Jag visste först inte om jag skulle skriva om det här, det kanske är alldeles för privat. Men varje torsdag förmiddag åker jag in till Union Square och går till en psykolog, som jag har gått till i snart två år.

Jag hade väl egentligen aldrig tidigare tänkt att jag ska gå och prata med en psykolog. Inte för att jag inte har förstått att jag har behövt det, för det har jag vetat, men mer för att jag har haft en känsla att jag inte förtjänat det. Svårt att förklara. Men sen fick jag rådet att prova nu när jag ändå mår bra, och jag är väldigt tacksam att jag hittade rätt person vid första försöket. Och tacksam att jag har den ekonomiska möjligheten att göra detta, för det är inte gratis att ta hand om själen.

Jag har haft och har fortfarande problem med väldigt låg självkänsla, och har väl inte förstått hur begränsande det har varit i livet till nu. Och en annan sak vi konstant jobbar med, något som ibland känns som två steg framåt och ett steg bakåt, är att jag lever med väldigt mycket dåligt samvete. Mot allt och alla, hela tiden.

Mot barnen främst, men även mot frisören som måste klippa mitt hår. Mot den stackars mamman i Jacks klass som råkar gå åt samma håll som mig efter vi lämnat på skola och tvingas småprata. Att jag är så dålig på att svara på mail, sms och kommentarer här på bloggen. Som om jag bär alla människors mående på mina sluttande axlar, fast ingen ens har bett mig. Och man kan ju tycka att det är ganska självupptaget att tro att världen typ kretsar runt en själv, och oj vad mycket pengar och tid jag hade sparat om jag bara kunde sluta tänka så och snap out of it. 

Jag förstår ju att låg självkärlek och dåligt samvete hänger ihop. Och psykologi är så jäkla intressant, nu har jag ändå kommit till den punkt när jag vet när det är mitt dåliga samvete och självförakt som pratar i olika känslotillstånd och situationer. Men trots det, så motarbetar kroppen och psyket att allt vad den kan för att göra något åt det.

Nu blir det lite flummigt kanske. Men när allting “flyter i själen”, att jag känner mig tillfreds med något som jag åstadkommit, att jag känner mig glad, stolt och energifylld så är det nästan som om jag kan höra i huvudet hur det slår om. Som om jag får en örfil som svider och väcker mig och säger; Hallå, skärp dig! Varför går du omkring och känner dig så där? Ryck ner dig igen!

Men att ha drömmar och ideér som jag inte ens kan prata högt om inför min man, är så jäkla sorgligt känner jag nu när jag tittar på det med lite perspektiv. Jag har tänkt att om jag uttalar något så är det första steget till att behöva göra det. Och att göra det är första steg till att misslyckas. Och i många år har jag piskat mig själv genom att viska i mitt egna öra att jag är lat och andefattig, att det är därför jag inte tar tag i mina drömmar. Men nu vet jag att det är så mycket djupare än så, det handlar om hur jag har blivit den jag är, om vart jag har varit, och främst min egna men även andras syn på mig.

Hur fixar man det här då? Med Xanax och lösgodis? Kanske funkar för vissa, men jag vet att jag bland annat måste aktivt ändra mina tankemönster i så många situationer i vardagen. Och det tar väldigt mycket kraft men det kommer vara så värt det. Och då jäklar!

Tack för alla grattis här och på Instagram. Åh, vad skönt det var att berätta om graviditeten. Det är ju en stor grej, och även om jag inte hinner tänka på den hela tiden så fortsätter den ju såklart att pågå och påverka mitt mående.

Hur känns allt då? Jo, tack Elin som frågar, det är ganska okej. Gick in i vecka 15 i söndags och själva nygravid-tröttheten har avtagit, så nu är jag bara mitt vanliga gråa trötta jag istället. Plus att jag väldigt, väldigt skör.

Alltså sådär skör så att jag börjar grina när jag går en promenad i Prospect Park och råkar ta ett för djupt andetag som gör att allt bara släpper. Grinar för att jag saknar Johan. Grinar för att jag tycker synd om barnen. För att det är svårt att prata med Johan för att det alltid är så dålig mottagning där han är. Och för att vi står inför den tuffaste tiden någon sin nu i vår. Gråter för att folk är så snälla och erbjuder mig så mycket hjälp nu när jag är ensam. Och så gråter jag en liten skamsen skvätt för att det inte finns någon som kan ta en fin magbild på mig.

Annars kan inte tankarna låta bli att gå till saker som hur ska vi kunna flyga med fyra barn, eller tänk om någonting skulle hända mellan mig och Johan? Vi är superkära men rent statistiskt så är det inte typ 50% av alla äktenskap som slutar i skilsmässa? Tänk om jag tröttnar på att han pratar så högt i telefon, eller att han träffar någon som faktiskt stänger köksluckorna efter sig? Vem kommer liksom vilja ha en fyrbarnsmamma med trött hållning och för hög panna?

Men det är vår i luften vissa dagar. Så där när man känner hur marken luftar sig och det doftar fukt och en aning grönska.

Sen har vi lyckats få in tre besök på akuttid på vårdcentralen, två på helgen och en på en röd dag. Bra jobbat kids. Det har varit halsfluss, och sen fick Jack en  allergisk reaktion på penicillinet som han åt. Usch, läskigt.

En kväll satte jag på mig en klänning och åkte hela vägen till 55:e gatan och gick på finrestaurang. Vi var på Polo Bar som absolut kan vara värt ett besök om man spenderar mer än en vecka i New York.

Jag får tvinga på mig den här klänningen från Henrik Vibskov. Jag köpte den nämligen när jag var nygravid och varje gång jag ser den nu, så åker det lite hiss inuti mig för att det påminner så om den där första illamående tiden. Men eftersom jag gillar den så måste jag liksom vänja mig vid den igen. Jag har sådana klädesplagg från alla graviditeter, fina klänningar och koftor som bara hänger och läckrar sig men som jag ännu inte kan ha på mig igen.

För övrigt har magen den här graviditeten kört sitt egna race. Först fick jag världens största mage som typ inte gick att dölja redan i vecka 9-10. Det var som om magmusklerna öppnade upp sig åt sidorna som en ridå och släppte fram allt och lite till samtidigt som de sjöng på Let it go. Men det är ju mest svullnad så där i början, nu så kan jag ha en platt mage på morgonen medan den är enorm på kvällen. Älskade kropp. Och jag tycker mig faktiskt ha känt små små sparkar redan.

e.renck

“Ettan kom, tvåan kom, trean kom, fyran kommer så småningom.”

En riktig hejaklacksramsa, men det lär vi behöva.

Ja… jag är gravid med nummer fyra. Känns så galet att skriva. Fyra barn. På fem år. Är vi galna? Ja kanske, men så glada.

Och trötta, men mest glada. 

e.renck

Här i New York är det snöblandat regn, grått och allmänt januari. Och så har jag hemlängtan till Stockholm på det. Så det känns inte så kul att skriva om. Så jag undrar om jag inte ska spinna vidare på lite festligheter?

Johan blev bjuden på Wall Street Journals Magazine Innovation Gala i höstas, och han var snäll att ta med mig som sin plus en. Eller, snäll att ta med ska jag väl inte säga då låter det som om han hade haft ett val att ta med någon annan. Sjukt dålig stämning det skulle blivit hemma då.

Sen gick vi på en efterfest, lite suddigt var den låg någonstans. Men har för mig att den var på någon hemlig bar, eller så var den bara hemlig för att det var kändisar där. Vad vet jag, de bjöd iallafall på hamburgare och pommes frites-buffé. Det minns jag.

Jag finns på instagram där jag inte lägger ut så jättemycket bilder, men det händer:

e.renck

Hörs snart!

Eller vänta… slänger in en smygbild på Gwyneth Paltrow också. Också helt ogenerat.

Så. Nu ska jag sluta, nu är jag nöjd.

Nu hoppar vi från vardagsrealism till gala-glitter. Jag tänkte faktiskt passa på att rida lite på er Post Christmas Holiday Spirit, efter julhelgen kan man ju känna sig lite, ja vad ska man säga, tom och äcklad? Hårt ord kanske men jag menar att det kan ha varit en enda grisfest med julklappar, mat och unna sig-tänket.

Jag har sugit på det här inlägget länge, för jag har så gärna velat att det ska bli bra. Men tillslut känner jag att ett oskrivet inlägg kan ju aldrig bli bra så det är ju lika bra att bara kötta på.

I början av oktober fick jag den stora äran att bli bjuden till World Childhood Foundation Thank You Gala här i New York. Och ni vet ju säkert redan vad Childhood är, Drottning Silvias och prinsessan Madeleines hjärtefråge-projekt som arbetar med att hjälpa utsatta barn runt om i världen. Och nu vill jag att det ska bli min hjärtefråga också. För jäklar vad berörd jag blev.

Drottning Silvia var där och berättade om hur de arbetar för att hjälpa de barn som blivit utsatta, och för att förebygga. Och jag grät faktiskt när hon pratade med sin gamla fina kvinnoröst om hur hon själv har tre barn och sex barnbarn, och känslan som finns att man vill göra allt för att skydda dem. Det vände sig, och vänder sig fortfarande i magen när orden sexuellt utnyttjande, tortyr och barn används i samma mening. Jävla sjuka värld alltså.

Det var en väldigt fin gala, och som jag tidigare skrev, berörde mig djupt. Jag är väldigt tacksam att jag fick gå på den och att jag fick lära mig mer om deras verksamhet. Jag vill absolut försöka engagera mig i deras projekt, tror ju verkligen på uttrycket att; Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

En liten parantes i det allvarliga. Min mamma skickar en bild till mig, där hon skriver att med stora bokstäver att jag är med på TV. Utåt så svarar jag lite coolt med himlande ögon att, jaha där ser man. Men inombords dunkar mitt alldeles för snabbt för att tillhöra någon som egentligen tror sig inte vilja synas.

Här kan man ge ett bidrag.

Tack!

Ja, så blev det ju nyårsafton där i slutet av december, som alltid. Det kommer man ju inte ifrån. Jag kanske inte har blivit bjuden på rätt fester i mina dar, men jag kan inte minnas någon nyår som har varit lika med fest och roligt. När jag tänker tillbaka på nyårsfester från förr så tänker jag bara på tunna strumpbyxor, lösögonfranslim, kyla, billig champagneliknande dryck, kall potatisgratäng med rostbiff i för små portioner.

Men i år fick jag känna på den perfekta nyårsafton. Ingen alkohol, ingen Bambi som glider på den hala vägen ner mot nattbussen till det skärande ljudet av is mot spikar som tittat fram på de nötta klackarna, inge drama eller stress att ta sig till det rätta stället. Vill inte vara 19 igen. Tänk om man hade vetat då att den ultimata nyårsfesten firar man med 3 korta klumpiga, lättköpta, pastaätande småmänniskor.

Även fast det bara var vi och en annan familj så ansträngde vi oss för att pynta i sann nyårs anda. Jag och Harpan gick och köpte hattar, tomtebloss, och livsfarliga serpentinsmällare.  Och jag lyckades efter mycket om och men övertala henne att vi skulle köpa ballonger i “2018”-style och inte i Elsa från Frost.

Jag och Johan var och käkade lunch på Balthazar en dag. Ett ställe som jag vet många kör på sin lista när de är här och turistar. Det är roligt och kul people watching, men jag blir så stressad där. Ett sånt ställe där man drar sin rumpa längst grannens bordskant när man ska klämma sig in och sätta sig, för det är så trångt. Och det är så stimmigt i lokalen med bestickljud, stolskrap och högljudda amerikaner.

Men när vi satt där, nästan i knät på de som satt bredvid, så tittar kvinnan i sällskapet på mig och uttrycker högt och gränslöst: att jag har en sådan otroligt glowing hy! Vad fasiken har jag gjort?!

Gulligt och väldigt osvenskt.

Man lägger pussel i pyjamas på jullov. Det vet ju alla. Började med att barnen fick ett i julklapp som vi la tillsammans som en lycklig familj. Men när Johan och jag märkte att vi liksom hade sakta, sakta föst bort barnen från köksgolvet för att de var så i vägen plus att de hade så klibbiga händer så att de råkade oavsiktligt ta sönder allt hela tiden, så kände vi att det kanske var bäst att vi köpte ett eget.

Fick något konstigt klump i halsen när jag skriver det här. Vet inte om det är nån ångest för att jag är trött eller för att det helt plötsligt slog mig hur konstigt det kanske är att sitta och skriva om sitt liv, sin makaroni-vardag och hoppas att folk läser. Kanske både och, men troligtvis mest för att Johan sitter på ett plan till Europa och ska vara borta tre veckor. Alltid värst dagen han åker och dagen innan han kommer hem.

Men godnatt på er, jag ska lägga mig bredvid en 80 cm lång bebis som tar lika stor sovplats i sängen som en 2 meters lång karl.

e.renck

Trötta och undernärda, tänkte jag säga. Men det är vi ju inte. Kanske lite trötta då, men vem är inte det efter ett jullov.

Här kan man lyssna om man vill!

God fortsättning!

Jag tog lite julsemester. Kanske var dumt att inte ligga i och skriva inlägg nu när ni som läser troligtvis också varit lediga och haft tid att läsa. Fast har man tid att läsa bloggar under julen? Kanske när man ligger i mörkret och har nattat sockerhöga barn som sover sedan länge, men det är så skönt att ligga där under täcket med mobilen ifred, så att när mannen kommer för att kolla att man lever så låtsas man att man råkat somnat. Eller när man skriker från övervåningen till resten av familjen att; Nu ska jag duuuuuscha!! Sen sitter man hålögt med gamnacke på badkarskanten och stress-scrollar i något så när tystnad. Eller är det kanske bara är jag?

Men jag hoppas att ni alla har haft det bra. Jag går i genom mitt fotoalbum på mobilen för att se vad det är vi har gjort egentligen. Så låt oss tillsammans ta en trip down the Christmas lane:

Vi firar varje jul här i New York. Älskar julen här, känns som en romantiks julfilm, typ Love Actually eller The Holliday. Nu utspelar sig i för sig ingen av de filmerna i NYC men ni fattar känslan. Man vill liksom bara åka skridskor i Central Park, i snygga tajta byxor och istället för en praktisk varm otymplig jacka, så har man på sig en mysig stickad kofta och bara en halsduk. Men man fryser inte. Och fast jag är grym på skridskor skulle jag romantiskt ramla in i Johans armar och vi skulle fnittra tillsammans och sen kyssas i det guldfärgade skenet från isrinkens lampor, samtidigt som lagom med snö tyst föll ner från himlen.

Allafall…

Varje julafton kör vi svenskt julbord på Aquavit, som är jäkligt bra. Betyget på julbordet tycker jag Jack lätt summerade när han med stora ögon stirrade på min mage och säger; Mamma, det ser ut som du har en bebis i magen!? 

Efter att barnen varit så sjukt duktiga på Aquavit så var det dags att åka hem och välkomna tomten. Med skräckblandad förtjusning.

Harriet fick sin efterlängtade enhörning. Jag gick förbi leksaksaffären där vi sett den först, där de sagt att den absolut inte kommer hinna tillbaka i lager igen innan jul, men där var den i skyltfönstret! Stirrandes med sina elaka ögon och sitt sena horn. Jag måste vält pensionärer och gravida när jag tryckte mig in i affären och med hög puls skrek; The unicooooorn!!! I waaant it!  Och jag fick den. Så sjukt nöjd.

Det var så fint när hon drog efter andan, och med bestämd hand gav tomten alla sina nötta och lite snuskiga nappar. Hon var liksom klar. Och inte en enda gång har hon nämt att hon saknar dem. Så stolt och chockad. Visserligen har hon betett sig lite som någon som befinner sig på ett rehab, stissig och jävlig ibland, men fortfarande aldrig nämt ordet napp.

Ja det var lite om julen. Ska skriva lite om nyår i nästa inlägg, och det ska inte ta 3 veckor denna gång. Fick en kommentar som frågade om vi har slutat med podden Amerikabrevet, men det har vi icke. Trots att vi bara gjort 5 avsnitt så körde vi juluppehåll, vi fick inte till det. Men ett nytt avsnitt kommer på fredag, fingers crossed. 

PLUS att jag har en stor grej att berätta snart!

e.renck

Så nu kan jag andas ut igen. Nu är hela högljudda familjen Renck samlad igen. 14 dagar var en lång tid den här gången. Och hur kämpigt jag än kan tycka att det är att vara ensam, eftersom barnen som tidigare sagt alltid blir sjuka, så är det ju såklart värst för barnen. Och lite för Johan va?

Så vad har jag gjort då under dessa singeldagar? Jag har tex helt maniskt försökt skapa julstämning för barnen. Och som alla vet så innebär det ju en trip till Ikea. En in and out operation där jag raffsade åt mig bland annat julstjärnor, glögg och pepparkaksdeg. Fick såklart Ikea-febern och råkade göra några felköp, som man gör där i ivern.

Och för er som undrar så ser köttbullarna ut så här i New York:

Vad gör man mer då för att skapa barndomsminnen som ska bli så vackra att man tror att det är ett konstant Instagram filter på? Jo, man bakar lussebullar och bygger pepparkakshus. Jag hade en vision om att bygga en liten pepparkaks-by. Med små gubbar och florsocker som snö, och jag tycker att jag lyckades ganska bra, det var inte ens speciellt svårt. Gjorde det med Max på höften;

Nä förlåt, jag kan inte hålla mig. Den där bilden hittade jag på internet. Min by byggdes medan Max fick kolla på Babblarna (den långa versionen) och de andra två fick höra min mammaröst ljuda; vänta lite nu, tryck inte där, akta er nu, men pilla inte där sa jag ju! Men det resulterade i, förutom en tredje gradens brännskada på mitt finger av smält socker, detta;

Och lussebullarna då? Jag trodde att jag var vuxen när jag fyllde 18. Men sen tog jag en sjuksköterskelegitimation, gifte mig, köpt hus och kan titulera mig som 3-barns mamma. Borde inte det vara höjden av vuxenhet? Ja kanske… men näst på listan är när jag googlade recept och skrev saftiga lussebullar, då kände jag mig fasiken vuxen.

Och herregud av kladdigt det kan bli att baka med barn. Men att sen efter allt detta för och efterarbete märka att jag har använt fel sorts mjöl, som gjort att bullarna blev stenhårda, nyttiga men stenhårda, gjorde att jag såg ut som en av de där emojisarna som skrikgråter.

Sen så föll vinterns första snö. Och jag  kände mig som världens bästa mamma som släpar ut alla tre barn redan kl 10:30, med overall och termobyxor i den blöta, tunga snön. Puttar den smidiga lilla cityvagnen med löjliga små hjul genom en decimeter hög kramsnö. Och bryr mig faktiskt ens inte så mycket om att jag kommer få en permanent 11 mellan ögonbrynen pga kisandet i snövirvlarna, det är ju så värt det?

Samtidigt känner jag mig som världens sämsta mamma, för jag avskyr varenda minut. Blickar bort mot de andra familjerna som jagar varandra på ängen med perfekta vinterskor. Varför ser det så jäkla lätt ut för dem? Hur är det ens möjligt att de kan leka i slowmotion, och var i helvete kommer tonerna av Last Christmas från? Varför får inte deras barn snö innanför vantarna så de grinar i panik, och varför är det bara mina barn som tycker att det är godare att äta snön som ligger över grannarnas sopor på gatan, än att gulligt luta huvudet bakåt och sträcka ut tungan.

Vet inte om jag gjorde det lätt eller svårt för mig som käkade lunch ute med barnen själv. Men de skötte sig fint. Alltså Harpan och hennes napp. Vi har förberett henne länge på att när tomten kommer så ska hon lämna alla nappar till honom. Men vi sitter lite i skiten. För hon har önskat sin en enorm enhörning som hon har sett i ett skyltfönster här på gatan. Och nästan drömskt har hon sagt att den, bara den vill hon ha av tomten när hon slutar med napp. Sen vet jag inte om vi är orutinerade eller klantiga föräldrar som inte köpte den direkt, för nu är den såld och går typ inte att få tag i! Men hur skulle jag veta att det fanns någon annan som kunde tänka sig att köpa en 135 cm, kobent enhörning med lite läskiga ögon? Blir en traumatisk jul för henne. Men lite besvikelse är väl bra för barn va, bygger väl karaktär?

Ja vart skulle jag komma med det här inlägget, mer än att det är så skönt att vara samlade igen. Efter att stått ensam en lördagkväll när barnen sover, i skenet av en slarivigt upphängd julstjärna och försökt hetsbaka den sista pepparkaksdegen, för den får fasiken inte gå till spillo. Då gör ofrivillig ensamhet ganska ont. Men nu är vi tillsammans.

Avslutar med Max som städade min garderob.

Jag har gjort många test i mina dagar, allt i från några graviditetstester, syntester och ett och annat klamydiatest. Men jag har aldrig tagit ett IQ-test som 5-åring. Och jag vet inte hur vanligt det är, om det inte är så att man precis som vi bor The land of the free; USA.

För en tid sedan när jag hämtade Jack i skolan, delades det ut ett veckobrev med information om ett IQ-test. Ett test som ska avgöra om han får söka till en skola som har en Gifted & Talented-klass. Alltså en klass för supersmarta barn. Jag råkade skratta lite för högt, men när jag såg de andra föräldrarnas stressade blickar förstod jag att det här garvar man inte bort. Det är nu det avgörs, det är här barnens framtid formas. Och visst tanken är ju god, nu får alla barn chansen att gå en gratis public school som har samma status som en privatskola på övre Manhattan. Men senare fick jag höra att de föräldrar som har råd anställer privatlärare som lär barnen hur de ska klarar detta test. Och den flyktiga tanken att låta honom göra provet, som fanns där när jag fysiskt var omringad av en skock lätt hysteriska föräldrar, var plötsligt bortblåst.

Men nu lite senare kommer tankarna krypandes. Ska jag bara anpassa mig och rulla med? För har vi valt att bo och uppfostra våra barn här i New York så måste jag väl omfamna dessa absurda kulturkrockar. I Sverige kan man väl i alla fall räkna med att lägsta nivån på en skola är ganska hög? Men här i USA finns det inga sådana garantier. Valet av en skola nu är helt avgörande för vilka skolor barnen senare kan söka till. Så ett felaktigt val så här i början kan alltså omöjliggöra vissa andra val i framtiden. Att veta det och samtidigt veta att de flesta barn här redan i tidig ålder utgallras från alla tänkbara utbildningar för att de har fel postnummer eller inte möjlighet att anställa en privatlärare, gör att jag ibland vill beställa en enkel biljett till Sverige.

Så frågan som gnager mig är alltså om jag också med stirrig blick och hög puls ska börja ansöka till privatskolor och elit public schools, där själva ansökningsproceduren skapar magsår? Skolor där skillnaden på att bli antagen eller ej kan avgöras som barnet råkar ha lite torkat snor runt näsan. Där det finns förväntningar om vad föräldrarna ska säga på intervjun, vad barnen ska ha på sig, och vad det ska stå i de handskrivna tackbreven. Alla dessa oskrivna regler kan man ju såklart enkelt lära sig. Om man har råd att anställa en coach. Det finns alltså personer som jobbar med att lära föräldrar vilken strategi de ska ha för att komma fram först i denna skoldjungel. Och det är sådana saker som har gjort att jag under mina år i New York haft svårt att ta till mig vissa delar av den Amerikanska kulturen.

Men om det finns skolor som visar sig vara bättre än andra, ska mina barn inte ens få en chans att söka till dem för att jag är så jäkla Elin från Hökarängen i sådana frågor?

Så nu handlar det alltså inte bara om dåligt samvete över risken att de blir lite hjulbenta för att jag så många gånger glömt att ge dem D-vitamin droppar. Eller ångesten när jag tänker på vilket sätt jag har sabbat dem genom att sucka lite för högt när de kissar på sig precis bredvid toaletten. Fast jag tusen gånger frågat om de behöver kissa. Nu handlar det om ett aktivt val som kan prägla dem varje dag i många, många år framöver. Med skola kommer kompisar och lärare och en hel uppsättning med förhållningsregler och förutsättningar. Men just här och nu är det oöverskådligt att försöka bedöma vad som är det rätta, för det vet man bara i efterhand. Om ens då.

Fast jag borde nog sluta oroa mig, resa mig ur fosterställningen och hålla mina hästar, vi vet ju faktiskt inte ännu om han är en av de där barnen som får minst 97% och får söka till smart-programmet. Så ja, jag kanske bara ska låta honom göra testet. Och stolt se på när han med snor runt näsan, och i egenvald outfit ritar enhörningar och illmonster över hela pappret.