I dag är det mors dag i USA och Finland och mitt Instagramflöde svämmar över att gulliga mammor och barn, hyllningar och kärleksförklaringar. Det är såklart otroligt fint. Jag vill ändå passa på att påminna att ens kvinnas värde inte baserar sig på hennes förmåga att få barn. Jag föreställer mig att det finns folk som har lite extra ont i hjärtat just i dag på grund av barnlängtan och besvikelser. Eller någon som inte alls har en bra relation med sin mamma. Eller bara känner sig utanför eftersom samhället är så intensivt fokuserat på heteronormen och den kärleksfulla relationen mellan mammor och barn. Det finns liksom bara en enormt dominerande berättelse om hur man ska leva för att passa in.

Ja men vad gjorde du då igår som ledde till att fredagslänkarna sköts upp med en dag? Undrar kanske inte så många av er, men här kommer det ändå. Min Friday Lab-kollega Maja och jag har kommit överens om att ha fredagarna helt lediga. Eventuellt skriva lite på romanen om andan faller på, men absolut inte boka in möten eller konferenser. Jag tog den här överenskommelsen på allvar.

Samlade ihop familjen och åkt upp till Topanga för att leka lite med hästarna. Hjälpte en vän som behövde några videofilmer med hästar och fick till och med Magnus att ställa upp som både kameraman och statist. Det var nästan trettio grader varmt, men Maggan sprang ändå runt med minihästarna Summer och Sweety och hade dem att hoppa över hindren på ridplanen. Själv övade jag på att rida utan sadel och träns. Barnen sprang omkring och gjorde sig smutsiga. Tidigare i veckan hade en av hundarna blivit biten av en skallerorm så jag höll på och förmanade ungarna att inte springa i buskage eller gräva i hål i marken.

Sen susade nerför berget och hem, badade i poolen, Vidde hade ett möte med sin lärare och efter det vidare till våra före detta grannar som hyr ett hus nån kilometer ifrån oss. Där stannade vi hela eftermiddagen och kvällen. Pratade, barnen badade i poolen och blev bjudna på middag. Mitt hussug blev inte svagare, men 8000 dollar i hyra ÄR ganska mycket.

När solen gick tog vi oss till stranden och kollade på det där fenomenet som får vågorna att lysa. Visst är det typ plankton som blir irriterade när de rörs om och därmed börjar lysa? Har varit med om det en gång tidigare i Thailand. Mycket vackert och mäktigt. På väg tillbaka till bilen hörde vi någon ropa: “The beach is closed” och trodde för en sekund att vi blivit haffade av polisen. Men det var lyckligtvis bara våra närmaste vänner som var på väg att göra exakt samma sak som vi och ville skoja lite. Vi blev glada av att se dem och kom överens om att träffas följande dag. Gudars så jag saknat mina vänner.

Läser nån ens den här bloggen längre? Det har varit så tyst i kommentarsfältet. Känner mig som en äldre dam som går omkring hemma och talar för sig själv (vilket iofs inte ligger långt från verkligheten). Kanske det bara är skamläsare kvar, ni vet de där som läser för att det är lite skönt att irritera sig på den distanslösa och självgoda bloggaren.

Hur som helst, jag har sovit och är på ett gott humör. nu blir det länkar. Ni behöver inte läsa allt, det blir inget läxförhör. Se det som ett smörgåsbord (med bara goda produkter)

Sminkar folk sig trots att de inte ska gå ut på hela dagen? (“I grew a unibrow, named it Angelina: Conquerer of Space and Time”)

Den här intervjun med Val Kilmer var stark och konstig.

Hur uttalar man Elon Musks sjunde barns namn?

Den här om hur kändisar (med avstamp i Jimmy Fallon) inte har en plats i en pandemi. Det är svårt att vara charmig och gullig när människor omkring precis förlorat jobb och liv. Kändisarna trevar sig fram och försöker frambringa nåt slags “we’re in this together” samtidigt som det för varje dag som går blir allt tydligare att vi verkligen inte är det.

Är de man i USA kallar essential workers egentligen bara personer som man kan avvara?

Ring era mammor, pappor, mor- och farföräldrar och säg att ni älskar dem (om ni gör det).

Vem är Karen, undrar ni kanske. (=ett verb, en meme, en stereotyp)

Kontorslivet, som vi känner till det, är över.

Ronan Farrow, ett sånt geni. Om ni inte redan gjort det läs “Catch and Kill” och lova att ni läser hans mamma, Mia Farrows, självbiografi “What falls away“. Här är DN:s intervju med honom.

Vad händer när en nyfödd stiger in i en familj? Jo, inte bara mamman, utan också pappor, och andra personer nära bebisen får förändringar i hjärnan.

Alla älskar yoga med Adriene.

En lång text (som ni också kan lyssna på) om Donald Trumps kampanjchef och hela presidentkampanj i skuggan av covid-19. Jag tyckte den var väldigt bra.

Just nu är 15 procent av amerikanerna arbetslösa.

New York Times försöker förklara varför det “socialistiska” Danmark klarat sig så mycket bättre än de fria USA.

Min telefon föreslår bidén varje gång jag försöker skriva Biden.

Läsartips: 6 saker i ditt liv som kommer att förändras när coronakrisen är över.

Gjorde ett hattrick i poddar den här veckan (också).

Och så ligger Magnus och Peppes Podcast ute! (Joe Biden, musik under covid-19, USA öppnar landet igen osv)

Det gör också Mellan raderna! (Sadie Jones “Ormarna” och Karin har ÄNTLIGEN läst “Ok, Amen”)

Och Peppe möter författaren Sanna Tahvanainen.

Jag har såklart kollat på “Normal People”, men också Mindy Kalings fina “Never have I ever” på Netflix och snubblade över en ny säsong av “Working moms” på samma ställe. Den är ibland lite för mycket för min, men tycker det är skönt att ha på den i bakgrunden. Som en trygg vardagsmiddag. För övrigt tycker jag att “Better Things” gjort en otrolig säsong och att “The Good Fight” är svinbra! “Insecure” längtar jag också efter varje vecka.

Det har varit en så lång (och kul) dag och klockan är nu kvart över tio på kvällen. Jag är trött! Hoppas att ni orkar vänta tills imorgon med fredagslänkarna. Vi kallar dem lördagslänkar.

Okej, världen förändras hela tiden och kanske extra mycket just nu. Det känns lite läskigt att inte veta vad som komma skall, men det kan också vara en chans att se över sin egen vardag och fundera på hur man vill leva. Pandemin kommer att ta slut, men världen kommer att se lite annorlunda ut. Bland annat det kommer temat att vara på Friday Lab Online Retreat den 27 juni.

Förra året ordnade Maja och jag en Friday Lab tredagar lång retreat på Hanaholmen utanför Helsingfors. Det gick över alla våra förväntningar med föreläsare från olika branscher, yoga, bastu och dopp i havet och långa middagar. Vi beslöt oss genast för att ordna två stycken år 2020. Ett retreat i Stockholm och ett i Helsingfors. Sen kom ni vet vad och världen stängdes ner. Lyckligtvis har det aldrig varit ett problem för oss att ordna träffar online så vi strukturerade helt enkelt om Stockholmsretreaten. Fördelen är att man nu kan vara med oberoende var man befinner sig i världen.

Just nu går träffen under arbetsnamnet ”Design your life”. Det låter kanske lite pretentiöst, men handlar om precis det som Friday Lab går ut på. Att tillsammans styra upp våra liv så de blir mer hållbara och kul. Skala bort det onödiga och ta oss tid att klura på det vi verkligen vill göra.

Framtidsspanaren Paulina Modlitba kommer att föreläsa om reskilling (och såklart om teknologi, kultur och hur vi kommer att vara tvungna att förändra våra beteenden i det nya normala), yogin Amanda Backholm kommer att guida oss igenom ett yinyogapass, det blir en promenad med podd och lugn i öronen, workshop med Maja och mig, häng i mindre grupper och så avslutar vi dagen med en cook along med matkreatören Louise Merus. Jag ser fram emot att lära känna så många fina personer under den här dagen.

Maja och jag föreställer oss att deltagarna är ensamma hemma, lånar en tom lägenhet, åker till en sommarstuga, tar in på hotell eller något annat. Huvudsaken är att man tillägnar hela dagen åt sig själv (eller gör det med en god vän).

Här kan man läsa mer och såklart anmäla sig.

Jag bli otroligt provocerad när Magnus slänger mat, men kan känna en otroligt tillfredsställelse av att ha ett tillsynes tomt kylskåp och ändå slänga ihop en god middag. Igår blev det en pasta på vitlök, spenat, körsbärstomater, en skvätt grädde och parmesan, Motsvarande tillfredsställelse känner jag när jag röjt i mitt klädskåp eller då jag städade den där lådan som används att förvara grejer som inte riktigt har en naturlig plats. Efter att jag städade lådan var jag tvungen att öppna den och beundra mitt verk varje gång jag passerade den.

Lite samma sort nöjdhet kan komma efter en lång springtur eller när jag doppat mig i kallt vatten och kommit upp igen. När jag löst ett tekniskt problem eller som igår då jag fångade hästen Spirit utan att själv vara tvungen att sitta av Sequoia.

När känner ni den där tillfredsställelsen? Den som kommer efter att man fått anstränga sig lite

(Till Magnus försvar måste jag säga att han kanske är tvungen att ta rollen som den som fattar det tråkiga beslutet att det är dags att slänga något. Så där som den ena i relationen ofta är lite sparsammare och bromsar när den andra vill spendera pengar.)

Jag hade egentligen ganska mycket jag borde göra den här onsdagen, men borde är ett dumt ord så jag struntade i det och åkte upp till stallet istället. Man måste prioritera. Det var väldigt varmt uppe i Topanga, men också en lugn och skön stämning. Min puls gick ner och jag andades djupare.

Vi red ut på de stora hästarna och ledde unghästarna. Det är bra övning för de unga, men stundvis ganska jobbigt för de som höll i dem. Vi galopperade till och med med en häst under och en i handen. Spirit, som jag höll i grimskaftet, slet sig fyra gånger och eftersom jag red barbacka och var osäker på om jag skulle kunna klättra upp på Sequoias rygg igen kämpade jag tills jag kunde fånga unghästen utan att sitta av. Väldigt tillfredsställande när det lyckades. Kände mig som en cowgirl.

När vi kom tillbaka lät vi hästarna rulla sig på planen och sen klättrade jag upp på Sequoias rygg (medan han ännu låg ner) och galopperade runt utan sadel eller träns. Det är något jag drömt om att göra länge. Otrolig känsla! Ni får kolla på min Instagram för att se hur det gick. Känner en så stor kärlek till den här hästen.

Sen körde vi hem via thairestaurangen Cholada på PCH, åt en sen lunch och badade. Bra dag. Önskar att alla hade en hobby som gjorde dem lika lugna och lyckliga som hästar gör mig.

Imorse intervjuade jag Ulla Donner, som är en otroligt smart illustratör och serietecknare, för min poddserie Peppe möter (blir glad om ni lyssnar och ger den en liten glad recension! TACK! Avsnitten är korta och fulla med bra tankar från smarta författare). Ullas seriealbum Skiten vann för övrigt Serie-Finlandiapriset i år. Avsnittet med hennes kommer först ut nästa vecka, men den som väntar på nåt gott osv.

Vi pratade bland annat om vems ansvaret är att allt går åt helvete i världen, den enskilda människans eller större entiteter. Ulla sa att vi sätter för mycket ansvar på individen och individens konsumtionsval. Det är lättare att peka på en person som flyger till Thailand än att peka på ett helt system som gör flygen billiga. Hon sa också att vi som individer, som vill göra rätt, mår illa eftersom det är praktiskt taget omöjligt att leva som en genomgod människa i det senkapitalistiska samhälle vi byggt upp. Vi borde fokusera mer på kollektivet och hur vi tillsammans kan skapa en förändring. Okej, just den här diskussionen kommer ut först nästa vecka och då får ni lyssna på Ulla.

Vår diskussion fick mig att fundera på sociala medier (skrev jag redan om det här eller pratade vi om deti Magnus och Peppes podcast?) och att vi mår så dåligt av sociala medier eftersom de tvingar oss att hela tiden fundera hur vi som person uppfattas av andra. Vi är våra egna PR-personer som anstränger oss att skapa en viss offentlig bild av oss själva. Innan vi publicerar en bild/video/textsnutt måste vi avgöra hur den kommer att tas emot. Det vi vill mest av allt på Twitter/Instagram/TikTok är ju att få bekräftelse (= visa oss smarta, snygga, roliga, duktiga etc). Nu kommer någon att protestera och säga att hen absolut inte gör det, men då får jag be dig rannsaka dig själv. Det finns andra, mer diskreta sätt att kommunicera. Inget fel med bekräftelse, att bli sedd (och gärna älskad) måste vara den mänskligaste av alla egenskaper. Men att ständigt visa upp en polerad, snuttifierad version av sig själv är tröttsamt och ärligt talat inte speciellt intressant.

Tidigare idag föreläste framtidsspanaren Paulina Modlitba för Friday Lab om hur hon tror att pandemin kommer att påverka framtiden. Förutom att vi tvingas bli snabbare på innovationer, mer kreativa, spränga fantasigränser och träffas i mindre grupper sa Paulina också att hon tror att vi kommer att visa oss mer mänskliga. Att vi på sätt och vis kommer närmare varandra när vi är tvungna att hålla möten på Zoom i våra vardagsrum, se programledare sända late night-shower utan tekniker och sminköser, inte skapa content på basen av glamorösa resor till Dubai. Att begränsningarna tar bort det ytliga finliret och vi visar oss som helt vanliga människor (insert bild på This American Lifes Ira Glass som spelar in podd i sitt klädskåp).

Kanske insikten att vi alla bara är små människor som kämpar på är det som kommer att ta oss från det extrema individfokuset och få oss att engagera oss som kollektiv. Inte tro att vi kan förändra världen genom att peka på enskilda personer som vi tycker gör fel, eller skapa nån slags onlineidentitet genom att bara dela kommentarer och artiklar om hur hemsk världen är, utan istället tänka större och fundera på vilken sorts lagstiftning/regelverk vi vill att alla människor följer och hur vi tillsammans kan påverka att det blir så.

Ja, så här inspirerad blev jag av att tala med Ulla Donner och lyssna på Paulina Modlitba. Man ska väl omge sig med människor som är smartare än en själv så något gjorde jag rätt idag. Inser nu att jag kanske borde ha sparat detta lösa snack till en podd. Skriver dessutom med två barn som aldrig slutar att prata med mig så det blev kanske lite otydligt. Fattade någon av er vad jag menade? Och vad tycker ni?

Idag gick jag omkring och var så fruktansvärt trött. Jag vet inte hur det är med er, men när jag är så här trött tänker jag alltid att jag är allvarligt sjuk. Att det är nu det börjar, slutet. Sen tog jag en tupplur och en promenad (som vilken som helst 65-åring) och mådde hur bra som helst igen.

Jag följde mina egna fotsteg och noterade att jag stigit upp halv sju, spelat in podd, dragit en 90-minuters Friday Lab-modul, planerat en föreläsning över telefon och sedan svarat på mail i över en timme osv osv. Allt jag gillar, men -nu kommer insikten- man kan också bli trött av att göra sånt man tycker är kul.

Därför vill jag nu sprida min enorma vishet också till er: Kom ihåg att vila. Livet och jobbet suger musten ur en och går man dessutom omkring med en underliggande stress på grund av the c-word är det inte konstigt att man är tröttare än vanligt. Ta en tupplur, ät nåt gott, läs en bok, kolla på en tv-serie. Boka in en tid där du inte får göra nåt produktivt.

Imorse talade jag länge med Cissan. Hon sa att det är så skönt att c-situationen eliminerat en massa beslut. Jag fattade vad hon menade, människan är lyckligast inom ramar. Är man tvungen att ständigt gå omkring och fatta beslut om hur man ska leva, vad man ska göra, hur man ska förhålla sig blir man stressad och orolig. Den extrema FOMO:n på t.ex. Tinder där det alltid finns ett eventuellt bättre alternativ efter nästa svep (obs, hörsägen. Missade Tinder själv pga av gift sedan 2009). Alla beslut blir jobbiga eftersom man är medveten om att det kanske finns ett ännu bättre bakom nästa hörn. Ett begränsat antal alternativ = Lyckligare människa.

Jag strösslar in lite bilder från vår staycation medan jag svamlar på.

Den här krisen ger oss mycket skit, men också möjlighet att fundera på vad som är viktigt för oss (kramar, gå på restaurang med vänner, konserter, sommar i Norden!). En chans att se över livet och bestämma oss för hur vi vill ha det när pandemin är över och vi återgår till det nya normala. Fågelskådning har tydligen blivit populärt och folk ringer till naturprogram och berättar om att det finns ovanligt många humlor i år. Egentligen finns det inte fler humlor än vanligt, men folk har tid att se dem nu. Det är ändå ganska fint. Att folk idkar mindfullness utan att veta om det själva.

Maja och jag kommer att ordna ett Friday Lab retreat den 27 juni. Det var meningen att det skulle bli en fysisk samling under två dagar, men på grund av omständigheterna gör vi det online under tolv timmar. Alltså såklart inte tolv timmar framför en skärm, men ändå tillsammans. Det kommer att bli otroligt bra, jag berättar mer snart, men det jag ville prata om nu var att temat är att se över sin vardag och forma den så den blir så hållbar, värdefull och rolig som möjligt. Att inte forcera sig genom vardagen på autopilot medan man väntar på att det ska bli helg och semester. Det ska vår retreat handla om. Stanna upp och fundera på vad man gillar.

I någon av de (amerikanska) poddar jag lyssnade på sade en framtidsforskare att folk kommer att flytta från städerna ut på landet och att det kommer att ge möjlighet för konstnärer, invandrare och kreatörer att bo i städerna. Det i sin tur kommer att ge ett uppsving åt kreativiteten och livet i storstäderna. Alltså motsatsen till gentrifiering. Hen sade också att folk kommer att laga mycket mer finmat hemma och försäljningen av kokböcker kommer att växa. Matinfluencers kommer att bli ännu större. Restauranger och speciellt fine dining kommer delvis att försvinna och folk kommer alltid att beställa pizza hem eftersom pizza är den perfekta take out-maten. Folk kommer också generellt att vara mindre sjuka på grund av att vi är så mycket mer noga med hygienen sedan c-tiden.

Personligen tror jag att man kommer att äta mindre kött. Industriell djuruppfödning och pandemier går hand i hand. Det finns dessutom väldigt bra alternativ till djurkött. Den veganska Impossible Whopper som jag åt tidigare idag är hur god som helst. Nu är det så länge sen jag åt en köttburgare att jag inte kan avgöra om den smakar exakt som dött djur, men tror faktiskt det.

När jag var ute och sprang lyssnade jag på det senaste avsnittet av podcasten Dystopia som handlade om hur demokratin blir svagare under kriser som denna. Mycket intressant om övervakningssamhället och hur vi faktiskt kan bromsa pandemin och ändå hålla koll på våra fri- och rättigheter. Som statsvetare tycker jag att det var sjukt intressant och jag tror att ni också skulle uppskatta den. Tråkigt att avsluta med en dystopisk spaning, men som de säger i podden: vi är alla samhället och kan påverka det. Frågan är kanske inte bara hur vi vill vara som människor, utan hurdant samhälle vi vill leva i.