige.

För den som är intresserad av en tio dagar lång kurs om hur man lever i vildmarken när det civiliserade samhället kraschat. Typ The Walking Dead minus zombier (dessutom är andra människor ändå det största hotet i TWD).

Hälsovården i det här landet: medical tourism (amerikaner som söker hälsovård i Mexiko).

Några lugnande ord för dig som oroar dig för vad folk ska tycka: Ingen bryr sig.

Det är livsfarligt att tillhöra den amerikanska arbetarklassen och dödligheten stiger hela tiden. (Spoiler: ett par av orsakerna är dyr hälsovård, inget socialskydd och allt större inkomstklyftor).

Alla avskyr den sittande presidenten, bara inte tillräckligt mycket.

På svenska: brittisk domstol anser att Dubais emir kidnappat sina döttrar (han ligger också i en skilsmässotvist med sin yngsta fru som flytt till London).

Kvinnor som samlar på dockor som ser exakt ut som levande bebisar.

Anti-influencern är inte samma person som unfluencern.

En helt vanlig knarksmugglare.

Goda nyheter: kolproduktionen sjunker i USA.

Dåliga nyheter: Vi andas in ungefär 2000 plastpartiklar i veckan.

Goda nyheter: det finns en larv som äter plast.

En kvinnlig presidentkandidat kommer aldrig att vinna över Trump. Senast en kvinna försökte fick hon bara tre miljoner fler röster än sin motståndare så ni fattar ju att det inte funkar.

Föräldrar som aldrig får sova blir desperata och det finns folk som tjänar pengar på den här desperationen. (många amerikaner är livrädda för att dela säng med sina barn).

Håll i er nu. Better Things är tillbaka med säsong 4! Grattis oss!

Idag åt jag en tidig lunch, eller sen frukost vad det nu var, tillsammans med två kompisar på Little Beach House i Malibu. Den ena sa att hon verkligen inte vill köpa ett enda nytt klädesplagg som hon inte är säker på att hon kommer att använda minst hundra gånger, typ jeans. Jag blev lite för entusiastisk över detta, men visst är det glädjande att allt fler ser över sin konsumtion?

Hur som helst, det ledde mig till att tänka till om stil. Ni vet den där scenen i The Devil Wears Prada där Meryl Streep läxar upp Anne Hathaway för att hon tror att hon står utanför modevärlden, underförstått är för intellektuell för att befatta sig med den. Självklart kan man vara totalt ointresserad av mode och trender, men det betyder inte att man inte påverkas av dem.

HUR SOM HELST, tänkte jag fråga er hur mycket ni tänker på stil. Leker ni med den? Kör ni en Steve Jobs/ Mark Zuckerberg- uniform för att underlätta vardagen? Är er stil en spegling av er personlighet? Finns det något ni aldrig skulle klä er i?

Min vän Cissan, som har en otroligt säker och snygg stil, brukar säga att man på second hand ska leta efter de där roliga plaggen. De man inte riktigt vågar ha, men vill. Man ska såklart känna sig bekväm, men också våga ta ut svängarna lite. Det är också Cissan som lärt mig att när man provar en outfit för kvällen ska filma sig själv i outfitten för att få en uppfattning om hur man ser ut. Mycket bättre än spegel. Själv har jag en ganska bra uppfattning om vad som kommer att funka stilmässigt på mig, men försöker utmana mig själv lite. Vill inte heller fastna i en stil och låta det gå så långt tid att jag aldrig hinner ifatt. Alltså inte längre vågar experimentera. Om Magnus tycker det är mest konstigt, men eventuellt också lite snyggt vet jag att jag är något på spåren.

Förr i tiden skulle jag ha svarat leopardmönstrat på frågan om vad jag aldrig skulle ha på mig, men dey skulle ju vara helt befängt att säga något sånt.

Jag kan inte tipsa er tillräckligt mycket om Sophias blogg. Föreställ er en banktjänstekvinna som säger upp sig, reser jorden runt och just ny bygger hotell i Mellanöstern. Så spännande och intressant. Reseskildringar som man inte vanligtvis läser. När Sophia skrev om regelbunden fasta (en dag i taget) ville jag genast testa och nu är hon inne och tipsar om att tvätta håret med en livsmedelsprodukt. Ni får läsa själva här.

Jag vill också på att passa på att tipsa om Gardeins produkter. Finns de där ni bor? Om inte, kan ni kanske vara snälla och tipsa om motsvarande på er ort. Jag fattar argumentet att det är galet att locka köttätare att äta vegetariskt genom att erbjuda dem något som är plantbaserat, men liknar och smakar som kött. Men tydligen funkar det. Och alla sätt är väl bra om vi kan spara in på lite lidande och koldioxidutsläpp. Jag gillar mest Gardeins veganska köttfärs, så enkelt att slänga ihop en pasta på den och lök vitlök och tomat.

Den här borde jag kanske ha sparat till fredagen, men fredagspeppe kommer inte att bli glad över att onsdagspeppe slösat bort ett bra tv-tips i ett vanligt inlägg, men nu blev det så här. Shrill är tillbaka med en ny säsong! Gillar speciellt avsnittet som indirekt kritiserar Gwyneth Paltrows Goop. Att i feminismens namn profitera på att kvinnor aldrig får känna sig nöjda med sig själva.

Hallå från Santa Monica! Majlis och jag kom precis hem från Svenska skolan (ingen är stoltare än Majsan när hon förklarar att hon går i Venska skolan). Jag har slängt ihop en pasta på meatless meat, lök, vitlök och tomatkross. Medan jag kokade ihop den joggade jag på stället i två minuter. Min Apple Watch ville nämligen stänga träningsringen. Oss emellan har klockan ganska låga förväntningar på just träning, men jag gillar ju när livet är lätt så jag klagar ej (joggade dock i hemlighet för Magnus så han inte skulle skratta åt mig. Kände mig exakt så töntig som ni nu tänker att jag är).

Vi åt en sen frukost på Cora’s Coffee Shoppe på Ocenas Avenue. Kan rekommenderas! (Förresten, när jag ser bilden ovan tänker jag: Peppe, du måste sminka dig  mer! Tänker ofta att det vore kul med mer smink, gör aldrig nåt åt saken). Magnus hade läst den där essän om guldmunken -ett år utan sex. Jag var inte lika imponerad av en man som gråter och har kontakt med sina innersta känslor, vikar plastpåsarna i små trianglar OCH frivilligt avstår från sex under ett år. En volcel – frivilligt utan sex, inte att förväxla med en incel. Tycker att den här texten är ett ganska tydligt tecken på att folk imponeras alldeles för lätt av snubbar. Men den får i alla fall Magnus att ladda ner Mahatma Ghandis självbiografi.

Efteråt jobbade jag lite och sen drog Majsan och jag till en park för att träffa några av våra bästa LA-vänner. Hängde där tills vi blev sugna på glass. Vill ta tillfället i akt att lyfta fram något som Magnus och jag länge var oense om: Det finns ingenting som sockerfylla. Barn blir inte livligare av att få i sig glass och godis, däremot förväntar sig föräldrar det och tolkar barnens beteende som om de blivit vildare än vanligt. Tänker att den här myten är ett ganska bra exempel på bias eller hur vi lurar oss själva. Ser det vi vill se och ignorerar det som inte stämmer med vår tes (det tankefelet jag eventuellt gjorde i inlägget under).

Visst är det härligt när världen förändras, eller kanske inte världen, men människan lär sig mer och förändras till det bättre. Jag har ju skrivit om min vän Frida som jobbar med att psykiskt och fysiskt rehabilitera hästar som blivit misshandlade. Frida jobbar enbart med belöningar och positiv bekräftelse. Hon tycker att man ska se hästen som en partner hellre än att “visa hästen vem som bestämmer”. Ibland ser man bara det man vill se, men jag tycker mig ändå se en humanare trend i hela hästvärlden. Mer lyssna än dominera.

Därför blev jag alldeles till mig när jag läste den här opinionstexten i DN-debatt av etologen Kerstin Malm. Den handlar om hur det också inom hundvärlden är förlegat att visa ledarskap och skola med bestraffning. Tvärtom ska man se hunden som en annan art som lever med oss och lära den genom beröm snarare än bestraffning.

“Många hundägare får sin bild av hur relationen mellan hund och människa ska vara och hur hundar ska tränas från tv och sociala medier. I dessa forum frodas program vars synsätt tar fasta på dominans och ledarskap, vilket visar sig i metoder som bygger på obehag. Men varken metoder som bygger på dominans eller träning genom bestraffning och obehag har stöd bland forskare. 

I stället är man överens om att humana metoder är bättre för hundens välbefinnande, för inlärningsresultatet och för relationen till människan som då blir tryggare. Risken för stress, rädsla, aggression och bristande tillit minskar. Många av de aversiva metoder som används i hundträning bygger på myter om vargars beteende och skapades från början för att komma tillrätta med mycket svåra problematiska beteenden hos hundar.”

Inbillar mig att det här är en genomgående trend. Att vi blir allt mer medvetna om att djuren är tänkande och kännande varelser och vilket ansvar vi har för deras välmående. Att vi som konsumenter blir mer kritiska och ifrågasätter djurhantering. Eller är det bara jag som drömmer?

Imorse smög Magnus och jag upp klockan sex för att spela in podcast. Hittills har det fungerat bra tack vare morgontrötta barn, men imorse vaknade Majlis (skyller på att det börjar bli ljust vid sex, Magnus skyller på att jag var klumpig och talade för högt). Så om ni hör en litet spökröst viska “Peppe…” mellan Magnus och mitt snack vet ni vem det är. Åtminstone förstår hon att hon måste viska, men blir frustrerad då jag inte genast avbryter det jag håller på att säga och köper ett nytt Toca Boca-spel åt henne.

Men det var inte alls det jag skulle berätta om. Jag ville helt vardagligt skriva om hur vi i lördags åkte till Malibu, upptäckte en ny restaurang och lunchade tillsammans. Malibu Country Mart ligger strax norr om Malibu Pier och är ett ställe där alla är vita och rika och kaliforniskt avslappnade i sina dyra träningsdräkter. Restaurangen ligger granne med ett SoulCycle-ställe och medan vi åt kunde vi betrakta vältränade kvinnor i Lululemon (det ligger givetvis en Lululemon-affär granne med Soulcycle) gå ut och in. Detta låter kanske lite för mycket, men när man vänjer sig är det ganska mysigt. (Vänjer sig: normaliserar den kaliforniska övre medelklassens liv).

Magnus åt lobster rolls. Ingen tog bilder på mig och jag orkade inte tjata. Så blir det ibland.