Igår tipsade en instagramkompis mig om en helt otrolig strand på Österlen. Vi åkte ut sent på eftermiddagen och fick ha den helt för oss själva. Småkorning, vit sand och strandlinje så långt ögat kunde nå. Många stränder i mitt liv har jag haft privilegiet att uppleva, men den här bubblade upp till toppskicket. Det blåste, men vattnet var tillräckligt varm för att vi skulle kunna dyka i vågorna en god stund utan att bli kalla. Sen åkte vi hem och åt pasta ute på ängen. Alltså på ett bord på ängen. Tryckte bort min färstingskräck.

Annars så går det ganska motigt, jag skriver ju tre-fyra timmar varje förmiddag och är så innerligt trött på mina egna ord och att mina barn avbryter mig hela tiden. Tekniskt sett är ju huset stort för hur många personer som helst, men barnen sugs mot mig och vill spela Marshmallow och berätta om filmer de sett. Det är ju all good och gulligt så länge man inte skriver på ett romanmanus man är ganska trött på. Jag har ju hjälp av andra familjemedlemmar, men det finns något som gör att så fort jag sätter mig ner och skriver flockas barnen kring mig.

Men tillbaka till mitt manus. Jag jobbar med att göra huvudpersonerna tydligare. Vem är de, vad vill de? Jag försöker också få ihop den dramaturgiska kurvan (“Tänk film!” sa min förläggare) och skala bort onödigt skit. Har dödat otroligt mycket darlings. Skrev om hela första tredjedelen och kommer att skriva om ännu mer. Det blir bättre, men det är också mödosamt. Om några veckor lämnar jag in en ny version och har ett nytt möte med förläggaren precis innan vi flyger hem till LA.

Jag fick en fråga om att skriva om ekonomin i parförhållanden. Både privat och i Friday Lab tjatar jag om att det är viktigt att prata om pengar, se över sina pengar och jämföra löner och arvoden. Häromveckan kände jag ändå en viss skam när jag redogjorde för exakt hur mycket Magnus och jag dragit in på sistone. Det var inga fantasisummor, men helt okej faktiskt. Intressant ändå den där känslan av att prata om något väldigt intimt när man pratar om sina pengar.

Generellt tjänar män mer än kvinnor, traditionellt manliga yrken ger högre löner och när ett yrke (t.ex. lärare) går från att vara manligt till kvinnligt stannar löneutveckligen upp. Kvinnor tar fortfarande ut mer föräldraledighet, vabbar mer och jobbar oftare deltid. Många män har lättare att göra karriär just för att det finns en kvinna som sköter markservicen. Nu är jag ingen expert på skilsmässor, men i USA verkar det vara självklarare än i Norden att den som dragit in stålarna också försörjer som skött hushållet efter en separation.

Hur gör vi då? Vi delar allt. Äger allt tillsammans och har ett gemensamt AB och ett gemensamt brukskonto. Vi sparar lika mycket till oss själva och till barnen. Ibland tjänar vi ungefär lika mycket, under andra perioder tjänar den ena mer än den andra. Men det har inte så stor betydelse eftersom pengarna ändå går till familjen. Vi har också en underförstådd överenskommelse om att unna den andra allt den vill ha. Vill Maggan ha en guldring ska han få det. Vill jag göra lyxhelg med hästar och kompisar ska jag göra det. Om det finns pengar i kassan det vill säga. Det fanns det inte under våra första år i LA, men nu går det lite bättre.

Det här låter ju otroligt rosigt och härligt och vi har faktiskt aldrig bråkat om pengar. Jag fattar att det kanske kommer en dag när vi gör det, när vi kanske slutat älska varandra och vill skilja oss. Men då har vi i alla fall levt så ekonomiskt jämställt som det bara går fram tills nu.

Usch vad äckligt präktigt det där lät, men jag är glad över att vi har samma inställning till pengar (okej, Maggan är lite mer slösaktig och extravagant än jag). Respekt för den andras tid och arbete gör det lättare. OBS detta är absolut ingen mall. Det finns en massa bra system. Några kompisar betalar in en viss procent av sina löner till ett gemensamt brukskonto. Andra har helt åtskilda ekonomier. I familjer där bara den ena jobbar betalar den andra både pension och en månadslön åt den andra.

Hur gör ni? Pratar ni om pengar?

Den här veckan sitter jag i Skåne och skriver bok (den kommer ut våren 2022 på Norstedts) och träffar så få människor som möjligt. Det är ganska enkelt eftersom jag inte känner någon här. På eftermiddagarna röjer, målar och städar jag husen. Det är mycket välgörande att kombinera skrivandet med det fysiska arbetet. Jag är osminkad och ganska smutsig.

Jag har också tänkt mycket på hur tacksam jag är som har så många vänner som vill ses och hur trött jag var när vi kom ner till Österlen. Det var underbart i både Stockholm och Helsingfors, men alla intrycken gjorde mig helt urlakad. Det är antagligen också något slags postpandemi-chock. Att träffa mycket folk efter att under så länge knappt träffat någon. Att vara ensam är såklart bara härligt om det finns folk som väntar på att få träffa en på den andra sidan. I augusti återvänder jag till det sociala livet i Stockholm. Det kommer att bli underbart.

Tack alla ni som betalar för mitt nyhetsbrev! Det kostar 5 dollar i månaden och gör att jag kan ta mig tid att läsa alla texter och lägga upp dem här.

Men nu över till länkarna.

Har ni någonsin fått matförgiftning från maten i efter eget kylskåp? Det är ovanligt, oftast får man det på restauranger. Här är en text om matsvinn och om hur bäst före-datumen i bästa fall är gissningar. Välvilliga gissningar kanske, men de leder ändå till enorma mängder matsvinn. I USA slänger man bort 40 procent av all mat som produceras.

Här kommer en uppföljare på matsvinn med en lista på några av de mest hållbara råvarorna människan kan äta. (släng inte bort bananskalet, ät det!).

Alla de som dör i covid i USA just nu är ovaccinerade och de är också de ovaccinerade som sprider viruset. I USA är det mellanvästern och främst södern som har kluster av folk som inte vill vaccinera sig och därmed är en fara för sig själva och andra. Samtidigt utvecklar Pfizer en tredje dos vaccin, en booster som ska göra oss ännu mer motståndskraftiga gentemot corona.

I dag när jag var ute och sprang lyssnade jag på NYT-podden Sway med Kara Swisher där hon intervjuar Chelsey Handler. Jag är ingen stor älskare av intervjupoddar eller Handler, men bestämde mig att röra mig utanför mina vanliga cirklar och blev positivt överraskad. Tyckte mycket om snacket om humor, hur komiker ska hantera dumheter de sagt under en annan tid, #metoo, Britney Spears och the end of (white) men.

Det här nyhetsbrevet ligger ju på Substack och eftersom nyhetsbrev är det (ganska) nya stora har Facebook och skapat en plattform (Bulletin) där skribenter kan sprida sina texter. Grejen är den att Facebook har sinnessjukt mycket pengar och för att få över skribenter erbjuder de den här plattformen gratis (Substack tar hela 10 procent av alla prenumerationsinkomster). När en gigant erbjuder en gratistjänst (alltså snor bara alla ens personuppgifter) dödar den konkurrensen. Det är en dålig sak.

Goda nyheter! Du behöver inte gå 10 000 steg om dagen för att må bra. Om du är en sjuttioårig kvinna går det bra med 5000-6000 och vi som är lite yngre kan sikta på ca 8000 steg. Och när vi ändå talar om stegräknare, visst är det lite skrämmande att det finns minirobotar på våra armleder som uppmanar oss att ställa oss upp, ta fler steg, springa fortare osv?

Shrinkflation: när producenterna gör mindre förpackningar för samma eller högre pris.

Den här lilla skeden som ska ta ut öronvax har jag tänkt på i en vecka nu.

Workin Moms är en Netflix-serie som varit varierande rolig. Det jag gillar är att den är kanadensisk och vågar därmed ta ut svängarna lite mer än de ängsliga amerikanska komediserierna.

Bloggen har tydligen gått ner i sommartempo. Det beror på två saker 1) bristen på fungerande uppkoppling 2) jag skriver som en dåre på min roman. Okej, som en dåre är kanske att ta i, men jag skriver tre-fyra timmar varje förmiddag. Kör pomodoro-metoden med 25 minuter fokus och 5 minuter instagramscrollande. Tanken är att jag ska skriva om/redigera hela manuset så jag kan ha ett möte med min förläggare innan jag åker hem till LA.

Jag funderar mycket på hur jag kan göra huvudpersonernas viljor tydligare. Vad väljer de att se och fokusera på. Hur är de med olika personer. Jag skriver in mer inre dialog och funderar på slutet. Jag träffade en författarkollega här på Österlen och pratade slut med honom (det var inte Ulf Lundell). Kollegan sa att det alltid måste finnas lite bitterhet i ett bra slut. Det får inte blir förs storslaget och rent. Då blir det lätt platt. Jag tänker mycket på att det mesta man säger om konsten att skriva bok är både rätt och fel. Det finns liksom ingen handbok alla kan utgå från. Det gäller bara att skriva sig fram och sen skriva om. Jag tänker också på att det inte finns några goda eller dåliga idéer för en historia. Allt handlar bara om hur man utför dem.

Men nu backar vi bandet några dagar. Innan vi anlände till Skåne hälsade vi ju på familjen Blankens vid Blomberg och den mer kända Vänern. I Los Angeles umgicks vi ju jämt och åkte på små helgutflykter. Sedan flyttade familjen hem till Sverige och saknaden är fortfarande stor. Därför var det extra mysigt att få tillbringa tre slöa dagar med både vuxna och barn.

Vi inledde besöket med en utomhuskonsert med Ebbot och Julia Frej (som ju är Jessica Frejs storasyster). Det var en perfekt varm sommarkväll, vi satt vid ett bor och drack vin, åt pizza och njöt av musiken. Och fy fasiken så bra det var. Jag tror att både publiken och de som stod på scen var extra lyckliga just för att det här var den första konserten på ett och ett halvt år.

Följande dag gick vi ner till stranden med kaffe i termos. Vi morgondoppade oss och satt sedan en lång stund på klipporna och njöt av den där sköna känslan av att komma upp ur svalt vatten. Om jag tyckte att Mälarens vatten var mjukt och sött tog Vänern det ett steg längre. Jag tänkte också på hur skönt det är att inte behöva hålla ett öga på hajar och stingrockor, 1-0 still Sverige versus Kalifornien.

Sedan bara hängde vi på klipporna och stranden, småpratade och hade det mysigt. På kvällen grillade vi oss familjen Illic som för några år sedan flyttade upp till Norra Kalifornien från LA. De har också sommarställe i området. Kvällen var osannolikt fin.

Och morgonen därpå blev det svalt morgondopp igen och sedan körde vi i fem timmar mot Skåne. Resten vet ni.

Vi är nere på Österlen och njuter av sommaren och fixar till skånelängan. Otroligt fin här, måste jag säga. Naturen är inte lika dramatisk som i USA, men den är lugn och vacker. Planen är att jag på förmiddagarna skriva på mitt romanmanus och efter lunch städa, måla, organisera och planera huset (husen). Läsa min bok, spela in en podd, äta glassbåtar. Det är helt perfekt med tanke på de socialt intensiva veckorna jag haft bakom mig. Det har varit underbart att träffa folk jag tycker om och det är också skönt att vara isolerad en stund.

Jag ska visa fler bilder på husen imorgon. Men här kommer ett smakprov. Det är hur fint som helst och vi gör stora planer som vi egentligen inte har råd med, men det är nästan lika kul att planera som att genomföra. Nu ska jag lägga mig. Ska stiga tidigt upp och skriva i minst tre-fyra timmar, tänkte jag. Vi får höras senare.

Jag hälsar på en av mina närmaste vänner Cecilia och åt middag med några goda vänner från Kalifornien. Vi talade om roliga helgresor vi gjort tillsammans medan alla tre familjer ännu levde i samma del av världen och det slog mig hur fint det är att prata om gemensamma minnen. Att återuppleva resorna och komma ihåg både samma och olika saker från dem. Vi har bilat runt halva Kalifornien och sovit i olika stora airbnb-hus, alla med otroligt fin utsikt.

Jag är ganska skärmliberal, låter ungarna spela och kolla på Netflix en hel del, men när vi talade om resorna tänkte jag på hur viktigt det är med upplevelser (avskyr min egen präktighet när jag skriver detta, men nu har jag börjat och det går tydligen inte att stoppa mig), men att verkligen leva sig igenom händelser med sina vänner istället för att se dem över en skärm. Jag gillar ju skärmar, men de lämnar inga spår av känslor, dofter, utsikter eller fysiska erfarenheter efter sig. Och känner man inget är det svårt att minnas det. Därför sliter jag dagligen telefonerna ur mina barns små. oskyldiga händer och sjasar ut dem i verkligheten.

Dagarna bara susar förbi och jag försöker jobba och träffa vänner så mycket det bara går. Maja och jag har förberett materialet för Friday Lab så vi kan vara lite lediga (jag ska skriva roman som en galning) i juli och jag har haft möte med min förläggare. Jag har lunchat falafel med min kompis Linnéa och druckit vin på Babylon med Cecilia och tänkt på hur skönt det är att ha noll transportsträcka med vissa människor. Trots att vi inte setts på ett par år är vi synkade på några sekunder.

Jag har också ätit middag med Hanna och Louise som jag tycker så fruktansvärt mycket om. Hannas blogg hörde till de första jag började läsa och när vi många år sedan träffades visste jag genast att hon var en person jag ville hänga så mycket som möjligt med. Att umgås med henne är alltid lätt och roligt, utan att bli grunt. Louise är precis lika rolig och smart i verkligheten som på sitt instakonto Hej hej vardag. Jag är så stolt över att hon illustrerat mina kapitelböcker för barn. För några år sedan åkte vi tre till Etiopien med Läkarmissionen och jag tror att resan förde oss ännu närmare varandra. Den här gången åt ändå vi bara middag på Södermalm.

Och igår kväll åkte vi hem till några goda vänner som flyttade från LA till Stockholm förra året. Barnen lekte och badade i poolen, vi beställde pizza och talade politik och gängvåld och vart man ska flytta nästa gång. Tycker det var så fint när Paula sa att deras äventyrskvot absolut inte är full och att Stockholm snarare är ett mellanstopp än en slutstation. Inte fint för att alla måste flytta omkring i världen, men för att familjer med tre barn ibland gör det.

Och nu sätter vi oss i bilen söderut. Vi ska hälsa på Cissan och Per och sen fortsätta ner mot Skåne. Ser mycket fram emot att långsamt köra ner igenom Sverige.

Glad fredag! Trots att jag snart vistats tre veckor i Norden ser jag fortfarande olikheterna mellan LA och Stockholm/Helsingfors. Förutom att befolkningen definitivt är mer kommunikativa i Kalifornien så klär sig folk definitivt snyggare i Norden och det finns stora interna skillnader mellan Helsingfors och Stockholm. I Helsingfors är det en blandning av allt, goth, Marimekko, fillers och extensions, barn i extremt färgglada kläder och män som spenderar mindre än 50 euro om året på kläder (läste en undersökning för några år sedan att det är vanligt). I Stockholm är alla mer slipade och fixade och medvetna. Stora linneskjortor och/eller kavajer på kvinnorna, chinos och sköna skjortor på männen (de första dagarna kände jag igen alla män i min ålder utan att kunna placera dem, men nu har jag insett att de bara ser lika ut). Och ja, detta är en innerstadsgeneralisering såklart. Men jag tycker fortfarande att stockholmarna ser rikare ut och att helsingforsborna inte lika likriktade.

Tack för att du läser det här nyhetsbrevet och betalar fem dollar i månaden för det! Det tar många timmar att hitta, läsa och sätta ihop länkarna. Jag gör det av intresse och glädje och ännu gladare blir jag av folk som vill lära sig mer om världen och betala för innehåll. Här kan du prenumerera: NYHETSBREVET. Tack <3

Men nu över till länkarna.

I USA finns något som heter Dollar store, affärer där allt kostar en dollar (ungefär). Kedjan av Dollar stores växer snabbt, i takt med att skillnaden mellan rika och fattiga amerikaner blir allt större. Klicka på länken för att se hur butikerna är designade. Dollar store riktar sig till folk som tjänar mindre än 40 000 dollar om året och låter som en ställe att fynda på, tyvärr är det inte så. 

Jag tror att vi i framtiden kommer att se tillbaka på den här tiden som en extremt barbarisk och primitiv sådan. Sättet vi behandlar djur på och framförallt föder upp och slaktar dem är fruktansvärt. Nu kommer någon att ropa: INTE ALLA GÅRDAR, kanske inte men så gott som alla. Det här reportaget kommer från slakteri i Kansas, men kunde vara varifrån som helst.

Företag som viftar med regnbågsflaggan, men i hemlighet donerar pengar åt anti-HBTQI-organisationer. Det är inga fickpengar vi snackar om.

Jag fattar inte folks (läs: förmögna vita mäns) maniska längtar att åka upp i rymden. Men det handlar väl om att vara först och störst. Som det nu ser ut kommer Richard Branson att hinna före Jeff Besos upp bland stjärnorna.

Jag börjar vara ganska trött på att det inte finns en enda del av våra liv som kapitalismen inte tränger in i. Graviditet innebär fler följare och mer pengar (för somliga).

Parasocial vänskap är den ensidiga vänskap vi känner gentemot influencers, poddare och kändisar vars liv vi följer i sociala medier.

Alla vet att om du textar med en Gen Z och får svaret “K” betyder det “fuck you”, men varför är samma generation så rädda för punkter och undviker frågestecken?

Yoga och Qanon = ett problem.

Dudealiscious.

Jag trodde inte att jag skulle älska The Good Wife, men jag gjorde det. Jag älskade också spinn offen The Good Fight som nyss kommit ut med en femte säsong. Grattis alla ni som inte ännu sett de fyra första.

Generellt är jag en person som gillar omväxling. Vill helst välja alternativa vägar, lära mig lite om många olika saker och besöka nya platser. Men när det handlar om mat är jag konservativare än de flesta. Hemma äter vi alltid något som baserar sig på någon eller alla av ingredienserna tomat, avokado, svarta bönor och ost. Och på hotellfrukosten blir det exakt samma sak som jag äter hemma. Två mackor med ost och tomat, ett löskokt ägg och en kanna svart kaffe. Jag tycker att familjens middagskoncept är genialiskt, men ärligt talat måste jag bli mer äventyrlig i att välja hotellfrukost. Det är ett sånt jäkla slöseri att inte testa lite nya alternativ då och då.

Hur är ni när/om ni äter frukost ute?