I förra Magnus och Peppes podcast talade vi om trovärdighet och hur viktigt det är att erkänna sina misstag när man sagt/gjort fel. Det är skillnaden mellan seriösa medier och folk som bara gissar och hetsar. Konspirationsteoretiker backar bara tyst ur rummet när de blir överbevisade. De är å andra sidan kanske inte beroende av sin trovärdighet på samma sätt som journalister. Journalister korrigerar och strävar efter att göra rätt.

Eftersom de verkar vara många (knappast någon bland just er som läser här, men ni kanske har någon tvivlare i er närhet) som tycker att det är skumt att de stora mediebolagen i USA utlyser en vinnare tänkte jag kort förklara hur det går till. Det är nämligen inte vilket mediahus som helst som går ut med informationen om vem som vunnit. Sedan år 1848 är det AP (Associated Press) som efter att ha synat valresultaten publicerar vinnaren. Alla seriösa medier har såklart egna mediaseskar, men många av dem följer AP. Det är bland annat därför som Fox News så snabbt gick ut med att Biden fick Arizonas elektorer, men väntade med att ge honom Nevadas eftersom de då automatiskt skulle ha varit först med att ge segern åt Biden.

På tal om trovärdighet så gästade Magnus och jag podden Dare to suck förra veckan innan presidentvalet var avgjort. Jag tror att jag sa saker om valet och det amerikanska samhället som ännu håller för granskning idag. Lyssna gärna!

Om gårdagen handlade om politik och världen och det stora, har den här söndagen kretsat kring det lilla. Jag har skrivit en stund på romanen, tagit Majlis ner till lekparken på stranden, sedan började det storma så mycket att vi gick hem och tvättade kläder och kollade på Toy Story 4. Vidar är hos sin kompis Ali och Magnus är fortfarande i Georgia (call it!). Han ringde imorse och berättade en massa skvaller om olika kända skådespelare, sedan måste han rusa för att få vara med i filmen. Den här gången fick han till och med en replik.

Jag sov en stund på soffan framför filmen och försökte mota bort känslan av att jag borde jobba mer. Förbereda en intervju, skriva mer eller maila folk. Varför är det så svårt att bara ta det helt lugnt? Prestationssamhället är väl svaret på den frågan. Jaja, sent ikväll kommer Maggan hem och det ska bli kul att hänga med honom igen.

Jag satt i en Lyft på väg hem efter att ha lämnat in bilen på service när min telefon började plinga till. Det var vänner i Stockholm, NYC och LA som hurrade för att Biden vunnit presidentvalet. Det regnade i LA för första gången sedan mars (det är antagligen det mina barn bäst kommer att komma ihåg från den här dagen), men i samma stund som meddelandena trillade in tittade solen fram. Sedan dess har folk åkt runt i bilar och tutat och tjoat, grannarna har spelar Queens “We are the champions” på repeat, alla har varit så glada (förutom en dam i en MAGA-keps som satt i sin bil och såg mest besviken ut). Nu börjar det mörkna, Biden och Harris ska strax tala och någon smäller fyrverkerier utanför. (ingen av de män jag slagit vad om att Biden kommer att finna har förresten hört av sig).

Jag har gråtit så mycket idag. Jag grät när Cissan ringde för att gratulera, när jag tittade på CNN, när jag kollade Tiktok där Georgia blir rött, Harris dansar, Biden pratar om allt han förlorat och att han vill ena landet. Barnen har undrat varför jag är så ledsen och jag har berättat om konceptet lyckotårar.

En svensk Trump-suporter kommenterade på mitt insta och kritiserade mig för att jobba för SVT och ändå ta ställning mot Trump. Journalister ska inte göra så, menade hon. Det stämmer att journalister inte ska vara partipolitiska. Jag förklarade ändå så gott jag kunde att journalister i sitt jobb givetvis ska var obundna, men att alla människor kommer med värderingar och erfarenheter. Inte ens journalister är neutrum. Jag tror på transparens snarare än illusionen att journalister inte är människor. Däremot gör journalister såklart sitt jobb på största allvar och rapportera/analysera så rättvist och obundet som möjligt. Journalister ska inte ha en egen agenda.

Jag har ansträngt mig för att inte kritisera Trumps politik. Han vann valet 2016 och har rätt till sin policy. Däremot kritiserar jag hans förakt mot demokrati, han spridande av missinformation, hans rasism (shithole countries, Muslim Ban, våldtäktsmän från Mexiko) hans funkofobi, kvinnohat, barn i burar, hans nepotism, den öppna beundran för auktoritära ledare och diktatorer och hans krig mot journalistiken. Utan journalistisk kan inte en demokrati existera. Det är förbluffande att en vuxen människa inte kan se skillnad på granskande journalistisk och personlig kritik.

Jag är genuint stolt och glad över att jag fick en vän som aldrig förr röstat att rösta (även om han röstade på Trump). Jag vill att alla ska rösta och hoppas att fler fattar hur viktig just deras röst är när de sett hur tight det är i många delstater. Men att se och behandla Donald Trump som en vanlig presidentkandidat är som att bjuda in en läkare och en vaccinmotståndare till en studio och ge dem lika mycket taltid. Att låtsas som om båda sidorna har lika mycket legitimitet. Det skulle vara direkt farligt.

Fy fasiken så fint det vore om de röstat på republikanerna i det här valet skulle uppträda värdigt, lägga sina Trump 2020-flaggor åt sidan och gratulera Biden och Harris. Agera som goda förlorare och hoppas att deras kandidat vinner nästa gång. Tänk om alla de som röstade på Biden kontaktade en Trumpsupporter och sa att hen vet hur det känns att förlora och hitta nåt slags gemensamt intresse. Fatta vilken seger för USA och demokratin det skulle vara.

Magnus åkte spontant iväg till Georgia med sin kompis Corey som ska spela in en film där. Jag är grön av avund över att han a) får vara i Georgia denna historiska dag så Biden vinner delstaten b) får åka privatplan (jag har aldrig gjort det). Samma Magnus är nominerad som bästa producent för podden “Mellan himmel och jord”. Ni kan väl vara gulliga och gå in och rösta på honom? Han har längtat efter en sån här nominering i flera år.

Själv är jag hemma med barnen, var tvungen att avboka en tjejmiddag och en ridlektion. Säger inte att jag är bitter, men…

Nej, jag är faktiskt okej! Över till veckans länkar.

En bra text om hur polariserat USA är och hur MAGA är viktigare än demokrati för många.

En förklaring too varför Nevada delar på sina elektorer.

Folk älskar verkligen att utforska skepp som sjunkit.

En analys på hur den sittande presidenten ruckar på den demokratiska processen.

Rymden är stor och det gör mig på gott humör! (tack Bra Spam-nyhetsbrevet!)

Var konspirationsteorin den största vinnaren i valet?

The Real Housewives of QAnon.

Jag avskyr Facebook mer för varje dag som går.

För er som gillar att läsa lång och vill läsa något bra om att dela med sig av sina känslor (och att det inte alltid är det bästa man kan göra).

Tonåring på 90-talet? Varsågod för nostalgi.

Om hur konservativa provoceras av AOCs snygghet.

Existerar den etiska konsumenten?

Under det här valet har Twitter visat sig vara mer intresserat av demokrati än Facebook.

Det femtonde barnet blev äntligen en dotter.

Som sagt är Magnus i Georgia (han skickade mig precis en bild där han står och småpratar med Bruce Willis!), det gör att jag i lugn och ro kan kolla vidare på den färska svenska serien “Kärlek och anarki” på Netflix.

Okej, ska vi ta en paus från valet en stund? Valkartorna påminner mest om ett Zoom-möte med dålig uppkoppling. Ingenting händer på bilden, medan folk pratar på i bakgrunden. För mig började den här dagen med att jag skar av en stor bit av min tumme. Det blödde väldigt mycket (sju timmar senare är jag inne på mitt elfte och tolfte plåster, det blöder fortfarande). Nu gör det inte ont längre, men det är jobbigt att skriva och manövrera telefon med plåster på tummen. Nu när jag läser föregående mening inser jag att det verkligen inte är synd om mig.

Klockan åtta gästade Magnus och jag podcasten Dare to suck (avsnittet kommer ut i början av nästa vecka). Det var jätteroligt, men tyckte lite synd om Will som har podden, han fick knappt en syl i vädret under de 35 minuterna vi spelade in. Sedan drog jag Friday Labs skrivgrupp. Vi talade om hur man ska göra när man kör fast och varför vi skriver. Mycket inspirerande var det. Sedan mynnade diskussionen ut i hur man som journalist ska hantera Trump.

Och nu börjar det egentliga inlägget: Sen åkte vi ner till stranden för att fira Majlis polare Everly som fyllde fyra. Det råkade vara en perfekt dag, med otroligt ljus och delfiner som simmade förbi oss i havet. Vila era presidentvaltrötta ögon på detta.

Vi var väl fyra kompisar med mammor och så vår lilla familj. Alla fick sin egen covid-säkra korg med smått och gott att äta. Barnen öppnade presenterna och lekte med leksakerna och jagade varandra i sanden. Vi talade extremt lite politik (vilket jag vanligtvis tycker är det bästa som finns, men just nu kände jag mig ganska trött på det). Jag ber om ursäkt på förhand för mängden bilder, men nu blev det så här.

Vilket val! Igår kväll såg det minst sagt mörkt ut, trots att alla visste att demokraterna förhandsröstade mest och de rösterna vanligtvis kommer in sist. Men det var ändå valvaka, jag pratade lite i Svt Morgonstudion och en del i Svenska Yles morgonprogram. Vid midnatt slocknade jag av utmattning och när jag vaknade följande morgon såg jag en gnutta hopp som bara växte under dagens gång.

Jag är ju journalist och får inte ens rösta i amerikanska val, därför skriver jag inte så mycket om partipolitik på den här bloggen. Men det som oroat mig under de senaste fyra åren är hur demokratin i USA tappat fotfäste. Hatbrott, osanna nyheter som spridits över sociala medier, korruption, ansvarslöshet, nepotism och andra saker som inte hör hemma i en välfungerande demokrati. Det är nog mest därför jag känt mig så orolig och stressad. Vad skulle fyra år till av detta innebära? Hur långt kan man förskjuta en demokrati tills den förvandlas till något annat?

Nu ska jag sätta mig framför tv:n/datorn/Tiktok och bita på naglarna medan jag ser om Biden lyckas flippa Georgia (han måste inte det om han får både Arizona och Nevada, men det vore körsbäret on top). Det vet ni säkert när ni läser detta.

Hur mycket har ni följt med det amerikanska presidentvalet?

Det ligger förresten ett avsnitt av Mellan raderna ute och väntar på att ni ska lyssna på det. Vi talar om “Samtycke” av Vanessa Springora och Klas Östergrens “Renegater“. Bra avsnitt tycker jag! Nu är sista chansen att ta del av erbjudandet med en månad gratis läsning på Readly (klicka på länken). Ett väldigt kul samarbete, tycker jag. Vi gör inte samarbeten så ofta, men detta passade perfekt. Väldigt lägligt också nu när man sitter hemma så mycket på grund av covid. Karin tipsade mig om Hästfocus som jag nu plöjer mig igenom. Jag har också introducerat Bamse och Kalle Anka för barnen (tyvärr verkar ingen speciellt intresserad av min stora barndomskärlek Min Häst). Jaja.

För övrigt har vi dragit igång Friday Lab-kurs nummer 10. Det känns fantastiskt att över hundra kvinnor har gått kursen. Och vet ni, varenda en har varit så trevlig och varm och inspirerande. Många finns kvar i mitt liv som vänner.

Jag fick också en trevlig nyhet angående ett manus imorse så hela dagen är full av bra energi. Hoppas att den håller i sig när resultaten från presidentvalet börjar trilla in. Floridas vallokaler stänger om bara ett par timmar.

Valet är så nära nu! Känns som världens längsta valrörelse under det konstigaste året. Men nu händer det. Jag ska göra en längre rapport på Yle klockan sju i Finland och en lite kortare rapport för Svt Morgonstudion på morgonnatten svensk tid. Jag är så pirrig och peppad! I veckans podd pratar Magnus och jag om hur valet och opinionsundersökningarna i år skiljer sig från 2016 (vi talar också om hur kvinnokroppen alltid är ett objekt och om cancel culture). Lyssna! Tänker att det kan vara lite kul så här inför valnatten.

Har ni lärt er någon ny skill under covid-året? Eller bara året? Jag har börjat lappa grejer. Ridbyxorna tidigare i veckan och igår kväll sydde jag ihop ett hål på mina cashmere-mjukisbyxor. Kanske ingen skill, men ändå en fin liten justering i livet. Jag har också tagit ett kliv uppåt ridningen. Ni vet hur det är, man stampar på stället, funderar på om man blir sämre, men sen händer nåt och man når plötsligt en ny nivå. Jag tror att jag blivit lite bättre på att klippa video, snabbare i alla fall, och jag har absolut lärt mig en massa om det amerikanska valsystemet. (Ny podd ute där Magnus och jag talar om skillnader mellan presidentvalet 2016 och 2020 och hur vi tror att det kommer att gå, vilka delstater att hålla ett öga på och en massa annat).

Jag tror att människan mår bra av att lära sig nya saker. Människans psyke alltså. Eftersom livet och allt omkring en utvecklas måste man försöka följa framåtrörelsen och upprätthålla ett intresse för att lära sig mer.

Men nu vill jag höra vad ni lärt er, både stort och smått. 

Igår kväll när vi kom hem från stallet hörde vi ett högt jamande. Magnus rusade ut på balkongen och såg Simon som satt utanför och ville bli insläppt. Exakt två veckor sedan han försvann. Sedan dess har han ätit, sovit, druckit vatten och spunnit som en liten maskin. Så nöjd över att vara hemma igen. Katniss är däremot inte alls glad. Hon bara fräser åt honom och håller sig borta.

Tack för att ni peppat mig med hopp och goda råd! Så glad över att katten är tillbaka.