Jag tänker mycket på vad jag kan göra i den här konstiga tiden. I Friday Lab började vi göra en lista med grejer vi vill att de andra i gruppen ska tipsa om/hjälpa oss med. Exempel: en vän som bland annat är yogalärare ordnar yoga för familjer med barn från tre år. Eftersom få av oss kände varandra innan Friday Lab blir vårt gemensamma nätverk väldigt stort.

Att hjälpa frilansare, kulturarbetare och egenföretagare kan betyda en hel verksamhets överlevnad. Senare tänkte jag sammanställa ett helt inlägg med era tips på hur man kan stöda folk (det måste inte vara monetärt).  Fyll på i kommentarsfältet. Har ni en onlineaffär? Eller säljer ni presentkort? Kurser på Zoom? Tillsammans fixar vi detta!

Själv ska jag vid sidan om att ringa till mamma och pappa (det gör jag ju ändå) också ringa andra äldre släktingar och vänner som sitter i karantän. Gör det ni också! Ett samtal på 10 minuter kan rädda någons annars ganska ensamma dag.

Magnus och jag har ju en podcast. Vi började spela in den medan jag pluggade på USC 2013-2014. På den tiden hette den “Vad har Peppe lärt sig under veckan som gått?” (Maggan hade fått för sig att det var inne med långa titlar) och då pratade jag om vad jag lärt mig i min mastersutbildning. Sedan utexaminerades jag och podden bytte namn till Magnus och Peppes podcast.

Jag är en person som inte är så förtjust i rutiner, medan Magnus är raka motsatsen. Nu har vi i alla fall kommit in i ett system där vi spelar in podden på måndag morgon innan barnen vaknat. Det funkar faktiskt otroligt bra. Magnus har till och med ansträngt sig för att komma med ämnen att prata om.

Tanken är att bjuda på några diskussioner, spaningar och analyser av veckan som gått ur ett feministiskt, journalistiskt och mediagranskande perspektiv. Lyssna gärna och säg vad ni tycker!

Dagens avsnitt handlar om följande:

“I USA lovar Joe Biden att ha en kvinna som vice President. Billiga populistiska poäng eller slag för feminismen? Är VP ett tröstpris eller en titel med inflytande och makt? Och så uppmanar vi alla som på riktigt är intresserade av utvecklingen av Corona-pandemin att sluta samla information från sociala medier. Vänd er gärna till beröra myndigheter eller oberoende nyhetsmedia såsom public service eller dagstidningar. Vi föreslår också att det är bra att lugna sig lite med nyhetsintaget och statistikjagandet. Vi tänker att 10 min om dagen räcker.

Och så var Bianca Ingrosso inte ute och cyklade då hon sökte stödorganisationer att donera pengar till. Och Harvey Weinstein dömdes till fängelse! Och PH-Mos är könsmogen!”

På torsdagen kl. 19 svensk tid ordnar Friday Lab en workshop kring hur vi kan fortsätta vara kreativa och jobba i dessa konstiga tider. Det blir en slags tankesmedja där vi kan få idéer, hjälp, samarbeta och lyfta varandra. Går det att flytta verksamheten till internet? Tänker på en kompis som bl.a. är kokboksförfattare som börjat dra cook alongs online. Så kul och smart!

Vi kommer också att prata om omställningen att jobba hemma för den som är van att ha ett kontor och kolleger (Maja är superbra på att föreläsa om självledarskap). Konkreta strategier och stöttande ord. Här finns anmälningsblanketten. Alla är välkomna med, men vi har bara plats för ett begränsat antal. Finns det ett stort intresse försöker vi få ihop en likadan session nästa vecka. Det är såklart helt gratis! (Tipsa gärna en vän).

Jag har själv funderat mycket på om man får vara glad och fokusera på jobbet när det råder undantagstillstånd som detta och kommit till slutsatsen att man får det. Man kan känna sympati för de som är utsatta och vara orolig, men ändå försöka försörja sig (och sin familj). Vad tycker ni?

Egentligen bokade vi Palm Springs/Joshua Tree för flera veckor sedan för att min vän Anne skulle komma på besök. Både Magnus och jag älskar öknen öster om LA och ville därför visa henne den. Det är ju otroligt fint att få vänner på besök och få visa dem sina älsklingsplaster. Säga vad man vill om USA men mäktigare natur har jag aldrig varit med om. Här finns precis allt inom samma lands gränser. Så mycket vildmark och fantastiska vyer. På grund av att världsläget är som det är sköts Annes resa upp, men resten av oss åkte ändå.

Att åka iväg över en helg eller bara övernatta hos kompisar gjorde vi aldrig medan vi bodde i Finland men här händer det flera gånger om året. Tycker mycket om att sitta på långa middagar, sen träffas i köket följande morgon och småprata över kaffet, åka på någon liten utflykt på förmiddagen och sen slappa vid poolen på eftermiddagen för att återupprepa mönstret. När vi är färdiga med corona tycker jag att alla sätter minst en övernattningshelg med vänner i kalendern.

Nu är ju de flesta airbnb:s alltid snyggare, ljusare och större på bilderna än i verkligheten. Det var ett gammalt gulligt par som ägde det här huset och inredningen var mer dammigt och murrigt hemma hos mormor än skandinaviskt avskalat med stora vita ytor. Det är ju mysigt, men inte exakt som på bilderna. Plus att poolen inte var uppvärmd. Det kan ju låta som onödigt gnäll, men eftersom det är svinkallt på vinternätterna ute i öknen och det ledde till att bassängens temperatur knappt var tvåsiffrig blev de badsugna barnen ganska besvikna. Men vi hängde i alla fall vid poolen. Och allt var rent och trevligt inomhus.

Joshua Tree är för övrigt anpassad för alla: riktigt små personer, mellanstora människor, medelvältränade vuxna och såklart för folk som vill klättra på stenformationerna och sova ute i naturen. De två sista var ingenting för oss, men både lördag och söndag vandrade vi runt i parken ojade oss över hur fint det var, såg kaniner och ödlor, klättrade på mindre stenbumlingar och åt matsäcken vi hade med oss.

På söndagen åkte en del av gänget (inklusive den här familjen) hem, medan den annan stannade i Palm Springs. Det ska ändå regna i LA, resonerade de och den nya airbnb hade en uppvärmd pool. Om vädret bli riktigt illa här åker vi tillbaka och hänger hos dem, skolorna är ju ändå stängda, men ärligt talat säger väderappen sol flera dagar och här vid kusten.

På tal om tomma butikshyllor så sade personalen i vår näraffär att folk börjar lugna ner sig. De har väl fyllt alla sina förråd nu. Känns skönt, tycker att det är så obehagligt när människor tappar kontrollen och inte kan ta till sig information. Ännu obehagligare med folk som hetsar upp varandra som om jorden skulle gå under. Vi kommer att ta oss igenom detta, tvätta händerna i minst 20 sekunder, stanna hemma om du är sjuk och andas lugnt. En dag i taget. Inget blir bättre av att man gissar sig fram till olika katastrofscenarier.

Regnet bara öser ner i LA och vi åkte ut till Joshua Tree med några vänner. Vackert, lugnt och fint och folk verkar inte lika besatta av att länsa mataffärerna som i LA. Eller så råkade jag bara handla precis när affären fått påfyllning. Hur som helst har vi haft det väldigt härligt. Promenerat runt i nationalparken, hängde vid poolen och åt middag tillsammans. Nu ska vi köra hem. Skriver mer när vi är i Santa Monica igen och har fungerande wifi.

Det är kanske fredagen den 13, men eftersom vi inte är vidskepliga struntar vi i det. Jag skriver från Joshua Tree. Åkte hit med några vänner (Anne, du är saknad!). Inte nog med detta min älskade son Vidar fyller 10 år i dag. Fattar inte att han fyller dubbelsiffrigt, eller jag fattar ju det. Men det är också stort att ha ett så stort och fint barn.

Okej, över till veckans bästa länkar!

Mycket snack om mat den här veckan, men eftersom amerikanerna är galna i zero fat/no sugar added, tycker jag att denna artikel om hur “inget socker” alltid betyder “sötningsmedel som smakar socker, men är ohälsosammare”.

Tänk att det finns såna som under krissituationer profiterar på folks okunskap och rädsla (nej, kolloidalt silver hjälper ej mot convid-19).

USA är långt ifrån redo för att hantera convid-19.

Inget SXSW i år 🙁

Eller Coachella :((

Social distancing funkar faktiskt (Viddes skola är stängd i två veckor och sen börjar spring break).

Den här Twittertråden om flockimmunitet och för- och nackdelar med att stänga skolor/hela samhället, tyckte jag var mycket intressant.

New York Times förklarar pedagogiskt hur coronaviruset fungerar.

Kvinnohatet är massivt. Inte mindre än 90 procent av oss har fördomar gällande kvinnor.

Mexikanska kvinnor protesterar mot allt våld de utsätts för. En smart protest: de låter helt enkelt bli att jobba eller ens ställa upp under en hel dag.

Det är helt otroligt hur mycket människokroppen klarar av: ta bara ultralöpare som exempel.

Om hur det är billigare för amerikaner att åka till Mexiko för att få läkarvård (veckans rekommendation!).

Vinpriserna sjunker.

Är Joe Biden den som på riktigt förstår den nordiska välfärdsstaten, hm.

Sist av alla börjar jag kolla på Elena Ferrantes “My brilliant friend” säsong två har kommit igång och jag är efter tre avsnitt helt uppslukad.

I samarbete med Schildts & Söderströms

Medan vi ändå sitter hemma och myser kan vi lika gärna ta tillfällen i akt och läsa böckerna vi inte “hann” (ursäkter, ursäkter. Erkänn att det blev Netflix istället) under julledigheten, sommaren eller de alldeles nyutgivna. I Mellan raderna (kommer ut idag!) pratar jag bland annat om Philip Teirs “Jungfrustigen” som handlar om Richard som lever ett tryggt liv me fru och två barn och blir förälskad i den drygt tio år äldre Paula. Richard påminner VÄLDIGT mycket om Philip och Paula om hans flickvän Nina och eftersom jag känner Philip och har träffat Nina flera gånger (bland annat satt vi mittemot varandra på ett bröllop i sommar) känns det som att recensera Philips liv när jag skriver om den här boken. Det vill jag verkligen inte göra.

Däremot pratar jag gärna om hur stark känsla av att hitta kärleken är. Hur man kan gå från en ganska bra och trygg tillvaro, riskera allt för att testa på livet med objektet för ens förälskelse. Sen kan det såklart bli hur bra som helst, eller katastrof eller både bra och jobbigt och det är väl det sistnämnda som beskriver livet i sig.

När Richard lämnar sin fru gör han det inte lättvindigt, det är ingen rasande passion som förblindar honom. Han funderar, har ångest, bestämmer sig för att sluta träffa Paula lever väldigt kyskt (hur kan de inte ha sex med varandra, tänker jag ofta under läsningen, bara ligga bredvid varandra i sängen och läsa tidningen). Sen tar han steget. Flyttar in med Paula och har barnen varannan vecka. Det är inte fiktionsfritt, men det går.

Jag slukar boken. Den handlar ju i grund och botten om hur man ska leva. Hur mycket lycka förtjänar en människa. Ska man välja sin förälskelse framför kärnfamiljen? För tänk om förälskelsen är övergående medan kärnfamiljen är konstant. Jag funderar på varför Philip inte gör en Knausgård och skriver under eget namn, men förstår såklart att han inte gör det för att det finns så mycket mer frihet i fiktionen. Äsch, lyssna på Mellis, där utvecklar jag resonemanget.

Vill också tipsa om:

Daring to Drive av Manal al-Sharif som till ytan handlar om en saudiarabisk kvinna som kör bil och hamnar i fängelse, men egentligen är en djupdykning ner i det saudiarabiska samhället. Jag läste Flickorna från Riyadh för många år sedan och tänker forfarande ofta på den.

Testamentae av Nina Wähä om en finska familj där de vuxna syskonen samlas uppe i barndomshemmet och man liksom knyter an till dem alla. Det är 80-tal och Finlands historia och ett mord och relationer och så bra.

Tre kvinnor av Lisa Taddeo har jag tipsat om förut, men det är en av förra årets bästa läsupplevelser. Om att som kvinna känna lust och bli bestraffad för det.

Kan inte ni fylla på med det bästa ni läst på sistone. Jag hänvisar än en gång till Mellan raderna där tipsar vi varje vecka (okej UNGEFÄR varje vecka) om böcker vi läst och gillat.

Imorse vaknade jag upp till ett meddelande om att en mycket kär vän som jag längtat efter var tvungen att avboka sin resa till LA på grund av covid-19. Jag är såklart oerhört besviken, men så här är livet nu. Vi lever i ett undantagstillstånd. Sen kommer allt att lugna ner sig.

Det enda vi kan göra är vara förstående, solidariska och lugna. Inte roffa åt oss så mycket vi kan och vara sura för att det liv vi är vana vid begränsas. Inte stänga in oss i sommarstugan och låtsas att vi är med i The Walking Dead. Vi är nämligen en del av samhället och vi måste ta oss igenom detta tillsammans. Såklart inte genom att fysiskt röra vid varandra, men genom att bli handlingskraftiga och kreativa istället för fatalistiska. Bromsa spridningen! Platta kurvan genom att visa hänsyn. Skydda de som ligger i riskgruppen och visa respekt för de som är rädda (ingen bli mindre rädd/får mindre ångest av att man uppmanar dem att sluta upp med det).

Jag är ingen expert på smittskydd och har därför fram till idag hållit mig från att skriva något om covid-19, men de här texterna kan kanske trösta er som är rädda och har ångest.

Svenska yle om att Platta ner kurvan: “Det säger sig självt att den här takten inte kan fortsätta värst länge. Förr eller senare bränner det ohämmat rasande viruset ut sig självt och stöter på flockimmunitet, då tillräckligt många har haft viruset och återhämtat sig.”

New York Times om hur vi överreagerar på nya farligheter vi stöter på. “Unfortunately, that means we tend to overestimate the risk of novel dangers. I can cite you statistics until I am blue in the face demonstrating that your risk of dying from the coronavirus is minuscule compared with your risk of dying from everyday threats, but I doubt you’ll be reassured.”

10 reasons not to panic about the coronavirus.”The virus can be effectively inactivated from surfaces with a solution of ethanol (62-71% alcohol), hydrogen peroxide (0.5% hydrogen peroxide) or sodium hypochlorite (0.1% bleach), in just one minute. Frequent handwashing with soap and water is the most effective way to avoid contagion.”

Snygg och tydlig grafik som jämför coronaviruset och dess gelikar och hur mycket som skrivs om dem i media.

Det sagt kan det löna sig att tagga ner lite på nyhetsknarkandet. Många mår bättre av att bara kolla nyheterna två gånger om dagen. “We found that the statistics stalkers were more anxious. Thirty-eight percent of them reported worrying about the coronavirus, compared to only 18 percent of non-stalkers.”

Var solidarisk och tvätta händerna ofta. <3

I går drog Maja och jag en Friday Lab Community-träff där folk fick berätta om sina egna erfarenter i att löneförhandla och prata arvoden. I slutet gjorde vi en övning där en deltagare åt gången fick ställa en fråga/berätta om ett problem (Hur ska jag öka försäljningen av mina produkter/Vad är ett bra argument för löneförhandlingen/Hur kan jag nå nya klienter etc etc) och sen fick de andra ge ett snabbt svar på det. Mycket kul och givande!

Mot slutet kom Majlis och satte sig bredvid mig med en liten mikrofon och en låtsasdator. Hon viskade att hon måste jobba och bad mig hålla tyst. Mycket beskrivande imitation av mig. Och på tal om podcaster så ligger det nu ett nytt avsnitt ute av Magnus och Peppes podcast. Vi har kommit in i en rutin där vi spelar in och publicerar ett avsnitt varje måndag. Nu när vi är regelbundna igen får ni hemskt gärna prenumerera på podden! (Vi hade inte mage att säga det när podden kom ut orregelbundet). Se det som att ni stöder journalistisk (och indirekt den här bloggen), Podden kostar 2, 80 euro i månaden. Ej hisnande summa, men vi är oerhört glada om ni prenumererar.

Annars har det varit en ganska vanlig vecka. Vi har målfärg över hela uteplatsen efter att jag försökte vara en god och kreativ mor. På Trader Joe´s var pasta och tomatkrosshyllorna nästan tomma. Haffade några såna här snygga, men lite för stora burkar.

Vi har givetvis också ridit. Jag fick till en helt otrolig galopp ute i bergen i söndags. Red som vanligt utan sadel och bett och Stilla havet bredde ut sig under mig medan bergen tronade upp sig framför mig. Sequoia galopperade fort, men ändå kontrollerat. Kände LIVET i mig. Samtidigt tog Magnus Majlis på en liten promenad på ponnyn Sophie. Alla lyckliga och glada.

När vi bodde uppe i Topanga hade vi marsvinet Cappuccino som inneboende, eller Majlis döpte fort om henne till Pappuccino. I söndags fick vi både återförenas med Pappuccino och pilla på några kalkonägg. Men en misstänksam potentiella kalkonpappa i bakgrunden. Är livrädd för den.

Vet ni vad som betyder mycket för en författare/kulturarbetare eller vad jag nu är? Jo, när folk gillar det jag gör och tipsar om det (blir också väldigt glad när ni kommenterar här och när jag får DM:s. TACK <3 Det att någon tar några minuter av sig för att skriva att de uppskattat en text/podd/tv-inslag kan göra mig glad en hel dag). Idag tipsade Sandra B om min och Karin Jihdes bokpodd Mellan raderna. Det passade perfekt eftersom Karin och jag spelade in ett rekordlångt avsnitt imorse. Det kommer upp så fort Maggan klipp det.

Hur som helst! Det jag ville göra är föra tipstraditionen vidare och rekommendera tre allmänbildade alster på temat amerikansk inrikespolitik.

1. Podden 1A och avsnittet Blocket from the ballot som handlar om hur personer som är dömda för ett brott inte får rösta i vissa delstater (bland annat Florida). Även om man för länge sen sonat ditt straff har man förlorat sin rösträtt.
2. Vice: I Texas är det vita och förmögna som står för det största motståndet mot vaccinationer. Det beror delvis på att allt fler är skeptiska mot fakta forskning och journalistik. Gudars vad sorgligt att behöva skriva den meningen.
3. Jag grät och knöt näven medan jag kollade på Hillary Rodham Clinton-dokumentären, men mest satt jag ändå framåtlutad mot skärmen och imponerades av hur mycket en person hinner med under en livstid. Omöjligt att inte bli imponerad och illa till mods av det massiva kvinnohatet.