I dag berördes jag mest av Maria på Dobra Futro som skrev om hur det var att gå på den mansfria festivalen Statement. Inte alla män och jag har faktiskt många manliga vänner och så vidare i all oändlighet, men FY FAN SÅ HÄRLIGT DET LÅTER! Rena bajamajor, ingen som tafsade, värderade ens utseende och inget obehagligt bröl. Jag säger inte att hela livet ska vara mansfritt, men ju mer jag tänkt på saken, desto mer uppskattar jag att det finns könseparatistiska utrymmen tillgängliga. Just nu drömmer jag om känslan att gå hem genom natten i en stad jag visste var helt mansfri. Jag tror att kvinnor omedvetet ständigt anpassar sig efter männen i sin närhet, undviker att bli tafsade på så långt det går, skrattar på rätt ställen så ingen bli aggressiv, väljer strategi på vägen hem (Uber, sällskap, nyckel i handen, telefon mot örat, rätt sida om vägen etc etc). "Och ja, det var ju otroligt. Jag har aldrig tidigare varit med om så mycket jubel och applåder före, under och efter en spelning som under de framträdanden jag såg på Statement. Aldrig varit med om sådant ös i ett publikhav utan att samtidigt bli mörbultad eller tafsad på. Alla_visade_hänsyn. Det var inga knuffar, inga brötiga bröl, inget tjafs i köerna." Det finns såklart inget mer provocerande för cis män än kvinnor som har kul utan dem, så sju olika snubbar anmälde festivalen till jämställdhetsombudsmannen. Jaja, det kunde man ju räkna ut. Ingen ska ta ifrån mannen hans privilegier, är CIS-mannens svar på Nobody puts baby in the corner.

I går hade jag en så infernaliskt dålig dag och beslöt mig för att vara snäll mot mig själv. Jag tog en tupplur och gav mig sedan ut på en springtur. På stranden fick jag för mig att börja plocka upp skräp och vet ni, det kändes så bra. Det är ju världens minsta grej att under en halvtimme plocka upp plastleksaker och -flaskor som folk lämnat i sanden, men det kändes ändå meningsfullt. Att göra saker som är bra för ens omgivning måste vara en av hemligheterna till att själv må bra. Lägg till att flytta fokus från en själv till något annat. För några dagar sedan frågade jag er om hur nu hanterar världsångest. Tack för alla tips och berättelser, det kändes bra. Också att veta att jag inte är ensam: "Vi bor precis utanför stan vid en sjö. Jag brukar sätta mig på bryggan och bara andas och lyssna till djurlivet när det blir för mycket. När det blir ALLDELES för mycket, typ mådde illa för att jag använde hushållspapper istället för disktrasa pga lathet, så slår det över och jag ägnar mig åt totalt ovettiga saker som att måla om naglarna, sminka mig osv. Fönstershoppar på nätet i timmar ibland. Känns som man försöker motverka det tunga med det extremt glättiga." "Jag fokuserar på min lilla verklighet. Det närmsta, livet som händer här och nu. Stänger av från nyheter en stund…" "Ordnar släktträff var vi mest dricker kaffe och äter kex med färskost. Ångestgråter lite medan partnern lyssnar och går sedan över till trygga framtidsdrömmar och läser innan sovdags så att tankarna hinner skingras!" "Jag har alltid känt mig tvungen/manad att lyssna på NPR när jag kör bil (för att ta vara på tiden), men efter nyår slutade jag. Istället bara musik, och bara musik som gör mig glad. Oerhörd skillnad. Står knappt ut med nyheter, för allt jag hör är ”here is a thing that’s totally fucked up, and here is another one that’s even worse”. "helt ärligt? lägger mig på rygg , blundar och låtsas att världen är en bättre plats och att jag är gift med Harry Styles." "Tar allt i doser. Svaret kan ju inte vara att sluta bry sig, lyssna, läsa och ta in. Så bättre att ta små doser. Däremellan mer av sådant man blir glad av. Natur. Böcker. Rörelse (springa, simma, dansa, bollsport, bara man svettas). Samtal. Massage. Hav. Djur." "Jag låter bli att se våld på film eller videoklipp, läser inte beskrivningar av sadistiska handlingar som t.ex. mordet på romen häromveckan, läser ej dylika böcker heller. Jag tycker verkligen inte att jag kör huvudet i sanden, min fantasi är helt tillräcklig och jag vet att dessa hemskheter händer. Men ja, jag skulle nog vilja ha någon form av strategi inom mig. Det märkliga är att jag jobbar inom vården, fått höra hur mycket hemska historier som helst och sett resultat av våld och det kan jag nästan alltid hantera utan att må dåligt. Frågade en gång en psykolog som jobbade med torterade flyktingar hur hon dealade med historier och hon kunde se det positiva i sitt arbete som övervägde det andra. Tunga ämnen. Tyvärr är nyheter väldigt mycket negativa nyheter, tror inte det är bra för folk" "Går ut i skogen och andas djupt. Ser på fåglar och skalbaggar, känner på mossan och plockar svamp och bär. . bästa ”terapin” för att lägga världsångesten åt sidan för ett tag. Har ibland också ”världsnyhetsfria dagar” men läser ikapp mig nån dag senare." "Har sån himla werltschmertz emellanåt så jag har helt ont i magen 😥. Hatar hur elak människan är och hur dumma vi är som aldrig lär oss av våra misstag eller ens vill lära oss! Har dock lärt mig via terapi att jag är en sån personlighetstyp som lätt tar på mig andras känslor och därför blir det extra tungt att handskas med saker som jag inte kan göra nånting åt krig, miljöförstöring osv eller lite kan jag ju göra men du fattar. Önskar verkligen ibland att jag kunde vara mera som de som inte bryr sig alls, verkar vara mycket lättare på något vis att inte ständigt ha denna oro i kroppen, men antar att det i slutändan är människor som bryr sig som faktiskt förändrar världen. Har dessvärre inga jättebra tips men att röra sig ute i naturen är ju lugnande på sitt sätt och några glas vin hjälper mot det mesta i ångestväg, om det sen är bra eller dåligt får var och en bestämma." "Tar en rask och lång promenad i skogen med hunden. Botar väldigt mycket. PS. Skogspromenader botar inte alltid och inte bara. De kan bota en del, lindra en massa men framförallt också skapa ett riktigt kraftfullt jäklar anamma! Det sista tror jag många glömmer bort. Känner mig aldrig så stark och redo som efter en skogspromenad." "Ja, inte är det lätt att härbärgera allt elände som sköljer över en. Jag har dessutom ett jobb där jag konfronteras med mycket hemskheter (men i jobbet är det konstigt nog lättare att hantera trots att det kommer närmre. Jag tror att det är för att jag GÖR något då. Inte bara HÖR). I vilket fall försöker jag att se på världen lite Hans Roslingskt. Ja, det finns många människor som gör hemska saker, men vi som är snälla och vill väl är faktiskt många många fler. Blev det en dragkamp skulle vi lätt vinna. Det är skönt att påminnas om det ibland och det kan ske i alla möjliga sammanhang. Sandra Beijer har haft några inlägg sär hon publicerat sina läsares bilder och berättelser om sina far- och morföräldrar. Så himla upplyftande! Inte bara är det beskrivningar av fantastiska människor från en tidigare generation utan barnbarnens sätt att berätta visar ju att även de är fantastiska Sådant är som balsam för min själ. Underbara människor! Läs!"

Den 5 oktober är jag med i den roliga frågesporten Vem Vad När på Yle Fem. Jag vill att ni skriver upp det och kollar. Magnus var VÄLDIGT noga med att jag skulle fokusera på att vara rolig istället för att VETA saker. Ingen gillar en besserwisser. Hur det gick med den saken får ni avgöra. Okej, ni vet ju hur det ÄR med den saken. Men väldigt kul var det ändå och jag fick lite extra tid med en av mina bästisar Sonja! Ursäkta ytlig notering, men visst är det snyggt med svart nagellack och ett proffs som målat det. Är så oerhört dålig på att lacka mina egna naglar (gör det dock 99 procent av gångerna jag har nagellack). Jag har inte tålamod att låta det torka, struntar i över- och underlack och så dyker det ALLTID upp ett barn och förstör. Det är som om de kan lukta till sig nylackade naglar.

Jag vakande till en riktigt dålig dag. Det berodde delvis på att Majlis, som vi trodde hade börjat sova hela nätter, ordnade skrikfest hela natten. På morgonen låg det bara tråkiga meddelanden i mailboxen. Jag kände mig skör och värdelös. Kanske det är PMS, kanske är det livet (ska sjungas i melodi till Maybelline-reklamen). Imorgon blir det kanske bättre. Här kommer i alla fall en sista bildkavalkad från Labor Day-helgen. Det var för övrigt samma folk vi firade Thanksgiving med i Yosemite förra året. Minus Eric som turnerade i Europa och kommer hem först i oktober. Tre dagar är tillräckligt länge för att man ska unna sig att ta det lugnt mellan utflykterna och bouleturneringen (det visade sig att jag är jättebra på boule, who knew). Det är också tillräckligt länge för att man ska kunna uppskatta tystnaden igen när man kommer hem och barnaskaran inte består av tio "aktiva" ungar. Fördelen med så många barn var att de underhöll sig utan oss vuxna och vi kunde prata politik, nöje och dricka ett glas vin. Kanske beundra utsikten en stund.   På söndagen åkte vi norrut till San Simeon som inte bara är känt för Hearst Castle som tronar upp sig på en kulle högt över landsvägen, utan också sjöelefanterna som ligger och jäser på stranden. Hanarna kan väga drygt två ton, stora jävlar. Sen åkte vi tillbaka och kollade på det säsongens första avsnitt av Svenska Hollywoodfruar där Magnus jobbat som inslagsproducent och Sofie som fru.

Eftersom jag inte är svensk medborgare får jag såklart inte rösta i det svenska riksdagsvalet. Det får däremot många av er göra. I helgen pratade vi mycket politik och jag insåg att det är min skyldighet att jag, som är gift med en svensk man och har ett barn med svenskt medborgarskap, skriver något om demokrati och valet. Nu utgår jag från att ni som läser den här bloggen är för mänskliga rättigheter, tror på klimatförändringen, inte värderar människor på basen av hudfärg och ursprung och tycker att kvinnor ska ha rätt till sina egna kroppar, men ville ändå skriva hur jag tänkt kring det stundande valet. Efter drygt sex år i USA har jag funderat mycket på polarisering, om hur republikaner, hur normala, utbildade och trevliga de än är, verkligen inte vill se det som är direkt människoförakt i den nuvarande regimens politik. Och på hur demokrater fort blir nedsättande när de de ska argumentera med Trump-anhängare. Jag är inte bättre själv Jag blir alldeles rasande när jag läser om rasism, om hur barn separeras från sina föräldrar och om hur lagstiftning som ska skydda miljön rivs upp. På sistone har jag försökt lugna ner mig, andas i en påse, och försökt förstå. Jag säger inte att jag vill förstå rasism, men tänker att det är mer konstruktivt att försöka prata med någon som tycker totalt annorlunda och genom diskussion kanske få hen att förstå min synpunkt, än att bråka. Cissan skrev ett inlägg om hur det är när en riktigt god vän röstar på Sverigedemokraterna och hur hon hanterar det. Tycker att kommentarsfältet både är lite otäckt och mycket konstruktivt. Som sagt antar jag att de flesta av er röstar på andra partier än just SD, men om  ni har någon i er närhet som gör det vill jag rekommendera #baradagarkvar.se Det är en bra påminnelse om hur man ska tackla situationer när värderingar går isär. PLUS sju argument för att inte rösta på SD (med källhänvisningar). Kategorierna är. Miljö/Klimatet, Jämställdhet, EU, Demokrati, Välfärd, Integration och Ekonomi. Och lova mig att du röstar. Om du vill leva i en demokrati är det din skyldighet att göra det, tillsammans är vi samhället.

Den 12 september drar Friday Lab, en kurs för att syra upp en roligare, hållbarare och bättre vardag. Vi börjar om en vecka och det finns två platser kvar. Friday Lab ska vara ett plats där du kan strukturera upp din vardag med andra likasinnade. Du kan bolla idéer och tankar och få hjälp av Maja som är utbildad coach och Peppe som mentor. Det är en schysst och trevlig miljö. Här kan du ta riktning, sätta personliga mål, utmana dig själv i sättet att tänka och göra, samtidigt som du får daghjälp av oss och resten av gruppen. Programmet är upplagt på 90 dagar och består av 4 liveföreläsningar, 4 Q&A sessioner, övningar och extra material. Här kan du läsa mer om labbet. Tipsa en vän eller ännu hellre: anmäl dig själv! Jag lovar med handen på hjärtat att det blir både kul och bra för livet, jobbet och tankarna.

Vår kompis Daniel döpte planeringsgruppen inför denna minisemester till "Semesterpatrullen" och jag tycker att det är ett otroligt bra namn. Bara positiva vibes. Eftersom den första helgen i september är Labor Day och officiellt slutet på sommaren beslöt vi oss för att hyra ett Airbnb-hus nånstans mellan Los Angeles och Sant Francisco (en del av patrullen bor i Södra Kalifornien, den andra i norra).   Det blev Nipomo, ett ställe jag aldrig hört talas om förut, men som ligger i närheten av Pismo Beach. Magnus och jag tog Vidar ur skolan lite tidigare och så körde vi rakt norrut längs med highway one. Majlis kräktes på vägen så nu luktar bilen inte smultron precis, men annars gick det bra. Vi var först på plats i huset som stod högt uppe på en kulle med utsikt över hela området och ända till havet. När alla anlänt åt vi tacos och pratade tills folk började droppa av med ursäkten "natta barn". Följande morgon återförenades vi över en seriös match i boule. Cissan och jag vann. Tackar som frågar. Sen gled vi omkring i huset och på gården. Någon lagade lunch på gårdens rester, nån annan tog en tupplur, en av oss klippte podd. Sen beslöt vi oss för att åka ner till stranden. Det blev obehagligt mycket logistik, men visade sig vara värt det. Det var en låggrund strand med stora vågor. På en del fick man köra ner sin fyrhjulsdrivna bil och till exempel ha en liten picknick framför den på stranden. Har aldrig sett nåt liknande i Santa Monica. Folk badade, kite surfade och Vidde hittade genast två nya kompisar att leka med. Hans år som ensambarn har gett honom förmågan att blixtsnabbt hitta barn att leka med.   På vägen hem åt vi cinnamon rolls. Som vanligt efter strandhäng fanns det sand i varje liten hålighet och alla var tvungna att duscha ordentligt. Nu blir det middag solnedgång. Fast i omvänd ordning. Svarar på kommentarer när vi är hemma igen på måmdag <3  

På sistone har flera olika personer tipsat mig om "Sharp Objects", jag älskar ju Gillian Flynn och har läst boken, men efter två avsnitt blev det för mycket döda flickor för att jag skulle kunna se vidare. Jag vet inte om det är åldern, nåt slags utdragen PMS eller att världen just nu är ganska hemsk, men jag samlar liksom på mig otäcka fakta och kan inte släppa dem. Igår åt vi middag med goda vänner från Kanada som berättade att landet håller bokstavligen på att brinna upp. På vägen till stallet lyssnade jag först på On the Media som handlade om högerextremister och hur de manipulerar media. Hur en ganska liten grupp får massor av utrymme och makt. Podden The Daily handlade om hur man redan på 1980-talet började tala om klimatförändringen (klimatkatastrofen) och hur nära vi var att stoppa den. Sen valde USA kapitalismen istället. Tidigare i vecka måste jag stänga av när samma podd handlade om småbarn som vid gränsen separeras från sina föräldrar. Eller nyheten om att tonåringar sparkat ihjäl en rumänsk EU-immigrant och dessutom filmat det. Mår så illa. Jag känner mig också Vaså ambivalent till information. Jag tycker att det är min demokratiska skyldighet att ha koll på nyheter och vara allmänbildad, men så mycket av det som händer får mig att må dåligt. En liten hjälp är att ta en paus från allt och åka upp till stallet. I dag hade jag en så jäkla bra ridlektion, trots att hästjäveln mot slutet drog värsta rodeoshowen med mig på ryggen. Det är lite läskigt och lite kul. När sånt händer. När vi kom tillbaka till LA från Stockholm började jag kolla på Youtube-klipp om hur man blir en bättre dressyrryttare och det har, tro det eller ej, hjälpt mig upp på en ny nivå. Nu är videosnutten under från förra veckan när Maggan och Majsan hängde på, rider en annan häst. Hade inte ridit ordentligt på två månader, men kul var det också!   Vad gör ni för att må bättre när det känns som om världen brinner? Läser böcker, mediterar, skriver, GÖR något gott och konstruktivt, gosar med kattungar, letar upp gulliga djurvideos, gosar med era småbarn ELLER?

I samarbete med Medisera.se

Tidigare i somras hörde Maana Kidswear och undrade om Majlis ville ha några plagg. Det ville hon (alltså jag). Jag gillar att Maana är unisex och jobbar med producenter inom EU. Det är med andra ord garanterat inte barn som syr kläder för barn. Plus att plaggen är jättefina som t.ex. t-shirten Majlis har på sig på bilden. Just nu har de dessuto, en kampanj där man får tre plagg för priset av två. Läs mer här. I juli hade jag tänkt gå och göra en ordentlig hälsokontroll, men hann aldrig. För oss som inte är anställda och enkelt har tillgång till företagshälsovård är det lätt att de regelbundna kontrollerna faller mellan stolar. I september när jag kommer till Sverige ska jag göra Hälsokontroll stor på Medisera. Då blir det blodprov och hela köret. Podcasten The Waves (förr hette den Double X, men bytte namn pga av att alla kvinnor inte har två x-kromosomer), där de bland annat pratar om att Leonardo DiCaprio (drygt 40) aldrig haft en flickvän som är äldre än 25 och hur populärkulturen ständigt parar ihop äldre män med kvinnor som kunde vara deras döttrar. Hur gamla var ni när ni träffade era respektive? Jag var väl 31 och Magnus två år äldre. Men han byter väl ut mig om några år. Jag har under åren som gått noterat att jag blir lite manisk av att springa på basen av fart och längd. Springet förlorar sin njutning när varje pass blir en intern tävling. Har således övergått till känsla framför prestation. Rekommenderar varmt att skippa löp-appen och bara kuta på feelis, om du är lagd som jag. I helgen, som är långhelg och Labor Day, ska vi åka bort med två favoritfamiljer. Sånt gjorde vi sällan i Finland och har insett att jag ÄLSKAR det. Man måste ju inte ha en hel familj, utan kan åka iväg med sina kompisar. Klipp till Palm Springs 2017. Här är några texter jag sparat på FB på sistone: Folk som köper kläder, fotar dem för Instagram och skickar tillbaka dem, att undvika kött och mejeriprodukter är den största enskilda handlingen du kan spara på miljön enligt The Guardian, det är inte så bra att bo i San Francisco när den STORA jordbävningen kommer, TED Talk med Tracee Ellis Ross (som jag avgudar) om The Wisdom of Women's Fury. Vi spelar för övrigt in Mellan raderna på lördagen och Maggan klipper den så fort han kan. Där kommer jag att prata om bland annat "Pojken" som är väldigt bra, men kanske inte världens lättaste bok. Värt jobbet! Ni får gärna fylla i med relaterade eller helt orelaterade tips!

Magnus har som sagt varit i Mexico City på arbetsresa hela veckan (okej snart fyra dagar, men de KÄNNS som sju och i samtiden är känslor ungefär samma sak som fakta). Jag har varit ensam barnansvarig och knappt fått något jobb gjort. Har bara ett halvt kapitel kvar i romanen och det går så tröööögt. Jag tycker det svåraste är att orka i mål, när det redan är klart att jag fixat utmaningen vill jag gå hem istället för att knyta en rosett på paketet. Fattar ni vad jag menar? Känner nån igen sig? Jaja, innan Maggan drog spelade vi som vanligt in podden och svarade på  gällande förra avsnittet (bland annat om vem som har rätt att flyga och all inklusive-semester). Vi talar också om hur den amerikanska poliskåren försöker polera sitt anseende, sexuella trakasserier i en relation, har Asia Argento förstört Metoo-srörelsen, är Magnus ett asshole 40 procent av tiden, poliser som ammar andras bebisar, beväringar i Finland som tvingas äta vegetariskt och vem försörjer EGENTLIGEN familjen? Tusen tack alla ni som prenumererar på podden och tipsar era vänner om den! Ni som lyssnar och tycker att man ska betala för innehåll: podden kostar minimala 2,80€ i månaden och prenumerant blir ni genom att klocka på "subscribe" i högerbalken till den här bloggen. TACK! <3