Happy Monday…

… som man säger här om typ alla dagar. Beroende på vilken sida jag har vaknat på så kan jag älska det, eller kräkas lite i munnen när folk är sådär käcka.

Hoppas att ni hade en bra helg! Vår helg var det inget fel på, men jag tror inte att den kommer komma upp i minnet när jag är gammal och sitter och tänker tillbaka. Alltså den var inget utmärkande alls.

På lördagen var jag världens bästa fru som hade bokat en massage och ansiktsbehandling på ett spa här i området till min man, som en liten suprise. Tänkte att de skulle försöka trycka tillbaks hans blodådror i tinningen som stresspulserar ljudligt nu. Plus att jag höll tummarna att han skulle tillåta att de trimmade hans gubbögonbryn på ansiktsbehandlingen, med det gjorde han icke!

Men när barn var utplacerade på playdates och kalas, och mannen var på den misslyckade avgubbifieringen, så sprang jag ut och letade ny jeans. Jag kände att jag ville prova något annat än mina smala, svarta tajta stretchjeans.

Hittade de här, riktiga hårdjeans om ni förstår vad jag menar, med knappar;

Tycker att det ser så avslappnat coolt ut på andra med sådana jeans. Jag känner mig som nån av mina dagisfröknar på 80-talet, typ Nettan med sneluggen.

Okej, det där var typ 10 skrivna rader om jeans som jag aldrig kommer få tillbaka. Nu går vi vidare.

Vad gjorde vi mer i helgen?

Vi hade Harpans bästa kompis med föräldrar på middag på lördagkvällen. Alla barnen skötte sig super även fast de inte kom i säng förrän vid 23! Och efterskalvet av det kände man fortfarande nu i morse, måndag morgon liksom. 30 spretiga små fingrar som ska in i tunna mossdoftande fingervantar. Här har du din älskade vardag! skriker min inre Lotta på Bråkmakargatan lite flinandes till mig själv. Och ja, det var ju det här jag längtade till som jag skrev om förr. Och jag kan bara leende svara att det finns en charm i alla dagar, semesterdagar, helg och vardag. Namaste. 

– Och nu min vänner är det dags för gruppdiskussion! Så om ni kan bilda grupper med de som sitter närmast, så tar vi 3-4 minuter innan vi högt går igenom vad vi kom fram till? Sen är det fikapaus.

Jo, men jag måste få fråga lite er om det här med Ipad. Vi har verkligen provat oss fram och just nu är det lite skilda meningar här hemma om vad som funkar bäst. Jag pratade med en vän som sa att hennes barn inte fick ha Ipad när de var ute på restaurang för då ville de liksom prata med varandra. Såklart. I vår familj  har vi länge haft den approachen att barnen bara får ha Ipad en stund på helgen eller när vi är på restaurang, (eller när de flyger såklart, hehe). Men det blev nästan ett maniskt beteende då de, med stirriga ögon, frågade hela tiden hur många dagar det var kvar till lördag då de skulle de få spela.

En av oss föräldrar, (den med lite, lite mummelbyxa i sina nya hårda jeans) tyckte att vi skulle prova att låta dem ha Ipaden en liten stund varje dag istället, för att det kanske skulle leda till att man tog bort den största hypen kring spelandet. Att det fick den tex när de kom hem från skolan i 30 minuter för att varva ner, så som man själv ville göra när man hade den tiden, bara ligga och slösurfa liksom. Men det har inte gått så bra tycker den andra föräldern (den som tycker att det är pampigt med buskiga gubbögonbryn) för att nu börjar de tjata direkt när man hämtar dem på skolan att de ska få spela när de kommer hem. Men det är ju bara en period nu i början när de inte är vana att få spela på vardagar, säger den första föräldern (alltså den med lite flottigt hår) och att det beteendet kommer att försvinna när nyhetens behag att få spela varje dag börjar klingas av.

Men just nu är vi i något slags mellanting när det spelas varje dag men på det där maniska “lördagssättet”. Typ att det alltid blir ett jobbigt moment när det är dags att stänga av dem. Så nu undrar föräldrarna (alltså både den som har det begynnande stressaneurysmet, och den som ibland känner sig som en packåsna) hur ni gör och vad ni har för slags regler om ni har några?

Och när vi ändå håller på att prata om Ipads, så undrar jag vad era barn spelar för några spel, om ni har några tips? Har precis raderat alla spel som handlar om att barnen måste titta på nån reklam för att få fortsätta spela och försöker bara ha “bra” spel, typ Pettson och Findus, där de får klura och använda hjärnan lite mer. Även om jag helt ärligt kan sakna att få mata och borsta tänderna på Harriets jäkla tamagotchi-katt när hon är i skolan, som den curlingmormor jag blev. Hey, den kan ju liksom inte få svälta ihjäl, stackaren.

Så skriv gärna om ni har några tips på spel som icke framkallar ipad- zombiebarn när de spelar.

Hej!

Hur mår ni? Vad ska ni hitta på i helgen?

Jag har precis vaknat efter att ha sovit lite med Bruno. Han blev 3 månader för några dagar sedan och jag kan räkna på en hand hur många gånger jag sovit med honom så här mitt på dagen, känner mig lite bakis nästan. Slösade dock bort 40 minuter på att ligga vaken och vänta på att han kanske skulle vakna. För det är ju typ tortyr när man, med samma försiktighet som när man lekte plockepinn när man var liten, kryper ner i sängen bredvid honom, hinner bli lite varm och go, blundar för att sen höra hur han börjar kurra.

Ska snart ta mig ut och hämta barn i skola. Jag och Bruno tar Harriet och Max idag, och Andrea hämtar Jack. Okej, måste gå, redan försenad.

Okej, nu är jag tillbaka.

Alltså… jag blir så trött på mig själv. Stressar omkring i skolan med Bruno under armen, uppstoppad som en sjöstjärna i sin overall. Harriet dansar runt i med sina torra läppar och tossigt hår och gnäller lite över att hennes byxor är för tajta i midjan, Max är på topphumör och springer runt och kramar främlingar i sin kotröja och säger muuu…  Jag träffar två mammor som jag verkligen tycker om, men jag känner mig bara så fel. De är så piffigt fredagsfina och snygga, med smink och kläder som matchar.

Och själv kunde jag tydligen inte anstränga mig så pass mycket med att byta om till jeans istället för gråa mammatajts. Och ett par mammatajts är väl okej ibland, men tillsammans med typ sovlinjer i ansiktet, obesvarade sms från min sida och en tofs på sne så kände jag mig bara… ja så jäkla fel. Alltså det låg ju bara hos mig, mammorna var bara gulliga och frågade lite försiktigt om jag behövde hjälp när typ barn, mössor, gosedjur och vattenflaskor rullar ut åt olika håll på golvet som om de vore glaskulor. Men jag ville bara mest krypa där ifrån. Vet inte vad jag ville säga med det här, mer än att ibland vet jag inte var jag själv har tagit vägen.

Ja, det här inlägget blev bara som ett ljummet glas vatten känner jag. Men jag ville faktiskt bara önska er en trevlig helg!

❤️

e.renck

Åh du älskade vardag, vad jag har längtat och trånat. Nu är vi hemma.

Jag känner att jag trevar med fingrarna när jag skriver, stavar fel och får prestationsångest. Det var ju ett tag sen, känner att det finns så jäkla mycket att berätta, har ju inte skrivit ett ordentligt inlägg sedan innan Bruno var född. Men det är skönt att få sitta och pilla med datorn och ladda upp bilder till bloggen, även om jag samtidigt har en fot med omålade tånaglar på babysittern och gungar lite hysteriskt, och växlar flikar mellan blogg och Polarn&Pyret där det måste köpas tre regnjackor med snabbleverans.

Och hörrni, tack för peppen på förra inlägget. Jag har varit trött. Jag är trött. Men när jag skrev det inlägget så kände jag en trötthet som jag aldrig känt förut, jag var faktiskt rädd. Det var liksom som om alla de gångerna man har gjort något som man egentligen inte har orkar men man gör det för att man måste ni vet, som om den tröttheten gick ihop och gjorde ett uppror, samlade underskrifter och skapade en hashtag som hette #hitmenintelängre typ.

Jag var så slut. Jag brast för minsta lilla motgång eller ljud. Och med motgång menar jag saker som att behöva gå upp för trappan igen till sovrummet för att man har glömt att ta ner ett par strumpor till Harriet på morgonen innan skolan, eller man vill sula ett paket pasta i väggen för att det för i helvete inte står klart och tydligt på framsidan hur många minuter skiten ska kokas. Det fanns liksom ingen marginal till något. Ingen ork att varken sträcka på mig eller småprata med folk, vaknade på nätterna med ont i händerna för jag legat och knutit dem så hårt. Men jag hoppas att den största tröttheten kom ifrån jetlagen för jag tror att det känns lite bättre.

Så vad gör man när man vinglar på bristningsgränser då? Jo, man höjer dosen på antidepressiva och kavlar upp armarna *hoho, skrattar stelt, men gråter lite inombords* men som ni så många skrev i kommentarerna att jag skulle ta mer hjälp så kan jag med glädje få berätta att vi har en au pair boende hos oss nu. Kommer ni ihåg när jag skrev det här inlägget där jag efterlyste en?

Vi fick napp och nu är Andrea en ny familjemedlem. Hon hjälper mig lika mycket som hon hjälper barnen. När jag står hålögt på morgonen och kliar mig i huvudet och försöker komma ihåg vilket barn det är som inte kan ha tandkrämen med jordgubbssmak för att då dör de tandkrämsdöden, så kommer hon och smyger fram en Instagramvänlig overnight oats med färska bär och en kaffe till mig. Och jag viskar till henne; Du får aldrig, aldrig lämna mig… med samma allvar i rösten som när jag sa ja till Johan i kyrkan. Så det här är alltså första gången vi ska ha någon boende med oss på detta sätt. Så jag antar att det här är slutet för min och Johans naken-blindbock på fredagkvällarna. Men det är det lätt värt.

Men trots att Andrea är här känner jag att jag går på knäna. Nu är det bättre än i början när vi kom tillbaka till New York, och nu kommer jag låta så sjukt naiv, men vi kommer ju aldrig ikapp!

Typ att Jack kommer in i rutinerna i nya skolan och så bam; skolan stänger några dagar på grund av röda dagar. Eller att Max börjar fixa inskolningen jäkligt bra och jag tänker att nästa dag ska jag nog kunna lämna henne utan drama men så bam; hon blir sjuk en vecka med så hög feber att hon kräks i soffan så vi måste liksom börja om inskolningen. Och vi pusslar med lämningar och hämtningar så bäst det går; bam; Johan måste åka till London i en vecka. Sen kände mig ganska mycket piggare och jetlagen släppte och jag gick till och med på ett yoga pass med Bruno; Bam; jag blir tokförkyld.

Så det är ju alltid något hela tiden! Och det är väl det som man kallar för livet men känner ni igen den här känslan att man hela tiden väntar på framtiden? Man tänker jaja, det är lite motigt nu, men när feber släpper/skolan börjar/ Johan kommer hem så blir det bra igen. Och jag känner mig trött på det, fan de senaste månaderna har bara varit en lång väntan på att allt ska bli bra liksom.

Inte för att det har varit dåligt, men som att jag i Litauen med graviditeten väntade på att föda, sen väntade jag på att åka till Torekov med barnen och ha sommarlov, väl där så väntade jag på att inspelningen skulle ta slut så att Johan kunde komma. Och efter det blev det en sväng till Stockholm där jag väntade jag på att få åka till New York och börja vanliga vardagen igen.

Ja herregud älskade vardag som jag skrev. Det tar ju på äktenskapet kan jag ju säga utan att säga för mycket. Jag känner att det ligger ett rejält jäkla ligg i luften eller ett rejält jäkla bråk. Tänker inte säga vad jag sätter mina pengar på.

Jag har hört att i äktenskap där man fått fyra barn på fem år kan föräldrarna bli lite stingsliga av att ingen riktigt får sova och att man inte riktigt hinner göra vardagsplocket. Och jag har också hört till att det kan öppna upp mörka, mörka rum inuti folk, där det kanske sitter en ful lite gubbe som viskar att värma på gårdagens middag och gör en enkel tomat och mozarellasallad ICKE är ekvivalent med att bada och lägga tre barn. Men det här är bara något jag hört. Såatte…

Åh det här inlägget var ungefär lika jobbigt som en förlossning att skriva. Långdraget, smärtsamt och lite dödsångest. Men nu när det är gjort är jag glad. Och jag känner mig hög och lätt. Tror jag behövde få publicera det här för att kunna släppa våren och sommaren och komma in lite i nuet. Eller nja, kanske inte heeeelt i nuet, gärna lite i framtiden där den här förkylnings och feberstafetten ska ha gått i mål och typ mina bäckenbottenmuskler ska ha tajtat till sig lite mer, men ni fattar vad jag menar.

När vet man om man håller på att tappa det?

Vad är utbrändhet och vad är en helt vanlig trött nybliven 4- barnsmamma som har packat ihop hela sitt liv och bytt stad fyra gånger på en månad?  Vad är jetlag och vad är utmattning när man stressat står inne på ett apotek och ska skriva ut familjefoton dagen innan sonens första dag i skolan? När jag ser hur expeditens mun rör sig för att hjälpa mig, men jag hör inget och förstår inget. Och jag undrar om det syns att min hand skakar medan jag försöker komma ihåg vilka bilder i mobilen det var jag skulle skriva ut, fast jag tagit dem för 45 minuter sedan. Och jag undrar även om människorna runt omkring mig kan känna hettan från min kropp som dunstar upp ur den uppknäppta klänningen där Bruno skrikandes hänger i ett blottat urammat bröst. Det enda jag tänker är att jag får inte svimma. Får man inte orka när allt var självvalt?

Vi är iallafall hemma i New York nu. Nu börjar äntligen vardagen med rutiner. Det kommer bli bra…

Ja, det här var ju inte det lättaste direkt. Jag förstod ju att det skulle bli kämpigt med fyra barn, men det här alltså: wohaa!  Jag vet ju att det fortfarande är tidigt, han är ju bara fem veckor, och det vore ju konstigt om det inte var rörigt, och jag antar att det  tar ett tag att landa i allt.

Men hej igen iallafall… Är ni kvar? Den här bloggtystnaden har inte varit frivillig, jag har velat skriva men det har verkligen inte gått. Även om jag har haft en stund över nån gång så är huvudet mos. Men en förlossningsberättelse kommer snart, men det tar lite tid som sagt. Tror att det här är första gången jag inte har haft jättedåligt samvete för att jag har låtit det gå så lång tid sedan jag uppdaterade. Hinner inte ha dåligt samvete för det. Jag hinner inte ens stänga byrålådor eller knäppa amningsbehån känns det som. 

Men de första dagarna hemma från BB alltså… Känns som en dimma när jag tänker tillbaka. Man är ju så skör som nyförlöst. Man har den där trötthetshinnan på ögonen som till och med syns på bild, som gör att det ser konstant ut som man har gråtit. Vilket man i för sig har. Det värker överallt, i snippan av förklarliga skäl men även i själen för det är ett jäkla Ibiza skumparty av hormoner som går loss i kroppen.

Sen den här gången hade jag även den värsta smärtan någonsin i brösten när mjölken rann till, fick ta smärtstillande och yoga-andas varje gång jag rörde mig. Det gjorde mig så arg och stingslig mot alla, jag var så hemsk där ett par dagar. Och eftervärkarna! Satan vad ont jag hade av dem, de var värre än de riktiga värkarna och tydligen blir de ju värre ju fler barn man fött, den utnötta livmodern måste väl jobba hårdare för att samla ihop.

Men som sagt de första dagarna hemma… puh. Det var så svårt att vara där för alla, såklart. Så visste jag ju att det skulle bli. Det jag inte visste var att när jag satt där, i skräddarställning på den kladdiga mattan i barnens rum, och tittade på när Jack och Harriet körde någon slags Pictionary med torkade tuschpennor på Ikeas måleristativ, så ville hela min kropp vara med Bruno. Det låter så hemskt att skriva, jag ville ju vara med de andra barnen och jag var ju med dem, men det var som om att något primitivt i mig skrek att jag borde stänga in mig i sovrummet med Bruno och bara amma och lära känna varandra så där i början. Så den känslan skapade ju dåligt samvete som tillsammans med tre dagars- gråten inte gjorde mig till någon Moder Teresa.

Och samma sak med de blandade känslorna om att jag verkligen ville att barnen skulle intressera sig för lillebror och beundra honom. Samtidigt fick jag panik när de väl var nära. Jag förstår inte hur deras små barnhänder helt plötsligt kan se ut som händer till en amerikansk proffsbasketspelare. Och det skulle pillas i ansiktet, helst när han ammande eller precis hade somnat. Försökte ett tag med att säga att det enda stället som var tillåtet att klappa på var mitt i ansiktet, absolut ingen annanstans fick de röra honom, bara för att se om det skulle ta bort udden av pillandet. Funkade inte.

En sak som jag inte är van vid är att han är en liten kräkbebis. Han kräks hela tiden och jag är konstant blöt av bebiskräk, och det är fläckar över allt. Efter en natt ser mina lakan ut som om de tillhör en kille som precis kommit in i puberteten. Det har liksom gått till den gränsen att jag inte orkar byta kläder, eller att jag utan att reflektera tar första bästa grej att torka av mig med, typ en barnstrumpa som ligger intryckt mellan kuddarna i soffan eller ett gammalt kvitto. Men han går upp i vikt som han ska, så det är väl ingen fara på taket med det.

Jag kan inte säga att det blir lättare och lättare för varje dag som går, men det blir i alla fall färre och färre dagar kvar tills inspelningen är slut och vi kan vara lite mer två föräldrar på den här underbara röran. Ja det är lite segt i huvudet på mig, men jag ville mest bara titta in och säga hej till er och berätta att vi ändå alla mår bra. Och verkligen tacka för alla grattis här och på Instagram.

Nu är han här. Bruno. Han var inte så stor som jag hade trott, 3550 gram och 52 cm. Förlossningen gick bra, lite… köttig bara. Får förklara sen.

Han är så jäkla perfekt.

Jaha, vad ska vi hitta på idag och skriva om då?

Så svårt att förstå att det är full rulle med semester nu för de flesta. Den här sommaren blev ju inte alls så som vi är vana vid, inspelningen kommer pågå till mitten av augusti. Vilket gör att jag känner lite måndagstristess varje måndag och lite fredagspirr varje fredag. Jag kommer nog åka till Torekov i början av augusti med barnen, så kommer Johan sen när han är klar. Brukar heller inte vara så kul i slutspurten på inspelningar, långa dagar med nattinspelningar och mycket stress för dem som jobbar, så det kan vara skönt att åka där ifrån och låta honom helt koncentrera sig på slutspurten.

Började på det här inlägget för flera dagar sen,och nu är det lördagkväll. Har verkligen inget att berätta eller någon jätteork att skriva något smart. Men så får det vara ibland va.

Eller jo en grej har jag att berätta, något kladdigt. Det handlar om slemproppen. Den släppte nämligen i fredagsmorse. Sen nu för en stund sen släppte det lite till och jag sitter här med lite sammandragningar och det blöder lite, och jag känner mig helt jäkla lost. Och jag är ju beräknad till den 22 juli så det är ju lite tidigare. Vi hade ju fått en tid för igångsättning nästa fredag och jag vet inte vad jag ska göra nu? Så här har ju ingen annan förlossning börjat, känns som det är första gången. Jag har pratat med sjukhuset och förberett dem. Hur fasiken vet jag när jag ska åka in? Med de andra så har det börjat direkt, pangbom och aldrig varit någon snack om saken att jag måste åka in direkt och då varit 7-10 cm öppen när jag kom in, förutom Max som jag blev igångsatt med. Vill bara hinna få epidural eftersom de inte har lustgas här.

Jaja… jag är väldigt väldigt nervös, men även väldigt förväntansfull.

Hörs snart igen!

e.renck 

Och en sak till, tack som fan för att ni är så gulliga i kommentarerna. Kan liksom inte ens formulera mig vad det betyder, och hur mycket jag fulbölar av att jag blir så rörd när ni är så snälla mot mig, känner att jag inte förtjänar det. En av de största anledningarna till att jag skriver är för att ni är så fina. Okej, nu är jag lite hög på smärta och livet så jag hoppas ni inte tycker det låter allt för fånigt. Men tack. ❤

Usch, vet ni vilken jobbig och ocharmig känsla som slog mig för några dagar sedan? Avundsjuka. Jag kanske kommer ångra att jag berättar det här på samma sätt som man kan ångra dagen efter att man delade med sig av sina djupaste hemligheter till någon man precis har träffat på en fest.

Jag såg här på The Way We Play att de hade lagt ut deras nya Small Talk med modellen Helena Vestergaard. Klickade som vanligt för att läsa och över mig sköljde en våg av… ja avundsjuka helt enkelt. Blev helt fast i hur jäkla snygg hon är. Klickade vidare till hennes Instagram och scrollade nästan som likt något självskadebeteende igenom hennes flöde. Viskade för mig själv; jävlar vad snygg hon är… va? nä… kan hon spela piano också? Och hon gör ett Standing Split när hon yogar, gravid i vecka 37?

Genom hennes Instagram målar jag upp en bild av henne i mitt huvud. Och tänker saker som att hon inte behöver måla tånaglarna för hon har aldrig en blånagel. Ingen PMS, blir säkert aldrig bakfull. Och om hon råkar somna på soffan hemma hos sin mamma en eftermiddag, så dreglar hon inte en stor fläck på finkudden så att det blir liiite dålig stämning hela julafton. Hon läser säkert flera böcker i månaden, och kommer ihåg dem så hon kan diskutera dom när hon sitter helt osminkad på en middag. Och vad, verkligen vaaaad, hon än gör; surfar, festar, älskar, reser, sover, steker veganska hamburgare så har hon helt perfekt hår. Med en helt perfekt lugg som jag aldrig, aaaaldrig skulle kunna få till, hur många bilder på henne jag än tog med mig till frisören. Hon har naturligt starka naglar som aldrig skivar sig, och när hon går ut beställer hon inte ett glas vin eller skumpa. Nä, hon beställer en Tequila med en isbit i som hon sippar på utan att göra någon min. Och jag kan liksom inte ens det där, va fan, jag fick ju någon slags alkoholförgiftning när jag var 17 år och hade använt falskleg på nån liten bar i Stockholm och shottade Tequila som om det inte fanns någon morgondag. Nu klarar jag inte ens av lukten.

Jag vet inte, jag kanske beter mig som om jag är 14 år, eller så är det graviditeten som talar. Men tror fan inte att jag kan skylla på den ändå, hade känt så här ogravid också tror jag. Usch, är jag en dålig människa nu? Jag känner ju inget agg mot henne, jag vill bara kliva upp på morgonen och sätta på mig hennes utseende som en onepiece overall, och eventuellt ha de egenskaper jag fantiserar om att hon har.

Det är inte det att jag är missnöjd med mig själv, jag är nog ända ganska nöjd, jag känner inte så ofta att det borde vara större där eller mindre här osv. Men klart så har vi ju alla sämre dagar, som nu, när jag bara vill byta utseende helt och hållet.

Jag vet ju att bara för att någon är smartare, roligare eller snyggare än vad jag är så betyder ju inte det att jag automatiskt blir ful, tråkig och dum. Och ett annat tänk jag har är något som jag lärt mig från barnens skola; You get what you get, and you don’t get upset. Fan vad det uttrycket går varmt hos oss, tvingar barnen säga det i kör innan de öppnar sina Kinderägg. Men det jag menar att jag försöker tänka att jag har vad jag har, och antingen försöker jag göra det bästa av det eller så gör jag inget alls, och det är också helt okej.

Så jag vet inte, är det avundsjuka eller en helt vanlig girl crush som blandats med att jag har 3,5 kg bebis i magen som trycker upp mot revbenen som gör mig stingslig?

e.renck

Nu har jag bloggat i två år, och skriver mitt andra obligatoriska inlägg om BB-väskan!  Det är ganska coolt. Kanske inte ens borde packat upp den förra. Men det är ändå på tiden nu känner jag att packa, jag ser liksom navelsträngen som ett målsnöre plus att som det ser ut nu så kommer jag få bli igångsatt tidigare, jag var redan lite öppen och mjuk. Var då, i din personlighet? undrar kanske ni som inte fött barn. Nä, i munken som jag kallar livmodertappen för. Den ska ju mjukas upp och mogna för att kunna släppa ut denna gigant till bebis. Men på tal om navelsträng, undra om jag ska klippa den, den här gången? Tänker eftersom det är till 99% säkerhet att det blir sista barnet. I det här äktenskapet i alla fall, om vi skiljer oss och jag träffar en 26-årig reklamare på Riche som vill ha egna barn så måste jag väl klämma ut en till antar jag. Och då vill väl han klippa den strängen kan jag tro.

Tydligen väger bebisen redan 3500 nu i vecka 37 (36+5). Och jag har ingen diabetes och på fyra veckor har jag bara gått upp 0,9 kg medan bebisen har gått upp 1,1 kg. Är orolig för min snippa. Kanske blir svårt att fånga den där reklamaren än då?

Men iallafall, bb-väska var det ja. Vad har jag lärt mig av de tre tidigare väskorna? Med Max kommer jag faktiskt inte ihåg vad jag hade med mig förutom Hugh Hefner pyjamasen, även fast det var närmst i tid. Tror inte jag knappt öppnade väskan förutom när jag skulle duscha en gång och när vi skulle klä henne för hemfärd. Gick hela tiden omkring i sjukhusskjortan, som hade två stora fina hål framtill för brösten. Hela den BB-vistelsen var så sjuk eftersom jag delade det minsta rum någonsin med en annan kvinna och hennes man. Och jag ville bara åka hem men var tvungen att stanna 24 timmar exakt, alltså på minuten.

Med Harpan så födde jag klockan åtta på morgonen och åkte hem på kvällen sen. Där hade jag packat ner Aloe Vera-vatten och godis och sånt men rörde inget av det. Så jag typ duschade och åkte hem på skakiga ben.

Med Jack stannade jag nog i 3-4 dagar på, det var i Göteborg. Fan vad skör jag var, fick sån jäkla mjölkstockning direkt när mjölken rann till att jag fick ha något hemmabygge med nättrosor och fetvadd runt bröna. Men i den väskan hade jag allt som kan hitta på nätet om man googlar bb-väska. Och det var nytt fresh out of the box allting, nya trosor och ny morgonrock och nya hudkrämer i den nya necessären. Den här gången har jag också i för sig köpt en ny morgonrock, men den har jag gått omkring och göttat mig i länge nu så bebisen får känna min doft, på gott och ont.

Jag köpte lite nya grejer faktiskt, hade med mig lite bebiskläder från New York, men det var lite väl snålt nedpackat. Plus att jag märkte när jag stod där inne på Lindex och höll i alla bebiskläder så blev det lite som en mental förberedelse att det kommer en till person.

För nån kväll sedan tittade Johan och jag på varandra och konstaterade att den vecka som är nu, troligtvis kommer vara den lugnaste på flera år. Jack och Harriet har varit på summer camp på dagarna i två veckor och idag är det sista dagen. Så nu börjar riktiga sommarlovet för dem och nu ska det alltså bollas med utflykter och bad och gravidmagar. Inga höga krav får vara mantrat i år. Sen kommer vi ha fyra kids som ska vara rena och hela och insmorda i solkräm.

Vi har faktiskt bestämt att i höst så ska gästrummet inredas ordentligt så det blir mysigt och fint, så vi kan ha en au pair boende hos oss. Så känner ni någon pigg och glad tjej som har erfarenhet av att jobba med barn så får ni gärna maila mig på [email protected]. Det är viktigt att man har erfarenhet så att det inte kommer som en chock att det inte alltid är en walk in the park med snygga solglasögon medan en liten bebis sover i vagnen att jobba med barn, utan att det kan vara ganska tufft. Så därför är det så viktigt att man verkligen gillar barn. Och det är klyschigt att säga att man vill ha en pigg och glad tjej, men jag behöver verkligen nån som kan kliva in på morgonen med ny glädjande energi som strålar, efter att man själv har haft en jobbig sömnlös natt.

Tillbaka till väskan. Men det jag ska packa ner denna gång är nog inte så jätteupphetsande. Jag ska be besök från Sverige att ta med bra godis (press på den Sara). Och så ska jag ta med bra hårgrejer! Känner mig själv att jag kommer tvätta håret för att sen inte orka borsta igenom det, och den första bebistiden kommer då bestå av en boll i nacken som bara växer och växer.

Kliniken som jag ska föda på stoltserar väldigt mycket med att deras BB-avdelning är som ett hotell, och om man betalar extra så kan man få… wait for it… ett rum med himmelsäng! Drar efter andan… Men jag känner inte att det är så högt upp på min priolista faktiskt. Men jag vill nog stanna en natt i alla fall om allt går bra.

Så på listan står alltså nu:

Svettig morgonrock.

Svenskt godis

Bra hårinpackning

Bebiskläder och sköna kläder till mig.

Kamera.

Vad mer behövs tycker ni? Fyll gärna på…

Och så kom det riktiga junivädret till Vilnius också. Mörka moln med regn som bär med sig huvudvärken med vinden. Men de folktomma gatorna får äntligen sin egentid med tystnad och en ansiktsbehandling som ger en ny fräsch lyster. Det är vädret passar oss bra idag, det är söndag och vi försöker släppa det dåliga samvetet att vi inte gått ut.

Istället så ritas det i omgångar på papper, armar och ibland på bordet, man hör ett återkommande tjat om varför det tar så långtid att ladda den trötta Ipaden, följt av med ett lika återkommande tjat till svar att om det är bäst om man inte pillar på den medan den laddar. I lägenheten är stökigt för hur vi än plockar så kommer vi aldrig i kapp. En fotbollsmatch är på och de litauiska sportkommentatorerna pratar lite väl högt i mitt tycke.

Max vaknar i min säng efter en alldeles för lång tupplur som kommer göra att hon är vaken länge ikväll. På den korta stunden det har tagit för mig från att hon ropade mamma, tills att jag har kommit upp i sovrummet på övervåningen, hon har satt på sig Harriets rosa diadem bakochfram som låg på nattduksbordet och säger stolt titta mamma! Jag drar mina fingrar genom hennes tunna hår, som har blivit alldeles svettigt och lockigt i nacken, och när jag tar henne i famnen och hon trycker sitt lilla ansikte mot mitt doftar det blöt napp och pulver nyponsoppa, och det är den bästa doften någonsin.

Så såg vår söndag ut.

Men på andra sidan atlanten, i ett land som jag kallar mitt hem, och som andra kallar för the land of the free, där det finns städer som skulle kunna få drömmare att enkelt göra sina egna tolkningar på Per Anders Fågelström, slits barn bort från sina föräldrars armar vid den Mexikanska gränsen.

Vi har sett bilder på den lilla tvååriga flickan som grinar i panik. Vad hände med henne, vem byter hennes blöjor i barnfängelserna? Vi har lyssnat på ljudupptagningen som gör att det skär i kroppen, annat vore konstigt. Julia som bloggar här bredvid skrev så bra om det här för några dagar sedan, och även länkade var man kan donera för att hjälpa. Jag gjorde det direkt, gör det också om ni har möjlighet.

Jag tror att det är lätt att känna sig hjälplös och inte tro att det just man själv donerar eller gör ger några ringar på vattnet, men många bäckar små är nyckelorden här.

Men samtidig som hjärtat blöder så fortsätter livet här, man hindrar smörkladdiga pastafingrar från att hamna i soffan som inte är vår, man plockar upp ur diskmaskinen, och än en gång tar fram torkade tuschpennor och letar febrilt i högen med alla barnteckningar efter ett papper som inte redan är ritat på.

Och så ser man det här mitt i allt;

Jag trodde på riktigt först att det var ett skämt, att någon hade photoshoppat dit texten för att kunna publicera på nätet. Jag är så jäkla mållös och äcklad. Hur fan kan någon vara så känslokall och hjärtlös? Jag är chockad. Och sen läsa om hur de förvarar det med att det bara är en jacka med inga dolda budskap. Nä vi ser det, inget ligger i det dolda här inte. Som att det skulle vara en slump att hon hade den på sig den just den dagen hon skulle besöka immigrantläger, en jack från Zara, när hon annars går klädd i Balmain.

Jag har ändå alltid på något sätt skrattat lite åt dessa Free Melania -kampanjer som man kan se som meme på nätet, och tänkt att det ligger nog nån sanning i det där. Man får ju lite känslan att hon inte är jättelycklig med sin man eller med sin roll, men att det inte bara är att lämna in en skilsmässoansökan för henne. Men nu alltså… jag skulle vilja skriva att jag inte ens skulle spotta på henne om hon brann, men jag vill inte vara delaktig i detta jäkla hatande. Det räcker med det nu.

Och ja, man kanske kan tycka att jag är sen på bollen som skriver om det här nu, att det är old news. Men bara för att det inte cirkulerar på Instagram lika frekvent så betyder det inte att problemen är lösta.

På ACLU (American Civil Liberties Union) kan man läsa att det är cirka 2300 barn som har separerats från sina familjer. Barn som satts bakom galler i fängelseliknande miljöer. Och den executive order som Trump skrev på den 20 juni säger sig ska stoppa familjeseparationer, men det finns ingen plan på hur de ska kunna återförena dessa tusentals barn med deras föräldrar.

Här står min snart lilla tvååring i bara blöja bakom en grind som ska skydda henne från att ramla ner från trappan. Hon är skyddad bakom ett galler. Och när hon ropar efter sin mamma, så är allt jag behöver göra för att få min nyponros i min famn, är att öppna grinden. Fan vad mitt mammahjärta gråter.

Fuck Trump, fuck Melania, fuck SD, rasism, sexism och kvinnohat.