The Way We Play

Alexandra Aronsson


Vila i frid älskade lillebror.

2 months ago
Vila i frid älskade lillebror.

Nu har Stoffe fått frid, nu får han vila, han som har kämpat mer eller mindre från sitt första andetag. Min lillebror, kämparnas konung, nu har han lämnat oss.
Försöker finna tröst i att han är med pappa, att han inte har ont, att han har fått ro men det är så svårt. Saknaden är så svår, outhärdligt, omänskligt svår.

Vi satt hos honom hela den natten, mamma och jag, natten mellan den 15-16/4, Stoffes sista natt.Pussade, pratade, strök hans arm, hans kind. Grät, torkade tårarna, berättade för honom för miljonte gången hur mycket jag älskade honom, sa till honom att det är ok, han behöver inte kämpa mer, samtidigt skrek hela kroppen NEEEEJ, stanna kvar hos oss, jag är inte redo än!

Vi satte på hans favoritskiva med Abba tyst i bakgrunden, försökte sjunga med, han älskade det. Gullan (mammas mops) låg och sov vid hans bröst, det lugnade honom. Mamma och jag klappade, pussade o smekte hans händer och kind. Så satt vi till 04.45 när han slutligen släppte taget. Pappa hade kommit för att hämta honom.

På en gång sång han så fridfull ut, som att han sov, med ett litet, litet leende på läpparna.

Vila i frid älskade lillebror.

På mindre än ett år har jag förlorat halva min familj. På mindre än ett år, till den äckliga helvetes cancern. För bara ett år sedan var allting bra, eller det var det vi trodde. För ett år sedan var Stoffe snart på väg på semester med sina assistenter, vi hade köpt ny lägenhet och skulle flytta, allt var bra.

Nu är det allt annat än bra, nu är det så dåligt det kan bli. Hur kunde det bli så? Jag skrev precis den andra dödsannonsen och planerar en andra begravning på ett halvår. Det är overkligt bortom mitt förstånd och nu ska jag och mamma försöka lära oss leva med det här. Halva vår familj är borta, på mindre än ett år. Min fina pappa och älskade bror, hennes själsfrände sedan 51 år tillbaka och hennes älskade son.

Jag är helt avtrubbad, som en robot gör jag det som ska göras. Det känns som att jag är utanför min egen kropp. Jag planerar och fortsätter leva nästan som att allt är som vanligt, det är tydligen viktigt att göra. Fortsätter göra saker när jag orkar, men det är inte med samma inlevelse som innan, jag bara gör, är inte helt där, orkar inte.

Det får ta sin tid har man sagt till mig, sorg tar tid och kommer i vågor, det är bara att försöka följa med i de. Och det är det jag gör, plaskar runt i ett hav av sorg och kämpar för att hålla mig över ytan och inte dras ner och drunkna. Försöker hålla mig över ytan.

Vila i frid älskade lillebror.

Någongång kommer jag ta mig in till stranden igen, en annan version av mig som får lära sig att leva på nytt i en annan version av mitt liv.

En version utan dig och pappa här hos oss. Jag kommer sakna er båda varje sekund av mitt liv, varje sekund tills vi ses igen.

Alexandra Aronsson

Info