I fredags släppte vi avsnitt nummer 4 av Amerikabrevet. Och rent logiskt släppte vi ju avsnitt nummer 3 förra fredagen, men det glömde jag skriva om.

I veckans avsnitt pratar Fanny och jag om våra upplevelser av att föda barn här i New York. Skiljer det sig mycket från den svenska förlossningsvården, och hur fasiken lyckades Fanny föda med bara Alvedon som smärtlindring.

Här kan ni lyssna på 4:an , och här kan ni lyssna på 3:an som handlar om vänskap över Atlanten.

Det är kul att jag börjar skriva ett inlägg som handlade om mina två senaste helger, och så plötsligt har det gått en tredje. Folk säger att de vill stanna tiden för att barnen växer upp för snabbt, jag vill stanna tiden för jag hinner inte med min planerade blogginlägg.

Men jag kör en snabbisresumé med svajande kvalité.

En lördagsdejt med Jack och Johan. Vi hamnade som vanligt på Sant Ambroeus. Åh, nu får jag dèjá vu, har jag redan skrivit det här inlägget förr? Det var i alla fall Jacks tur att haka på. Han var inte lika lättroad den gången, vilket jag förstår. Sjukt tråkigt för en 4,5 åring att gå på restaurang, jag tror nog jag har tänk att så länge han får lite ensamtid med mig och Johan så är han nöjd, det blir ju ganska lite sådan när man har två småsyskon. Men vi får nog börja med något lite mer barnvänligt…

Vad gjorde vi sen då? Jo vi gick till en favorit barnklädersbutik som heter Trico Field. Vi letar efter färgglada kläder till Jack. Det är en japansk konstigt butik med jätttemycket fult, men man måste rota och tänka lite utanför lådan.

Och vi hittade faktiskt lite roliga glada kläder till  honom, och massa till Harpan också. Försöker alltid tänka smart och praktiskt vid barnklädershopping, så köper alltid lite för stort. Så dää ha nå`tt å växa i, viskar någon småländsk kommandora i mitt öra. Så slutar det alltid med att mina barn har alldeles för dyra fina kläder, men ser ut som Tommy och Annika i Pippi på rymmen med potatissäckarna.

Helgen efter det åkte vi med Harpan till Le Coucou. Och den enda som betedde sig som ett barn där var nog jag, då jag råkade göra ett litet för högt kräkljud och spotta ut maten när Johan mumlar efter jag tagit några tuggor; Vad kul att du gillar sniglar, det trodde jag inte. 

Sen fick jag köra en Pretty Woman på riktigt. Vi var nämligen på Kirna Zabete  på Broome Street.

Ja, och vad hände sen då. Har ni orkat läsa hela vägen hit? Johan och jag har fördelat det så att man har en helgdag var med sovnatt och sovmorgon. Och då menar jag att det är hela baletten, man sover i gästrummet, behöver inte ta något barn som vaknar på natten och man får sova hur länge man vill. Och känslan när jag vet att det är min natt att få sova är helt obeskrivlig. Alldeles pirrig där på kvällen, samtidigt som jag har som en inre stress ifall jag kanske valde fel natt att ta min sovorgie på. Tänk om liksom något utifrån kommer störa mig. Men när bettskenan och öronpropparna åker in, den noggranna proceduren att välja rätt kuddar är gjord, och när test-ligget ner för kolla ifall tofsen på huvudet inte sitter i vägen, så är den känslan det närmaste jag kan tänka mig att heroin känns som.

Sen blir det ju alltid söndag. Får man säga att söndagar inte är min favoritdag? Älskar att vara med min familj, men älskar ännu mer att vara med dem på fredagkvällar. Men vi köra samma runda nästan varje söndag. Ut i Prospect Park, sen en sen lunch/tidig middag på något barnvänligt ställe i området.

Det var allt för den här gången. Jag är ensamstående igen i två veckor. Ligger bredvid Max som sover middag när jag skriver det här, vi ska snart gå och hämta Jack och Harriet i skolan. De har haft skolfoto idag och jag hoppas de inte fick måla med röd fingerfärg precis innan som de fick göra förra året.

e.renck

Jag är så glad att #metoo fortfarande brinner och ökar. Det är verkligen en revolution. Jag älskar att jag kan känna det runt omkring mig, och så mycket inom mig själv. Tack #metoo för att jag inte längre behöver känna att det var mitt fel. Och för att jag inte längre behöver möta leende blickar på gymmet, på grund av en rädsla för att skapa dålig stämning, det är inte mitt ansvar. Och tack för att nu, utan att behöva ursäkta mig kan jag resa på mig på tunnelbanan och byta plats när någons bror gör mig obekväm och rädd.

Ljudet från vågskålen som sakta, sakta går åt jämlikhet knarrar och gnisslar, och de som försöker överösta skriker sig hesa. Jag har läst krönikor, och jag har suttit på middagar där jag fått höra från män hur bra de tycker om #metoo, att de har fått upp ögonen. Att nu förstår de. Men så kommer det där ett men. Då de trevande frågar om det inte har gått lite för långt nu, att de minsann också har råkat ut för olämpligt beteende och att det finns kanske oskyldiga som hängs ut? Ivern hos dem växer när de berättar att de också fått en hand smekt över ryggen, eller en olämplig kommentar av en berusad kvinna på tunnelbanan. Och jag vill slita mitt hår när jag frågar; Men var du någonsin rädd? Fanns det någon gång en hundradelssekund, där du med blicken letade efter någon som eventuellt kan hjälpa dig när situationen blir hotfull? Tänkte du ut en flyktplan eller kollade du snabbt hur mycket batteri du hade kvar på mobilen?

Jag har även lyssnat på när det försöks ta tempen på de olika graderna i helvetet, och där är så tydligt att de inte förstår att det ena föder det andra. Att alla gränser flyttas, inte bara för männens övertramp men också för kvinnans förväntade acceptans. Det var ju bara på skoj. Ju mer oombedda händer på våra kroppar som skrattas bort, ju mer har vi övertygats om att det här är okej.

Jag älskar att #metoo gjort det helt möjligt nu att säga, jo, alla män. Nu är det bevisat, ALLA MÄN. Och såklart förstår vi alla att det inte handlar om 100 procent av varje enskild man, utan att det handlar om alla SORTS män.

Vi ser nu att det är  mannen som det viskas om; Det trodde jag aldrig om honom, lika mycket som det är mannen där det istället sägs; Jag är inte ett dugg förvånad. Det är polisen som för våldtäktsmannen in i häktet, det är mammas nya kille och favoritläraren.

Det är den där snälla snubben, det är pappan, gubben i skogen, chefen, bästa kompisen, invandraren, rasisten, farfar, din make, killen i kassan, snygga killen på festen, han som står längst fram vid feministiska manifestationer och advokaten som ska representera dig när du äntligen har vågat anmäla.

Att säga att jag avskyr män är för starkt. Men hela den här rörelsen har satt fingret på en känsla i bröstet som tillsammans med ilska, rädsla och uppgivenhet påminner om det. Hur kan jag vara gift med en man när den röken pyr i kroppen? Känner jag förakt mot honom? Jag kan inte hjälpa vem jag blev kär i, och han har hela mitt hjärta fullt av kärlek hos sig. Men jag kan inte låta bli att ogilla vissa manliga drag hos honom, något som är ett resultat av den patriarkala samtid vi tillsammans uppfostras i.

Det stör mig när det inte förstås vilken makt de redan besitter, given till dem endast för det uppmålade privilegiet att det är män. Och det stör mig hur jäkla svårt det är att förklara att bakom allt som verkar så oskyldigt i deras ögon, så finns alltid den makten där. Och den färgar allt, hur tunna nyanserna än är. Och de är inte ens medvetna om det.

Effekten är så tydligt märkbar, men nu är bevisat inte oföränderlig. Så vi måste påminna. Snälla, gör er medvetna om makten och använd den väl. Vi uppfostrar alla våra barn tillsammans.

e.renck

Hej!

Okej, det är inte meningen att jag bara ska titta in snabbt och säga att vi har släppt avsnitt två av Amerikabrevet. Känns lite grisigt, som att ni bara är vänner som jag bara hör av mig till när jag behöver en tjänst. Men jag har verkligen inte hunnit skriva några andra inlägg. Tänkte nu skriva att jag fattar inte var tiden tar vägen, men så lyfter jag på blicken över skärmen och tittar på tre långa barn som står framför “Den lilla Sjöjungfrun”, som får agera barnvakt en stund. Och där är ju svaret.

I det här avsnittet pratar vi om jänkarnas konstiga syn på genus, jämställdheten i ett förhållande när det bara är en som drar in pengarna. Och om vi känner oss som den klassiska hemmafrun, och lite Brooklyn-tips.

Här kan ni lyssna om ni har 40 minuter över.

e.renck

Just nu är det två saker som jag händer som jag är pirrig över. Saker som jag för typ 5 år sedan aldrig någonsin trodde skulle kunna hända. Minns inte vad jag hade för syn på framtiden då dock, men det här fanns garanterat inte på någon imaginär vision board. 

Men jag är på omslaget av TWWP Magazine No.3. Så sjukt, och jag måste verkligen kolla flera gånger på bilden för att fatta att det verkligen är jag. Jaja just det, Max är med på ett litet hörn också, men tillbaka till mig igen. Jag önskar att jag kunde säga att jag bara rullade ur sängen och knäppte den här bilden med min Iphone i spegeln, för att så lätt är det för mig liksom. Men nej. Utan det krävdes jobb av riktiga proffs för att få till den att den här trebarns-morsan skulle få platsa på omslaget. Det var otroliga Linda som tog bilden. Jag älskar hennes bilder och får sån Irving Penn -känsla över den här. Det är även Linda som tagit min header, den på mig, Jack och en liten blöj-Harpan. Hon tar också bilderna som ni ser i Small Talk som är så populära här på sajten.

Ja, sen så behövdes det piffas, skrubbas och målas ordentligt. Och då kliver Alexandra in som en räddare i blå-under-ögonen-nöden. Och viskar med sina rullande skånska r att nog har hon allt varit med om värre, men även betydligt enklare jobb.

Förbeställ den här.

Och sen var det ju den här grejen om att jag och mina två kompisar har släppt podd. Märker hur svårt det är att tillåta mig själv att känna mig glad och ja, stolt helt enkelt. Varför är det så egentligen? Som om jag tror att så fort jag släpper ner axlarna, slappnar av lite och ler inombords så kommer allt försvunna.

I alla fall, vi har gjort vårt bästa, haft väldigt kul och jag får känna mig som en del av ett annat sammanhang som jag kanske inte ens visste att jag saknade. Och jag måste ge en eloge till alla dessa proffspoddar som gett ut flera hundra avsnitt, vilket jäkla jobb de gör.

Här kan man hitta oss om ni vill lyssna.

Jag satt på Starbucks när jag började skriva det här inlägget. Bredvid mig satt en man, som jag vet inte om jag ska säga att han var hemlös, men han hade säkert haft det tufft de senaste åren. Jag log mot honom när jag satte mig ner. Och det var som att han måste ha sett hur hårt mina fingrar håller om den lilla brickan där mitt snabbtickande hjärta nu ligger ute för allmän beskådning. För när han reste sig och skulle gå, ger han mig inte bara ett tandlöst leende utan även den här:

Och det var fan i mej nästan så att jag började grina. Så mycket i livet som är så värdsligt, nervositet och stress över vad folk ska tycka och tänka om en, när allt du behöver är bara kärlek. Han kanske hade fått den när han köpte sin kaffe, vad vet jag, men aldrig förr har något känns så träffande som där och då.

…is love

Nu mina vänner ska vi prata om något spännande. Samlas här omkring mig… kom närmre så ska jag berätta en historia:

“Det är en krispig morgon i november. New York har varit vaken länge, om den ens någonsin har gått och lagt sig. Starbucks-pappersmuggarna skyndar i väg för att spillas ut i den överfyllda ryckiga tunnelbanan. På trottoaren ligger sprickfärdiga soppåsar med oidentifierat innehåll, som nattens råttor har lett ut på den ojämna asfalten. Det är liv i luften men samtidigt en målmedveten tystnad.

Men vänta lite… vad är det som låter? På den långa gatan mellan de täta townhousen kan man höra ett eko. Det låter som ett ljud från ett skadat djur..? Ja minsann, det är ett djur som låter, ett mammadjur. Hon sicksackar sig fram mellan hundavföring och tvillingvagnar. Med sig har hon tre barn, ihoptryckta i en vagn. En konstellation man faktiskt sällan ser i naturen, och framför allt inte klockan 08:57, då skolan började för 15 minuter sedan.

Om man studerar mamman noga kan vi se att håret är uppsatt i en slarvig pizzatofs, den spända halspulsådern och den uppspärrade stirriga blicken tyder på en sömnlös natt och troligtvis en stressig morgon. Och om vi lyssnar riktigt noga kan vi höra ett sammanbitet läte som väsande låter något som så här:  – Jag sa till er, rygg mot rygg, RUMPA mot RUMPAAAAA!“

Okej, är ni med forfarande och ser ni bilden framför er? Bra, för då kommer nu frågan som jag behöver hjälp med. Hur fasiken gör ni som har tre eller fler barn med vagnar? Jack är 4,5 år nu och jag tycker att han borde kunna gå och låta Harpan stå på ståbrädan, men det går sällan, han blir avis. Jag har försökt med dubbelvagn för Max och Harpan men då vill Jack som är så liten, fast så stor sitta ihop trängd hos Max, och det blir sjukt tungt för mig. Provat bärsele med Max och både Jack och Harriet får gå, men det är på gränsen att vara för långt till skolan.

Varje dag är det ett bråk med Jack och Harriet innan vi ens har kommit utanför dörren vem som ska eller inte ska sitta eller stå. Men jag förstår honom, han har ju liksom blivit bortputtad av sina småsyrror och reagerar på det.

Jaja, behövde skriva av mig lite. Om det är någon som har något tips tar jag tacksamt emot.

Nu ska jag se om jag kan sova eller om jag är för sockerhög av barnens Halloweengodis. You snooze you loose, viskar jag i öronen på dem när de sover.

Åh det har tagit så långtid att skriva det här inlägget. Ett ord i taget sen har jag tagit en kaffepaus, gjort lite benböj eller sökt över hela internet efter den perfekta gröna kjolen (som inte verkar finnas btw?). Känns nästan som när jag formulerade sms till de där killarna, som jag verkligen bara visste antingen skulle börja eller sluta gilla mig huruvida smileyn var rätt eller fel placerad.

Men… på fredag släpper jag och mina två kompisar Ally och Fanny vårt första avsnitt av podden Amerikabrevet!

Det blir som en hälsning hem till Sverige från oss Kristinor från Duvemåla som utvandrat. Hoppas ni vill lyssna!

Följ oss gärna på instagram Amerikabrevet.

Så våra lördagsdags-dejter har sett lite annorlunda ut nu de senaste gångerna. När vi bara hade ett eller två kids var det ju lätt att lämna dem hemma, men det känns inte schysst att lämna alla tre. Det kan nog bli lite väl svettigt för barnvakten.

Och hittills har vi ju alltid tagit med Max men hon börjar bli så stor nu att hon verkligen är i det magiska mellanlandet; Åh titta, en gullig bebis på resturang! och Vad är det för sjukt jobbigt ljud?? Det blir liksom inte kul för någon, varken Max, oss eller någon av de andra gästerna. 

Så förra veckan hängde Jack med när vi gick till vårt go to-ställe Eds Lobster bar. Han har blivit så stor och det märks verkligen när man tar bort honom ur kontexten av sina småsyrror. Han är så känslig och skör, med så mycket funderingar och så intelligent. Stort hjärta med massa humor.

Och nu i lördags så tog vi med Harriet till Saint Ambroeus. Hon är en liten fislisa med så mycket skinn på näsan, så generös och social. Och så envis och självsäker och hon backar aldrig. Redan i tre årsålder har hon en jäkligt avancerad humor.

Jag antar att det kanske är så här våra lördagar kommer se ut framöver. Fast samtidigt som jag skriver det här kan jag inte låta bli att tänka att nån gång ibland kan vi nog lämna alla tre. De tjejerna som jobbar extra som barnvakter pallar nog ett svettigt pass. De är ju 20 plus och får sova ostört hela nätterna om de vill.

Jag minns ju hur det själv var när jag var 19-20 år och jobbade. Hur klarade man av att gå upp och jobba efter att man varit ute hela natten? Man kanske inte ens hade sovit hemma heller och gled i på jobbet i gårdagens kläder doftandes av gammal shots och skam.

Jag jobbade bland annat i en tebutik och kommer ihåg en gång när jag var så otroligt bakis att när jag öppnade en burk lösviktste i smaken tuttifrutti, och när doften slog emot mig, så spydde jag i papperskorgen bakom kassan. Framför kunden. När jag var färdig tittar jag på henne med rödsprängda ögon och säger att jag måste satt något i halsen. Tror kanske att de förlorade en kund där.

Ibland är det så jäkla svårt att få till rätta känslan i ett rum. Vi älskar vardagsrummet men det har varit något som inte riktigt har gift sig. Vi ville göra det mer modernt och avgubbifiera det lite. Så då fick Chesterfield soffan, som är en gubbe i möbelform, ryka. Vi körde även nytt soffbord, en marmorinspirerad klump gjord av getskinn med flera lager lack på, från 70-talet.

e.renck

De här första dagarna den här veckan har verkligen varit som… ett glas vatten? Liksom ingeting. Livet har bara rullat på och skulle jag åka fast hos polisen för något och de under förhöret skulle fråga vad jag gjorde i tisdags, skulle jag vara helt blank och stammande säga att jag inte minns. För det gör jag knappt. För dagarna består av regnskydd till vagnen som är borta, torra läppar, matsäckar till barnen som man får skämmas lite över och irritationssuckar för att någon köpt ingen yoghurt.

Okej, men hur var helgen då? Jo, i lördags åkte vi med barnen till Ninja som är en resturang i Tribeca, ett tips till er som åker hit med barn! Det är lite showigt och spännande. De liksom trollar fram maten med rök och effekter, och hoppar fram och skräms. Vilket var ett tacksamt jobb för dem eftersom jag skrek av minsta lilla ljud, och jag tror att Jack fick uppleva första känslan av en pinsam förälder. 

Maten på Ninja är väl kanske inte den mest upphetsande, men det är inte därför man går dit. Man går dit för att efter en öl eller två krama om sina euforiska sockerhöga barn, titta med kärlek på sin man och nästan lite tårögd tacksamt tänka att Jäklar vilken fin familj jag har. Så blir hjärtat så överfullt att man nästan aggressivt känner att det är klart som fan att barnen ska ha ett självlysande ninjasvärd var för 25 dollar. Även fast de inte ens bett om ett.