Imorse ringde väckarklockan 05:00. Jag textade Maja och meddelade henne att jag var vaken. Hon välkomnade mig till 5am Club. Jag kände inte alls att jag ägde morgonen. Men sen drog vi igång en väldigt kul föreläsning om hur man flyttar fysiska kurser/föreläsningar/workshops online. Jag satt ute på vår lilla patio med Simon i stolen framför. Maja var pilot under den här föreläsningen och jag hennes co-pilot. Jag kan verkligen rekommendera att göra sånt här tillsammans med någon man litar på och kan falla tillbaka på. Så glad över att Maja och jag har Friday Lab tillsammans.

Sen var jag slut som människa. När resten av familjen vaknade ringde jag mamma och lade mig sen under täcket och sov en stund. Magnus gick ut efter kaffe och kring halv elva (kändes som tre på eftermiddagen) träffades vi vid poolen. Annat som hänt på sistone är att jag blivit biten av en häst, att den här bloggen nuförtiden har en like-knapp (använd den!) och att ens bloggadress syns när man kommenterar (your wish is my command). I dag finns också min intervju med deckarförfattaren Karin Collins ute. Hon säger bland annat att ca 7000-8000 ord in i ett manus kommer det första stora motståndet när man skriver roman. Jag som själv befann mig på drygt 7000 sega tecken såg till att genast skriva över 8000-strecket.

Hur klarar man av att alltid jobba hemma med barn? Ja, jag vet inte. Jag brölar: “JA? VAD ÄR DET NU DÅ?” alternativt “FRÅGA MAGNUS!” femton gånger i timmen. Lika ofta avbryter jag mig för att jobba som restaurangpersonal eller konflikthanterare.

Men om jag ska komma med nåt slags insikt är det att det lönar sig att dela upp dagen (ifall man har tillgång till en annan vuxen). Låta den andra veta när man har möten/spelar in podd så hen kan hålla ungarna ifrån en. I vår familj stiger jag också upp innan de andra och försöker få så mycket som möjligt gjort då. Magnus jobbar ofta ganska sent när vi andra lagt oss. Mitt på dagen försöker vi ge varandra så mycket arbetstid som vi själva kan undvara. Det går oftast bättre om man är generös än bråkar om vem som fått mer tid. Ibland måste man ge sin telefon åt barnet och på så sätt köpa sig lite tid.

Jag finner också ett lugn i att fyra timmar effektivt jobb brukar räcka. Det går inte att få ihop åtta timmar på hemmakontoret om man har barn hemma och dessutom ska sköta nåt slags hemskolning.

Jag har alltså inget universalråd till hur man ska kombinera jobb, förskola, skola och nerver, men när det blir ohållbart brukar vi gå ut och rasta barnen antingen genom en promenad eller i poolen.

Jag gillar uttrycket “better done than perfect”. Tolkar det som att det är bättre att få någonting gjort än att fila på det tills döden skiljer oss oss. Det perfekta är ändå tråkigt eftersom det inte finns några utvecklingsmöjligheter i det.

Med den här inställningen och tryggheten i att detaljerna kommer att falla på plats började Maja och jag planera Friday Lab Retreat. I dag hade vi ett möte med framtidsspanaren Paulina Modlitba som ska dra en föreläsning om reskilling och hur vi kan utnyttja den här pausen som covid-19 skapat i våra liv. I en bisats berättade Paulina när en kompis hade planerat en hel dag för henne. Hon hade bl.a. ätit på restauranger hon aldrig tidigare besökt och fått testa klättring. Paulina sa att det var en så skön dag eftersom hon visste att hon var i goda händer, allt skulle bli kul och hon skulle inte behöva fatta ett enda beslut själv. “Jag fick vila från mig själv” sa hon.

Det här gav mig en aha-upplevelse. Det är precis det tolv timmar av Friday Lab Retreat ska vara. Maja och jag sätter ihop ett roligt och inspirerande program och det enda deltagarna behöver göra är dyka upp. Vi håller i tyglarna och ser till att det blir bra, inspirerande, inkluderande och kul.

Ungefär så här kommer dagen att se ut:

Vi inleder klockan 10 med incheckning, sedan föreläser Paulina (inklusive övningar), lunch, promenad med podd (vi gjort) i öronen, Maja och jag drar workshop kring att designa sin vardag så den blir en bra dag, yinyoga med Amanda Backholm, middag som matkreatören Louise Merus sätter ihop (man behöver inte ha ett kök för att fixa det!) och sen efter middagen blir det häng i mindre grupper med olika breda teman och man kan glida mellan grupperna.

I morse hade jag återträff med mina klasskamrater från gymnasiet. Jag har missat alla återträffar hittills eftersom jag bott utomlands, men tack vare covid-19 sågs vi på Zoom. Jag drack kaffe medan alla andra skålade i vin eller hotshots. Vi var cirka 25 av drygt 70 på hela årskursen, men några av mina favoriter var med så jag var glad. Det som slog mig var att alla såg såklart äldre, men också exakt likadana ut OCH att alla hade samma personlighet. De som var tysta i klassen var tysta på Zoom. De som skrattade och pratade högt i gymnasiet gjorde också det i morse. Det är klart att alla (förhoppningsvis) mognat, men den där grundpersonligheten är ändå konstant.

En annan sak som slog mig (som jag egentligen tänkte prata om i podden) är hur det finns de som vill minnas gamla tider, är nostalgiska och berätta om vad de gjorde när de var unga och så finns det de som är intresserade av folk gör gör nu, hur de ser på framtiden och vad de tänker på. Alla är såklart lite av båda, men handen på hjärtat: Vilken är du när ditt gymnasium har återträff?

Om mars var ca fyra månader lång så gick april och halva maj på tre dagar. Eftersom grundförutsättningen i livet är att röra sig framåt kämpar jag inte längre med att försöka bromsa tiden. Jag bara låter den löpa på och försöker ha så roligt jag kan under tiden. Jag längtar visserligen eftersom sommaren i Norden, men älskar också att vara i LA så det är mest saknaden efter familj och vänner som gör ont. Att mamma och Magnus mammas inte ska få hänga med sina barnbarn. Ja, ja får se vad som händer. Stannar vi här hela juni och juli ska jag ta hela familjen på surfkurs.

Men nu över till länkarna.

Äntligen en text om att alla är både introverta och extroverta, men jag är nog lite mer extrovert.

Det här har vi talat mycket om i Magnus och Peppes podcast, men här kommer också en text om Tara Reade och Joe Biden.

Och om varför Reade är svårt för Metoo-rörelsen att hantera.

Drogkarteller i Mexiko hjälper folk som drabbats av covid-19 genom att dela ut mat.

Jag hade hoppats på att Google var bättre än detta.

Att bestiga Mount Everest och använda sin egen trappa.

Om var och hur influencerkulturen började och jakten på äkthet (Vad ÄR autentiskt?). (Så intressant! “And to restore this illusion of accessibility, influencers use the notion of authenticity as a springboard to rebrand themselves as ‘more real’ than the other“)

Maten har under de senaste månaderna blivit ordentligt dyrare i USA (rimmar illa med att allt fler personer lever utan inkomst).

Jonathan Safran Foer skriver om hur vi offrar människo- och djurliv för att få äta kött.

Och om att bli en influencer tack vare/på grund av karantänen.

Here’s how time works now.

A guide to the internet.

I podden talade Magnus och jag om att Facebook och Youtube modereras både genom algoritmer och av människor. De här människorna får se så mycket vidrigt att de utvecklar posttraumatiska syndrom.

Att onlinedejta när man är över 50.

Jag tjatar om den, men fasiken så bra The Good Fight är! Jag har försökt få Magnus att kolla på basketdokumentären The Last Dance med mig, men han vägrar så jag tar mig an den själv.

I dag har jag känt ungefär alla känslor. Först var jag otroligt lycklig över att Palisades Park öppnat igen. Alltså så lycklig att jag blev lite fuktig i ögonen. Fattade inte riktigt hur mycket jag saknat parken, men hela världen kändes lite större nu när den finns till förfogande igen. Jag har också varit så jävla trött på att tjata på barnen och på ha förvandlats till en sån jävla morsa som går omkring och skriker åt folk att plocka upp sina egna kläder.

Arg blev jag när jag tog en promenad med min nuvarande favoritpodd New York Times The Rabbit Hole som den här veckan handlade om Pewdiepie. Hela serien handlar om radikalisering på Youtube, men just det här avsnittet fick mig att tänka på hur mycket makt influencers har och hur de pendlar mellan att ta rollen som den enskilda individen som får säga och göra som hen vill eftersom hen kämpar mot stora institutioner som pressen (= the mainstream media. AVSKYR att det blivit ett normbegrepp, det gör nämligen alternativ media som en likvärdig motpart). I det här poddavsnittet förklarade Pewdiepie hur (mainstream)media försöker krossa stora youtubers eftersom journalisterna är avundsjuka på att sociala medier når ut till så mycket fler människor. Att det liksom är en personlig kamp mellan journalister och youtubers.

Att se världen så här vittnar om en så stor okunskap i hur en demokrati fungerar. Pressen är inte en entitet som försöker krossa någon, journalistikens uppgift är att granska, förklara och berätta. Utan journalister som kan sätta händelser i ett sammanhang och granska politiker, institutioner och till exempel youtubers skulle det vara helt omöjligt att bland annat rösta eftersom alla budskap vi fick potentiellt kunde vara kommersiella, korrupta eller rena lögner. Därför är det bra att det finns personer som har som yrke att ifrågasätta och kolla upp. Att det finns ett förakt gentemot journalismen gynnar mest av allt folk som inte vill bli granskade på grund av att de kanske inte har fullständigt gott uppsåt.

Men tillbaka till influencers, precis som det finns media av olika kvalitet så finns det såklart en massa olika influencers. Lever man på att folk gillar en och köper det man tipsar om/gör reklam för är det ändå ingen riktig vänskap trots att influencern såklart gynnas av att skapa en sådan relation (det är klart att man hellre köper en grej en kompis rekommenderar än det man tar emot som ren reklam. Därför är influencers så bra reklampelare). Och jag fattar ju att alla ni som läser det här vet detta, men folk som får betalt för att man köper deras budskap är inte kompisar. De är på sin höjd underhållning.

Och inget fel med att vara företagare! Underhållning är kul och många influencers är enormt skickliga på sitt yrke. Jag blir bara glad när kvinnor förtjänar pengar. Och gillar man en influencer och hen känns genuin, verkar ha bra värderingar etc är det såklart ett sätt att stöda den här personen ekonomiskt om man köper det hen gör reklam för. Nu är hon sannerligen inte en typisk influencer, men jag skulle köpa allt HejHejVardag gjorde reklam för eftersom jag tycker att hon är så bra. De enstaka gånger jag gör samarbeten vill jag såklart att det ska vara något som passar in här och till och med kan vara ett nyttigt tips. Om jag tjänar lite pengar på bloggen kan jag ta mer tid för att skriva i den. MEN de stora influencers som kallar sina följare för älsklingar och säljer grejer i varje inlägg, de är inte polare, de driver en business.

Ett annat sätt, som jag hoppas blir allt vanligare, är att skippa mellanhanden och betala en liten summa direkt åt den som producerar något man tycker är värdefullt. Magnus och jag är så jäkla tacksamma för alla ni som betalar $2,80 varje månad för vår podd (nytt avsnitt ute!) Men ännu hellre vill jag att ni prenumererar på en dagstidning. Passa på att testa en ny nu när så många öppnar sina sajter pga av covid-19.

Oj, vad det här blev långt. Jag skulle ju bara skriva om alla mina känslor. Kul om nån hängde med hela vägen till slutet!

När har ni senast känt er stolta över någonting? Jag försöker att själv uppmärksamma den känslan så ofta jag kan. Jag föreställer mig att man kan lära sig själv att känna stolthet. Att jag liksom vant mig själv vid att tycka att allt jag producerar är lite cringe (“hoppas alla köper mina böcker, men att ingen läser dem och inser vilken bluff jag är“).

Så nu tänkte jag lista två saker jag är stolt över: 1) att jag vågar/klarar av att rida en häst helt utan träns och sadel. Galoppera och hela faderullan. 2) att jag ändå är ganska bra på amerikansk inrikespolitik. Igår var jag med i Yles Nyhetspodden och talade om covid-19 i USA, Trump, Kina och ansiktsskydd. Den är bara 17 minuter lång så lyssna gärna!

Vad är ni stolta över?

I samarbete med Schildts & Söderströms

Jag eventuellt jävig eftersom Schildts & Söderströms är mitt förlag, men jag måste säga att de haft en otroligt bra utgivning det senaste året. Jag läste nyligen Otto Gabrielssons “Vildhavre” som handlar om hur det är att vara son till Jörn Donner och bli kallad misstag (intervjuade honom tidigare idag, meddelar när diskussionen ligger ute). Det var en bok som verkligen brände till i mig. Imponerad av hur Gabrielson kan skriva om sin saknad och bitterhet utan att det blir koketterande alls. Jag kan också vart rekommendera Ulla Donners seriealbum “Skiten” som handlar samtidens ångest kring att hur man än gör så är man en kugge i marknadsekonomin. (Här är en kort intervju med Ulla)

Den bok jag ändå mest av allt vill lyfta fram här är Sanna Tahvanainens och Jenny Lucanders “Min svarta hund“. En berättelse om Leonard som gillar vilda djur och får raseriutbrott och får gå i terapi. Hans terapeut Siv Sund ger honom en svart låtsashund som Leonard försöker komma underfund med. Den är så fin och smårolig och tar barn på allvar. Så imponerad. Köp den till alla barn ni känner. (Här pratar jag med Sanna).

Häromdagen åt vi glass med några kompisar utanför Brentwood Country Mart, också känd som platsen där Anthony Hopkins en gång satt i bordet bredvid under en lunch. Never forget. Jag ville egentligen bara visa vilken fin kväll det var. Imorgon öppnar stränderna och då ska jag springa där. Ser mycket fram emot det!

Hur som helst, idag hade jag ett möte med Maja om Friday Lab Retreat i slutet av juni. Det är otroligt så mycket bättre min hjärna fungerar när jag får bolla idéer med en annan person. Det är som om de bara flyter omkring i en konturlös massa så länge de är kvar inom mig, men när jag är tvungen att formulera dem blir de konkreta.

Framtidsspanaren Paulina Modlitba kommer att dra en 90 minuter lång föreläsning workshop om reskilling. Jag måste erkänna att jag var tvungen att googla det. Det handlar alltså om att använda sin nuvarande kompetens och göra något som till synes är helt annorlunda, men som när man granskar det noggrannare visar det sig att man visst har nytta av allt man lärt sig. Enkelt exempel: flygvärdinnor som börjar jobba inom vården.

Jag finner nåt slags tröst och lugn i att man kan starta ett företag eller börja ett nytt jobb och komma in med kunskap trots att det är första gången man gör exakt de uppgifterna. Att ett slags utanförperspektiv kan vara oerhört värdefullt. Jag tror också att det är viktigt att aldrig känna sig färdig kunskapsmässigt. Att söka sig till ett område som man tycker är så pass intressant att man vill fortsätta lära sig mer om det och samtidigt känna nåt slags nyfikenhet för också det andra sysslar med. Och kanske känna någon form av acceptans i att man inte kan vara bäst genast inom ett nytt område, men att man har en annan form av kompetens som kommer att hjälpa en att bli riktigt bra.

Har någon av er bytt bransch och noterat att ni tagit med er kunskaper från tidigare uppdrag?

Alltså, jag vill bara skrika ut hur duktig jag varit idag. För oss som definierar vårt människovärde på basen av hur mycket vi presterar har det varit en toppendag: Klockan är bara tre och jag har gjort två poddar mellan klockan 7-9 och sen medverkat (om än ganska passivt) i Friday Labs föreläsning om att skriva. Temat i Friday Lab i maj är skrivande och idag var det Kugge som föreläste om sin skrivprocess. Kugge har nyligen kommit ut med sin andra roman och det var intressant att höra hur hon jobbar. Nästa vecka ska jag tala om hur det är att försörja sig på skrivande och månadens utmaning är att skriva lite varje dag. Perfekt för mig som jobbar på en roman! Tycker för övrigt att ni ska komma med i Friday Lab, det är så fantastiskt bra stämning där. Sen skrev jag på en artikel som jag trodde att skulle vara en quick fix, men har filat på den i snart fyra timmar. Glöm allt jag sa om att tjäna pengar på att skriva. Det är inte konstanseffektivt.

Igår var lyckligtvis en helt annan sorts dag. Vi åkte upp till Topanga och lekte med hästarna. Jag fortsatte öva på att rida helt utan sadel och träns. Sequoia var på piggt humör och småbockade lite och jag kände den där känslan jag senast känt på ridläger när jag var barn. Den där hisnande glädjen blandat med lätt skräck. Kommer jag att trilla i backen eller ej? Höll mig kvar på hästryggen den här gången, men om det fortsätter så här kommer jag nog att trilla av snart. Unnar er alla att känna LIVET på detta sätt. På vägen hem upptäckte jag en fästing på min axel och det var långt mycket läskigare än att galoppera utan sadel och träns.

Sen red Majlis barbacka på ponnyn Cinnamon en stund. Hon trillade av och landade på rumpan, men jag lyckades övertyga henne om att alla riktiga ryttare trillar av ibland. Till och med Vidar red en sväng och lekte sedan target med Sequoia. Och Magnus övade natural horsemanship. Familjen gjorde det inte ens bara för att göra mig glad utan verkligen för att det var kul (sa de i alla fall åt mig). Otroligt bra söndag.