Mallorca med barn
8 years ago
Okej, har ni någon sin varit på en semester som gör att vardagen hemma känns som den riktiga semestern?
Detta är typ det lättaste inlägg att skriva men samtidigt det svåraste. Lätt för att jag har så mycket att säga så det bara bubblar ur mig, och svårt för att det är jobbigt att erkänna för mig själv.
Men som jag skrev i förra inlägget så ville jag ju ge barnen något fint. Bad, sol, kärlek och tid. Och som jag också skrev så vet jag hur privilegierade vi är, långt ifrån alla kan åka utomlands på semester. Och det känns dumt att posta detta när jag läst vad andra går igenom här bland mina fina bloggkollegor. Men vill ändå berätta om denna galna, urjobbiga, vissa stunder ändå så klart fina-resa.
När jag väl hade bestämt mig för att vi skulle åka blev jag nästan manisk, och låg och googlade resor sent på natten. Jag kände också att jag ville fixa det här själv, allt ifrån resor till Stockholm för att hämta upp min mamma, till att köpa solkräm, vätskeersättning och badtofflor till barnen. Det här var min och barnens grej.
Och nu i efterhand vet jag ju varför jag blev så besatt, varför jag ville så mycket. Och det är för att jag känner att mitt mående är ute på lite tunn is. Något händer i mig och jag skäms för det. Vad har jag att vara stressad över? Jag jobbar inte mer än att jag skriver en obetald blogg, med inga som helst krav på mig.
Men jag vet inte, kanske har allt kommit ikapp mig nu? Nu när alla är i land och allt rullar på. Stressen att ha flyttat, bytt skola, föda barn i ett annat land. Jag känner dåligt samvete för att barnen missar sin “riktiga” samhörighet i New York som jag ser pågå på Instagram. För att jag är trött. För att jag har så kort tålamod och är så känslig för allt nu; gnäll, höga ljud, stress, för att när tre av tre barn låter samtidigt så svider det i mig lika mycket som när man råkar komma åt en färskt skoskav med den andra foten när man ligger och ska sova.
Så hur kompenserar man det? Vilar? Nä tydligen inte. Man bokar en riktig chartersemester!
Harpan vägrade att gå så hon fick sitta i Max vagn. Och jag fick vara häst.
Och på tal om häst så kunde man hyra en ponny. Barnen har aldrig kört någon ponnyridning förr, och vi lovade faktiskt Harriet det när hon slutade med napp. Hotellet låg precis vid en hästrange där hästarna gick fria på stora ytor.
Kostade 5 euro för 30 minuter med en häst. Och de lämnade ut de stackars ponnisarna som om det vore minigolfklubbor man hyrde. Liksom ingen koll, och jag blev förvånad när jag fattade att det var jag som skulle gå runt med den. Tror den kände min rädsla. Vi betalde för 30 minuter men lämnade tillbaka den efter typ 12.
Jag kan ju börja med att ge ett Mallorca-tips, och det är att inte åka dit med ett flygplan som går klockan 6 på morgonen. Jag trodde att jag var smart och ekonomisk som valde ett flyg som gick så tidigt på morgonen, för då “tjänar” man ju en dag. Men vad man förlorar kostar så mycket mer, för satan vad jobbigt det var på flygplatsen och flyget. Såklart. Vad hade man trott med tre barn som går upp klockan 3 på natten för att sen trängas i köer med andra trötta och stressade människor. Så redan där är det som om hela semesterns ribba läggs. Och den gick inte att rubba på något sätt.
Iallafall, efter att vi landat så hade vår buss till hotellet åkt ifrån oss, så vi står där, en gravid, tre trötta barn som försöker lapa vatten ur nån äcklig fontän, och en mormor med höftproblem. Och vi får inte svar på något. Tillslut fixar de fram en minibuss där barnen åker utan bilbarnstol i en timme till hotellet. Väl framme hittar inte hotellet min bokning, och vi blir strandade i lobbyn och jag gråter. En av många gånger den veckan kan jag säga. Efter ett bra tag så får vi komma in i rummet, efter att de har lirkat upp dörren med en skruvmejsel, så brister jag igen. Rummet är så litet att det inte går att vända sig i det. Och jag vet att man tänker att man ska ändå inte hänga på rummet, likadant som jag tänkte att det spelar inte så stor roll om det är dåligt väder, man kan bada ändå, huvudsaken är att vi är tillsammans. Tillåt mig att skratta nu i efterhand då det var 14 grader de första dagarna och barnen skrek att de frös så fort vi gick ut. Och jag hade såklart inte packat ner tillräckligt med varma kläder. Och de där fina strandkaftanerna som jag köpt bara hånade mig där de låg ouppackade i resväskan som stod framme och tog upp 30 % av rumytan.
Lika skrattretande var att jag hade packat ner inte bara en, utan TVÅ pocketböcker. När hade jag tänkt att jag skulle läsa dem? Vid poolen när alla tre barnen efter så mycket bad, glass och kärlek har somnat i en solstol i skuggan under ett parasoll, inlindade i mjuka badlakan? Eller sittandes på balkongen i den varma sommarkvällen och blicka ut över havet och äta vattenmelon? Nä, not so much va. Blev inget med något av det, somnade utmattad samtidigt som barnen gick och la sig varje kväll.
Min nya fina strandklänning som jag aldrig fick använda. Från Diane von Furstenberg.
Kommer aldrig kunna lägga upp kläder så att det ser snyggt ut på bild. Här hade jag till och med försökt. Men bikinis från H&M, Missoni, Moschino och Solid & Striped.
Hotellet var ett riktigt jäkla skithotell. Otrevliga tyska gubbar i receptionen. Ett hotell med ni vet så där hårda handdukar i badrummet som har en doft av klor och annan människa, men i för sig på något perverst sätt luktar gott. Hade även tagit All inclusive för att göra det lätt för oss, men förstår nu att det är ju bara värt det om man kan dricka alkohol.
Och det var ju bara mitt fel som hade råkat boka ett sånt dåligt hotell. Men det är ju fan otroligt att jag lyckas hitta ett som precis dagen innan har öppnat för säsongen och där med inte har kommit igång. Allt ifrån maten till att det skulle vara barnklubbar och sånt, men ingen visste något om något. Vi var typ de enda gästerna de första 3-4 dagarna, sen kom det bussar med tyska pensionärer. Och några andra barn som tur var. Och en annan grej som var otrolig var att vi var de enda svenskarna på hela orten, Sa Coma. Annars bara tyskar. Vet inte varför jag valde Sa Coma, borde verkligen gjort bättre research så det har jag lärt mig till nästa gång som troligtvis aldrig kommer bli av.
Försökte göra mig piffig en kväll när vi skulle ut och prova någon ny restaurang, fast med samma meny som alla andra. Kände mig ganska nöjd tills att jag kom på att jag hade sovit med tofsen och haft den hela dagen. Men samtidigt övervägde om den var så jäkla illa? Glamour.
Sen var det den här grejen som är jobbig att erkänna för mig själv. Den onda cirkeln med barnen som inte gick att bryta. Jag skäms och känner mig som världens sämsta mamma. Men barnen betedde sig på ett sätt som jag aldrig varit med om, och jag också. Och jag tar på mig hela ansvaret, för de är ju bara barn och jag fattar ju att de kände av mitt mående och min låga trötta energi. Speciellt älskade Harriet som har så svårt med affektreglering och drar åt sig andras känslor som en svamp. Och jag var verkligen som en blöt pöl hela veckan. Och min mamma kunde knappt hjälpa, då barnen vägrade ta emot hjälp från henne. Det var bara jag som gällde, även om jag var på andra sidan poolen så var det jag som skulle sätta på sandalerna, inte mormor.
Och så där fortsatte det hela veckan och jag orkar fan inte tänka på det mer nu, för den där kalla vågen av att vara värdelös mamma bara sköljer över mig om och om igen. Det som skulle bli så fint blev mest bara fult. Vi var den där familjen där de andra hotellgästerna suckar när vi kliver ner i restaurangen eller till poolen. Och jag skämdes. Gråter nästan igen när jag skriver det här…Och jag tycker synd om min mamma som hade tagit semester för att kunna följa med och umgås med sina barnbarn, och som istället fick första parkett till den nya dokusåpan Ensam mamma söker supernanny.
Sen var tanken att vi skulle åka hem till Stockholm ett par dagar efter Mallorca, men det gick bara inte. Jag behövde få komma hem till Vilnius och få hjälp av Johan och barnvakter, jag var så jäkla slut. Så hela internet rensades med försök att hitta en resa hem. Och vi hittade faktiskt ett direktflyg från Mallis till Vilnius, hör och häpna. Men det betydde ju att jag skulle behöva flyga de 3,5 timmarna själv, fast det var jag beredd att göra för att få komma hem.
Såklart ska en förmiddag spenderas hos läkaren. Flög nämligen hem med ett litet flygbolag som jag aldrig hade hört tals om, där de ville att man skulle ha ett gravid-flygintyg som inte var äldre än 7 dagar. Och jag kände att jag inte vågade chansa med det flygintyget jag hade som var 15 dagar.
Så sista dagen spenderade jag själv med kidsen då mamma åkte på morgonen och vi åkte på kvällen. Svor år de tyska gubbarna i receptionen som inte ens kunde resa sig och hålla upp dörren när jag skulle ut med vagnar, barn och resväskor till bilen.
Och efter att ha kommit till gaten efter en lång incheckning med svett rinnandes mellan brösten, lägger jag upp en liten film på Instastory där jag visar att jag flyger från Mallis ensam och gravid med alla barnen. Sätter dit den där emojin som har ett stort leende och en svettdroppe i pannan, och och får dm:s med orden supermom, hjärtan och heja dej-rop.
Och ja, det är så klart att det hjälper och peppar, men jag känner mig som en stor FEJK. Det är inte en emoji-gubbe med en liten svettdroppe i pannan som gör den här resan. Det är jag. Jag som skäller, mutar, svär och gråter. Jag som är så trött och som med blossande kinder och konstanta sammandragningar bara vill komma hem. Men det visar jag ju inte så gärna upp på instagram.
Och jag fattar hur jobbigt det är för barnen, speciellt när planet blir försenat när vi är ombord vid våra platser och det är varmt och trångt och jag har glömt att köpa mer vatten. Och Max som annars alltid är den glada och enkla är den som bryter ihop på ett sätt som jag aldrig hört förr. Hon är så övertrött och varm och håller på att somna men hittar ingen ro där hon sitter fasthållen i mitt knä. Och stressen gör att jag vet att jag höll henne lite för hårt, bara för att få henne att lugna sig och somna. Samtidigt försöker jag med sammanbitna tänder säga till Harpan att jag kan inte hjälpa henne just nu, när hon med en treårings kraft och ilska sparkar på stolen framför bara för att på Ipaden, med den spruckna skärmen, är det nån konstig reklam som ploppat upp som hon inte får bort. Och genom allt det där så hör jag hur Jack muttrar att boken med klistermärken jag köpt till honom på flygplatsen är tråkigt, och jag hinner tänka att han är otacksam och bortskämd. Så när de automatiska dörrarna öppnas klockan 23.15 på Vilnius flygplats och vi kliver ut och möts av Johan, så fulgråter jag högt.
Ja vad ska jag säga…
Efter att Max äntligen somnade och jag slutade gråta. Hade en känsla att jag såg ut som en hund som jagade sin egna svans när jag var på jakt för att ta reda på från vem dessa puffar av svett kom ifrån. Tänker inte säga vem det var.
Så det här blir en semester att minnas. Speciellt eftersom som lök på den giftiga odlade laxen, har Murphy bajsat på mig i pannan och på kindbenen i form av pigmentfläckar. Jippi.
Men vänta, avslutningsvis vill jag faktiskt bara säga en sak till om det är så att någon av barnen skulle läsa detta när de blir äldre:
Det här var ingen bra resa det här hörrni, och jag ber om ursäkt för det. Vi kan så mycket bättre. Ni är det finaste jag har, och trott eller ej så jag skulle utan tvekan göra om den här Kalle Anka-semester en gång till om det krävdes. Bara ni är med.
Mina fina, fina barn…
Elin Renck
Bor i New York, gift med Johan och vi har fyra barn, Jack 11, Harriet 10, Max 8, och Bruno 6, och hunden Rut.
Elsa · 8 years ago
Du är så odiskutabelt suverän! Och mänsklig såklart men framförallt suverän!
Helene · 8 years ago
Otroligt bra beskrivet, känner in i minsta cell hur det kändes för dig. Att vilja göra instagrammiga saker själv med barnen, och det mynnar ut i skrik, skäll och den hemska känslan att man skäms för sina barn. Så underbart av dig att dela med dig. Skriv boken!!!
Sandra · 8 years ago
Skriv boken!!!!
Linda · 8 years ago
Åh herregud vad man känner igen detta. Det enda man kan vara säker på att man kommer göra det igen och igen och...igen. Livet liksom. Älskar dina inlägg och hoppas på boken..
Lisa · 8 years ago
Ja fy f-n vad måendet ibland både överraskar och sviker en! Obalansen och hopplösheten... MEN, det fina är att måendet vänder, och med det balansen och hoppet. Och vi är alla bara människor som försöker göra vårt bästa, med stor kärlek till våra barn. Det är det som räknas, eller hur! Jag förstår dig, och har haft precis samma upplevelse som dig (dock inte med en fyra på väg) och hejjar vilt på alla oss fina föräldrar därute som självklart begår misstag (jag gör det bergis dagligen) men som känner mer kärlek till våra barn än vad vi någonsin hade anat.
Jessica · 8 years ago
TACK för att du delar med dig! Känner så igen mig i att vara trött, ha dåligt tålamod och inte vara den mamman man vill vara. Och då har jag bara två barn. Din blogg är så välskriven, genuin och rolig men väjer samtidigt inte för det svåra. Kämpa på Elin, vi är många som hejar på dig!
Susanna · 8 years ago
Det här är nog det ärligaste blogginlägg jag läst någonsin. Och vet du Elin. Det är jädra i mig därför också det finaste. Livet med många barn är en jäkla cirkus ibland. Inte alltid så himla kul, men ändå ganska okej. Och ibland alldeles fantastiskt – även om man blir halvt galen på kuppen. Så heja alla oss istadiga mammor som drömmer, planerar, jagar och sliter. Utan oss, inga kladdiga, stökiga, skrikiga och alldeles alldeles underbara barn.
Caroline · 8 years ago
Jag var iväg i helgen på nöjespark med min 2,5 åring och 4,5 åring och trean i magen. OCH deras pappa ska också tilläggas. Men det var fan inte kul. Eller jo det var det stundvis, men jag tackade mig själv SÅ många gånger för att vi var på den här helgsemestern i sverige och inte mallis resan som jag var så nära att boka för den här veckan för ett par månader sedan. Åksjuka barn, vätskebrist, matvägran, skoskav, inköp av FEL glass, för varmt, för kallt, myggbett, hungriga, inte hungriga, trötta, inte alls trötta, osv. Stundtals en parodi och verkligen på gränsen till vad vår familj fixade kände jag. Så himla skönt det var att vara hemma och kunna gå till jobbet i morse alltså. Det ÄR skitjobbigt med barn och även fast ”alla andra” verkar fixa sånt här så himla bra så är det inte så. Vi svär, hotar, gråter i kudden, mutar och bryter ihop. Men lägger upp helt andra bilder på insta såklart... sorgligt men sant. Du är inte ensam. ❤️
Susanna · 8 years ago
Började just apropå gråt nästan gråta till frukost. Gud vad ärligt och bra och fint och skitjobbigt och sant och moderligt och allt.
alex · 8 years ago
Modigt av dig att dra iväg, gravid med tre barn. Kan på riktigt känna din trötthet ha ha ha. Jag är inte gravid och har två barn och kan känna så..känner mig ofta som en sur, arg och tråkig mamma. Varje dag..typ. Tror vi mammor måste sänka garden och acceptera att man inte pallar allt man vill och att barnen egentligen inte har så höga krav. Försök vila lite iaf innan bebis kommer :)
Anna · 8 years ago
Fyfasen vicken skitsemester! Å det där dåliga samvetet och skammen över hur dålig man är, om och om igen, den är så fullkomligt dränerande! Men jag tror varenda mamma som läser ditt inlägg älskar dig för att du så modigt berättar om en vardag som alla känner till och allt det där man skäms så för blir lite lättare när man ser att man inte är ensam om att tappa det och inte orka. Tack för din ärlighet!❤
Amanda · 8 years ago
Sitter också här o gråter för du skriver så träffande och för att det går rakt in i min själ.Tack för att du orkade dela med dig och hoppas du också känner att det känns skönare att ha fåt bearbeta känslorna och kanske lägga dem bakom dig. stor stor internetkram
Mica · 8 years ago
Jag började också gråta! Sån igenkänning. Och all styrka och kärlek till dig Elin som delar detta <3 Och du skriver så sjukt bra och underhållande.
Inger · 8 years ago
Vill bara säga, Kram på dig fina, fina mamma!
Annsofie · 8 years ago
Åh! Nästa gång åk till Ocean Beach club med Ving till Cypern. Superhärligt hotell, mat och personal! Nej, jag är inte sponsrad:) Dom har ett på Kreta också som är härligt, lite jobbig transfer bara. Stor kram
Eva Nord · 8 years ago
Jag tror aldrig jag har läst texter av någon som formulerar sig så exakt om känslorna och hela spektrat i att vara mamma, kvinna och människa. Hög igenkänning. Keep up the good work (om kraft finns)! Tack för den bästa bloggen jag vet
hannah · 8 years ago
sällar mig till mammorna där ute som läst detta och älskar Dig för det Du skrev ner och gör här. för Dig där, på resan. jag började gråta. NU. så nära ligger det mig. och jag har ett barn. ETT. fan vad jag ska ha e-l-i-n som mantra på torsdag när han och jag ska göra en av våra resor 'ensamma ihop' och han kör ett av sina två års vrål. jag upprepar; gråter. älskar Dig för detta. gråter lite till. har ETT barn. så mycket kärlek och respekt. och stor kram, hannah
Ulrika · 8 years ago
Minns när jag sprang mellan planen i Chicago... från San Diego, via Paris till Stockholm... med tre barn på fem, fyra, två och fyran i magen.... började gråta när jag var tvungen att ta av mig skorna vid security, de höll planet tills vi klev ombord, lyfte innan vi satt fastspända... Bagaget kom en vecka senare... Nu tolv senare undrar jag om jag var riktigt klok...men bilderna från NY och CA visar bara leende barn i blinkande sandaler...
Den där om rasistisk fotboll och tysta flickor | · 8 years ago
[…] Den fjärde är inte en podd! Det är istället ett blogginlägg. Jag tänker att stora och kända människor/bloggare aldrig skriver sådana här inlägg. Det här […]
Jennyjenny.se · 8 years ago
Hittade inlägget via Jennys blogg (som länkat här ovan). Läste nu på morgonen o fick blinka bort tårarna för känner igen mig så i det du skriver. Har ”bara” två barn och har aldrig åkt på någon utomlandssemester själv med dem. Men ändå... den där starka frustrationen när man känner sig ensam ansvarig för både deras mående men också hela situationen. Att man ensam bär allt och det dessutom inte blir bra. Barn är missnöjda, folk runtomkring tittar dömande och själv känner man sig bara misslyckad. Tack för att du skrev! Jag tror att vi är många som känner igen oss. Och kanske kan jag komma ihåg att ställa lägre krav på mig själv nästa gång för då blir iallafall inte fallet lika långt när det slutar i kaos ;) stor kram till dig o nästa resa blir säkert enklare med all ny erfarenhet. Och om några år kanske du till och med kan titta på all vackra bilder utan den stark känslan av ångest och fokusera på de där glimtarna som var fina.
Karin · 8 years ago
Starkt jobbat! Sjukt imponerad att du som gravid orkade dig på en sån strapatsövning!
Christine's Stories · 8 years ago
Alltså, Elin, tack för att du skriver den här bloggen. Jag vet ingen annan bloggare som är så ärlig, genuin och bra på att sätta ord på känslor som du är. Ge nu dig själv lite cred för att du fixade den resan, tårarna till trots. Kram!
Maja · 8 years ago
Så fint och ärligt! Tack för att du går emot strömmen och inte håller upp en fasad. Uppskattas av mig som trött småbarnsmamma...
Anna · 8 years ago
Briljant. En av få bloggare som faktiskt kan skriva!
Ingela · 8 years ago
Man både känner, ler & gråter en skvätt med dig. Hejja dig!!
Lottis · 8 years ago
Heja dig!! Du är absolut den allra bästa bloggaren.
Knut och kofta · 8 years ago
Tack för att du skriver som det är! Hittade hit via "Den där om Jenny" och är så glad att jag hittat hit nu. Jag berörs starkt av det du skriver om hur helvetens jävla svårt och jobbigt allt det vackra och fina är ibland. Bilderna på dina barn är ju magisk! Det är så fruktansvärt kämpigt att vara förälder ibland, en gör allt vad en kan för sina barn, men det blir ändå fel, och en fattar inte alltid hur eller varför.
Sara · 8 years ago
Underbara människa!! Man vill ju bara va din bästaste vän å få skratta å fulgråta ihop med nån som inte håller upp en tillgjord fasad och samtidigt kan skratta åt allt mitt i eländet (som kallas vardag). Sluta aldrig blogga, snälla å om du orkar, skriv en eller tio böcker, jag ska köpa dom alla!!
Sandra · 8 years ago
Nu ska jag i allt detta vara så ytlig och fråga var den fina gröna kaften kommer ifrån? Så fin på dig!
Emma · 8 years ago
Så träffsäkert beskrivet med så mkt igenkänning.. Du har en talang för att skriva - ta vara på den! Vi va på skidsemester några dagar förra året (mannen, jag och då knappt 3 år gamla dottern). ETT barn har vi, men satan va det jobbiga vägde över det roliga. Nu i efterhand kan jag skratta åt det (men står fast vid att nästa skidsemester dröjer minst några år.. hallå, man kan åka till sol/värme istället!) men då. Då bara kokade jag och svor jag åt kylan, de fullproppade Ikea-kassarna med utrustning som det kånkades på, blöta/skavande kläder/pjäxor, bökiga toabesök, isiga backar, molnig himmel och minusgrader, borstlösade semesterdagar men framförallt åt allt jävla krångel som en skidsemester med småbarn innebär. Tycker att det va beundransvärt av dig att åka iväg höggravid med tre barn. Jag hade inte ens mäktat med två dagar tror jag.. Kram!
Annika Knoche · 8 years ago
Jag blir gång på gång så väldigt imponerad över hur ärlig, rolig, fin och brilliant du är!!! Du skriver som ingen annan och alla dem som får ha dig som vän måste känna sig lycklig lottade! Annat kan jag inte tänka mig! Heja dig, du är världsbäst!!!❤️
Am · 8 years ago
Jag tycker du verkar vara en helt underbar mamma och person. En sån som vill mycket, som kan mycket och som brister för att inget annat är rimligt när hjärtat är fullt och kroppen trött. Jag sitter hemma med en amning som inte funkar, ett humör jag skäms över och en otacksamhet som står i vägen för den egentliga lyckan i att vara frisk, att ha ett jobb, en fin partner och två friska ungar. Så mycket har jag, och ändå, ilskan, de orimliga kraven. Jag tänker att det är tröttheten. För jag är fan fenomenal också. Ganska ofta. Och det är du med. Var inte så hård mot dig själv.
Amanda · 8 years ago
Jag är gravid och lipig och tjuter som ett barn till det här ärliga, vackra och fantastiska inlägg. Så himla himla bra du är. Tack för att du delar med dig.
Mia · 8 years ago
Bästa du!!!
Beatatjata · 8 years ago
Hittade precis hit, till din blogg, efter att en vän pratat om den. Och har precis gråtit en skvätt till avslutningen på detta inlägg, så himla fint! För visst är det så, hur överjävligt det än är ibland (och den där gnällspiralen man hamnar i eller när allt bara blir fel) så skulle vi ju ändå göra det igen. Och igen. Så länge vi har varann *klysch-emoji". Fint skrivet hörru. Jag börjar följa dig nu. Gör gärna ett inlägg om dig från födelseögonblicket tills nu så att jag har koll :-) (låter stalker-aktigt, är bara nyfiken)