Precis hemkommen från Luleå, vi bilade upp trots alla om, men och kansken.

Fick då chansen att hälsa på hos Erica och Jonas ute på den norrländska landsbygden. En nyuppstartad gård i den lilla byn, precis i utkanten av Luleå. Här besöker vi deras fina hem och trädgård, även kallat Skogsbrynetsträdgård på Instagram.

Efter många år i Stockholm beslutar de sig för att flytta upp mot norr igen. Hem till Luleå och alla våras barndoms stad. Och drömmen om en stor gård med fokus på odling och snickeri tar sin början. En sådan otrolig inspiration att se och höra om någon som vågar ta steget. Steget mot någonting helt nytt i livet. Att helt och hållet bryta upp och faktiskt satsa, och förverkliga sina drömmar!

Förlåt för denna bild bonanza, men jag blir så otroligt inspirerad av detta och Ericas tankar kring odling. Jag suger i min som en svamp! Hon är så smart och vis. Som en guru i mina öron!!

Jag har såklart inga ambitioner som denna storskaliga odling, men jag tar med mig många tips och råd till mitt lilla där hemma. En sak har jag då helt klart lärt mig, its all about the soil!! Utan bra skit i rabatten, kommer vi aldrig lyckas med någonting på denna nivå. På denna gård jobbas det såklart med bokashi. För en erfaren odlare är detta säkerligen ingenting nytt men för mig är detta den nya och hetaste trenden! Helt plötsligt hör jag om inget annat, bokashi, bokashi, bokashi. Får börja med det nästa år tänker jag… berättar att jag typ gett upp mina odlingar för i år. För redan nu går jag och fantiserar och planerar inför nästa års fröer. Förbereder strategier i mitt lilla huvud, när är den perfekta veckan är för att så tomaterna just där jag bor. Erica säger att hon tänker lite likadant!

Hur gnällig kan man få vara egentligen??

Det kan man ju verkligen gå och undra. Gissar att alla andra stackars vittnen till familjemedlemmar nog också går och funderar på den saken. När nivåerna av gnäll och tråkig ton nått sin absoluta max-peak. När till och med den sura mamman själv gått och tröttnat på sin egna snäsiga ton. Hur trötta är inte alla andra i rummet då kan tänkas?!

Frågor man kan ställa sig en tisdagskväll i slutet på juli. Mitt i familjesemesterns absoluta epicentrum.

Men varför är hon så himla sur då kanske ni tänker??

För att alla är så j**la jobbiga såklart haha… och att Bill numera sover sin “nap” bara en gång om dagen och inte två. Bara det en omtumlande faktor för både bebis och mamma. För det vet ju jag…  har ju gjort detta tre gånger nu. Ändå lika chockad var gång. Hur ska jag klara mig med bara en “baby nap”?? Bebisen måste ju sova två gånger… går ju inte annars!!

Sedan den saken att denna lille bebis vaknar av minsta ljud. Jag som trodde det tredje syskonet skulle sova igenom jordskred samt atombomber?! Att den sista familjemedlemmen i skaran bara skulle hänga med, on the ride så att säga. Av mullret från bröliga pre teens med vänner, samt sex åringar som skriker MAMMA över halva huset. Den ständiga letan efter the mothership. Var är hon, mamman!?

Jag: “TYST VÄCK INTE BILL!!” “Snälla väck honom inte nu!!” “SNÄLLA!!!!”

För denna tredje bebis vaknar av minsta vink, och somnar därefter sällan aldrig om igen. Där rök den kvarten av egentid och minimala chans att få pusta ut!

Gnäll gnäll gnäll, ja jag vet. Jag är ju den sura mamman! Säger ju det själv till och med.

Lyssnade på en av mina absoluta favorit kvinno-poddar idag. This is 40! med Karin Bastin och Isabelle Monfrini. Så härliga med deras riviga och aningen torra humor.

Och denna vecka slog de verkligen huvudet på spiken, i min mening. Så befriande med några kvinns med familjer och massa barn som jag, och som vågar säga allt det där gnälliga. Allt det som jag inte ens vågar yttra vid min mun, i rädsla för att bara uppfattas som en sur mamma i mängden. Så tack Karin och Isabelle för att ni idag fick mig att känna att jag inte är så ensam torts allt. Att det minsann inte bara är jag som slits med detta ständigt dåliga samvete, samt den allmänna ångesten gällande livets många törn.

Och nu känner jag mig faktiskt inte lika sur och gnällig längre. För nu är jag cool, stark och rolig! Precis som ni, Karin Bastin och Isabelle Monfrini! Mina super hero mothers.

Puss!

Som en meteorolog studerar jag väderleken, in till dess minsta vindars pust. Vad får vi för väder imorgon månntro?! Halvbra, ganska bra eller helt okej!?

Bra väder då i mina mått mätta, över 23 någonstans. Kan nästan aldrig bli för varmt enligt mig. Och det ska helst vara klarblå sky, utan ett endaste moln så långt ögat kan nå. Samt en svag tropisk bris, susandes från sydväst. Sommarvädrets jackpot och dagen är komplett.”Imorgon tjejer, då blir det godkänt badväder minsann!!” “Jag ser här i väder-appen att det ska bli fint väder just för denna dag”. Tillräckligt fint för att jag med full kraft ska dra igång hela repertoaren av packning. Förberedelserna av strandmaten och allt det där andra. Köpe-kakorna, kaffet och så den lilla mjölken. Filtarna och badlakanen som mödosamt vikas.”Packa badkläderna tjejer, för imorgon bär det av”.

Kanske blir detta den sista dagen av fint väder! För vad vet jag.

Badsäsongen 2020. En helt vanlig och ganska halvbra sommar, so far.

För sanningen är ju den att sommaren här bara är omkring fyra veckor lång. Förlåt för denna uppenbart och helt brutala sanning, men så är det ju faktiskt! Med lyxen att få vara mammaledig ytterligare en säsong bestämmer jag mig för att inte låta en endaste dag gå till spillo. Vi plöjer strand efter strand kring Stockholms ytterkant. Vi gör en sport av utforskandet, och barnen sätter poäng efter var ny uppfunnen badplats. Favoriten hittar vi tillslut vid havet, Saltsjöbaden. En liten och obetydlig strand vid ett av villakvarteren där omkring. Uppenbart bara locals som hänger här, och jag skäms lite som inkräktar.

Jaaa jag äter min moderkaka som är ett år gammal… kommer ni sluta läsa min blogg nu??

Ett år har alltså gått sedan Jaquei “the doula” torkade och förvandlade min moderkaka till små eleganta kapslar. Jag minns att jag fick ihop ungefär 170 kapslar vid tillfället och valde att spara några av dem tills mensens återkomst. Den dagen har alltså anlänt… bergodalbanan av PMS och hormonell acne är åter ett faktum. Jag tackar livet, tack för att jag föddes till kvinna. Eller nej!

Uppehållet på snart två år utan detta hormonella helvetet har varit så skönt… jag upplever det för en tredje gång som en välbehövd och befriande paus. Och förstår nu inte hur jag ska klara mig ända fram tills klimakteriet… för hur många menstruationscyklar har jag kvar där inne i min kropp? Är det verkligen bara jag som upplever detta med menstruation som så otroligt jobbigt!! Hör ju att ni andra också tycker det är besvärligt men känns inte som någon annan tycker det är lika vedervärdigt som jag.

Det är ju inte okej det här vi genomlider, varför måste det vara såhär!?

Middag på Ramblas och så är semestern officiellt invigd.

En tradition vi försöker hålla vid liv. I säkert tio års tid har vi ätit vår första semestermiddag på just restaurang Ramblas på Södermalm. De första åren då på originalrestaurangen i Hornstull, men nu på senare år den mer nyöppnade på St Pauls gatan vid Maria Torget. Under årens lopp har menyn förfinats och moderniserats, men konceptet det består med helt autentisk spansk tapas.

Vi beställer in tusen rätter känns det som, och allt är helt magiskt gott. Allt från Gabas al ajillo till ostar och härlig chark. Mums!

Livet med tre barn hemma hela dagarna under ett sommarlov, själv (då Jonas fortfarande jobbar)… Kan till viss del ha sina utmaningar. Skulle summera det till ungefär 80% logistik. Ta sig från punkt A till B. Frukost, lunch och så till middagen… Tömma för att sedan fylla diskmaskinen. Och sedan en hel del meck, fix och trix där emellan… Förstår ni ungefär vad jag menar med det?!

Men ibland så bara hamnar man där, i ett moment. Ett moment när allt bara klaffar, och plötsligt känns allting så otroligt värt. Vi är på stranden och alla är glada. Jag ammar i vattenbrynet medan Nicole leker spa på mina ben. Det är varmt i luften och nu även i vattnet. Vi sitter vid den långgrunda delen, lite vid sidan av från alla de andra som också är där. Vi har vår egna plats här, alldeles intill den svajande vassen. Nicole öser blöt tung sand över mina ben, för att sedan skrubba och skölja bort. “Titta säger Nicole, vad fint det blev”. “Ja super fint, gör mer säger jag då”. Och Bill han tittar upp med sina stora vackra bebisögon. Han glor intensivt men också helt avslappnat, medan han ammar från sitt invanda amningsbröst.

Det är 30 grader i luften och vi bara njuter där tillsammans på stranden. Jag andas och jag är i stunden. Känns som om tiden står stilla.

Äntligen kom mitt helt unika print! Limited edition från Bea Hellman.

Jag lyckades nämligen lägga vantarna över detta print med brun/rosa bakgrund. Men trycket finns även på vitt papper, också det superfint. Hög kvalitet på både print och papper! En lyxig känsla. Just nu får denna tavla pryda väggen i köket, över den lilla drinkvagnen i bambu… som för tillfället alltid står helt tom. (Sakerna ni ser här är alltså stageat för bilden)…. Suck! Bill är som galen just nu och river ner överallt, så kan inte ha någonsing framme längre. Han når nämligen överallt med sina små fingrar. Hyllorna och borden gapar dystert tomma här hemma.

Printet på vitt papper finns att beställa i TWWP´s shop. Skynda er innan de tar slut!

Varmt väder på en midsommarafton, alltså hur härligt! Vi fick oss en hejdundrande till midsommarafton, tycker ni inte? Men det var vi väl ändå värda, efter allt trist som varit. Och att vi missade vår planerade resa till Sicilien… plötsligt känns det helt glömt och förlåtet.

Istället firade vi här hemma i huset, tillsammans med några vänner. Det blev allt från kransbindning till efter-lunchen-bad och så Jonas inlagda sill såklart. En helt vanlig midsommarafton hemma hos oss… plus fint väder, och minus midsommarfirande med folket ute på ängen. Men det kunde vi vara utan, gjorde absolut ingenting.

Midsommar är nog en av mina absoluta favorithögtider!!

Eller så säger jag bara så för att det precis varit midsommar… haha! Lätt att säga nu när allt är över och gjort, och att det i år råkade bli så himla lyckat. För om jag ska vara helt ärlig så har jag ju faktiskt ganska mycket ångest inför alla dessa högtider. Varje år tänker jag, nä vi skiter nog i det här… gu så jobbigt med alla förväntningar… och så mycket jobb!

Men så slutar det alltid med att vi ändå styr upp någonting… well, well.

Call me by your name

Sommar-bio-tipset från mig. Kanske någon som sitter själv på midsommar och behöver ett riktigt bra filmtips?? Eller att spara till en regnig sommardag. Föll pladask för detta romantiska drama som utspelar sig i Italien, tidigt 80-tal. Ett romantiskt möte mellan två unga män, så vackert och så skört på en och samma gång. Feel good ut i fingerspetsarna!! En sjukt bra och passande sommar-natts-film enligt mig.

Tänk att vi faktiskt skulle vara här precis nu, i Italien det vill säga. Hade en resa till Sicilien med några vänner inbokad. Men istället blev vi alla kvar här hemma över midsommar. Som alla andra så inga konstigheter med det. Tycker ändå det känns helt okej, vi får hoppas att vi kan åka nästa år istället.

Lägger in lite bilder här från den vackra villan i filmen så kan vi inspireras tillsamman. Enjoy!

Har ni några bra sommar biotips? Skriv gärna här nere.

Trevlig midsommar till er alla.

Så har sommarlovet startat. Äntligen, eller!?

I ärlighetens namn har jag lite smått panik över att ha alla tre barnen hemma hela dagarna. De få timmarna tjejerna varit i skolan om dagen har varit lite av ett andningshål för mig. En lucka av egentid som gett mig ork och kraft till att klara hela dygnet av nattamningar och allt det andra. (Jag vet! Sjukt att jag fortfarande natt-ammar en snart ett år gammalt barn men, men)…

Det är i alla fall sommarlovets första dag och Stella och hennes kompis har blivit bokade till en barn-modeplåtning inne i stan. Solen skiner och humöret är på topp. Jag stirrar med tefatsögon på människorna jag möter där inne. City folket! De ser så otroligt coola och fräna ut, tycker jag nu. Jag ler fånigt och stirrar ogenerat. För just idag är en bra dag, och jag är så otroligt peppad över denna spännande utflykt. Mallig är jag också, över att jag lyckas köra bilen hit med fyra barn i bagaget… och dessutom har jag tagit oss fram till fotograferingen i tid. Helt otroligt!

Plåtningen sätter igång och jag, Nicole och Bill hänger omkring vid sidan av. Vi smyger omkring där i ridån och sneglar mot teamet som jobbar. Fotografer och stylister som fixar och trixar. Så otroligt härligt och inspirerande att få vistas i närheten av kreativa människor. Jag svävar som på moln med en kaffekopp i handen. Kan det bli bättre!! Nicole och Bill sköter sig exemplariskt dessutom, och jag känner mig åter igen som en super duper mommy.