Jag håller ju på att redigera mitt manus (har en superbra redaktör!), men så hörde min kompis Tamara av sig och undrade om jag ville rida ut hennes nyaste häst. En femåring som är helt otränad. Vem tackar nej till ett sådant erbjudande. Inte jag. Åkte således upp till Topanga och ut i Tuna Canyon.

Stallets äldsta häst Sophie smet ut precis när vi var på väg ut. Hon ville följa med oss och det fick hon. Som en hund galopperade hon sedan efter oss upp och nerför backar. Mycket gulligt. Det som också är gulligt är att folk som är ute och vandrar blir på så gott humör av att möta hästar.

Tamara red min vanliga häst Sequoia. Jag brukar slänga på en barbackasadel, men hon testade stallets westernsadel. Jag vet att jag är extremt fördomsfull nu, men jag är själv helt ointresserad av att rida som en cowboy. Det ser så fult ut, som om man satt i en stol. Och hästarna har så hårda bett. Det är säkert inte alls så, bara jag som är okunnig, men om det finns en sak som USA inte gett med mig så är det ett intresse att rida western. (men sadeln är jättebra om man är rädd och vill ha en ordentlig sadelknopp att hålla i sig!)

Sedan rullade jag nerför berget (i en bil) till Santa Monica och åt lunch med Magnus och min kompis Jenny. En av våra kvarterskrogar har gjort om sin meny och serverar nu bara vegetarisk mat. Underbart! Tänk att ha hela menyn att välja på. Åt friterade avokados i nåt slags taco-version. Otroligt gott. Var också nöjd över mina lockar. Skapade dem genom att sova med håret upprullat på en midjan jag klippt av ett par gamla strumpbyxor.

Innan vi snackar om något annat vill jag att ni lyssnar på podden Skåpet. I dagens avsnitt svarar vi nämligen på lyssnarfrågor med temat relationer. Vi diskuterar bland annat män som inte hör sina barn, om det snackas för mycket om män bland kvinnor, om det är osexigt att sträva efter millimeterrättvisa och mycket mer, som vi för övrigt tycker olika om. Magnus skrattade högt fler gånger medan han klippte. Om ni gillar podden får ni hemskt gärna tipsa en vän eller till och med dela den på sociala medier. Det betyder mycket för oss!

Var lyssnar ni förresten på poddar? Ska jag länka till iTunes eller Spotify eller något annat (lyssnar själv mest genom en poddapp som heter Overcast).

På förmiddagen åkte vi till Pacific Palisades som är ett litet samhälle inklämt mellan Santa Monica och Malibu. Några vänner hade nämligen köpt hus där. Fint som bara den var det och vi blev såklart sugna på att köpa hus vi med. Problemet är ju inte bara alla miljoner som behövs, utan också en massa annat meck som vi båda är ganska ointresserade av. Jag kan med avund snegla på folk som har stenkoll på fastighetsmarknaden. Det har inte vi, men får väl ta tag i det förr eller senare. Eller så fortsätter vi bo på hyra.

Det är ju svårt att hitta något i vår prisklass i området där vi bor. Och vi är bortskämda med att kunna ta trapporna ner till stranden och där träffa kompisar som Jenny och Martin och Celine. Det gjorde vi efter lunchen i Pacific Palisades. Vattnet var inte jättevarmt, men det var oktobersolen. Speciellt skön blev den mot klockan fem. Jag säger det igen: eftermiddagsstranden är den bästa stranden.

Magnus och Vidar surfade, men eftersom Vidde har snott min våtdräkt fick jag en legitim orsak att bara hänga med resten av strandgänget. Det var på alla sätt en skön söndag. När vi kom hem åt vi middag och jag tvingade barnen att städa sitt rum. Så det var kanske inte så skönt för dem, men de får ta igen det på kommande generationer.

Jag har en kompis som inte är direkt en aktiv vaccinationsmotståndare, men mycket skeptisk till vaccin. Eller inte alla vaccin, bara covid-vaccinet. Vi brukar skicka meddelanden åt varandra på Instagram (eller han skickar ett från källor i stil med “Raging America” och jag svarar kort och drygt med länk till NYT, BBC, NPR, WP eller motsvarande). Vi gör det mest för att retas med varandra trots att det är ett så allvarligt ämne. Jag gillar verkligen honom och tycker att det är så spännande att se vad folk som inte är så källkritiska hittar på internet. Det är så tydligt att vi får vår dagliga information från olika platser.

Det som samtidigt gör mig illa till mods är att han på fullt allvar tror att de källor (oftast konton på sociala medier) är likvärdiga med seriös medier med redaktioner och journalister. Att nyhetsmedier är lika mycket åsikter och “starka krafter med en agenda” som nån random snubbe på Yotube. Jag tror att det här är ett ganska vanligt problem både i USA och i resten av världen. Att folk blandar ihop källkritik med att vara misstänksamma mot allt som inte passar in i deras världssyn.

Vi bär alla på någon form av bekräftelsejäv, det är lättare och skönare att ta till sig information som bekräftar våra tankar och ideologier. Men för att vi ska kunna navigera och fatta beslut i ett fungerande samhället måste vi få information och nyheter någonstans ifrån (jag kan en annan fredag skriva mer om varför det är viktigt att följa med nyhetsmedia, men det korta svaret är att det är vår plikt om vi vill leva i en demokrati).

Också journalister dras med bekräftelsejäv, men då är fördelen med att jobba på en redaktion där det finns andra människor som kan ifrågasätta ens förslag på reportage och vinkel, kanske till och med jobba tillsammans på artikeln. För nyhetskonsumenter gäller det å sin sida att följa mer än bara ett medium. Och att vara tillräckligt påläst för att för att förstå sammanhanget och därmed kunna tänka kritiskt. Hur vet man då om ett nyhetsmedium är seriöst? Några enkla grejer är att kolla om det finns en ansvarig utgivare, gör mediet rättelser, markerar tydligt när något är nyheter, opinion och reklam. Och så måste vi sluta tala om “mainstream media” när vi pratar om seriös journalistik, det som inte är seriös journalistik är nämligen propaganda eller reklam, det har ingenting med journalistik att göra.

Ja, allt det här vet ni ju redan.

Nu över till länkarna. Ett stort varmt tack till alla er som prenumererar på mitt nyhetsbrev och betalar 5 dollar i måndagen. Jag ser er och uppskattar er enormt mycket. Det är ni som gör det möjligt för mig att ta tiden för att sätta ihop den här läsningen. Tack!

Lena Dunham gifte sig och Vouge rapporterade med massor av bilder.

Så här ska du organisera ditt kylskåp.

Du gör ett bättre första intryck än vad du själv tror. (Alla funderar ändå mest på vilket intryck de själva ger).

När är en staty för sexig?

Folk dör fortfarande av Covid i USA (förra veckan var det så många som 2000 om dagen). Dubbelt så många dör ute på landsbygden än i städerna.

Alla vet ju att kryptovaluta är en enormt klimatbov, men det är också ett sätt för högerextrema rörelser att finansera sin verksamhet.

Varje vecka i det här nyhetsbrevet brukar jag lyfta min avsky gentemot Facebook. Den här artikeln visar hur otroligt cyniskt man på FB ser på unga människors psykiska ohälsa. Trots tydliga rapporter (från FB själv) om hur Instagram (som ju ägs av FB) får unga kvinnor att må har man bara kört på för att kunna växa sig större och sälja mer reklam (och användaruppgifter). Här är ett bra poddavsnitt på temat.

Vem vill inte ha en liten Amazon-robot som spionerar på en i hemmets lugna vrår? Okej, det vill väl ingen, men Amazon hävdar att alla inom tio år kommer att ha en hemrobot. En liten Astro.

Britney är fri från sin pappa, men ändå inte helt fri.Jag blev på gott humör av det här reportaget om getter som hjälper till att motverka skogsbränder.

Här kommer en till fin en. Mick Jagger gick på bar efter en spelning i South Carolina och ingen kände igen honom.

Visste ni att det ordnades ett Woodstock år 1999? Det var åren efter Nirvana när något som best beskrevs som Rock-rap var populärt och då musiken var extremt aggressiv. Musiken och tydligen publiken på den här gigantiska festivalen. Så mycket gick fel under Woodstock 99, men organisatörerna vägrar än idag erkänna att de hade något med saken att göra. Här är en dokumentär om festivalhelgen.

Reklam för egen verksamhet

Den 12 oktober börjar årets sista 90 dagar med Friday Lab. Jag tror att det är den femton kursen vi kört och hittills har responsen från deltagarna varit väldigt god. Det händer nämligen något i livet när man planerar in tid för att fundera över var man är i livet och vart man vill. Man gör kursen ensam med övningar och annat material, men ungefär varannan vecka träffas gruppen på Zoom för att diskutera det vi kommit fram till eller bara testa tankar i en grupp. Alla har såklart skrivit på ett sekretessavtal och man delar med sig så mycket eller lite man vill.

Tanken med kursen är att få tid och inspiration att testa små förändringar i vardagen. Vi tror på de små justeringarna som på sikt leder till stora saker. Grejen är att allt inte funkar för alla, därför experimenterar vi oss fram och sysslar med reflektion där vi analyserar vad som funkar och vad som inte gör det. Det är roligare än vad det kanske låter. Plus, kul att få tänka på sig själv och fundera på vad man verkligen gillar. Ibland gör nämligen livet att man tappar bort sig själv.

Här kan du läsa mer och anmäla dig.

Här kommer några tips på tv-serier jag sett och gillat på sistone. 

HBO gjorde en egen version på Ingmar Bergmans klassiker “Scener ur ett äktenskap”. “Scenes from a marriage” heter den såklart på engelska och handlar om ett par där mamman är framgångsrik karriärkvinna och pappan en universitetslektor med huvudansvaret för hemmet och femåringen. Sen blir det kris och avsnitten består i princip mest av mer eller mindre ångestfylld dialog. För oss som är intresserade av relationer är det en pärla.

Hacks handlar om den unga misslyckade manusskribenten som får ett gig (det enda som erbjuds henne) för att skriva komedi för en gammal show biz-legend i Las Vegas. Båda är otroligt skeptiska mot varandra (och LA versus Las Vegas), men sakta, men säkert börjar de förstå varandra. En serie som inte fått så mycket uppmärksamhet, men som är bra som fan.

American Crime Story, fast ur Monica Lewinskys perspektiv. Eller i alla fall mer än vad vi sett. Lewinsky är själv en av producenterna till den här tv-serien. Är man det minsta intresserad av amerikansk politik, feminism och metoo är detta ett måste. Tycker att kostymörerna gjort ett otroligt jobb med 90-talsmodet. Gillar ni detta och ännu inte sett den första säsongen av ACS som handlar om OJ Simpson har ni några otroligt bra timmar av tv framför er.

Sen är det väl att slå in öppna dörrar, men låt oss också nämna The Chair på Netflix. Universitetsdrama med Sandra oh i huvudrollen. Cancel culture, kärlek och lite Gilmore Girls över stämningen. Succession, som snart kommer med en tredje säsong, en hänsynslös, girig mångmiljonärfamilj i bl.a. mediabranschen. Sägs att den baserar sig löst på familjen Murdoch. What we do in the Shadows, en fejkdokumentär om ett gäng vampyrer som bo på Staten island. Mycket kul! LuLaRich, en dokumentär om pyramidspelet bakom ett klädföretag. Catch and Kill, Ronan Farrows podcast om Metoo och Harvey Weinstein som tv-serie. Shrill, kul komedi om en journalist.

Fyll gärna på med era favoriter!

Häromdagen klagade jag inför Maja om att jag inte vet hur mycket det är rimligt att jobba. När jag jobbar mycket justeras det normala och mycket blir standarden. När jag sen tar det lite lugnare känner jag mig lat och oproduktiv. Alltså, när jag granskar mitt eget beteende fattar jag att detta sker, men när jag är mitt inne i det dras jag bara med. Hur som helst så tipsade Maja mig om att ladda ner en app och börja mäta exakt hur många timmar jag lägger på olika saker. Jag har försökt mig på den här appen förut, men då har jag alltid glömt att klicka igång den. Nu kör jag med en Chrome Extension. Återkommer med hur det går.

Hur som helst, jag ville också tipsa er om att Marie “Stilkontot” Hammarberg, som ju ska hålla en kurs på Friday Lab, nästa tisdag drar en avgiftsfri föreläsning om hur man hittar stil. Målet är att vara så trygg och bekväm i sina plagg och ha koll på material och klädvård att man inte behöver shoppa nytt hela tiden.

Marie kommer att prata om:
Hur basgarderoben kan se ut?
Material.
Färg.
Hållbarhet.
Stilknep.
Våga!

Hon kommer också att berätta om kursen Hjälp med stilen som börjar den 25 oktober här på Friday Lab Academy.

Workshopen sker digitalt, är kostnadsfri och öppen för alla. Anmäl dig genom att ange din e-postadress. (Begränsat antal platser). Mötesdetaljerna kommer i din e-post. (Kolla skäpposten ifall du inte fått ett mail)

Här kan du anmäla dig. Begränsat antal platser.

och nu min fråga till er: Har ni någon stilförebild? Någon som ni tycker är så inspirerande i sättet hen klär sig? Jag tycker själv Carolyn Bessette-Kennedy klädde sig så otroligt snyggt och enkelt, men vet inte om jag någonsin kommer ens nära det.

Förra veckan fick jag mitt redigerade bokmanus av min redaktör. Hon skrev snälla saker och efter att jag bloggat ska jag sätta mig ner för att börja korrigera och skriva om och fixa. Vid det här skedet av bokprocessen brukar jag tänka på Mats Strandberg som säger att han tycker att redigeringen är den roligaste processen, det är då man tightar till och arbetar upp råmaterialet. Idag fick jag också en första version på omslaget. Det var så snyggt! Det var så självklart snyggt. Vanligtvis brukar man bolla mellan några versioner, men det här var helt perfekt. Jag ska visa det så fort jag får. En mycket fin aspekt med att få bli utgiven författare är att man får jobba med proffs, duktiga förläggare, redaktörer och formgivare.

Hur som helst, medan ni ändå är här tänkte jag tipsa er om att det ligger ett pinfärskt avsnitt av Skåpet ute. Vi talar om styrkan i PMS (tänk på alla stränga beslut som fattats i den här tillståndet), om att snacka med brytning, tillreda samma middag varje dag, allt snack om pungen, en polariserad värld och lukten från My Vegina. Tipsa gärna en vän!

Och så har bokpodden Mellan raderna återuppstått! (Karin blev med häst i somras och det är delvis därför det har varit svårt att hitta inspelningstider). Nu tipsar och snackar vi i alla fall böcker i ett splitternytt avsnitt.

Jag rider ju en hel del. Både med tränare och utan. Igår hade jag dressyrträning och körde upp till Agoura Hills. Det tar mig ungefär 45 minuter. Det skulle kanske vara några minuter snabbare att ta motorvägarna, men jag brukar köra längs med kusten, igenom Malibu, över Santa Monica Mountains och sen ner i Agoura Hills. Det är som att komma till en helt annan delstat. Här rider folk western-stil på de små vägarna kring stallet, de senaste veckorna har jag sett prärievargar varje gång jag kört upp och förra hösten hängde det två stycken stora Trump & Pence-valskyltar längs med vägen. Det är också alltid minst 10-15 grader varmare på sommaren jämfört med kusten där jag bor.

Men nu ska jag tala om hur fantastiskt det är att rida. Ollie, hästen på bilen, är inte speciellt välskolad. Långt ifrån de fina dressyrhästarna jag får rida i Sverige. Men han är så känslig. Det gäller att sitta precis rätt i sadeln. Det är inte ovanligt att vår tränare ropar: “Du måste ha lite mer tyngd på din vänstra skinka!“. Vid minsta ryck i munnen börjar Ollie kasta med huvudet och när vi ska galoppera räcker det med att tänka “galopp”. Visst är det coolt att kunna ha ett sånt samspel med ett så stort djur?

Jag vill att alla ska få uppleva det meditativa (och samtidigt svettiga) tillståndet på en hästrygg. Målet är att ryttarens rörelser ska vara så så små att de knappt är märkbara, men låt er inte luras av det. Det kräver både muskler och kondition för att hålla hästen i balans och på så sätt rida bra.

När det är så här varmt brukar jag ge hästen en dusch efteråt. Sen kör jag hemåt igen. Har ännu aldrig varit på dåligt humör efter en ridsession.

Glad fredag och tack för att ni läser och prenumererar på det här nyhetsbrevet! Här samlar jag det bästa jag läst under veckan som gått. Det går att läsa nyhetsbrevet gratis, men jag uppskattar det väldigt mycket om ni betalar 5 dollar i månaden för att jag samlar ihop den här läsningen.

På väg hem från stallet igår lyssnade jag på podden Today Explained som handlade om 22-åriga Gabby Petito som försvann och engagera miljoner människor på sociala medier. Vid skrivande stund har polisen hittat Petitos kropp och det verkar (föga överraskande) vara pojkvännen som är huvudmisstänkt (det är nästan alltid pojkvännen). Poddavsnittet handlar om varför försvunna unga, vita, medelklasskvinnor väcker så mycket mer intresse än andra. Missing white woman syndrome. Lyckligtvis finns det journalister som bredda fältet kring vems försvinnanden som uppmärksammas.

Medan jag lyssnade återkom min gamla aversion mot krimpoddar. Content på andras död och förlust. Nu skriker ni, “INTE ALLA KRIMPODDAR!” och det stämmer säkert. Det finns garanterat en hel del värdiga och smarta krimpoddar som inte fokuserar på brutalt mördade kvinnor, men det är något i själva konceptet jag har svårt för. Folk gör underhållning och tjänar pengar på att prata om andra människors död. Tänk att någon i din närhet blir mördad och sen kapitaliserar en massa andra människor på hens död.

Jag fattar att det finns något kittlande i att hemskheterna inte berör en personligen. Krimpoddar är väl spökhistorier för vuxna, men jag är tydligen för präktig för att inte fatta grejen med My favorit murder.

Men nu över till länkarna:

De mest avskydda varumärkena i världen. Spoiler: Uber kommer högt upp på listan. Sony ligger också bra (illa) till. Själv måste jag nog säga Facebook. Här fick jag lite mer bensin på lågorna.

NYT skrev häromdagen att folk som kär ut mat nu kommer att få använda restaurangernas toaletter. En helt absurd text som också säger en hel del om vår jämlika samtid där vissa är mer jämlika än andra. Här är ett riktigt snyggt och välgjort reportage om hur det är att vara en del av den så kallade gigekonomin runt om i världen. Även om de som jobbar i delningsekonomin har det som huvudsyssla tjänar 40 procent av dem mindre än minimilönen.

El Salvador var det första landet i världen att ha bitcoin som officiell valuta. Hur går det med den saken, tänker ni kanske nu. Inte så bra.

Det är 30 år sedan Nirvanas Nevermind kom ut och det är fortfarande ett fantastiskt album. 

Är det här året då vi alla börjar äta svamp?

Kvinnor utsätts för sexism, men ett ännu större problem är åldersdiskriminering. Så deppigt.

För er som kollat på The Chair och som, liksom jag, funderar på cancel culture, är detta rekommenderad läsning.

Det går bra för influencergenren finfluencers.

Jag har kollat på dokumentärserien om LuLaRue som handlar om pyramidförsäljning av tights (okej senare också andra kläder). Tycker den är hisnande och bra, men också för lång. Gillar egentligen inte dokumentärserier, visa mig 120 minuter i ett och jag är nöjd. På tal om dokumentärer kommer jag att bänka mig framför Netflix på tisdagen då Britney Spears-dokumentären visas.

Jag tänker en del på kläder. De här shortsen köpte jag second hand, de är en halv storlek för tighta (eller så är jag bara van vid extremt mjuka och sköna kläder). Får ta dem till skräddaren uppe på gatan eller lita på att läder töjer ut en aning. Hur som helst, kläder är mer än skydd mot väder. Minns att NYT hade ett reportage om hur svarta män i New York klädde sig i kostym eller minst skjorta eftersom det var säkrare för dem att röra sig på gatorna då. Däremot kan folk med ljus hudfärg klä sig nästan hur slarvigt som helst utan att bli ifrågasatta.

En väninna berättade hur hennes då tvååring fick en tillsägelse eftersom hon haft klänning och hjulat på förskolan så man kunde se hennes trosor. Skolan meddelade att det var opassande och bad väninnan klä på sitt barn tights. Snacka om att sexualisera en tvååring. I vissa skolor är det också förbjudet med bara axlar och med crop tops. Föga överraskande gäller de flesta reglerna tjejers klädsel.

Mark Zuckerberg klär sig alltid på samma sätt. Samma sak gällde Steve Jobs medan Elizabeth Holmes (ni vet hon med Theranos) försökte sig på att imitera Jobs genom att klä sig i likadan svart polotröja. Det som Zuckerberg och Jobs har signalerar ju minst sagt framgång.

Jag vet inte riktigt vad min poäng här är annat än att det kanske är ett privilegium att inte behöva bry sig om vad man har på sig.

Jag tänker på hur det är en form av privilegium att strunta i vad man har på sig.