Det har varit svårt att missa hela me too som pågår nu. Hashtagen som på alla sociala medier visar hur många kvinnor i vår närhet som har varit utsatta för sexuella trakasserier och övergrepp. Jag har blivit så jäkla berörd av detta. Det har dunkat inifrån och jag vill typ skrika, av ilska men också av iver; Det är nu det händer!

Jag har med tårar i ögonen sett tjejers kanske värsta värsta symboliseras i en bild eller i en status.

Och det gör så jäkla ont att se hur det direkt kommer fram massa hetsiga motrörelser, typ Elisabeth Höglund (WTF?!?!) och män som skriker sig hesa att; Vi blir också utsatta!? Men de skriker bara för att överrösta den här kampen, annars håller de käften precis som Lady Dahmer säger så klockrent på sin instagram:

”Ja jag vet att män blir utsatta för sexuella övergrepp, att de blir misshandlade av sina fruar och flickvänner, att de också kan våldtas och att det händer att kvinnor mördar män. Detta är såklart ett problem och nåt vi behöver prata om, framförallt eftersom att normer och könsroller förhindrar män från att bearbeta detta på ett sunt sätt. .

MEN, om du bara tar upp dessa problem när vi andra pratar om det våld och de sexuella övergrepp som kvinnor utsätts för så är du en del av problemet. Du möjliggör att kvinnor blir utsatta. Du försvårar för oss. Du förhindrar förändringen. .

Om du verkligen, på riktigt, brydde dig om att män blir misshandlade, mördade och våldtagna så skulle du driva den frågan aktivt – vid alla andra tillfällen. Inte bara när vi pratar om kvinnors utsatthet. Men det gör du ju inte. För du skiter ju att män våldtas. Du vill bara att vi kvinnor ska hålla tyst om det vi utsätts för. Du vill inte att vi ska prata om det alls.”

Och jag brinner av rädsla och gråter av avsky när jag tänker att bakom varje postad status, bakom varje upplagd bild finns en historia. Om en man. Som på ett eller annat sätt har trott sig äga rätten till något som inte är hans.

Fy fan. Jag vill ge mina döttrar tårgas och rakblad. Men främst kommer jag uppfostra min son rätt.

Och jag tror att något kommer hända nu, jag tror att vi kommer få vara med om en förändring. Det räcker nu. Vi är trötta, vi är arga, ledsna men starka. Och vi är inte tysta längre.

Ny vecka, nya tag! Så säger den lilla delen hurtbulle i mig. Resten av delarna säger inte så mycket för de har munnen full… av bulle.

Förra veckan var ju ensamvecka, alltså ensam med kidsen när min man var i London. Det gick helt okej, även fast 100% av barnen var sjuka. Men ja, jag räknade minuterna innan han kom hem. Plus att jag faktiskt kände mig väldigt ensam den här gången. Vet inte varför. Visst att det kanske kan vara skönt att vara ensam en kväll eller två. Då passar jag på att kolla nån film (med lamporna tända) och under tiden bollar jag mobilen OCH datorn samtidigt. Annars kan det vara en säker väg mot skilsmässa. Men nu den här veckan kände jag bara att jag saknades hans muttrande ifrån ena hörnan av soffan.

Men jag var ute en gång och käkade middag på The Mercer, fast jag visste att det är en kostnadsfråga hur trött man orkar vara på morgonen när barnen väcker en. Men det var värt att vara lite kaffe-zombie några timmar på morgonen.

Det som däremot är jag kan tycka är svårt är att lämna barnen när de är snoriga och lite extra klängiga. Och ju mer snorsträngar de torkade av på min tröja och ju mer de hängde utanför toalettdörren, desto större blev känslan att jag behövde ha en paus och ett glas vin. Och då kommer det dåliga samvetet som ett brev på posten direkt. Dåligt samvete mot barnen, och dåligt samvete mot barnvakten som säkert fick springa några extra gånger upp och ner för trapporna den kvällen.

Jo, jag skrev ju för ett bra tag sen att jag skulle gå på en fest på Bergdorf Goodman som Giovanna Battaglia Engelbert hade.

Den blonda kvinnan man ser nere till höger i bild är Linda Fargo, en känd fashion tantilura. Vi hamnar bredvid varandra och hon säger på sin nasala amerikanska; My moooother is from Norway. Och jag tror att jag måste ha någon slags tourettes eller så har hon sjukt dålig humor. För jag kunde inte låta bli att säga; Oh, did you say your looover is from Norway?  Hon tittar på mig med avsmak och för att sedan skälla ut mig. Hon frågar varför hon i helvetet skulle säga det på en fest?! Och till mig!?  Sedan vänder hon sig väldigt markerat med ryggen mot mig.

Jaja. you win some you loose some.  

Sen mötte jag den här bruttan där. Caroline de Maigret. Eller mötte och mötte, det låter som vi känner varandra. Jag armbågade mig fram genom folkmassorna när jag såg att Johan (som har jobbat med henne) stod och pratade med henne, och typ ramlade in i hennes armar med mobilen inställd på att ta en bild. Hon luktade gott.

Man skulle kanske tro att det är jobbigt när ens man åker till en romantisk stad, typ Paris kanske, och jobbar med okomplicerade pigga tacksamma modeller och skådisar. Tjejer som troligtvis inte ens behöver knipa när de hoppar på en studsmatta. Men det är inte så farligt faktiskt. Får väl säga att det är ett av privilegiet men en ålderskillnad som är likvärdigt med myndighetsåldern i Sverige, han har gjort sina år med griseri. Jag har väl några år griseri kvar i mig, men det löser tiden, tänker jag.

Vill också bara tillägga att innan jag började blogga och hamnade i sådana Kodak moments som ovan, skulle jag nog inte fråga om en bild. Jag skulle bara stått bredvid och låtsas vara sval och cool. Men nu kämpar jag på för att få ett roligt innehåll, all for you. 

Sen efter festen var det en middag på Cipriani med Bellinis med ytspänning som ALDRIG tog slut.

Ja drinkar som aldrig tar slut leder mig osökt till detta. Jag vet inte om ni kommer ihåg för några inlägg sedan när det var någon som lite pretto skrev om varannan vatten? Det är svårt att leva som man lär är det ju bara att konstatera. Såatte…

Follow my blog with Bloglovin

Ni vet när man egentligen behöver sanera ett kök efter morgonens frukostkladd (okej jag erkänner; lite från gårdagens middag också) men kladdet liksom bara förökar sig för att man var tvungen att göra lunch till en bebis också? Och när man borde dammsuga upp toalettpappers-tussar som ligger i hela vardagsrummet för att Harpan ville leka att det snöade, precis som i Frost. Är det helt fel då att istället gå och lägga sig mitt på dagen tillsammans med Max när hon sover middag?

Ja kanske. Men stäm mig då. Johan har bara varit borta sedan i lördags och det märks direkt. Jag hinner liksom aldrig i kapp känns det som. För att kunna plocka ur och i diskmaskinen så får Max gå loss i tupperware-skåpet, och det blir en never ending story. Ja, ni som vet, ni vet.

Men hur kan man inte somna när man ligger bredvid det här:

När den lilla kroppen gosar in sig som en fysisk pusselbit som jag saknar… Och när hon trampar med sina fötter och nyper sina tår i min tre-täta-graviditeters hud på magen, då får huset se ut som fan.

Follow my blog with Bloglovin

I förra lördagen fyllde Max 1 år. Jag hade slängt ihop ett litet kalas för alla hennes bästa bebisvänner. Vi hade en inhyrd trollkarl och en liten uppblåsbar hoppborg i bebisstorlek, och även en liten klapphörna med dvärgkaniner. Jag hade bakat cupcakes och dekorerat hela trädgården med rosa och vita ballonger. De vuxna fick Mimosa och snittar.

Nä. Så var det inte. Om man tänker allt det där ovan plus lite till, och sen tänker raka motsatsen. Då är vi någonstans i närheten av Max första födelsedag.

Det är inte det att vi inte ville fira hennes födelsedag, men Johans och min ribba för ett 1 årskalas ligger någonstans nere under heltäckningsmattan just nu, i sällskap med de romantiska förväntningarna på varandra efter flera nätters dålig sömn.

Sen kom vi ju på att det är ju faktiskt för de andra barnen som vi ska fira. De är ju dem som vill slåss om att blåsa ut ljuset på hennes tårta och hjälpa till med att öppna presenter. Så de fick gå och välja en varsin present till Max och köpa en tårta.

Sedan har vi den jäkla lyxen att bli bortskämda av Johans agenter. Jag vet inte om de vill smöra för honom eller om det är så att de verkligen, veeerkligen älskar våra barn som de aldrig träffat, men de skickar så fina presenter på deras födelsedagar. Alltid kläder från märket Makié som är så fancy att jag typ aldrig låter barnen använda dem, vilket är synd. Btw, nu när jag länkade var jag tvungen att tjuvkika på vad skorna kostade och satte mitt kalla kaffe i halsen.

Grattis min lilla Gittan Goding.

Okej, det här började lite halvdåligt med att försöka blogga mer va? Men det är ju ett skämt att det alltid, alltid är något. Är det inte något av barnen som fått en oidentifierad konstig prick på kroppen och måste gå till doktorn, så  är det en annan som ska dit och få en vaccinationsspruta. Såklart inte på samma dag, det vore ju för bekvämt. Eller något försäkringspapper/skolutvärdering/valfritt viktigt papper som ska fyllas i och lämnas in. Och jag vet vad ni tänker; Ja, det kallas livet?!

Men i alla fall, jag ville bara titta in lite snabbt och säga hej och helt byta ämne. Ni vet sådana stackars sönderavlade katter och hundar? Där nosen nästan sitter mellan ögonen? Som man inte ska tycka är söta men man kan liksom inte låta bli, de är så himla ful-gulliga. Samma känsla har jag med mina nya skor.

För någon dag sedan åkte jag in till stan för att luncha med Ally och Fanny. Älskar förresten att säga åka in till staaaan. Påminner så mycket om den tidiga tonåren när man lite mållöst satt på tunnelbanan i 25 minuter för att just åka in till stan, och bara driva omkring, kanske köpa en läppenna och sedan sitta timmar på MacDonalds.

I alla fall, vi körde inte Donken till lunch, utan kanske snarare raka motsatsen; The Bucher’s daughter som är en vegetarisk hajpad resturang. Den finns nog med på många New York-tips bloggar, och ja, den är helt okej.

Vi gick på Lafayette och passade på att gå upp till sminkmärket Glossier showroom. Alltså deras butik med finare ord antar jag. Det var vi och väldigt många unga turister där, det är lite bubbelgums-känsla över hela märket. Jag brukar köra med Glossiers Skin tint, den är tunn men ändå täckande och den räcker i en evighet, 26 dollar.

Okej nu är det söndag och klockan börjar närma sig lunch. Dags att gå ut och rasta hela familjen.

Instagram e.renck

Jag känner att jag är i så otroligt svag fysisk form just nu. Max fyller ett år på lördag och hon börjar få lite tyngd i sig, vilket känns när man bär upp och ner med henne för fyra trappor här hemma. Jag märkte i morse när jag vaknade att det känns som om jag har träningsvärk i kroppen utan att ha tränat.

Eller så är jag i sjukt bra form men är bara stel i kroppen för vi var på bio igår. Vi var på en private screening som Wall Street Journal hade av Blade Runner 2. Den var 127 timmar lång. Eller min rygg tyckte det, och min hjärna.

Jag vet inte om ni minns den här lilla killen:

Det gör jag minsann. Jared Leto, honom var man ju lite kär i när serien Mitt så kallade liv gick på 90-talet. Han är i alla fall med i filmen och var där igår och minglade. Jag hälsade på honom, och när han såg mig i ögonen med sina blå pigga små ögon, så gick allt lite i slowmotion och ville jag bara ta hans huvud mellan mina händer, lägga en av hans lockar till rätta och viskande fråga varför han döljer sitt vackra, vackra ansikte med massa skägg?

Men jag höll mig. Kanske får göra det på min man istället.

Nu är det väl inte meningen att var och varannat inlägg ska handla om medelålders män i filmvärlden. Men att kunna bocka av både Leo och Jared på 4 dagar är väl ganska snyggt jobbat.

e.renck

Jag vet inte hur det är hos er på helgerna, men 10 av 10 gånger har barnen pyjamas på sig alldeles för länge, någon gråter medan någon annan får blodsockerfall och måste panikäta innan vi kan göra nånting annat (gäller väl mest mig faktiskt) och vi kommer ut pinsamt sent på dagen.

Men vi har det ändå väldigt mysigt tillsammans. Som i söndags till exempel när vi fick feeling och körde dans-battle till Håkan Hellström efter lunch.

…Lördag lördag kom tillbaks. Annars fattas det en dag.” Och inte vilken dag som helst, utan dagsdejtdagen. Johan, Gittan Goding och jag körde lunch på Sant Ambroeus förra lördagen. Målet för mig med dejten var att få lite ensamtid med Johan, dricka en Bellini och fiska till mig kärleksförklaringar. Målet med dejten för honom var att komma in till stan för att kunna köpa ett PS4. Men jag fick mina bellinis och han fick sitt spel, så alla nöjda.

När vi sitter på där på restaurangen märker man helt plötsligt en stämningsförändring i rummet. Man förstod inte direkt vad det var, men personalen började irra omkring och hovmästaren fick något allvarligt i blicken. Sen glider det in ett gäng med riktiga bros, alltså sköna killar i keps och t-shirt som säkert gör många high fives på en dag. Med sig har de ett några unga snygga tjejer där alla ser så där coolt bakisavslappnande ut, långa ben i träningsbyxor och magtröja, men sjukt snygga i håret. Och trotts att de troligtvis levde på pommes frites, champange och en och annan cigg så hade de midjor smala som Disney-prinsessor.

Det visade ju sig vara Leo DiCaprio som klivit in med sitt entourage. Johan tyckte jag var sjukt osmidig som tog den här bilden. Men jag kan ju inte hjälpa att Leo sitter i bakgrunden när jag vill ta en bild på Max långa lockar.