V 29
8 years ago
Nu är jag redan i vecka 29 (28+2) och samtidigt som jag vill att det ska gå snabbt så tycker jag att det går lite väl snabbt. Blandade känslor det där. Jag har ju alltid älskat att vara gravid i det stora hela, men nu är det fasiken jobbigt. Jag är så klen och orolig hela tiden, så rädd att det inte ska kunna gå bra 4 gånger. Som om vi håller på att utmana ödet.
Och jag har myror i benen när jag ligger still. Måste röra dem hela tiden, får panik annars och det gör det svårt att sova. Var hos läkaren och bebisen mår bra och följer alla kurvor. Enligt gravidappar jag har så väger den typ 1,4 kg och är 35 cm lång. Men jag hade tydligen gått upp 3,8 kg på fyra veckor, och allt som allt har jag gått upp 10 kg hittills, men läkaren ville att jag skulle göra en glukosbelastning, vilket jag aldrig gjort förr. Jag vet ju att vikten sprang i väg lite när jag var i Stockholm en vecka över påsk, men hey what can I say mer än Bregott, hushållsost och Polarkaka? Jag var inte orolig förrän han började fråga hur mycket de andra barnen vägde vid födseln. Jack vägde 3535 gram och Harriet och Max vägde båda runt 4050 gram. I USA var ju Max en megastor bebis tyckte de, men 4 kg för barn nummer 3 är väl inte så stort? Kommer bebis nummer fyra väga 5 kg nu eller? Läkaren i New York sa att det inte skulle vara några som helst problem för mig att föda stora barn, thankyouverymuch, men så klart blir jag ju orolig.
Men själva testet gick bra, jag var tvungen att fasta på morgonen och sen dricka sockerlösning och ta blodprov varje timme i tre timmar. Men i bilen på vägen hem var jag tvungen att profylaxandas för att inte spy. Väl hemma blev det en hejdundrande kräkfest där alla var inbjudna, men ingen kom.
Jag brukar ändå göra mycket ensam, gå på rutinultraljud och läkarbesök, sitta en halv natt på akuten i USA med ett barn som har hjärnskakning, eller resa utan min man och jag gör det fasiken utan att klaga allt för mycket. Men just där och då, sittandes på golvet vid toaletten gråtandes och kräkandes, så kände jag mig så sjukt ensam och liten. Jag var så hungrig efter att ha fastat, och hungern gör att jag kräks så jag inte ens kan fixa något att äta. Och grejen var att jag faktiskt inte var ensam, Johan och Max sov på övervåningen för att han hade filmat hela natten, så det kanske var lite väl mycket drama från min sida. Och efter att jag skickat ett ynkligt litet text till honom från badrummet, så kommer han och bäddar ner mig i soffan, och med några pussar på pannan och en frukost serverad så kändes det bättre igen.
Blött eller flottigt hår? Tänk att Max ska bli storasyster. Hon är ju bara en liten bebis.
Men, för att fortsätta med denna vackra klagosång, så hände något hos mig för några dagar sen. Något inom mig. Det var som att det sa klick, och min energi bara dunstade ut från huden. Jag blev tom och kom inte upp ur sängen. Kände ångest innan jag skulle hämta Jack och Harriet i skolan, så svårt att förklara, men att jag liksom inte skulle orka en eftermiddag med dem när de är hungriga, efter-skol-trötta och bråkar med varandra om nästan allt. Nästan som om jag var nervös innan jag hämtade dem, för jag visste inte vilket håll det skulle gå åt och vad jag skulle orka. Och den där känslan satt i ett par dagar, tills i helgen när jag kunde sova i gästrummet med öronproppar och med vetskapen att jag inte behövde ta något barn på natten, eller på morgonen. Och jag sov 12 timmar utan att vakna en enda gång. Men jag känner fortfarande en skörhet som gör sig lättare påmind än vad jag är van vid.
Såatte… det va dä hele. En solskenshistoria. Hur mår ni? Är det nån som är gravid i samma vecka?
Elin Renck
Bor i New York, gift med Johan och vi har fyra barn, Jack 11, Harriet 10, Max 8, och Bruno 6, och hunden Rut.
Mammakollega · 8 years ago
Først og fremst må jeg bare si: tusen takk for en utrolig fin blogg. Du skriver så vakkert og godt synes jeg, og selv om vi på de fleste måter lever veldig forskjellige liv så er det ofte mye jeg kjenner meg igjen i. Det er et veldig godt sted du skaper her! Og det er veldig imponerende, særlig når du har veldig mye annet i livet! Det andre var at jeg kjente det stikke litt i magen og hjertet når jeg leste om den tomheten og nervøsiteten du fikk, i det du forberedte deg på ettermiddagen. Jeg føler så veldig med deg. Det hørtes veldig likt ut en følelse jeg kjente da jeg fikk barnet mitt, og skulle være alene med henne når mannen min begynte å jobbe igjen etter to uker. En følelse av overveldethet, og skrekk. Jeg skjønte det ikke da, men det var nok starten på en lang periode med veldig høyt og vedvarende stressnivå og en slitasje som jeg tror bidro til fødselsdepresjonen min. Nå er jo du i motsetning til meg en veldig erfaren mamma, så beklager hvis dette bare er helt unødvendig og rart å komme med. Men det jeg tenkte da jeg leste det var at jeg håper du har mulighet til å få litt hjelp i tiden fremover, og kanskje særlig etter fødsel. Kanskje et familiemedlem har mulighet til å være der en liten stund, siden det ikke er så langt fra Sverige? I mitt tilfelle kjenner jeg på at jeg var nok så inne i å skulle være «flink pike» og «klare det» at jeg ikke skjønte at det å være stressa og rett og slett sliten og føle at man er alene om det litt for lenge kunne få følger. Jeg tenkte at fødselsdepresjon var sånn at man gråt hele tiden og ikke kjente kjærlighet for barnet sitt. Sånn var det ikke for meg, men jeg utviklet en angstlignende følelse knyttet til å være alene med babyen min. Det er jo ganske upraktisk, og trist. Så nå i ettertid tenker jeg at jeg skulle ha spurt litt mer om hjelp. Igjen, håper ikke du tar dette ille opp. Jeg beundrer deg veldig mye, for alt fra tekster til hva du klarer, til den inspirerende stilen din :) Tenkte bare at noen ganger kan kanskje noen ting være sånt man dytter vekk eller ikke kommer på uten at noen hvisker noen ord om det. Og tenkte at om noen hadde hvisket til meg i det rette øyeblikket så kunne jeg kanskje spart meg for litt.. Uansett så håper jeg du får en god tid fremover, med hvile og gode stunder!
Elin Renck · 8 years ago
tack för din fina långa kommentar. Jag känner också mycket igen mig i vad du skriver. Speciellt det där att vara duktig flicka och klara allt själv. Rent ekonomiskt skulle vi kunna ta in hur mycket hjälp som helst, men det är så jäkla svårt för mig att ta till mig den hjälpen. Jag får dåligt samvete och känner mig som världens sämsta mamma. Och det är svårt, då vi i vissa perioder MÅSTE ha hjälp, typ när Johan är borta så mycket. Det är då jag tycker att terapi har hjälpt mig mycket, försöka acceptera att det är ok att ta till hjälp. Förlåt för massa svammel, och tack igen för din kommentar.❤
Preggot · 8 years ago
Inte i samma vecka men också gravid med fyran. I v.25 nu och känner igen mig i din oro. Kan man ha sån tur att man får fyra friska barn?! OCH får vara frisk själv OCH får fortsätta leva i en lycklig relation?! Sånna peppiga funderingar ägnar jag mig åt Skönt att inte va ensam iallfall
Elin Renck · 8 years ago
Gud ja, så många tankar och oro ja känner hela tiden. Vill bara att den här graviditeten ska vara över och att allt ska gått bra...
Jessica · 8 years ago
Jag är gravid i v 40 (!) och magnesiumtabletter har varit min livräddare för pirr i benen. Önskar bara någon hade tipsat om det i tidigare graviditet... Lycka till!
Elin Renck · 8 years ago
Tack för tipset! Skulle kunna skicka blommor till dig, då jag känner att magnesium brustabletter faktiskt har hjälpt lite! Och grattis till vecka 40, men nu måste bebis ha kommit, hoppas allt gick bra! ❤
Lola · 8 years ago
Önskar att det fanns en "like"-knapp på din blogg. Tycker om hur du skriver. Det var visserligen länge sen jag var gravid nu, men nojjig kan man ju vara ändå. Heja dig!
Elin Renck · 8 years ago
Ja nojjig är mitt mellannamn skulle jag kunna säga, gravid eller ej. =)
Irene · 8 years ago
Hej! Inte gravid men gillar att läsa ändå :). Elin, skulle jag kunna få fråga om råd? Vi ska fira midsommar i New York och jag skulle vilja boka bord på ett riktigt fint ställe. Funderar på Momofuku Ko, vad tror du? Annars Nobu eller Buddakan. Lycka till med allt och tack för fin läsning!
Elin Renck · 8 years ago
Sorry för sent svar! Hmm... jag röstar ju alltid för Nobu, men det är ju inte helt japanskt, utan japanskt/peruanskt. Men som sagt, verkligen min favvoresturang!
Linnéa · 8 years ago
Åh, har så stor förståelse för både ensamhetskänslan och rädslan för den egna orkeslösheten. När jag hade två små barn för 10 år sedan var jag ibland så trött att det gjorde ont, i både själen och kroppen. Nu har jag en liten igen och jag önskar och önskar inte en fjärde sista liten en. Och precis den känslan som du beskriver nu är nog min starkaste anledning till varför jag inte vågar försöka få en till. Jag är rädd för den sjuka energiförlusten. Jag är rädd för skräcken att behöva vara mamma själv en hel dag. Och det dåliga samvetet som följer... Ungarna är ju det bästa man har. Jag har tre syskon och vi föddes tätt. Det är en grym gåva att ha sina syskon! Tänk vilken gåva du ger dina barn. Det bästa som finns är många syskon! Och som mamma till tonåringar kan jag säga att tröttheten går över. Den är inte här för att stanna. Du är så jäkla grym! Tack för din ärlighet. Älskar dina texter!
Elin Renck · 8 years ago
Gråter när jag läser din kommentar. Tack för att du skrev.
Mikaela · 8 years ago
Hej Elin och tack för en fin blogg! Jag hade också restless legs under mina graviditeter, det var hemskt att inte kunna sitta still eller sova på grund av det. Under den andra graviditeten fick jag äta järntabletter och magnesiumtabletter och det tog bort den värsta udden av mina restless legs. Tydligen fick jag detta av både lågt järn- och magnesiumvärde. Önskar också att någon tipsat mig om det tidigare, precis som någon annan skrev här. Lycka till med allt och goda tankar till dig!
Elin Renck · 8 years ago
Som sagt, skulle kunna skicka blommor som tack för tipset. Det har hjälp lite med magnesium. Ska nog börja med järn också.. ❤
Lennart · 8 years ago
Jo lite gravid känner jag mig, men det är nog bara en väderspänning, om inte så är jag väl en medicinsk sensation However, detta eviga stånkande, skaffa en barnhjälp! Varför envisas med att klara allt själv? Gör ditt bidrag och ge någon ett jobb vettja! Då kan du koncentrera dig på att skriva dräpande blogginlägg som vi barnlösa soffliggare kan skratta oss fördärvade åt....
Elin Renck · 8 years ago
Haha, tack för din kommentar! =)
r. · 8 years ago
tack att du skriver! <3
Elin Renck · 8 years ago
❤
Sarah · 8 years ago
Känner så igen detta med förlust av energi. Jag anser mig kompetent och är mycket med mina barn i o m att min man som läkare har jour (jobbar själv som anestesisjuksköterska). Väntar mitt tredje barn och torts att mina barn är större än dina, snart 6 och snart 8, så kan jag ibland drabbas av ett sådant tvivel och förlust av ork under graviditeten. Skulle flytta alla sängar inför en ommålning här hemma och typ grinade/var grinig på min man hela dagen innan han kom hem för att jag kände att jag fick göra ALLT. Men detta avhjälps bara på ett sätt, sömn, så efter en nattens underbar sömn och sovmorgon så fattade jag inte ens hur jag kunde tänka så, jag är ju hur stark dom helst!!!
Elin Renck · 8 years ago
Ja sömn är ju svaret på det mesta. hur man kan känna sig som världens starkaste med det bästa tålamodet efter en ostörd natts sömn. Svårt att få till alla gånger dock =)
Maricka · 8 years ago
Är gravid i vecka 33 tror jag.. Den här gången är jag bara fokuserad på datumet jag ska gå hem från jobbet (31/5) och på datumet bebisen väntas komma (14/6). Sist gick jag tio dagar över tiden men när jag tänker att jag ska vanka Skånegatan fram fram till 30/6 så blir jag helt..tom. Kämpar på. Och försöker ömsom ignorera svullna fötter och få alla i familjen att tycka synd om mig ömsom peppa skiten ur mig. Går sisådär med båda sakerna.. Heja dig! Det blir bra det här. Om en mindre evighet eller så.
Elin Renck · 8 years ago
hehe, ja det blir ju bra tillslut. Men just nu känns det verkligen som en mindre evighet. Men den här graviditeten tänker jag faktiskt vara "gravid" från och med nu. Inte ha dåligt samvete för att jag ligger på soffan i morgonrock kl 11:40 när jag skriver det här. Heja oss med svullna fötter!
Alexandra Aronsson · 8 years ago
Puss på dig Elin, du är grym <3
Elin Renck · 8 years ago
Vad gullig du är!
Susanna · 8 years ago
Åh. Känner så med dig – för känner så igen det. Hudlösheten. Kämpade med samma sak när vi väntade vårt tredje barn. En mix av rädsla för att inte orka och faktiskt trötthet. Men som tur är alltid nästa dag en ny dag. Andas, på det igen och andas lite till. För, HEY, vi föräldrar orkar och klarar så himla mycket mer än vi ibland borde och tror. Kämpa Elin! Snart är er fina minsting i er famn.
Elin Renck · 8 years ago
❤
Sanna mattsson · 8 years ago
Vill bara säga heja och tack och skicka en kram!
Elin Renck · 8 years ago
❤