Hemlängtan

Idag har jag hemlängtan till Nueva York. Jag känner ju att vi bor i vårt drömhus och att inte vara där på 6 månader känns tungt och lite slöseri. Men det kanske är bra med lite längtan, då blir det som en nytändning när vi kommer tillbaka. Huset och jag ska liksom lära oss dansa lambada, vi ska göra yoga tillsammans, hänga mer med varandras vänner och uppskatta varandra mer. Nu känner jag till exempel att jag ska aaaldrig mer ska slänga mina kläder eller mättade nattbytta kissblöjor på golvet bredvid sängen.

Hittade förresten de här bilderna från annonsen när huset var till salu. Så himla sjukt, vi hade kollat på många hus men inget kändes bra, och jag vet inte om vi ens visste vad vi letade efter. Men när jag hittade den här annonsen och såg bilderna så bara visste jag att vi skulle bo där. Det var inge snack om saken. Den känslan blev bara ännu mer självklar när efter att vi hade kollat på det, vi var faktiskt bara där en enda gång och tittade. Sen tog det 7-8 månader med förhandling och sånt, men jag var helt lugn, jag visste ju att vi skulle få huset. Samma känsla som när jag visste att jag skulle bli gravid efter en helgs besök på Irland 2012 där Johan jobbade en period, och det blev några oansvariga (?) skott i råttan. Jag visste när jag åkte därifrån att han var mannen jag skulle bilda familj med, och jag var också helt lugn då, slutade till och med snusa och började med folsyra innan jag ens hade kissat på stickan. Och detta var alltså 3 veckor efter att vi träffats första gången.

Vi har inte olika syn på inredning, han är dock tusen gånger bättre och har ett större intresse, och kan komma med roliga idéer som jag aldrig skulle komma på. Typ som att måla TV-rummet i guld, som jag då säger ja eller nej till. Jag kommer också med idéer och säger vad vi saknar eller borde ha, men sen är jag dålig på hitta just det, men där är han världsbäst. Han kan vara och jobba i Paris och skicka en bild på en stor jäkla taklampa som han har hittat, exakt en sån som vi pratat om, och sen 3 månader senare levereras den i en trälåda som man måste öppna med en kofot.

Här är några bilder från vår förra lägenhet i Tribeca. Här flyttade jag rakt in i Johans rykande mans-gryta. Tänk om väggarna kunde tala, vet inte om jag skulle vilja lyssnat. Kanske på skypesamtalen som vi hade i början, vore kul; Du får lägga på först… nä du… nä du.

Jag gillade den lägenheten förutom att den var ganska mörk. Det var en riktigt kvällslägenhet om man kan säga så. Lite mörk på dagarna och det var svårt att veta vad det var för väder ute för det var så New Yorkigt nära till det andra huset (tänk ugly naked guy från Vänner). Men satan vad mysigt det kunde vara där på kvällarna när vi hade middagar och fester. Älskade det. Med tända ljus runt i hela lägenheten var det som ett dammigt museum som satte bra känsla för sena rödvinskvällar. Förutom att det inte var dammigt för min man är neurotisk. Men murrigt och mysigt.

Älskade även att ta bilder i den lägenheten, fanns så mycket att fånga liksom:

Hmm… När jag läser det jag skrivit så kan jag inte sätta fingret på vad det är som känns konstigt? Helt plötsligt känns det som jag har varit alldeles för privat, eller? Tänker inte på det om skott i råttan för vi alla vet ju hur barn blir till och hur det kan vara när man är nykär. Men är det för att jag visat bilder på vårt hem tro…  Men känner inte att det är för privat när jag gnäller över bråkiga barn? Får ta mig en funderare.

Trevligt helg!

e.renck