Jag vill bara börja med att säga, TACK!

Tack till alla er som skrev till mig i förra veckan. Jag tror inte ni kan förstå hur mycket det betyder för mig att få höra att just Ni finns där. Och att någon faktiskt tycker om min blogg och känner att de kan inspireras i detta rum. Det är ju precis det jag önskar. Inspirera andra samt hålla en liten dagbok för mig själv.

Så tack finaste ni. Nu bloggar jag för er! (och mig själv)… Lovar att inte sluta, i alla fall inte just nu.

Helgens små stunder.

Ni vet vissa dagar när man känner sig som en rätt bra mamma. Allt bara klaffar och tålamodet är på topp. Man är bilden av en blid och rar mor som ler kärleksfullt mot sina barn. Svarar ja, det kan vi göra. Absolut inga problem. Och de ler tillbaka och är nöjda och glada. I just dessa stunder, och jag tänker för mig själv. Vilken fin barndom vi ger dem ändå! Tänk så bra de har det här i livet dessa små barn. Högfärdig som en tupp!

Men då också en ganska svindlande tanke. För det är ju just nu som vi bygger just deras unika barndom. Det är kanske just detta ögonblick de kommer minnas. De kommer titta på bilder från förr och säga, “oj så små vi var”. Och “kolla så ung du ser ut mamma!” Men undrar ändå vad Stella, Nicole och Bill kommer tycka om allt det här? Hur kommer de minnas mig?

Existentiella tankar som vanligt, haha orkar ni ens med?!

Igår kväll när jag skulle till att natta baby Bill skallade han mig med sitt lilla huvud! Så pass illa att läppen sprack. Alltså min läpp, inte hans.

För som tur var så hände ingenting med Bill. Trodde där i mörkret att han helt klart fått ett märke från mina tänder på sin pannan. Men inte en skråma någonstans. Däremot ser jag ut som ett miffo idag, med svullen läpp som är sprucken inifrån munnen och fram. Läckert!

Denna händelse, ledde i alla fall in mig på tanken att rapportera lite sömn. Det vill säga, status gällande nattningsrutinerna här hemma. Om ni vill höra?

Men till nattningsrutinerna då. Läget är sådant att det är jag som nattar bebisen… och Jonas fokuserar på de andra två. Ändå bra upplägg för nu, tänker jag.

Alltså, jag och Bill inne i vårt mörka sovrum, lyssnandes på Jonas och tjejerna som tandborst-stojjar där någonstans vid en avlägsen toalett. Jag och en bebis, som just nu inte kan komma till ro. Han slänger sig fram och tillbaka i sängen och jag parerar för att han inte ska falla ned i golvet. Så kan vi hålla på! Länge, länge… därav gårdagens skallningsskada och min bultande underläpp.

Suck… ja, just nu är vi väl inne i någon fas. Så som det är ibland… en fas där det gäller att hålla tålamodet i schack. Konsten att behålla besinningen så långt det bara möjligen går, och känslan av att  livet bara rinner förbi där utanför sovrumsdörren. Känslan av att gå miste om allt medans man ligger där inne i mörket, och klockan den bara tickar. Hinner bli nio och sedan halv tio. Drömmen om att få ligga i en soffa och se på en serie blir allt mer avlägsen.

Faktiskt nu när jag tänker på det, vi kanske ska byta! Jonas får ta vildingen som skallas och jag tar de stora. Alltså, varför har jag inte tänkt på det?? Lifehack!

Blivit som besatt av att hitta de perfekta skinnbrallorna för i höst!!

Dags att komplettera min gamla mamma-outfit i denim med detta praktiska och snygga plagg. Tänker att detta ska bli min nya it look här hemma i villan, tillsammans med ylleplagg i neutrala toner. Stickade tröjor i fin fina kvalitéer.

Förutom otaliga sms fram och tillbaka gällande diverse blocket annonser, har vi denna helg ingenting planerat. Så efter att vi monterat ned och bort poolen i plast, förgyller vi lördagseftermiddagen med bastubad nere i retro-källaren. Och att jag leker lyxigt home-spa ute på altanen i september solen.

Barnen är också med så igen avkopplande spa upplevelse direkt. En som gråter för att den fått schampo i ögat och så till den andre som kissat på heltäckningsmattan från 1969. Neeeej…. Biiiilllll!!!!! Mysigt, jobbigt och livligt… så skulle jag kanske beskriva eventet som.

Inleder detta beauty inlägg med min högst personliga skin-care-prio-list!

1. Motverka hormonell acne, till varje pris!! Always on my mind.

2. Fukt, fukt och åter fukt kan det bli för mycket fukt?

3. Rynkorrrr!! Vi kan kalla dem fina linjer. Samt ett ärr i ögonbrynet från en piercing jag gjorde på mig själv som 15-åring. Försöker tänka att detta är ett bevis på att jag levt och alltså är en bra sak, men alltså ändå sjukt irriterande nu när man snart är 40 år fyllda.

Äntligen har vi fått till vår framsida av huset!

När vi flyttade in för fyra år sedan började vi med att dränera grunden. Vilket betyder att vi grävde upp en vallgrav runt hela kåken och därav förstörde allt som var gammalt och fint. Länge har vi bara haft jord och gräs direkt upp mot fasadgrunden, vilket gett ett ganska stökigt och smutsigt intryck. Så fort det regnat eller att vi klippt gräset har det stänkt upp på källarfönstren.

Men i år fixade vi till detta med grus och en gjuten stenkant. Kolla här! Blev så himla fint tycker jag.

Alla med barn vet väl känslan av “lättnadens suck” första veckan “back to normal” efter ett tio veckor långt sommarlov?! Eller hur, ni förstår väl precis vad jag talar om!

Denna sommar har varit helt fantastisk men också skit jobbig, om jag får säga så… mina ögonbryn har förvandlats till två silvergrå tussar av allt tandagnissel. Ja det är sant! Helt plötsligt är det inte bara ett envist grått strå som växer sig förbi alla de andra. Där är nu säkerligen fem sex stycken sådana envist långa på var sitt bryn. Inspirerad av Julia Brukrokens flöde på Insta bokar jag genast en tid på salong för att fixa till detta. Julia tipsar om en tjej som sitter på Grev Turegatan inne i stan. Och jag ser att hon faktist har en ledig tid redan imorgon… jag klickar mig snabbt fram till en bokning!

Kolla in mikalashartist på Instagram så kan ni se mer om det.

Sitter och kollar tillbaka på lite bilder från förr. Denna vecka är det tre år sedan jag och Jonas åkte på vår bröllopsresa. Vi spenderade nämligen vår honeymoon på Sardinien. Fem dagar utan barn.

Dock hade vi extremt otur med vädret. Det var storm, kallt och regnigt mestadels av dagarna. Minns att jag till och med halkade i leran ner för en slänt och typ stukade foten och skrapade upp hela knät.

Men ett par dagar hade vi sol och helt okej väder i alla fall. Måste varit då jag passade på och tog dessa bilder. För det ser ju hur härligt ut som helst nu när jag skrollar tillbaka.

Precis hemkommen från Luleå, vi bilade upp trots alla om, men och kansken.

Fick då chansen att hälsa på hos Erica och Jonas ute på den norrländska landsbygden. En nyuppstartad gård i den lilla byn, precis i utkanten av Luleå. Här besöker vi deras fina hem och trädgård, även kallat Skogsbrynetsträdgård på Instagram.

Efter många år i Stockholm beslutar de sig för att flytta upp mot norr igen. Hem till Luleå och alla våras barndoms stad. Och drömmen om en stor gård med fokus på odling och snickeri tar sin början. En sådan otrolig inspiration att se och höra om någon som vågar ta steget. Steget mot någonting helt nytt i livet. Att helt och hållet bryta upp och faktiskt satsa, och förverkliga sina drömmar!

Förlåt för denna bild bonanza, men jag blir så otroligt inspirerad av detta och Ericas tankar kring odling. Jag suger i min som en svamp! Hon är så smart och vis. Som en guru i mina öron!!

Jag har såklart inga ambitioner som denna storskaliga odling, men jag tar med mig många tips och råd till mitt lilla där hemma. En sak har jag då helt klart lärt mig, its all about the soil!! Utan bra skit i rabatten, kommer vi aldrig lyckas med någonting på denna nivå. På denna gård jobbas det såklart med bokashi. För en erfaren odlare är detta säkerligen ingenting nytt men för mig är detta den nya och hetaste trenden! Helt plötsligt hör jag om inget annat, bokashi, bokashi, bokashi. Får börja med det nästa år tänker jag… berättar att jag typ gett upp mina odlingar för i år. För redan nu går jag och fantiserar och planerar inför nästa års fröer. Förbereder strategier i mitt lilla huvud, när är den perfekta veckan är för att så tomaterna just där jag bor. Erica säger att hon tänker lite likadant!

Hur gnällig kan man få vara egentligen??

Det kan man ju verkligen gå och undra. Gissar att alla andra stackars vittnen till familjemedlemmar nog också går och funderar på den saken. När nivåerna av gnäll och tråkig ton nått sin absoluta max-peak. När till och med den sura mamman själv gått och tröttnat på sin egna snäsiga ton. Hur trötta är inte alla andra i rummet då kan tänkas?!

Frågor man kan ställa sig en tisdagskväll i slutet på juli. Mitt i familjesemesterns absoluta epicentrum.

Men varför är hon så himla sur då kanske ni tänker??

För att alla är så j**la jobbiga såklart haha… och att Bill numera sover sin “nap” bara en gång om dagen och inte två. Bara det en omtumlande faktor för både bebis och mamma. För det vet ju jag…  har ju gjort detta tre gånger nu. Ändå lika chockad var gång. Hur ska jag klara mig med bara en “baby nap”?? Bebisen måste ju sova två gånger… går ju inte annars!!

Sedan den saken att denna lille bebis vaknar av minsta ljud. Jag som trodde det tredje syskonet skulle sova igenom jordskred samt atombomber?! Att den sista familjemedlemmen i skaran bara skulle hänga med, on the ride så att säga. Av mullret från bröliga pre teens med vänner, samt sex åringar som skriker MAMMA över halva huset. Den ständiga letan efter the mothership. Var är hon, mamman!?

Jag: “TYST VÄCK INTE BILL!!” “Snälla väck honom inte nu!!” “SNÄLLA!!!!”

För denna tredje bebis vaknar av minsta vink, och somnar därefter sällan aldrig om igen. Där rök den kvarten av egentid och minimala chans att få pusta ut!

Gnäll gnäll gnäll, ja jag vet. Jag är ju den sura mamman! Säger ju det själv till och med.

Lyssnade på en av mina absoluta favorit kvinno-poddar idag. This is 40! med Karin Bastin och Isabelle Monfrini. Så härliga med deras riviga och aningen torra humor.

Och denna vecka slog de verkligen huvudet på spiken, i min mening. Så befriande med några kvinns med familjer och massa barn som jag, och som vågar säga allt det där gnälliga. Allt det som jag inte ens vågar yttra vid min mun, i rädsla för att bara uppfattas som en sur mamma i mängden. Så tack Karin och Isabelle för att ni idag fick mig att känna att jag inte är så ensam torts allt. Att det minsann inte bara är jag som slits med detta ständigt dåliga samvete, samt den allmänna ångesten gällande livets många törn.

Och nu känner jag mig faktiskt inte lika sur och gnällig längre. För nu är jag cool, stark och rolig! Precis som ni, Karin Bastin och Isabelle Monfrini! Mina super hero mothers.

Puss!

Som en meteorolog studerar jag väderleken, in till dess minsta vindars pust. Vad får vi för väder imorgon månntro?! Halvbra, ganska bra eller helt okej!?

Bra väder då i mina mått mätta, över 23 någonstans. Kan nästan aldrig bli för varmt enligt mig. Och det ska helst vara klarblå sky, utan ett endaste moln så långt ögat kan nå. Samt en svag tropisk bris, susandes från sydväst. Sommarvädrets jackpot och dagen är komplett.”Imorgon tjejer, då blir det godkänt badväder minsann!!” “Jag ser här i väder-appen att det ska bli fint väder just för denna dag”. Tillräckligt fint för att jag med full kraft ska dra igång hela repertoaren av packning. Förberedelserna av strandmaten och allt det där andra. Köpe-kakorna, kaffet och så den lilla mjölken. Filtarna och badlakanen som mödosamt vikas.”Packa badkläderna tjejer, för imorgon bär det av”.

Kanske blir detta den sista dagen av fint väder! För vad vet jag.

Badsäsongen 2020. En helt vanlig och ganska halvbra sommar, so far.

För sanningen är ju den att sommaren här bara är omkring fyra veckor lång. Förlåt för denna uppenbart och helt brutala sanning, men så är det ju faktiskt! Med lyxen att få vara mammaledig ytterligare en säsong bestämmer jag mig för att inte låta en endaste dag gå till spillo. Vi plöjer strand efter strand kring Stockholms ytterkant. Vi gör en sport av utforskandet, och barnen sätter poäng efter var ny uppfunnen badplats. Favoriten hittar vi tillslut vid havet, Saltsjöbaden. En liten och obetydlig strand vid ett av villakvarteren där omkring. Uppenbart bara locals som hänger här, och jag skäms lite som inkräktar.