Jag har ju helt glömt bort att tacka för att ni svarade på min lilla enkät. Tack! Läste om svaren för en stund sedan och blev så glad när så många sa att de gillar hästar på bloggen. Jag är lite rädd för att folk som är helt ointresserade av hästar ska tycka det blir tråkigt. Samtidigt är hästar en viktig dem av mitt liv, de gör mig lugn och lycklig. Fint ändå att ha en hobby som gör en svettig, lugn och lycklig. Och där man samtidigt kan hänga med sina vänner.

På bilden ovan sitter jag på Marshall som ursprungligen varit en galopphäst, men inte tillräckligt snabb så han höll på att bli slaktad. Otroligt fin (och länge sen jag var lite orolig över att trilla av. Att sitta på en ny häst med explosiv energi är alltid lite spännande).

Min vän Frida och jag åkte tillsammans ut till Moorepark där vår gemensamma vän Frida bor och har sina hästar. Frida jobbar på en non-profitorganisation som tar hand om hästar som blivit misshandlade, ska slaktas, bara står och svälter ihjäl på folks bakgårdar eller tusen andra hemska historier. Djurskyddet i USA är inte lika strängt som i Norden. Frida rehabiliterar hästarna fysiskt och psykiskt och försöker sedan hitta nya hem åt dem. När hon avslutat sin arbetsdag åker hon ut till sina egna sju hästar.

Innan jag lärde känna denna Frida var det tre eller fyra olika personer som tyckte att vi skulle träffas. Jag kände ett motstånd eftersom det måste finnas mer i en vänskap än “talar svenska och gillar hästar”. När vår gemensamma vän Vanessa Falck i höstas till slut sammanförde oss visade det sig genast att vi skulle bli mycket nära.

Hela vägen ut till Moorepark pratade Frida och jag om coronaviruset. Hur stressade är ni inför det? Skalan är “rycka på axeln-influensa” till “anarki, död och systemkollaps“. Jag är ganska lugn gällande själva viruset, men orolig över hur folk/stater hanterar det. Här kommer några länkar på temat:

Folkhälsomyndigheten svarar.

Munskydd är ENBART för folk som insjuknat. 

Podden On the media förklarar USA:s brister när ett virus som detta bryter ut.

Jenny Nordgren skriver: “Coronaviruset kommer att drabba mellan fyrtio och sjuttio procent av jordens vuxna befolkning.”

What the plague can teach us about Corona virus.

Tvätta händerna.

Och här är för er som behöver lugna ner er: FN säger att själva viruset inte är så farligt, det är däremot paniken.

Min vän Cissan brukar kalla fredagen för Lilla Födelsedagen. En dag då man ska skämma bort sig själv och bara får tänka snälla tankar om sig själv. Jag brukar åka till stallet för ridlektion och sen äta lunch på Cholada, ett litet turkofärgat ruckel på PCH med den godaste thaimaten på Westside, med Magnus och Majlis (Vidar är stackarn i skolan när vi lever livet). Jag skämmer i och för sig bort mig själv också under veckans andra dagar, men på fredagarna har jag i alla fall en legitim ursäkt tack vare Cissan.

Vi äter sällan ute på kvällarna, men lunchar ofta på restaurang. Ibland nuddar jag vid tanken på hur mycket pengar vi spenderar på att äta ute, tänk om vi istället lade in pengarna i fonder, hur mycket skulle vi inte tjäna på det? Men vet ni vad, på samma sätt som jag försöker vara försiktig med att mäta hur mycket jag tränar vill jag inte fundera på hur mycket jag kunde tjäna in genom att inte äta lunch ute eller skippa to go-kaffet. Jag har en obehaglig känsla av att det lätt skulle gå över styr och leda till att jag bara satt ensam hemma och tryckte medan jag räknade slantar. Jag får panik av de där ekonomigrupperna där folk berättar hur mycket de sparar.

Skönt också att vara gift med en person som har noll procent snålhet/girighet i sig. Magnus är bombsäker på att allt kommer att ordna sig oberoende av hur många hämtkaffen han köper. Och hittills har det ju gjort det.

På kvällen kollade vi på några avsnitt av Netflix-serien Love is Blind, och oss emellan som sett den: Visst är Amber på alla sätt “The Cool Girl“? Må vara osysterligt av mig, men irriterar mig så sjukt mycket på henne. Fast jag kanske ändrar mig, har bara kommit till Mexiko och mycket kan ju ännu hända.

Den här veckan har min vän och kollega Maja med familj varit här. Mest har det varit semester, men igår passade vi på att jobba lite. Eller ganska mycket, länge sen jag varit så trött efter en arbetsdag. Vi började med att spela in två poddar, lunchade sedan i Santa Monica, åkte upp till Topanga, spelade in femton videosnuttar (15!!), tog bilder och brainstormade sedan kring Friday Labs-framtid med kurser, samarbetspartners, föreläsare, event och en massa annat. Så kul, men jag var så trött när jag kom hem och började ladda upp filmer på Vimeo.

Det om det, nu blir det fredagslänkar!

Den här texten (på svenska) om AOC är väldigt bra. Började gråta av glädje när jag såg det korta klippen om när AOC blev invald som yngsta kvinna någonsin i den amerikanska kongressen.

Prenumerera på kaffe!

Coronaviruset och karnevalen i Brasilien.

Alla världens events som avbokats på grund av coronaviruset.

Robotarna som skulle underlätta människans arbete får oss tvärtom att jobba hårdare (vissa av oss).

Och orsaken till att robotar har ansikten.

Rör vi oss mot en ekonomisk krasch som påminner om den 2008? Överprissatta hus och förnekare av klimatkatastrofen gör marknaden extra skakig.

Kinesiska ankor som bekämpar svärmar av gräshoppor i Pakistan.

När man blir känd på TikTok men följarna sen börjar försvinna. Vad gör det med självförtroendet?

När man börjar tro på kvinnor blir våldtäktsmän dömda.

Tala högt om din lön (marstema i Friday Lab Community handlar om pengar/lön/arvoden/sparande/investeringar).

Den här tycker jag var bra: att ha råd, men ändå ha ångest när man spenderar pengar.

The myth of free shipping.

Och så har det dykt upp en ny säsong av en av mina älsklingsserier: The Split. Ojojoj så bra den är. Kolla t.ex. på BBC med VPN (rekommenderar varmt att alltid använda VPN).

Först: TACK alla ni som tog er tid att svara på den lilla enkäten! Blev glad och läste med stor förtjusning <3

I måndags åkte jag ut till Malibu med min vän och fotograf Anna-Maria. Det är Anna-Maria som tagit författarporträtten till “Livet & Patriarkatet” och “Ett himla tjat om hästar” otroligt duktig är hon. Senast fotade vi mig med häst eftersom boken handlade om hästar, senare insåg jag att författarporträttet också behövs när jag skriver krönikor i egenskap av författare, på bokmässan och i en massa andra sammanhang där det inte funkar med en bild på en människa och en häst.

Man lär sig av sina misstag och den här gången blev det bara porträtt. Med tanke på hur ofta jag lägger ut bilder på mig på den här bloggen skulle man kanske kunna tycka att det är världens lättaste grej att posera för ett litet författarporträtt, men icke! Tycker det är så svårt att de smart, snygg, trovärdig och kulturell ut (ingen värdering i ordningsföljden där!). Jag vandrade upp och ner i sanden och försökte ge Anna-Maria mitt bästa ansiktsuttryck. Dessa tre bilder (OBS! De här är ej fixade, bara utkast!) blev mina favoriter.

Vad tycker ni?

Reklam för egen verksamhet: Friday Lab

Igår pratade Maja och jag länge om Friday Lab, hur vi ska utveckla det och vilken sorts investeringar som krävs. Det är väldigt kul att ha ett företag med en god vän, sitta och spåna idéer och känna att man verkligen kommer fram till något. Vi kom bland annat överens om att öppna upp communityt för en handfull nya medlemmar varje månad.

Friday Lab Community föddes ursprungligen ur den allra första kursen vi ordnade och deltagarna vägrade acceptera att det var slut. De gillade helt enkelt varandra (och formatet kanske) för mycket. Maja och jag kom då på att en fortsättning kunde vara ett community för dem som gått kursen. Där skulle man i en lite större grupp kunna utbyta tankar, sätta mål, strukturera upp sina veckor, tipsa och peppa och stöda. Diskussionerna i communityt kan vara allt från bra restauranger i Berlin, till hur mycket man be om i löneanspråk, kolla varandras CV:n och så vidare. Folk anlitar också varandra och tipsar varandra om jobb, kul kurser och lunch/AW:n i olika städer. Ibland behöver man bara skriva av sig efter en rutten dag och får lite kärlek. Äh, ni fattar.

Maja och jag beslöt oss i alla fall igår för att öppna upp community för en handfull personer som inte gått Friday Lab. Varje månad har vi ett tema och i mars blir det ekonomi. Vi tar in föreläsare som pratar om privatekonomi, företagande, hur man ska gå till väga med sparande och försäkringar. För några år sedan hade jag personligen fallit i koma av tristess över ett sånt här tema, men nuförtiden tycker jag att det är väldigt intressant. Eller främst tycker jag om känslan av att ha koll. S

Senare har vi teman kring kreativitet, skrivande, att veta sitt eget värde som egenföretagare och att lära sig löneförhandla. Då ska vi också ta in föreläsare. Ja, ja det jag ville säga med det här långa inlägget är att det vore kul om ni hängde på i Friday Lab Community.

Igår åkte vi upp till Topanga för att hänga med Maja (som jag har Friday Lab med) och hennes familj. De hälsar på i Los Angeles den här veckan och bor uppe i huset vi lånade i november. Väldigt mysigt. Eftersom vi ändå var där passade jag på att rida en stund på planen. När jag började rida här använde jag både träns och sadel, men skalar av mer hela tiden. För tillfället blir det grimma och bareback pad (vad heter det på svenska?). Föreställer mig att det är roligare för hästen. Sequoia är ju ingen dressyrhäst precis, utan en häst som folk brukar rida ut i terrängen med och barnen ibland hoppa med (testade själv ett hinder när de ändå fanns där på planen och frestade).

Efter att jag ridit fick Sequoia rulla sig och när han var färdig hoppade jag upp på hans rygg och red en stund utan någonting alls. Min vän Frida Riebel (följ henne på Instgram!) jobbar med att rehabilitera hästar som farit psykiskt och/eller fysiskt illa. Hon har gått hela vägen från att rida klassisk dressyr, träna andra och nu landat i att hjälpa folk kommunicera och förstå sina hästar. Väldigt spännande och hoppas på att skriva en bok med henne om just detta. Frida brukar säga att ingenting är fel utom att göra hästen illa. Själv tror hon enbart på positiv uppmuntran, aldrig bestraffning.

Det ligger en bit från min egen ridskola där det visserligen är förbjudet att rida med sporrar (det gjorde man medan jag för tusen år sedan gick på ridskola i Finland) och man har en human inställning till hästen. Men där kan ändå enskilda tränare gasta att man ska sparka, använda spö och slita i tyglarna om hästen inte stannar. Det sagt har jag utvecklats väldigt mycket i mitt ridande just där. Rider med små, små hjälper och använder mest magmuskler och tyngd.

Genom Frida har jag lärt mig att jag inte måste visa hästen vem som bestämmer. Det går att rida som ett team där båda tar initiativ och tycker det är kul.

Mycket tjat om mig och mina tankar i den här bloggen. Vore kul att höra lite mer om er. Tänker att TWWP har för med sig nya läsare och kanske också krönikan jag skrev för Heja Livet? Kan inte vi köra en liten presentationsrunda? Ser mycket fram emot att läsa om er!

1. Hemstad/-land?
2. Ålder?
3. Läst bloggen sedan?
4. Hittade hit genom?
5. Gillar mest med bloggen?
6. Med livet i allmänhet?
7. Vill läsa mer om?
8. Ditt bästa tips (alla kategorier)?

Läste den här texten av Lisa Magnusson i DN. För er som inte prenumererar så handlar den om Gillian Flynns “The Cool Girl” om hur kvinnor låtsas att det är feministiskt att inte äta sallad (= typiskt kvinnligt), dricka öl (=klassiskt manligt kodat) och aldrig vara svartsjuka (= hysteriska kvinns) och bara “sköna” och oproblematiska på det stora hela.

Igår började Maggan och jag nämligen kolla på Netflix-serien “Love is Blind“. En realityserie som går ut på att kvinnor och män lär känna varandra utan att se varandra (= alla är traditionellt snygga) och till slut välja en partner att gifta sig med. Jag har bara sett ett avsnitt än så länge, men tyckte att det lät så gammaldags när flera av kvinnorna beskrev sig själva som pojkflickor och otypiska tjejer eftersom de gillade fotboll och gjort armén.

Man behöver inte vara genusvetare för att komma fram till analysen att det traditionellt kvinnliga är lite mindre värt än det manligt kodade. Kvinnor som är a) normsnygga och smala b) dricker öl och rapar (fast rap utan lukt) och kollar på baseball är härliga. Kvinnor som ställer krav och inte anpassar sig efter hur en kvinna enligt normen ska se ut är jobbiga.

Det finns såklart inget feministiskt i att spela med i spelet där det manliga är lite mer värt än det kvinnliga, men fattar att det är kul att få bekräftelse och uppfattas som skön. Det är bara det att man gör det för någon annan, inte för sig själv. Personligen tycker jag på det stora hela att kvinnor borde stanna upp och fundera vad de gör för sig själva och när de är ärliga mot sig själva. Inte så lätt att veta alltid, men spännande att ta reda på.

Det är ju inte så lätt att veta exakt hurdan man ska vara.

Jag vill inte att den här bloggen ska vara ett ställe som hetsar till konsumtion. Tänker att det finns tillräckligt av sådant utan att jag chippar in. Nu är det inte precis så att det regnar bloggsamarbeten från olika klädvarumärken över mig, men men. Tycker faktiskt att alla kläder redan är producerade och till salu för andra gången. Eller så känns det i alla fall när jag går in på Wasteland eller Poshmark. (och ja, second hand-shopping är också konsumtion, men låt en kvinna få leva).

Det jag däremot gärna lyfter fram är småföretagare som Eleni på IAMELENI som gör otroligt snygga smycken till minst sagt överkomliga priser. Alla smycken är handgjorda i återanvänt silver och guld (i Stockholm) eftersom Eleni vill jobba hållbart och långsiktigt. Jag har följt Eleni hur länge som helst på Instagram och blev jätteglad när hon skickade det här otroligt snygga ögonörhänget. Jag planerar att använda det också när det inte är fest (svar på fråga: nej det är inte alls tungt). Tycker det är synd att spara på fina grejer till enstaka tillfällen. Det man tycker är vackert ska användas så ofta som möjligt.

PS för inte så länge sen var det någon på Twitter som klagade på att hennes frisör tar “ockerpriser”. Har tänkt på det. Att det är sällan småföretagare tar orimliga priser, men förväntas däremot ofta jobba mer eller mindre gratis. Bjussa på rabatter och ställa upp för synlighet. Som om egenföretagare var en hobby, medan storföretagande är riktigt arbete.

Nu är det den tiden på året igen då jag efterlyser trevligt och hederligt folk som vill hyra vårt hem i Santa Monica under sommaren. Det handlar om en lägenhet på ca 70 kvadrat, här sover lätt fyra, men fler får  såklart plats. En liten uteplats för de varma kvällarna, grill, pool och ett stenkast från stranden. Tvättstuga. På vår gata finns det mataffärer, restauranger, caféer och yogastudios, en promenad till Santa Monica Pier tar cirka 15 minuter. Tänker varje dag på hur mycket jag älskar att bo här.

Maila, kommentera eller hör av dig på Insta eller nåt annat så berättar jag med. Lediga veckor är just nu är 8-14.7 och 23.7- 15.8.