Jag vet att folk skojat och klagat på hur mördande tråkigt det är med Zoommöten och om hur alla längtar efter att träffas i köttet. Jag håller med, jag vill också träffa folk och inte minst spontanträffa människor. Men nu lever vi under en pandemi och måste försöka skydda de som är mest utsatta. Köttet kommer nog sinom tid.

Däremot är inte alla möten över skärm tråkiga, jag kan med handen på hjärtat säga att jag efter precis varje Friday Lab-träff haft mer energi när jag loggat ut än innan. Det går att ha roliga och kreativa möten över zoom. Att träffa folk över skärm kan få en att känna sig mindre isolerad och ensam.

På grund av de nya restriktionerna på många håll i Sverige (och resten av Europa) beslöt sig Maja och jag oss för att öppna upp två extra platser till Friday Lab-kursen som börjar på tisdag. Är du en spontan typ? Anmäl dig här.

Imorse när jag körde till stallet var jag så distraherad med andra tankar att jag började köra mot Malibu istället för Burbank. Min körväg till de två andra stallen jag rider i går mot/genom Malibu, men på fredagar kör jag rakt österut mot Burbank. Lyckligtvis hade jag startat ganska tidigt och kunde köra upp på Sunset och sedan 405:an. Så kan det gå.

Men nu över till länkarna.

De jobbiga fyra gångna åren i USA har också lett till vissa bra saker.

Amy Coney Barrett som en del av högsta domstolen och hur det är lätt att bli cynisk när man känner sig maktlös.

Hyra eller mat?

Häromnatten kunde jag inte sova och gjorde misstaget (= blev ledsen och upprörd) att lyssna på det här avsnittet av This American Life som bland annat handlar om ett par som flyr Nicaragua och söker asyl i USA, men blir hemskickade trots att de riskerar att bli fängslade, torterade och till och med mördade i sitt hemland. Det här reportaget i Mother Jones handlar om hur det praktiskt taget är omöjligt att få asyl i USA nyförtiden. Och föredrar ni det visuella kan ni kolla på senaste Last week tonight med samma tema.

Rekordmånga röstar i 2020s presidentval.

Idag handlade The Daily om seniorområden i Florida där man traditionellt röstar republikanskt och där Trump vann stort 2016. Nu vänder sig fler mot Biden. Svd hade ett motsvarande reportage.

Moderskapet.

Trump satsar allt på de sista dagarna av kampanjandet.

Influensers och totalitära regimer.

Såren har läkt, vi måste släppa opinionsundersökningarna inför valet 2016.

Basic fall loving bitch eller hur det kom sig att det amerikanska kulturen är så besatt av vita kvinnor i höstväder.

Ikväll ska vi kolla på Sarah Cooper, everything is fine. Men jag vill att ni ser White Noise. En dokumentär av The Atlantic om högerextremism i USA.

Vad har hänt här då sen sist? Vi åkte till Echo Park för att trampa runt i trampbåtarna, men det blåste för mycket så vi fick stanna på land. Den här tiden på året blåser Santa Ana Winds in över västkusten. Det är varma och extremt torra vindar som ofta startar skogsbränder. Vi stannade ändå en stund i Echo Park. Det är ett område som förr var ganska farligt med droghandel och mord, men nuförtiden är ordentligt gentrifierat. Trendiga restauranger och hipsters ett vanligt år. Just 2020 består halva Echo Park-parken av tält där hemlösa bor. Det är sannerligen en mörkare sida av LA. Hus för många miljoner dollar och granne med dem tältbyar.

Katten Simon är fortfarande försvunnen. Igår hörde en person på Nextdoor av sig och sa att han sett Simon bara två kvarter från oss. Vi har gått runt och ropar efter honom på baksidan av vårt hus, men har nu flyttat oss till tredje gatan där han senast syntes. Magnus är ute varje kväll och försöker locka fram honom.

Jag lyssnar på extra många podcaster inför valet nästa tisdag. Jag ska rapportera för både Yle och SVT och vill låta som en kunnig person. Förutom de vanliga NPR Politics, 1A, Cross Currents, The Argument, The Daily, Up First, On the Media, Pivot, Code Switch, Consider This och The Ticket lyssnar jag extra mycket på FivethirtyEight Politics som egentligen mest handlar om opinionsundersökningar och analyser kring det. Jag ÄLSKAR det! Tycker att det är så intressant att få lära mig mer om amerikansk politik och historia.

Vad mer. JO! Jag lappade äntligen mina ridbyxor. De har haft hål på båda knäna och jag har tänkt fixa dem hur länge som helst, men tack vare Jennie Depp (alltså Jennie Dahlen) som föreläste om hållbart mode i Friday Lab fick jag äntligen lagningen gjord. Strök på en lapp på varsitt knä. Det tog tre minuter sammanlagt. Jag har tänkt mycket på den föreläsningen. Om att laga sina plagg och om hur Jennie sa att det är okej att köpa nyproducerat om man vet att man använder det länge. Bra kvalitet. Att second hand-konsumtion också konsumtion. Och att låta sina plagg få nya ägare när man tröttnat på dem. Jag fick en insikt om att hållbarhet har långt mycket fler dimensioner än att bara inte köpa nytt (fast det är en bra början).

Okej, jag är medveten om att det är fruktansvärt tråkigt att höra om andra människors krämpor, men det här tänker jag ändå skriva om. Jag är hyfsat befriad från att ha ont och inser hur lyckligt lottad jag är som har en välfungerande kropp. Fattar att det är mer tur än skicklighet. Jag föreställer mig att jag har en ganska hög smärttröskel och så vidare. Men igår slog smärtan till. Vi åt middag med några kompisar då en punkt under mitt högra skulderblad började värka. Jag bytte ställning på bänken jag satt på hur många gånger som helst, men det hjälpte inte. När vi skulle åka hem kom jag knappt in i bilen och hemma var jag tvungen att ta två advil. Det gjorde så ont att jag kved.

Jag hade inte gjort något konstigare än suttit vid köksbordet och skrivit (okej, ej top notch ergonomiskt) och ridit en ganska motsträvig häst. Inget utöver det vanliga. Jag var helt slut i kroppen och huvudet och somnade genast. När jag vaknade var jag öm i kroppen, men hade inte med samma akuta smärta.

På sistone har jag varit ganska stressad på grund av för mycket jobb samtidigt och barn hemma (någon som ylar BAJSKOOOOOOORV i mitt öra minst en gång i timmen) och åkte till stallet för att få annat att tänka på (man har alltid tid att rida och är man stressad måste man ta sig tid brukar jag resonera). Efter lektionen var ryggen hur glad och fin igen som helst. Alltså lite öm, men inte alls ont.

Kan man få akut smärta i ryggen på grund av stress? (eller är jag bara officiellt gammal nu).

I Friday Lab-kursen har vi precis avverkat modulen om hur man ser på sig själv och det ibland är enklare att förändra på sin självbild än på världen runt om en. Mycket kul övning! I samband med att Maja och jag dessutom håller på att skapa en kurs med temat vanor har jag funderat på mina egna goda och dåliga vanor.

I vår familj är det ett stående skämt att jag alltid är hungrig och jag har alltid skrattat med eftersom det är sant, men på sistone har jag också funderat på varför jag är hungrig och kommit fram till att det hänger ihop med att jag är så dålig på att äta lunch. Flera gånger i veckan (precis i detta nu) äter jag chips eftersom jag tycker det är så tråkigt att laga något. Ibland byter jag ut chipsen mot ost eller äter ett ägg om jag haft sinnesnärvaro att koka två på morgonen. Somliga dagar äter jag flingor, men det är så sjukt mycket socker i flingorna här att det mest smakar som dessert (inget fel på dessert, men). Nån gång i månaden får Magnus ett ryck och köper hummus och grönsaker som jag kan dippa. Det äter jag kanske varannan vecka.

Jag är inte ens speciellt dålig på att laga mat och tycker det är mysigt att göra det med en podd i öronen och ett glas vin i handen till middagen, men lunchen är liksom bara ett nödvändigt ont. Jag ska försöka börja se mig som en människa som äter en BRA lunch för att se om det blir en förändring. Vad äter ni?

(Igår åt jag jättegod falafel på Gjusta i Venice. Det borde jag ha köpt en extra portion av och tagit med hem).

Igår steg jag upp klockan sex för att spela in en videointervju klockan sju. Jag hade riggat en studio med fejk bokhylla i bakgrunden, flyttat en krukväxt och arrangerat så att jag talade med folk på datorskärmen, men spelade in mig själv med telefonen (för mycket bättre kvalitet). Det visade sig att a) Norden gått över till vintertid b) jag visste det, men räknat fel och min intervju var klockan 9. Då otroligt irriterande, men gick tillbaka och såg några avsnitt av What we do in the Shadows medan jag väntade på att klockan skulle bli rätt.

Jaja, det gick bra och sedan hade jag resten av söndagen på mig att ta det lugnt. Jag tänkte på en sak, som jag sedan också pratade kort om med Ellen, att livet verkligen blir skönare om man tar bort sociala medier-konton och poddar som får en att bli irriterade. Det kan vara människor som är hur härliga som helst i verkligheten, men som förvandlas till personligheter som bara hetsar en att göra saker (KÖPA) man inte vill. Jag är helt för att ta del av många olika verkligheter, jag kollar på Fox News och lyssnar på podcaster med konservativa programledare (kan bl.a. rekommendera The Argument), men sociala medier vill jag bara bli glad och inspirerad av. Det var dagens lifehack.

Igår firade vi Majlis födelsedag uppe i Topanga. Tamara hade förberett allt och det blev en så otroligt lyckad dag. Jag fattar att det kan låta som ett hån när jag skriver att det äntligen blivit lite svalare här, men för första gången sedan vi flyttade till LA är jag tacksam över svalare väder. Jag har längtat efter att ibland använda tröjor och långbyxor.

Vi bjöd in Majlis fem närmaste vänner med familj och några andra kompisar. Sedan blev det lite ridning, hoppborg, pyssel och tårta. Den mest ambitiösa festen vi någonsin ordnat. Och då ordnade vi inte ens någonting. Tamara stod för allt. Jag är så glad och tacksam över detta.

Majlis var för övrigt lite för ivrig och tappade chokladtårtan i marken när vi anlände. Tårtjävleln överlevde ändå på nån konstig vänster och som ni kan se på bilden var den inte alltför kantstött. Jag gjorde som sagt inte mycket inför festen, men var så jäkla trött efteråt. Alltså dödstrött. Antar att det delvis handlar om rollen av att vara värdinna och se till att alla hade det bra, men kanske också att jag helt enkelt är ovan att umgås med så många personer på samma gång.

När vi kom hem lade jag mig i badet medan Maggan lagade middag som vi sedan åt framför The Bachelorette (tror inte jag gillar den här säsongen). Somnade före klockan 10.

Reklam för egen verksamhet

Okej kära vänner, vid midnatt stänger i anmälningarna till årets sista Friday Lab-kurs. Det är en plats för kvinnor att stanna upp andas och fundera på var de befinner sig i livet och vartåt de vill. Min med grundare Maja och jag ville att uppmuntra kvinnor att drömma stort (det måste inte betyda att jobba med eller tjäna mer), våga mer och testa nya vanor och strategier. Allt med stöd av ett gäng andra kvinnor.

Först gjorde vi en podd, sedan testade vi på att skapa en kurs som i sin tur utmynnade i Friday Lab Community som är ett nätverk med föreläsningar, olika rum där deltagarna tipsar varandra om jobb, kulturupplevelser, löneförhandlingar, egenföretagande, hästar, humor och en massa annat). Men grunden i hela Friday Lab är ändå 90-dagarskursen. Helt online och med Zoomträffar ca varannan vecka och övningar mellan det. En chans att stanna upp och fundera på livet och riktning.

Man måste absolut inte ha en tydlig målsättning när man stiger in i kursen, den brukar dyka upp av sig självt. Det finns några platser kvar till kursen som börjar den 3 november. Anmäl dig här. Och om du är anställd, kolla med din arbetsgivare/facket, de brukar ibland betala för kurser som denna. (I kursen ingår två timmar induviduell coaching till ett värde av 4000 SEK).

Igår firade vi Majlis som fyllde fyra år. Den stora (eller så stora fester man nu kan ha under covid-19) firas imorgon, men igår fick Majlis frukost på sängen, tårta till lunch och sushi på kvällen. Sedan fick hon också ta del av den demokratiska processen genom att kolla på presidentdebatten med oss. (Mest stod hon ändå ute på balkongen och informerade förbipasserande att det var hennes födelsedag).

Men det om det. Nu över till länkarna.

En rolig och lite deppig text om Tinder.

Och här är en till på samma tema, fast på svenska.

En halvvetenskaplig artikel om vilka skräckfilmer som är läskigast (själv vågar jag aldrig kolla på skräck).

Att vara hemlös under en pandemi.

51 miljoner amerikaner har redan förhandsröstat.

Statistik på alla trasiga glassmaskiner i amerikanska McDonalds.

Vad handlar Packing the Supreme Court egentligen om?

Vissa republikaner försöker få Hunter Biden att bli 2020s pizzagate.

545 barn som amerikanska myndigheter separerade från sina föräldrar har ännu inte återförenats.

Att vara kroniskt sjuk och rädslan för att vara lat.

År 2020s “The Secret” är “Manifest”.

Att samla på andra människors dagböcker.

Äntligen kan vi gå vidare från den avancerade hudvårdsrutinen.

Ikväll kollar vi på Boratfilmen vare sig ni vill det eller inte.

Hörni, jag sitter ju i juryn för Begriplighetspriset som delas ut till en person eller organisation som har lyckats få oss att förstå ett krångligt ämne lite bättre. Årets pris är det tolfte i ordningen. Årets nominerade är Caroline Farberger, Agnes Wold, Paul Hansen, Emma Frans och Patrik Lundberg. Här finns en längre lista med motiveringar till varför just dessa personer är nominerade.

Här är en lista på tidigare vinnare:
2019 – Katarina Wennstam, journalist, författare och folkbildare
2018- Jason Diakité, Timbaktu, artist och författare
2017 – Linnéa Claeson, handbollsspelare och influencer
2016 – Morgan Alling, skådelspelare och föreläsare
2015 – Marcus Oscarsson, politisk expert på TV 4
2014 – Petter Alexis Askergren, musiker och författare
2012 – Mattias Klum, fotograf och filmare
2011 – Magdalena Ribbing, författare, föreläsare och journalist
2010 – Glenn Strömberg, expertkommentator och tevepersonlighet
2009 – Kitte Arvidsson, textbearbetare på Centrum för lättläst
2008 – Eva Funck, programledare och skådespelare

Gå gärna in och rösta den ni tycker ska vinna.