En söndag full av hästar och lek
6 years ago
Alltså, jag vill bara skrika ut hur duktig jag varit idag. För oss som definierar vårt människovärde på basen av hur mycket vi presterar har det varit en toppendag: Klockan är bara tre och jag har gjort två poddar mellan klockan 7-9 och sen medverkat (om än ganska passivt) i Friday Labs föreläsning om att skriva. Temat i Friday Lab i maj är skrivande och idag var det Kugge som föreläste om sin skrivprocess. Kugge har nyligen kommit ut med sin andra roman och det var intressant att höra hur hon jobbar. Nästa vecka ska jag tala om hur det är att försörja sig på skrivande och månadens utmaning är att skriva lite varje dag. Perfekt för mig som jobbar på en roman! Tycker för övrigt att ni ska komma med i Friday Lab, det är så fantastiskt bra stämning där. Sen skrev jag på en artikel som jag trodde att skulle vara en quick fix, men har filat på den i snart fyra timmar. Glöm allt jag sa om att tjäna pengar på att skriva. Det är inte konstanseffektivt.
Igår var lyckligtvis en helt annan sorts dag. Vi åkte upp till Topanga och lekte med hästarna. Jag fortsatte öva på att rida helt utan sadel och träns. Sequoia var på piggt humör och småbockade lite och jag kände den där känslan jag senast känt på ridläger när jag var barn. Den där hisnande glädjen blandat med lätt skräck. Kommer jag att trilla i backen eller ej? Höll mig kvar på hästryggen den här gången, men om det fortsätter så här kommer jag nog att trilla av snart. Unnar er alla att känna LIVET på detta sätt. På vägen hem upptäckte jag en fästing på min axel och det var långt mycket läskigare än att galoppera utan sadel och träns.
Sen red Majlis barbacka på ponnyn Cinnamon en stund. Hon trillade av och landade på rumpan, men jag lyckades övertyga henne om att alla riktiga ryttare trillar av ibland. Till och med Vidar red en sväng och lekte sedan target med Sequoia. Och Magnus övade natural horsemanship. Familjen gjorde det inte ens bara för att göra mig glad utan verkligen för att det var kul (sa de i alla fall åt mig). Otroligt bra söndag.
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
Kugge · 6 years ago
Det var så kul att få prata om skrivprocess! Ser fram emot nästa vecka också!
Peppe Öhman · 6 years ago
Du var så bra! Tack för att du ställde upp.
jagjagjag · 6 years ago
Dagens insikt: det är inte jag som ställer höga krav på mig, det är faktiskt många i min omvärld. Och ja, jag vidhåller att det är sant. Ofta. Det är så mycket prat och kurser i hur man ska förhålla sig till omvärldens krav men när man försöker vara lite good enough så räcker det ofta inte till. På min arbetsplats är det inte jag som gör upp min arbetsdag. Då kan jag plötsligt se att den tiden jag har avsatt för pappersarbete är borta med vinden. Det är dock inte mitt viktiga pappersarbete. När man vänligt påtalar detta för de som gör schemat, får man höra att då får man själv se till att man får tid någonannanstans för detta administrativa arbete. Således inte alltid lätt att påverka. Därtill hade jag idag ett möte med min studierektor. Jag var rätt nöjd; hade ändå hittat alla papper utom ett men blev rätt snabbt nertryckt eftersom det tydligen fanns tusen och en småsaker jag inte tänkt på att skulle finnas med. Min poäng är att efteråt kände jag mig stressad över allt som ligger över mig och som jag inte hinner med utan att skynda väldigt mycket och jobba över. Och jag blir trött och irriterad hemma. Och vad är då lösningen? Man undrar hur man ska tackla de höga sjukskrivningstalen pga stress. Denna diskussion har legat lite lågt pga corona dock. Jag påtalade detta för en kompis och hon sa samma sak som jag: det är inte bara vi själva som har för höga krav. Det finns en massa krav utifrån. Jag tycker att det skulle vara bara om man kunde erkänna det och inte bara vara snällare mot sig själv utan också snällare mot varandra och inte bara mot sina vänner utan också folk omkring oss. Särskilt om man försöker göra så gott man kan eller ibland good enough gott.
Peppe Öhman · 6 years ago
Ja men verkligen! Jag tror att om man är snäll mot själv kanske man har lättare av att vara snäll/mer accepterande mot andra. Jag tror också att ju mer man gör och presterar desto mer normaliserar man det. Alltså det som förr var det lilla extra blir fort det normala och sen höjs ribban ännu men. Tycker det var bra att du pratade med din studierektor, hen borde verkligen vara en bra chef och ta dina ord på allvar.
jagjgajag · 6 years ago
Bra poäng där. Det är ju väldigt mycket vi ska ha koll på förutom själva arbetet man ska utföra dagligen. Därtill läsa igenom brev från banken (ganska säker på att jag förlorar mycket pengar på att inte göra det), skicka med rastfrukt till skolan, hatt på hattarnas dag, koll på sina viktiga papper. Svårt att sätta ribban tycker jag. Vissa saker gör man av respekt gentemot andra. Märkte att i denna stund med studierektorn fick jag en väldigt stark primitiv impuls att springa därifrån eller säga att jag skiter i allt, som i skolan. Det gjorde jag inte. Minns att jag en gång i gymnasiet fick bemöta en besviken och ilsken lärare i korridoren; hen ansåg det oförskämt att jag skrivit en femma i ett historieprov. Ja jag hade kunnat anstränga mig mera. Men jag minns också att det var så otroligt mycket att göra och att jag säkert hade prioriterat något roligare. Helt okej kan jag tänka idag. Men då skämdes jag. Vad jag vill säga med anekdoten? Det är inte alltid lätt att låta bli att prestera...
Peppe Öhman · 6 years ago
jag vet att Maja som jag jobbar med och är coach skulle säga: vad händer om du inte gör precis allt som förväntas av dig? Blir det katastrof eller fortsätter livet ganska långt som vanligt ändå?