Nu ska jag berätta om våra grannar. Jag kan inte påstå att vi bor i motsvarigheten till 90-talets Melrose Place, men om någon ville göra en lite mörkare tv-serie med några av personligheterna här skulle det inte bli jättekomplicerat.

Rakt ovanför oss bor K som lever på sin pappas trust fund. Hon är knappt 50, snygg och klär sig om om det var 2003 (på ett bra sätt!). En gång körde hon bil full, blev jagad av polisen, försökte fly och gasade igenom porten till huset garaget. Polisen var henne hack i häl. När hon kraschade in i garaget fångade de henne. Hon har en liten hund som hon knuffar runt i en barnvagn. Bara en gång under de åtta år som vi bott här har jag sett henne i poolen. Hon flöt omkring i en badring, drack något från en röd plastmugg och spelade Guns n’ roses Sweet child of mine jättehögt på på repeat.

M är en annan granne. Han är drygt 30 har alltid kärleksproblem och vill att Magnus ska hjälpa honom lösa dem. J jobbar som försäljare och igår när Magnus åt middag med honom (för att diskutera Js krossade hjärta) drog grannen upp en bild för att visa en före detta flickväns plastikopererade underliv. Magnus var chockad när han kom hem. Jag blev flyförbannad när jag hörde det och ska säga J sanningens ord om revenge porn nästa gång jag ser honom. När J flyttade in i byggnaden för två år sedan limmade M en lapp på hans dörr där hon meddelande honom om att hon gärna blir hans “vän”. Det blev ändå aldrig nåt mellan dem.

Två våningar ovanför oss bor en lärare som röker en spliff varje morgon innan han drar till skolan/drar igång Zoom. Osäker på vad han heter.

J och N är grannar och bästa vänner. De är drygt 40, G är arbetslös jurist och M är nåt slags tekniker och bodybulidare. Varje morgon promenerar de tillsammans upp till Starbucks för att köpa varsin latte. De har inte betalat hyras sen i våras då Kalifornien förbjöd hyresvärdar att vräka folk om hyran inte kom in. G och M tycker själva detta är ett genidrag. Gratis boende! De två vännerna är besatta av bitcoins och säkra på att de kommer att bli miljonärer vilken minut som helt. De vill att J investerar 35 000 dollar i botcoinverksamheten och att Magnus göra en bitcoin-podd åt dem. Båda har tackat nej.

P är 35, kommer från Palm Springs, är allergisk för solen, älskar hundar och Lady Gaga. Hon har bott längst i huset och vet allt om alla. Vi kallar henne Reuters. Hon lever på bidrag från staten eftersom hon är urprungsamerikan och tar 20 dollar i timmen för att barnvakta barn och 15 om dagen för att kattvakta.

Det här är bara ett ytskrap, men visst skulle jag kunna gräva där jag bor för en bra Melrose Place 2020?

Nyss hemkommen från en ridlektion i Agoura Hill, när jag kör dit tar jag PCH, sedan över bergen i Malibu och landar i ett ganska ruralt landskap med en Trump-skylt. Vi har ju bott i LA ganska länge nu, men det känns fortfarande lite overkligt att åka längs med Stillahavskusten och genom Malibu. Som ni vet vill jag inte att ni ska drunkna i hästbilder här på bloggen. Har jag till och med öppnat ett eget hästrum i Friday Lab Community där man får lägga upp hur många nördiga hästbilder som helst och diskutera allt som har med hästar att göra. Är extremt nöjd över denna ganska egoistiska handling.

Är det bara jag eller rider folk mer än vanligt nuförtiden? Jag fattar att jag kan drabbas av en bias där jag bara ser det jag vill se (så där som man tycker att alla andra också är gravida när man själv är det), men det kanske också beror på att folk i min ålder har kommit ur de värsta småbarnsåren och har tid och råd (om de har råd, hästar är en så otroligt dyr sport. Är tacksam för att ha vänner som lånar ut sina hästar till mig). Folk som själva ridit som yngre och ny börjar rida med sina barn. Vad tror ni, är trendar hästar?

Jag har ju fått hela min familj att rida och tycker att allt fler kompisar i Norden också ska upp på hästryggen. Hur det än är så gör det mig väldigt lycklig att få tillbringa tid med hästar. Så fina djur och så fint att få bli bättre på någonting. Alltså, jag märker hur min egen ridning utvecklas hela tiden. Och det är ju jättebra träning. MEN fattar såklart att det absolut inte är för alla. Både av ekonomiska och intresseorsaker.

För er som är nördiga som jag kan jag tipsa om den här online-hästmässan. Tränare från alla sorters ridning ger ca tjugo minuter långa föreläsningar för både erfarna ryttare och nybörjare. Onlinehorsefair.com

Katten Simon är fortfarande försvunnen. Fyra nätter har han varit borta nu och jag börjar bli orolig för att en prärievarg ska ha gjort middag av honom. Katniss har i egenskap av vicepresidentkatt tagit mer plats och gosar nu mer än någonsin med oss.

Magnus och jag har spelat in ett nytt avsnitt av Magnus och Peppes podcast där vi bland annat pratar om hur jag får mindre betalt för att skriva exakt samma krönika som två frilansarmän. Än viktigare: Jag reder ut hur elektorsystemet fungerar i USA. Tänker mig att det kanske kan vara krångligt för folk som är vana vid direkt demokrati. Vi talar också om hur gammalt Instagram känns i jämförelse med Tiktok och om Trump och Biden. Riktigt bra avsnitt om jag får säga det själv.

I samarbete med egen verksamhet Friday Lab

Idag öppnade vi för anmälningar till årets sista Friday Lab-kurs. Det är som vanligt 90 dagar med onlineträffar och övningar och bra personer. I grunden handlar Friday Lab-kursen om att ta tid för att se över sitt liv och justera det så de roliga delarna blir större. Så att vardagen känns mer som en fredag än en tisdag. Du behöver absolut inte ha ett tydligt mål, det brukar komma genom reflektion och övningar. Jag tror att det viktigaste är att stanna upp och verkligen fundera på sitt eget liv. När vardagen rullar på är det svårt att göra det själv, men i den här gruppen får du en struktur som hjälper dig. Plus uppmuntran av de andra deltagarna. PLUS två timmar personlig coaching med Maja (som givetvis är certifierad coach). Det hela kostar 5900 SEK. (Bara den inkluderade coachingen är värd 4000 SEK).

Hittills har deltagarna varit kvinnor i åldern 25-60, allt från egenföretagare, författare, statligt anställda, diplomater, fotografer och mammalediga. Det finns plats för alla, du behöver med andra ord varken vara en karriärmänniska eller hippie. Det hjälper om du är intresserad av personlig utveckling.

Kolla förresten om din arbetsgivare eller facket kan betala kursen, det är inte ovanligt att deltagare i tidigare kurser har fixat finansieringen så. Så där ja, nu är det bara att anmäla dig. Det gör du här.

Sista anmälningsdagen är på fredagen (men platserna brukar ta fort de första dagarna). Kursen börjar den 3 november.

Hallå, hallå! Här är det nuförtiden mörkt ute när jag vaknar. Solen dyker upp kring sju och håller sig kvar i knappt tolv timmar. Igår åt vi middag hos vänner i Sherman Oaks. Vi satt ute i deras trädgård och det var så kyligt att man måste ha tröja (eller alla andra förutom Magnus som aldrig fryser).

Den här helgen har jag fått bekräftat att den stora Halloween-gatan (ni som hängt här länge har såklart sett bilderna från hur folk redan i början av en vanlig oktobermånad börjar dekorera sina hus för Halloween) inte kommer att dyka upp i år. Katten Simon har varit borta i tre dagar, jag försöker låtsas att jag inte är orolig, men går omkring och lyssnar efter honom. Katniss som vanligtvis håller sig för sig själv (varje gång man öppnar en skåpdörr ligger hon på en hylla och stirrar irriterat på en) har börjar göra närmanden och vill att vi ska gosa med henne. Hon saknar säkert också Simon. Eller så tycker hon bara att det är skönt att han inte trakasserar henne.

Jag har såklart ridit en massa hästar. Har varit smutsig och svettig och lycklig. Fått testa en riktigt bra dressyrsadel och insett hur stor skillnad en sån gör. Har också galopperat barbacka uppför backar. En vanlig och fin helg med andra ord. Nu ska jag spela in ett avsnitt av podden som heter Peppe Möter där jag talar med författare om deras verk, hur de skriver och varför. Lyssna och ge gärna en stjärna åt podden. En gullig dam hörde av sig på min Amerikablogg och sa att hon av misstag gett podden en stjärna istället för fem och ville be om ursäkt, försäkra mig om att hon gillar podden, inte hatar den. Vore supersnällt om ni hade tid att gå in och styra upp medeltalet på stjärnor. TACK!

I samarbete med Readly.se och StoryTourist

Ett nytt avsnitt av Mellan raderna ligger ute! Vi talar om “Det omätbaras renässans” av Jonna Bornemark, on Tone Schunnessons “Dagarna, dagarna, Dagarna” och om hur kvinnliga författare intervjuas. Om en man och pappa som plötsligt dör i Puk Qvortrups mycket fina “In i en stjärna” . Det blir också snack om influencers och ifall det är försvarbart att jag lägger ut min normsmala kropp på Instagram. Och ska inte vi lämna Instagram allihopa och gå över till det roligare Tiktok?

Jag är så glad över att kunna säga att vi samarbetar med StoryTourist, en app som som erbjuder stadsvandringar i Stockholm (och senare också i andra europeiska städer). Ladda ner appen StoryTourist och använd koden: MELLANRADERNAGLAS på webbsidan så får ni göra Doktor Glas-vandringen gratis. Karin berättar om vad hon tycker om stadsvandringen och tipsar om att sjasa ut sina kulturtörstande släktingar och föräldrar på litterär promenad. Jag vill gärna höra era erfarenheter sen. Här finns mer information om hur ni ska gå tillväga.

Vi samarbetar också med Readly.se (du får en månad gratis läsning på readly.se/mellanraderna) och pratar om en intervju med Tone Schunnesson i Elle och en om hur vi inte kan mäta allt i vårt samhälle i Filter. Texten i Filter är en intervju med filosofen Jonna Bornemark som förklarar hur vi lutat oss alldeles för mycket på New Public Management. Allt går inte att mätas, livet är inte statistik. Så intressant också om hur vi kan protestera mot detta. I podden talar Karin och jag om hur det välmående t.ex. musik, konst och litteratur ge inte kan mätas. Tycker verkligen ni ska nappa på det här erbjudandet, det tar nämligen slut snart. Det är också så skönt att styra fingret mot Readly istället för Instagram eller Tiktok.

Tusen tack för era kommentarer på inlägget om olika arvoden för samma arbete. Att bara säga: “Jaha, då får du väl förhandla bättre nästa gång” fungerar bara i ett vakuum där vare sig personen som delar ut lön/arvoden och den som tar sig an uppdraget är opåverkade av den kultur vi lever i. Om kvinnor (och POC och folk med funtionsvariation, HBTQIA-personer osv osv) ständigt får höra att de är lite sämre är det såklart svårare för dem att motivera sin egen förträfflighet jämfört med män som blir inkvoterade bara för att de är män.

Jaja, nu drar vi vidare till länkarna.

Vänstertidningen Ny Tid (inte att förväxla med Nya Tider) skriver om Amazon och hur det ska gå för de nordiska bokhandlarna.

Flights to nowhere och middag på ett stillastående flygplan gör mig oroad för mänsklighetens förstånd.

Och på tal om flygplan, hur känns det att betala 7000 dollar för en upgrade?

Jag unnar er denna: internets mest osmickrande hundbilder.

Också New York Times kan slarva ibland. En bra text om hur bra media kan misslyckas och vad som händer sen

Rudy Giulianis dotter uppmanar folk att rösta på Biden och Harris.

En intervju med James Murdoch.

Covid-regler gäller bara för oss vanlisar.

Svarta karantänmustascher.

Jeffrey Epsteins lilla svarta bok.

Om varför sociala medier får oss att känna oss gamla.

Ett fackförbund för influencers.

Vi mår inte så bra.

Den här helgen ska jag kolla på The Amazing Race eftersom en av mina före detta studiekamrater (Maddison McKibbin) från USC är med där.

Jag ska också kolla på Glorias Steinem-filmen The Glorias.

Gällande det förra inlägget, slog det mig att det är så mycket lättare att sätta hårt mot hårt när man inte är beroende av uppdrags- eller arbetsgivaren. Hade jag stött på det här problemet för några år sedan när vi höll på att etablera oss i LA skulle jag antagligen ha hållit käft eftersom jag behövde alla summor jag bara kunde få in, hur små de än var. Nu när det går mycket bättre ekonomiskt har jag råd att bråka om arvoden och orättvisor. Det är ett privilegium och för att jag har det måste jag verkligen ta fighten.

Det är ju sorgligt att det är så, men ekonomisk trygghet ger också en form av makt. Den som är beroende av någon annan rent ekonomiskt (ännu mer om det är barn involverade) befinner sig i ett större eller mindre beroendeförhållande till den med pengar. Vare sig det är en chef, uppdragsgivare eller partner. En bra ekonomi är en feministisk fråga.

(förlåt förresten för att jag ännu inte svarat på alla era kommentarer. Jag har haft så jäkla mycket adrenalin i kroppen de senaste dagarna och det är ganska tröttsamt i längden. Glad att alla mina manus ligger hos förläggare för jag kan verkligen inte fokusera på en längre text nu. ska lugna ner mig och sedan svara)

Häromdagen fick jag veta att två män som har exakt samma uppdrag som jag får 30 procent mer i arvode. Först blev jag bara paff. Sedan arg. Med iskall vrede kontaktade jag vår gemensamma uppdragsgivare och frågade om man automatiskt får ett högre arvode om man är man. Jag fick ett nekande svar på den frågan och förklaringen att arvoden baseras på “marknadsskäl“. Jag jobbar nu på att ta reda på vad marknadsskäl i praktiken innebär. Jag vill inte att någon skugga ska falla över mina välbetalda manliga kolleger, men tycker ärligt talat att jag är värd lika mycket som de.

Det värsta när sånt här händer är det där lilla tvivlet vaknar upp och viskar att jag kanske ÄR 30 procent sämre än snubbarna. Jag tänker att det är ett kollektivt tvivel som gör att kvinnor blir lite försiktigare när de förhandlar eller nöjer sig med ett lite sämre arvode/lön.

Jag fick också en påminnelse om magnituden av kvinnohat när jag skrev om det här på Twitter. Ett hundratal män (blockade så tangenterna rykte) kände sig tvingade att förklara att kvinnors sämre löner bara handlar om att kvinnor är sämre än män (ibland på att förhandla, andra gånger generellt). Tänk att så många män är redo att ta till vilken som helst förklaring, utom sina egna privilegier och patriarkatet, att förklara varför kvinnor inte tjänar lika mycket som de. Jag önskar att jag kunde skriva att förklaringarna var kreativa med samtliga skrev, oberoende av varandra, om hur män får bättre lön på basen av sin kompetens. Och då kvinnor får bättre lön är det för att de är inkvoterade.

Det här är ju verkligen ingenting nytt, men vet ni, det som jag blir genuint nedslagen av är att mina manliga vänner aldrig ställer sig vid min sida när jag fightar patriarkatet. De är hur härliga och roliga som helst när vi umgås, men just i de här fallen backar de ut och lägger benen på ryggen. #SAD

Jag funderar nu på hur jag ska hantera den här situationen. Eller jag är mitt inne i den.  Jag snackar fortfarande med uppdragsgivaren, men kommer också snart att berätta för er vilken det är. Mina arvoden är ingen rikshemlighet och jag har heller ingen lust att hålla dem om ryggen. Jag fick för övrigt en flashback till när jag fick sommarprata cirka 2009 och livrädd pratade om hur sexistisk organisationen jag jobbade på var. Jag var säker på att jag skulle få sparken då, min chef ringde visserligen och skällde ut mig, men sen hände inte så mycket mer. Det är alltid värt att berätta om orättvisor.

Jag kom precis från ett Friday Lab-möte där Jennie Dahlén föreläste om hållbart mode och jag är nu så inspirerad! Jag köper ju nästan alla mina kläder på secondhand, men ville bli motiverad att också lappa kläder som jag gillar, men som är trasiga. Jag har t.ex. ett par otroligt sköna ridbyxor med ett stort hål ovanför vänster knä. När jag beklagade mig och sa att jag är dålig på att sy och dessutom lat sa Jennie att jag bara kan använda mig av stryk på-lappar. Revolutionerande för mig! Beställde genast lappar och ska visa er slutresultatet så fort jag fått dem.

Följ Jennie på Instagram (hon heter jenniedepp) där hon i oktober varje dag lagar ett plagg #dagenslagning På Instagram berättar hon också om workshops hon ordnar på temat och annat kul.

Jennie sa också att hon köper nya plagg ibland (det är liksom inte förbjudet), men att det alltid är plagg hon vet att hon kommer att använda länge. Antalet användningar är oerhört viktigt. Hon kollar också kvalitet och var de är producerade. Ett annat tips var att gå igenom sin garderob. Hänger det kläder där som man aldrig använder, är det lika bra att sälja dem, donera dem till välgörande ändamål eller byta bort dem på en klädbytarkväll.

Det svåraste tycker jag är att hitta sin stil. Eller det har tagit mig länge att göra det. När man vet sin stil blir det självklart vad man ska leta efter istället för att bara köpa nytt efter det som modemagasin och influencers säger/säljer. Jag tänker ofta på att min vän Cissan brukar säga att hon i secondhand-butiker alltid letar efter motsatsen till basplagg. Alltså de roligaste och galnaste plaggen som kan lyfta vilken outfit som helst.

Jennie avslutade med att säga att varje plagg är handgjort. Det finns alltid en människa som knåpat ihop det vi har på oss. När jag tänker på att det är en person som sytt mina kläder för hand känner jag en helt annan respekt gentemot dem.

Utanför pandemin brukar jag köpa mina kläder på Wasteland, som är en ganska kurerad secondhand-butik. Online är det mest Poshmark som gäller. Kan inte ni komma med era bästa secondhand-affärer (Arkivet, Blocket, Tardera, Redrobe etc). Och också små producenter som säljer kläder som är sydda av människor som får skäligt betalt och i material som håller länge.

På alla bilder har jag på mig älskade secondhand-fynd. 

Hela oktobermånad är temat för Friday Lab hållbarhet och vi började med att byta tankar och erfarenheter kring hur man ska leva hållbart. Att låta kroppen och hjärnan vila, läsa böcker, yoga i tio minuter (istället för att ställa in sig på en timme, inse att man aldrig kommer att hinna och strunta i det) och såklart att sova ordentligt. På ett rent samhälleligt plan sa en deltagare något så otroligt bra. Jag jag babblade om att äta vegetariskt, köra elbil och inte köpa nyproducerat sa hon att hennes största klimathandling är att påverka sin kille att leva mer hållbart. Ni vet hur det sägs att det mest klimatvidriga man kan göra är att skaffa barn? Att påverka en människa så hen lever hållbart måste ändå vara motsatsen (typ) till det?