Update from the epicentre

2 months ago

New York Maj 2020

Jag ligger med böjda ben i Max lilla växa-säng från Ikea. Hon har precis somnat efter en lång nattning. För en stund sen hörde vi alla applåder, musik och busvisslingar utifrån gatan, som vi hör varje dag klockan 19 när folk visar sin uppskattning för de som jobbar inom sjukvården. Gatorna utanför vårt hus har blivit som en sommaröppen gågata, de är knappt några bilar som kör där längre. Just nu är det några äldre barn som är ute och leker och jag hör hjulen av en skateboard som rullar på marken och en basketboll som dunsar fram och tillbaka. Joggare springer mitt i vägen för att hålla avstånd till de få andra som går på trottoaren men säkert också för att det måste vara en cool känsla att kunna få göra så, i New York. Jag är van vid att alltid höra sirener från olika uttryckningsbilar, så van att jag knappt hör dem längre. Men något som jag aldrig vänjer mig vid är detta tutande. Det tutas hårt och ofta, för ingenting och för allting. Så fort bilen längst fram i kön inte kört på en millisekund efter att trafikljuset slagit om till grön, så är det nån som lägger hela sin tyngd på tutan i bilarna bakom. Jag blir galen. Men nu är det alltså helt tyst.

Grannen i huset bredvid oss har ett enormt körsbärsträd som blommar precis som om det vore vilken försommar som helst. De rosa bladen faller ner på vår gård, och även fast jag vet att de kommer bilda hala högar när de blir blöta av regnet, så varken orkar eller hinner vi sopa upp dem. Men från det trädet hör jag nu fågelkvitter, och jag förstår ju att fåglarna alltid har suttit där, jag har bara inte hört dem tidigare.

Update from the epicentre
Update from the epicentre

Försöker få dem att lyda det här hemma också, men de vill helst vara på ett slagarms avstånd från varandra.

Update from the epicentre

Det känns lite konstigt att skriva en text om hur vi har det, när vi har det så jäkla bra i jämförelse med andra här. Vi är inte i någon ekonomisk knipa, mina barn behöver inte vara hungriga, tillskillnad från andra barn som bara hade sitt enda mål mat för dagen i skollunchen. Jag riskerar inte att bli ihjälslagen av min man som det finns andra kvinnor som riskerar att bli när de tvingas vara isolerade med sin förövare. Vi är friska och vi har försäkring. Så ser det inte ut för alla här i USA. Så det går ingen nöd på oss, mer än att det är jävligt tråkigt stundvis, men det är ju ingen nöd utan bara en omställning från saker som man har tagit för givet förr.

Över 90 000 människor har dött i USA och över 38 miljoner amerikaner har blivit arbetslösa. I början var jag räddare och mer orolig, nu är det som om jag har vant mig i det tillståndet så jag vet inte riktigt vad jag känner. Men troligtvis sorg för att saker och ting kanske aldrig kommer bli som förut. Jag tycker att det är jobbigt att vara i New York och jag är orolig vad som händer i Sverige. Jag är blir orolig att Sverige ger helt fel i den här situationen och jag är orolig att Sverige kanske är det enda land som gör rätt? Kanske kommer dödsantalet sluta på samma procent som i Sverige när grannländerna öppnar upp igen, kanske gör det inte det. Vi kan ju bara vänta och se, och det är ju en hemsk siffra att vänta på.

Till en början med Covid-19 så kändes det som om människorna samlades, i avstånd från varandra, och blev på något sätt vänligare. Man log mot varandra när man passerade på gatan, och det skrattades lite försiktigt om någon råkade stå för nära i mataffären, och mötte man någon på en trång trottoar gick man med ett överdrivet dansande kroppsspråk åt sidan, lite som när man måste gå på ett golv där någon håller på att dammsuga, och båda säger thank you och sorry. Det var en mer vi tar oss igenom det här -känsla.

Men sedan några veckor tillbaka tycker jag att attityderna har förändrats ute. Det har blivit kallare och hårdare. Nu möter man oftare ögonbryn som visar irritation, än ögon som visar att det finns ett leende där under munskyddet. Folk har tröttnat.

Några gånger har vi stött på föräldrar och klasskompisar till barnen ute, och genast pratas det om att det kommer bli tufft i sommar att vara kvar i en stängd stad. Många precis som vi har kollat på att hyra något sommarhus, för vi vet ju fortfarande inte om vi kommer kunna åka till Torekov, men man kan nästan inte låta bli att skratta när man ser att de tar typ 1400 dollar per natt för ett hus där rummen ser ut som ett slitet väntrum hos tandläkaren.

Update from the epicentre
Update from the epicentre

Ett stenkast från vårt hus i Park Slope går 7:e Avenue, en gata som alltid är fylld av folk och trafik. En sån här solig dag i maj, vid den här tiden på dagen skulle gatorna vara fyllda av barn som går med en klubba i munnen, fast det inte är lördag, och ett stort otympligt frigolit art project med glitter på i ena handen och sin mamma eller pappa i andra, på väg hem från skolan. Nu är alla barnen redan hemma och kladdar lim och glitter i sofforna istället. Jag älskar Park Slope just för att det är sånt liv på gatorna, så mycket restauranger, caféer och små konstiga butiker. Nu är ju allt stängt och igenbommat, och det kommer nog inte dröja länge innan man ser skyltar på fönsterna; For Rent. Redan innan Corona så stängdes det butiker och restauranger till höger och vänster för att lokalhyrorna är så höga här, och varje gång jag läser en lapp som sitter på dörren där ägaren tackar för sina år de har kunnat driva sin verksamhet, blir jag alltid ledsen. Någons livsverk har rasat och någons har säkert behövt ge upp en dröm.

Det gick ändå ganska snabbt att vänja sig med att ha munskydd på sig när jag går ut. Det har blivit ännu en grej att kolla innan man går ut genom dörren, mobil, nycklar, plånbok och munskydd. Tydligen ska barn över två år också ha det, men det är inte alla barn som har det. Vi som knappt får barnen strumpor undrar hur fasiken det skulle gå att få på dem ett munskydd. Och det är väl därför jag inte gillar att gå ut med barnen, jag blir liksom stressad över att de ska gå för nära någon annan som då blir sur på dem och mig. Så vi försöker hålla oss på platser där det inte är några andra människor, men det är svårt. De gångerna vi är ute för att rasta barnen i Prospect Park är himmelen helt tom, där brukar annars Bruno få nackspärr av att stirra upp på alla ÄÄÄrrrolll som han kallar flygplan.

Update from the epicentre

Max i en tom lekpark innan de stängdes.

"Mamma, sen när Corona är borta, kan vi göra pannkakor då...?"

Update from the epicentre
Update from the epicentre

"Älskling... vi kan göra pannkakor nu..."

Och hemskolan då… Det känns som om många jag pratar med känner igen sig i hur det går upp och ner dag för dag, man har verkligen good days and bad days, och barnen med.  Online-mötena varje morgon börjar bli fruktansvärt plågsamma för barnen, och jag förstår dem. De tycker att det är otroligt tråkigt. I början var det superkul och spännande, och alla pratade i mun på varandra, filmade sina näsborrar och visade upp Elsa-dockor med trassligt hår i kameran. Nu börjar man höra tröttheten i lärarnas röster när de för tjugoandra gången säger Mute your mic, please! till någon elev som är helt omedveten om att den har unmutat mikrofonen precis när mamman pratar med nån gammal college-polare i ett headset medan hon plockar ur diskmaskinen i hemmabyxor i bakgrunden.

Vi har inte för höga krav på barnen i skolan, de får göra lite matte, läsa lite och på en bra dag så gör de några av skoluppgifterna. För varje dag som går blir jag mer och mer som den där snälla vikarien som rullade in en tjockt-TV in i klassrummet på morgonen. På samma sätt har jag inte heller så höga krav på mig själv. Jag sätter på mig träningskläder på morgonen och tänker att jag i alla fall ska få till nån uppochnervänd hund under dagen, men är snäll mot mig själv även fast det sällan blir av.

Update from the epicentre
Update from the epicentre

Harpan berättar för sin klass hur tandfeén glömde komma när Jack hade tappat en tand. 

Update from the epicentre
Update from the epicentre

Om jag tyckte att vi hade bra rutiner innan lockdownen så är det ingenting mot vad vi har nu. Redan första veckan lyckades vi sätta rutiner på ett sätt som vi aldrig haft förr. Det kanske låter löjligt men det är det som räddar oss nu. Johan tar Max och Bruno och har hemskola med henne, och jag tar Harriet och Jack. Max hade också zoom-möten varje dag men det funkade inte för henne, vilket inte är så konstigt då hon är 3,5 år gammal.

Vid halv tolv börjar Johan göra lunch som jag ger dem vid tolv, då passar han på att jobba nån timme, och medan Bruno sover får de andra barnen spela skolspel på paddan. Spel där de typ ska lösa mattetal för att samla in mynt så de kan köpa husdjur och kläder till sina små Avatargubbar. Vet inte hur mycket matte de kommer minnas från det, men jag får i alla fall en break och kan sitta och vika tvätt medan jag lyssnar på en podd med bara en airpod i örat. Johan kör all handling och matlagning. Dels för att jag hatar att laga mat, och dels för att jag helst undviker att gå ut just nu. Inte så att jag tror att det kan stoppa mig från att bli sjuk, jag menar om Johan blir smittad av att gå till affären så lär ju jag också bli det, vi hånglar ju hela tiden. Nä, det gör vi inte men vi andas ju på varandra konstant typ. Men jag ogillar stämningen ute som sagt… Svårt att förklara.

Men rutiner is the shit just nu. Visst att barnen skulle kunna sitta i pyjamas framför sitt zoom-möte, men det funkar inte för dem. Vi vill ändå att de ska kännas skillnad på helg och vardag, för tro mig, på helgerna glids det omkring i pyjamas längre på dagarna än vad jag vågar skriva.

Update from the epicentre

Hela den här pandemin har ju vänt upp och ner på allting, men om man ska leta efter något positivt i allt det här så är det att vi har blivit grymma som en familj. Nu har vi sex i familjen varit med varandra 24/7 i två månader, och man skulle ju kunna tänka sig att alla skulle få psykbryt, främst jag, men det har inte hänt ännu. Eller inte så mycket i alla fall, som sagt bra och dåliga dagar. Men fråga mig om två månader när vi har glidit in i sommarlovet, så kanske det känns annorlunda.

Det finns inga krav mer än vad vi själva sätter upp, utan vi har det jäkligt mysigt. Typ kollar på film mitt på dagen fast det är 20 grader varmt ute och man borde gå ut. Barnen har the time of their lives och leker med varandra glatt och hårdhänt. Det är alltid några stunder på dagen då de rycker hårtussar från varandras huvuden typ, men det är ändå gulligt att se att trots det så ska de vara med varandra, gärna på varandra hela tiden. Johan och jag vill inte skiljas vilket är bra, men det kommer väl inte heller komma en till bebis kan jag säga.

Update from the epicentre

Och när jag har tryckt publicera på det här inlägget så kommer jag glömma Corona för ett par timmar och låtsas att allt är som vanligt. Kanske sätta på en film mitt på dagen, fast det är 20 grader ute?

 

❤️

Längtan

2 months ago

Hej igen från mobilen!

Jag känner att jag har uppfunnit hjulet om jag lyckas få ut lite inlägg på det här sättet. Sitter och lyssnar på när Jack har sitt morgonmöte online. Jäklar vilket tålamod lärarna har.

Idag är ingen bra dag för mig. Har ändå känt att jag varit överraskande cool under de här veckorna, hållit ihop jäkligt bra. Men idag är jag nära ett mental breakdown. Bruno hade i för sig  en stökig efterfest hela natten och varit vaken sen klockan kvart i fem, så det är väl en anledning. Och hela den här ovissheten börjar tära, som det ser ut nu verkar vi inte kunna åka till Torekov i sommar, och jag trodde inte det skulle påverka mig så mycket som det gör. Men jag är så ledsen. Att kunna åka till Sverige varje sommar är liksom en av anledningarna till att det går så bra för mig att bo här i New York. Enda gången jag träffar mina föräldrar, syskon och vänner om de inte kommer hit och hälsar på, vilket inte är så ofta.

Och visst, det kanske låter fult att vara ledsen för det, när allt är så mycket värre för så många andra. Men idag kan jag inte låta bli…

Längtan

Idag får de sitta i soffan och ha skola. Jag måste få ligga ner…

Okej, nu har vi bytt miljö. Harriet är ute och pillar på sin cykel. Hon gör allt med den, tvättar, matar och leder omkring den. Allt utom att faktiskt cyklar på den. Har försökt få henne att gå med på att ta bort stödhjulen så den rullar lite bättre. Nu fastnar den i vartenda liten nivåskillnad i marken, vilket får henne att vilja skita i allt. Men nä, hon vägrar.

Borde väl inte sitta och pilla på mobilen när jag hänger med barnen, men nu utan skola så är vi ju med varandra heeeela tiden, så då är det väl okej att jag får köra lite frustrations scrollande ibland? Lite frollande. Äh, helt ärligt är jag inte så bra på att lägga ifrån mig mobilen vare sig världen brinner eller inte, så det är väl som vanligt då.

Längtan
Längtan

Från igår.

Så, så sliten i själen och i kroppen. Men mest i håret. 

Längtan

Lek er trötta… snälla. 

Så, nu ska jag gå och duscha och gråta en liten, liten tår. Gruscha. Sen kommer det nog kännas bättre…

Test

2 months ago

Okej ska testa att skriva ett inlägg från mobilen! Hatar egentligen att skriva saker på telefonen.  Det går alldeles för långsamt och blir bara fel, min hjärna är snabbare än mina mobiltangentbords-fingrar. Men vore ju väldigt praktiskt, i många syften, om jag blev bättre på det. Till exempel så kan jag försöka skriva lite i mellanrummen i livet, typ som nu när jag lägger Bruno, och han har somnat till så pass mycket att han inte märker att jag håller på med mobilen, men inte tillräckligt djupt för att jag ska kunna lirka ut hans fingrar ur min mun som han behöver ha där för att kunna somna (ja, det pågår forfarande). Något som jag svär varje natt över att jag inte pallar ta striden om att få honom att sluta, kan ju säga att det inte gynnar min perorala dermatrit på hakan att hans klibbiga lilla hand ligger där och skaver.

Test

Konstigt kanske att inte börja inlägget om något med Covid-19, men jag håller på skriver ett inlägg om hur det är att befinna sig i händelsernas epicentrum.

Jag hoppas ni mår någorlunda bra i den här jobbiga tiden. ❤️

La

4 months ago

Plötsligt rycker jag till. Pulsen börjar öka i takt med adrenalinet, vad är det som händer? Det är så mörkt, trångt och jag får cellpanik. Jag hör dova ljud runt mig, men jag kan inte lokalisera vad de kommer ifrån, låter som skrik från någon som är i extrem smärta. Jag ålar mig fram i en trång varm kanal, men kan knappt röra mig. Jag är rädd och jag är trött. Skriken blir tydligare och tydligare och jag märker att de kommer utifrån. Dit jag är på väg. Men jag vill inte dit tror jag, eller? Men jag kan inte stanna kvar heller. Plötsligt kan jag se små glimtar av ljus, de kommer som pulseringar och försvinner snabbt. Men ju längre jag tar mig fram i den tunnelliknande trånga grottan, en millimeter i taget, blir skriken och oljuden starkare men jag börjar förstå att det är dit jag faktiskt ska. Det ger mig kraft och jag försöker sparka ifrån med mina svaga ben.

Plötsligt går allt så snabbt, det starka ljuset gör så ont i mina känsliga ögon,  och det är så kallt i rummet. Det känns som jag faller, får panik men lyckas få ur mig ett skrik. Men där och då är det någon som omfamnar mig och placerar mig i trygghet, på ett varmt mjukt bröst. Det doftar kärlek, kraft och glädje. Jag vågar äntligen öppna mina ögon mot ljuset och ser att jag är ute på andra sidan…

Jag är pånyttfödd.

Ja. Så känns det just nu när alla i familjen utom jag själv har haft influensan och alla är äntligen friska. Ja, jag vet hur det låter att säga att det var jobbigt för mig, när det var alla andra som var sjuka. Men då får de skriva om det i sina bloggar och det kan ju ta ett tag då Bruno har lite problem att logga in på WordPress just nu med sina korta fingrar. Men det är klart att var jobbigt för dem också. Helt sjukt ändå att jag inte har blivit smittad, jag har ju till och med typ sett och känt hur barnens host-slem och snordroppar från nysingar har färdats i slow motion för att sedan landa i min mun. Och jag har inte kunnat säga nej till Bruno som vill pussas med öppen mun över hela mitt ansikte, med snor som rinner som en stadig elva under näsan hur mycket jag än torkar. Och ja, om man skriver in ett C i min webbläsare så må ni tro att det kommer upp Corona-virus symptom som senaste sökningar. Och Chanel.

En annan sak som jag tyckte var konstigt var att jag kände en sån jäkla irritation mot min man när han blev sjuk. Inte för att jag tyckte att han hade en man cold och var klen, han hade fan 41,6 grader i feber, så det var inte så att jag tyckte att han smet undan. Men jag blev avundsjuk. Eller så svårt att förklara men det tog ett par dagar innan jag fattade vad det handlade om, men det kan återkopplas lite till förra inlägget om när jag mådde sämre. Att nu när han var sjuk så påmindes jag om hur jag konstant längtade efter att få magsjuka eller influensa, bara för att få en “synlig” sjukdom, ett riktigt skäl till att få ligga i sängen ett par dagar och vara helt out. Knäppt och lite sorgligt.

MEN, det var inte sjukdom som det här inlägget skulle handla om, nej utan det var ju om LA.

LA

Det är ju klart att efter veckor med sjukdom hemma så måste vi ju åka och vila upp oss med en riktig härlig familjesemester!? Okej, det kanske kan vara svårt att uppfatta i text men det var ironiskt. Det blir absolut ingen vila med fyra barn, men det blev en fin semester iallafall.  Vi hyrde ett hus som var någorlunda barnvänligt, alltså de hade en barnstol, spjälsäng och leksaker men samtidigt hade vita soffor och ömtåliga prydnader att pilla på.  Och som hade pool. Det var väl det viktigaste om man frågar barnen. Det resulterade i konstanta 30 små russinfingrar och 30 små russintår, två kräkningar av Max som tyckte poolvattnet var jättegott och barn som sov hela nätter utan att vakna! Bruno har också fingrar och tår men han fick inte bada så mycket, och inte heller sov han bra. Men men…

 

LA

Octupus-mamman.

Vi åkte runt på lite utflykter till Venice och Santa Monica bland annat, gick på Universal Studios där det visade sig att Max var för kort för att åka det mesta, men hon hade kul ändå. Vi åkte en Transformer  3-D- grej som var det sjukaste jag har gjort! Var helt rosig om kinderna när jag kom ut, hög på adrenalin och ont i halsen för jag skrikit och skrattat så mycket. Som att haft riktigt jäkla bra sex kan jag tänka mig…

(…skojar alltså, jag vet vad jäkligt bra pökning är. Såattde…)

 

LA
LA
LA
LA
LA

Jag var även lite cool som hörde av mig till Peppe som bloggar här på TWWP för att fråga om hon ville ses, tänkte att jag måste börja göra mer saker som skrämmer mig. Alltså jag är inte rädd för Peppe snarare rädd för att träffa nya människor sådär. Eller lite rädd var jag nog för henne ändå, men kändes som om jag skulle träffa en pojkväns syrra eller nått, ville liksom göra ett bra intryck. Jag har ju bara läst hennes blogg innan och kände att hon är jäkligt inspirerande, smart och glad, vilket hon var. Vi pratade bland annat om att skriva böcker och jag sög åt mig som en svamp av hennes tips.

LA
LA
LA

Och på tal om inspirerande, jag vill också veta massa om er som läser! Så jag ogenerat kopierar Peppes lista som hon skrev för ett par dagar sedan. Vore så jäkla kul att höra. Jag tänker ofta på det, vilka ni är och försöker föreställa mig hur ni ser ut och vad ni tänker på, har jag några manliga läsare? Nästan lite svindlande att tänka på, vilka ni är liksom.

  1. Hemstad/-land?
  2. Ålder?
  3. Läst bloggen sedan?
  4. Hittade hit genom?
  5. Gillar mest med bloggen?
  6. Med livet i allmänhet?
  7. Vill läsa mer om?
  8. Ditt bästa tips (alla kategorier)?

Åter till LA! Jag pushade Johan att passa på att ta massa möten nu när vi ändå var där, jag vill att han ska smida medan han är het i Hollywood. Snart är det ju nån annan som är det, så han gjorde det litegrann men mest hängde vi allihopa. Vi passade även på att träffa polare på löpande band.

 

LA

Jag gick ut med ljus läppstift! Kändes väldigt naket och lite LA. 

LA

Trivs nog bäst i röda läppar ändå. 

LA

Träffade Bea Åkerlund och vi konstaterade efter nått glas vin att båda två trodde att den ena inte gillade den andra de 2-3 första åren när jag träffade Johan. Hon är ju gift med Jonas som är Johans bästa kompis, så det hade ju varit jobbigt om det faktiskt var så, att vi inte gillade varandra. Så det tog liksom 3 år innan vi blev polare, onödigt. Bea är grym och jag har alltid jäkligt roligt med henne på somrarna i Torekov.  

LA

Jonas, jag, Johan, Fares, Clara och Bea!

Sen åkte vi hem för barnens sportlov tog slut. Känns nästan som det tar fler dagar för oss att packa alla resväskor innan vi åker än antalet dagar vi faktiskt är borta.  Flyget hem gick bra förutom en tant blängde bak på mig i planet och till slut frågade om Max skulle skrika hela resan, innan vi ens hade startat. Max hade nämligen preciiiis innan vi skulle stiga på planet fått en riktig jäkla snetändning för att någon av oss råkade flytta på hennes 45 cm höga enhörnings-gosedjur, så hon var väldigt kränkt. Och jag vet ju att när en 3-åring får ett sånt utbrott så får man ju bara vänta ut det, trösta och säga saker i bland som att man förstår att hon är arg, och vad knasigt det blev att vi flyttade på gosedjuret när det var hon som ville det. Det blir ju bara värre om man försöker säga åt henne att sluta skrika. Och det störde tydligen tanten framför oss. Och så fort någon suckar över mina barn kommer mina huggtänder fram, så jag svarade henne med ett  leende att, ja absolut, hon kommer skrika hela vägen i fem timmar. Johans huggtänder i sådana situationer vågar jag inte ens berätta om. Men Max tystnade efter nån minut och sa inte ett ljud på hela resan, vilket jag visste skulle ske när Ipaden väl kom fram.

Oj nu ska barn hämtas och vi ska göra hemmaburgare till middag. Måste bara få avsluta med den här bilden på min lilla pojke:

LA

Bruno med sina vingar till öron, som himlar med ögonen innan han gör en grimas, som han har plockat upp från av sin syster. 

Bubblan.

5 months ago

Jag har höjde min antidepressivados för ett tag sen, och kände mig nästan manisk en period. Nu börjar det stabiliseras och jag känner mig som mig själv. Som den gamla Elin. Eller som den gamla Elin känner jag mig i för sig varje dag, när min höft gör ont eller när jag drar ett trött hårstrå från huvudet. Men jag känner mig som den Elin som jag var förr. Och det blir bättre och bättre för var dag.

Okej, nu kommer ju universum straffa mig för att jag säger så, men vet ni vad Nya Elin säger då? Kom’da! BRING IT ON!  Jag kan ta det…

Nu ser jag i för sig en jag en svettig Gamla Elin hålla tillbaka Nya Elin som om det vore en kompis till en full snubbe som har börjat mucka på krogen, och säger saker som: Krille,  för fan Krille, det är inte värt det, lugna ner dig!  För Krille, i sin maniska berusning, förstår inte att man varken ska utmana dörrvaken eller universum allt för mycket.

Men jag känner en glädje och frid i själen som är ovan. Världen är så skör och stadsduvorna på gatan som letar efter mat bland soporna är så vackra. Mitt normalmående ligger på en mycket högre nivå… Klart att jag kan ha dippar men de är inte lika djupa och svåra att ta sig upp ur.

Haha, blir nästan lite rädd för mig själv när jag känner mig så här nyfrälst. Jag ser allt lite annorlunda, jag får inte samma pulshöjning under middagarna när 4 hungriga trötta barn ska äta och jag bollar allas olika livsviktiga preferenser för vilken färg på besticken de ska ha, vem som ska ha vatten eller mjölk, vem som dör bland-döden om man råkar nudda riset med korv stroganoffen, vems mat man får skära eller inte och så vidare, och så vidare i all evighet. Jag och Johan dansade en systematisk robotdans runt bordet med mer stresspåslag för att göra fel, än vad jag hade när en patient började må dåligt på operationsbordet.

Bubblan.

Hallelujah!

Och visst jag ropar inte hej innan jag kommit över bäcken, det finns mycket kvar att laga, men det är ledsamt att tänka hur dåligt jag faktiskt har mått.

Hur min depression har fått mig att tro att min världen ser ut. Och jag fattar ju att det är medicinhöjningen som pratar, men vafan, kan det inte få vara det då. Tänk om jag vetat att det räckte med att höja dosen för att få mig att liksom snappa ur den här dimman som jag trott varit livet. Och nu när det akuta är avklarat så måste jag ju börja jobba på vad som ledde fram till en depression. Alltså först nu känns det som om hjärnan äntligen mottaglig för att läka, och det är ju tack vare medicinen. Precis som djupa sår måste läka inne från och ut, så måste själen göra det. Men först måste man få stopp på blödandet om ni förstår vad jag menar.

Jag vet inte om man får berätta vad ens psykolog säger? Är det som att ladda ner filmer olagligt? Eller laddar man ens ner filmer nu för tiden? Jag hade ju ett långt uppehåll med henne under hela Litauen-tiden och när Bruno var mer bebis än vad han är nu. Men nu jäklar känner jag hur det rasslar omkring i kugghjulen efter varje gång jag varit hos henne. Jag berättade för henne att nu när jag börjar må bättre så  får jag ju så klart dåligt samvete mot mina barn som det är synd om eftersom de har haft en deprimerad mamma så länge. Men hon sa, hon som känner mitt inre nästan mer än Johan, att det har inte varit synd om dem, det har varit synd om mig.

För i min depression har jag alltid gett allt till mina barn, på bekostnad av mig själv liksom. Det har inte gått någon nöd på dem, de har gått nöd på mig. Och jag pratade nyss med Johan om det också, och han höll med och sa att jag ska inte ha dåligt samvete, för jag har aldrig varit mörk mot dem, utan det har jag ju bara riktat inåt, mot mig själv.

Men jag kan lugnt säga att jag red på det där ruset som varade ett par dagar, det var så underbart med sådana kontraster i mitt mående.

Som när jag stod och smålog i duschen medan jag överöste min kropp med Doves duschkräm i doften Jasmin, och  jag började blåsa bubblor med löddret som bildades. Alltså jag grisade in hela mammamagen och kupar min hand försiktigt samtidigt som jag blåser så det bildas stora bubblor, vet ni vad jag menar? Inte? Prova det, det är magiskt. Sedan lossar man bubblan, försiktigt försiktigt, från magen så man har den i sin hand, och då blåser man loss den för att sedan se hur den svävar, fritt ut i det ångande badrummet. Först lite trevande och blygt, men sen blåste jag på den igen, och igen, för att rädda den från att spricka mot badkarskanten. Och mitt i det här ruset, som jag kan tänka mig påminner om någon lätt form av syntetisk kärleksdrog, så hör jag mig skratta. Med ljud. Alldeles för mig själv. Förutom alla barnens första skratt när de var bebisar så måste det här har varit det vackraste skratt jag någonsin hört.  Och det slutade inte där, nej nej. För när jag sedan står med naken framför garderoben, omringad av pölar som bildats av mitt blöta hår, så känner jag en barnslig glädje, alltså verkligen så här i efterhand lite sinnessjuk glädje, över att just de trosorna jag tog fram ur min röriga underklädeslåda, trosor som jag haft tusen gånger förr, satt så perfekt och var så sköna.

 

Bubblan.

Vänder huvudet bort i en sekund för att lägga in en tvätt, och Bruno är direkt in i duschen för att göra sina egna bubblor. Och jag skrattade, med ljud, för jag vet hur underbart det är. 

Okej, nu har jag predikat färdigt tror jag.

Amen.

Hej och hallå

6 months ago

Åhh… Åhhh… Åhhhh… NU!

Och där bröt jag äntligen den här bloggspärren jag har haft ett bra tag. Lät kanske mer som om jag skulle nysa? Eller något annat göttigare…?

Gud vad avundsjuk jag är på tex Peppe här som får ut minst ett inlägg om dagen! Jag undrar om vad som skulle hända om jag började uppdatera varje dag? Alltså jag tror inte att vinden kommer vända och tuppen gala och jag får en liten tajt rumpa, men tänk om den här bloggstressen jag kan känna ibland skulle försvinna? Eller så skulle ni tröttna på mig. Lite det här, var tyst så får folk tro att du är dum än att öppna munnen och bekräfta det. Så, fast med det jag  skriver.

hej och hallå

Aja, ska inte köra så mycket hunden åt min läxa, men satan vad livet har bestått av eldsläckning den senaste tiden. Mer än vanligt. Och då menar jag bokstavligen då byggjobbarna lyckades sätta eld på något tidningspapper som satte igång brandalarmet som är direktkopplat till brandkåren, vilket gjorde att TRE jäkla brandbilar kommer med blåljus och lite lätt överviktiga brandmän hoppar ut i full utrustning och säger med hård och bestämd röst; Ma’am, whats going on?  Jag har då sprungit med Bruno på höften för att möta dem och försäkra att det är ingen ko på isen, allt är lugnt. Samtidigt som jag svär över att jag har fula hemmabyxor på mig, då hela jäkla gatan stannat för att kolla vad som händer.  Pressar fram några tårar också medan jag ber om ursäkt över att det är ett falskalarm.

Så vad har då faktiskt hänt på köksfronten? Jo men det är äntligen klart. Skulle varit klart i slutet av augusti men blev klart typ en dag innan julafton. Eller vi ska upp med några tavlor på väggen bara, och sånt vet man ju tar 6-7 månader innan man får ändan ur. Både Johan och jag är typ 90% nöjda över resultatet. Som att gå på en Tinder-dejt kan jag tänka mig, där man redan planerat att skaffa barn och lantställe med nån snubbe, men sen visar det sig att han är helt okej trevlig men lite för kort, och håller besticken konstigt när han äter. Inte hela vägen liksom, men man dejtar ett tag för man pallar inte vara ensam. Där är vi nu, vi orkar inte vara ensamma.

 

hej och hallå
hej och hallå
hej och hallå

Gästtoan i köket. 

Vad mer då? Bruno har haft lunginflammation, vilket var det läskigaste jag varit med om. Inga andra barn har någonsin varit så sjuka som han var. Och jag förvånas fortfarande över den ohygieniska amerikanska sjukvården. Kanske är skadad av att ha jobbat inom operation där allt luktar sprit. Men man får rulla med läkarens långa, målade plastnaglar och undersökningar i väntrummet.

hej och hallå

Och hur känns 2020 så här 9 dagar in? Jo ganska okej tror jag väl. Det är väl i år jag ska komma fram till vad jag ska göra med mitt liv. Alltså på riktigt, inte de där impulskänslorna jag har att jag ska bli springare nu lagom till att det är halt på marken och köpa riktiga sportkläder som funkar när det är minus grader. Eller typ att jag vill… förstora läpparna? Nä det vill jag inte. Satsar på reflexväst och pannband och bra skor i rätt storlek istället.

hej och hallå

Just det, vi har möblerat om i vardagsrummet också! 

Fast en sak som jag gör som är viktig och som tar väldigt mycket tid, är att jag jobbar på min appidé som jag vet att jag nämnde för en herrans massa månader sen. Den som ska minska risken att barn blir sexuellt utnyttjade på nätet. Och fy fan vad mycket jag har läst nu som gör att det vänder sig i magen på mig, så nu brinner det i huvudet att det här måste bli av! Jag träffade ett företag här i New York i höstas som var peppande, så nu ska jag bara fila till allting en massa vändor innan jag går vidare. Läskigt som fan men jag måste bara göra det…

 

hej och hallå

För honom och alla andra kids ❤️

Nä men mitt i all eldsläckning så händer det ju roliga saker också. Som Golden Globes. Får skriva mer om det sen. Hehe, jag har ifs inte skrivit något om Emmys ännu, så jag får väl slå ihop de inläggen kanske. Och nej, jag blev inte nekad i dörren som jag såg att det stod i tidningen, jag visste redan långt innan att jag skulle sitta i ett annat rum. Och det var ju rummet där HBOs efterfest var, så det var ju inte jobbigt liksom. Vaknade upp med ett DM från en reporter från Expressen som frågade om jag vill ge en kommentar, aldrig känt mig mer som en kändis.

hej och hallå

Jag och Bea Åkerlund hänge i andrahandssorterings-rummet och drack Champagne! Ingen nöd på oss…

hej och hallå

Nu när tystnaden är bruten så ska jag börja uppdatera mer, det lovar jag mig själv men inte er, den pressen har jag ju bevisligen visat att jag inte fixar. Vem vet, kanske får jag tajtare rumpa på köpet?

e.renck

Tisdag

8 months ago

Idag är det tisdag och jag sitter i soffan med Harriet och känner hennes armbåge i min sida varje gång hon gör en häftig rörelse på sin Ipad. Vilket är ganska ofta för hon spelar med hela kroppen samtidigt som hon säger; seriously!? titt som tätt.

Det är konstigt hur en veckodag kan ge sånt fysiskt kroppsminne från när man var liten. Tisdagar för mig är alltid lite… kalla på något sätt? Egentligen vill jag skriva att det är ångest över tisdagar, men jag är så jäkla trött på att använda just å-ordet i den här bloggen, så jag ska försöka undvika det.

Men jag minns att allt jobbigt alltid var på tisdagar? När jag gick i lågstadiet så hade jag simning på tisdagar, som jag hatade. Grät varje gång jag skulle gå dit, kallt och jävligt tyckte jag att det var. Minns alla dofter så tydligt. Från det självklara kloret och doften av mögel i Farsta simhall, till doften av de smutsiga, oljiga snöslask-högarna som samlats kring hjulen på pappas röda Volvo som stod på parkeringsplatsen utanför. Och avgasdoften, när jag sitter kall och blöt i håret inne i bilen som står med motorn igång, medan jag väntade på att pappa svärandes, utan handskar, skrapade vindrutan från frost. Kan även minnas glädjen den dagen mina föräldrar sa att jag inte behövde fortsätta simma, vilket de tyckte var så synd för tydligen var jag jäkligt bra på det.

Eller när jag gick i fyran och spelade saxofon, när det enda jag ville var att få spela piano. Det var också på tisdagar, och när skolan var slut för dagen bar jag den där stora tunga lådan till en annan skola där jag hade min lektion i 25 minuter, för att sen bära den hela vägen hem med mina små tunna barnarmar.

Min farfar tyckte så synd om mig så han byggde en liten vagn åt mig, typ som en dramaten där jag spände fast saxofonlådan med remmar så jag kunde rulla den istället. Men hur roligt tror ni att en 10-åring tyckte det var, att komma till skolan dragandes på en hemmabygd vagn, när det enda jag försökte göra var att inte dra uppmärksamhet till mig på något sätt. Så jag slutade använda den och hade så dåligt samvete mot min farfar. Min fina farfar.

Ska sluta tjata om tisdagsminnen, men ett annat är från sexan då ja började med spanska och vi var tvungna att gå till en högstadieskola och ha lektion tillsammans med sexor från andra skolor. Allt med det var läskigt. Jag försökte vara sjuk varje tisdag, vilket funkade ett tag tills mamma såg mönstret.

Så den där tisdags-oron sitter kvar ännu, lika hårt som meningen La casa de Maria es grande, som är det enda jag har tagit med mig från spanskalektionerna.

Tisdag
Tisdag

Det var ju Halloween i torsdags. Och torsdagar för mig är lite… hehe, nä jag skojar bara, ska inte börja. Men barnen ser nästan fram emot Halloween mer än julafton och födelsedagar. Och jag förstår dem. Herregud vad folk går all in och bygger sina egna kostymer och har sig. Så pysslig kommer jag aldrig bli. Jag satte ihop min outfitt från Johans och min utklädningslåda. Ja, tänk att vi har en sån. Inget snuskigt alltså, bara sånt som vi har kvar från Johans 50-årsfest.

 

Tisdag
Tisdag

Men hela området blir helt galet på Halloween, så mycket folk. Barn med panik i blick som ska hinna med så många hus som möjligt, och föräldrar som går bakom lite vinfulla och glada. Vi var ute ganska tidigt, och barnen orkade bara en halvtimme vilket vi alla kände att det räckte.

Fast nu i efterhand när jag har ätit upp mer än hälften av deras godis, så ångrar jag att jag inte tvingade dem att gå ett till varv runt kvarteret, för att fylla på ordentligt liksom. Inte mitt stoltaste mamma-ögonblick, men jag kan inte vara den enda föräldern så här några dagar efter Halloween, som står som en skamsen hund med handen ner i barnens hinkar och hetsäter deras godis, samtidigt som jag väser likt Gollum till Johan att han inte får titta på mig. Men jag tänker att jag har tills på lördag att fylla upp hinkarna lite.

Och lördag för mig är lite…

 

Köket, hemmets hjärta?

8 months ago

Okej nu ska jag fortsätta lite på temat som stavas inredning. Jag skrev ju tidigare att vi håller på att renovera köket. Vi började med det precis innan sommaren, för vi tyckte att vi var jäkligt smarta som passade på när vi ändå var bortresta. Så där har ni ett tips! Alltså att inte göra så, för det gick och helvete.

Vi hade en bra byggfirma som vi jobbat med i flera år och vi hade verkligen gått igenom allt från topp till tå, det kändes glasklart och de lovade att de skulle vara klara i slutet av augusti.

Det var de inte. Inte ens i närheten. När vi kom tillbaka så hade de inte kommit längre än att hela det gamla köket var  utblåst. Och även om vi hade folk här på plats som kollade till bygget ibland när vi var i Sverige, så måste man nog verkligen vara där hela tiden och piska på, det har vi lärt oss nu.

Så nu när jag sitter och skriver det här på andra våningen så hör jag byggjobbare nere i köket som slipar, raffsar och skrikpratar med varandra. Ibland hör jag någon som rapar högt och charmigt också.

De sa till oss att det skulle vara klart i fredags, men nu lovar de att imorgon kommer det vara ett fungerande kök, så vi i alla fall kan vara där, medan de fortsätter med det sista. Men jag vet inte. Det känns som de sista dagarna på en graviditet, att det kommer aldrig att ta slut och att det kommer komma någon bebis.

Vi har byggt upp ett provisoriskt kök uppe i vardagsrummet, med en gammal mikrovågsugn, en kokplatta, tålamod, och ett skafferi i mathissen (jag vet, coolt med en mathiss va? Enda anledningen till varför vi köpte huset. Ser dock inte fram emot när barnen kommer lura in varandra där i om ett par år).

Och så har vi levt i två månader nu.

Köket, hemmets hjärta?

Kul…

Jag ska inte ens försöka låta som en inredningsblogg, för det kan jag inte, men köket ska i alla fall bli grönt? Och skönt? Och förhoppningsvis fint. Nä, men det gamla köket var gammalt och inte så praktiskt, vi fick liksom inte plats fast det är ganska stort. Det är ju där mest vi hänger och jag hatade verkligen matplatsen! Starkt ord men den platsen stressade mig så mycket.

Det var en platsbyggd soffgrupp längst hörnet när vi flyttade in. Och det gick inte att sitta bekvämt i den, den var så smal så man halvlåg alltid när man satt i soffan som en olycklig tonåring. Och vi var tvungna att ha ett runt bord där, och eftersom barnen inte är olyckliga tonåringar ännu så var de tvungna att sitta på stolar med ryggen mot resten av köket, om ni förstår hur  jag menar. Och jag tror det stressade dem också, det var inte så feng shui så att säga. Fast nu när jag tänker efter så är nog inget i vårat hem så jäkla feng shui:it, kanske därför jag har en konstant inre stress?

Ska se om jag hittar en före bild på köket…

 

Köket, hemmets hjärta?

Stresshörnan. Den här bilden är tagen för två år sedan. Ser i för sig sjukt mysigt ut med tre små barn som bakar lussebullar i skenet från stearinljus och julstjärnan. Men det funkade inge bra för oss. Nu ska vi har ett långt bord som går ut från väggen.

I alla fall, innan vi lämnade New York innan sommaren så körde Johan och jag en runda på stan, för att bestämma köket. Och det tog på riktigt tre timmar. Vi är ganska snabba när det gäller vad vi gillar.

Köket, hemmets hjärta?

Först göra ritningar.. då var det också viktigt att dricka kaffe runt heeela muggen. 

Köket, hemmets hjärta?

Show room. 

Köket, hemmets hjärta?

Blir de här luckorna fast lite, lite mörkare. 

Köket, hemmets hjärta?

Jag är så trött på hämtmat, känner mig typ skitig på insidan. Och alla våra kökssaker och grejer vi hade på hela nedervåningen är nedpackat och förvarat i ett magasin. Så jag är också jäkligt trött på engångsbestick och glas som vi bara inte kan slänga efter varje gång, för jag ser Gretas ledsna ögon framför mig. Så vi står där och diskar plastglasen i det lilla lilla, icke så funktionella dekorativa handfatet som finns i vardagsrummet.

Hehe, precis just nu hör jag hur en byggjobbare säga; : I’m sick of this shit!  Jag vill bara springa ner och krama honom och klappa honom på ryggen, kanske så att det kommer en rap, och säga; Såja, såja. Det är vi alla. Det är vi alla… 

Köket, hemmets hjärta?

Efter köksmötet sprang vi till en kakelaffär, för att hitta golv. 

Köket, hemmets hjärta?
Köket, hemmets hjärta?

Det var det här det lutade åt.

Men sen när vi kom hem så var det något med det kaklet som vi hade valt som inte kändes helt 100. Vi ville ha något roligare. Älskar att blanda olika färger, mönster och material som gör att det nästan känns som man är i en feberdröm, men sen blir ganska coolt. Så jag kom på att vi borde ha grönt kakel på golvet.

Okej, och nu när jag skulle googla fram inspirationsbilden jag hade till golvet ser jag nu att det heter ju klinkers som man lägger på golv och inte kakel.  Potato – potato. 

Men en grön färg tror vi kan vara coolt både på vintern när det är mörkt och juligt, och på sommaren när det är alldeles grönt i trädgården utanför.

Köket, hemmets hjärta?

Typ den här färgen ville vi ha. 

Men den färgen var typ lika svår att få fram, som  det är att få fram något vettigt från Max när man frågar vad hon har gjort på skolan en dag. Det blandades och skickades tusen bilder, och det blev grönt i alla fall, men inte så fin som den på bilden dock, men men…

 

Köket, hemmets hjärta?

Men här kan man skymta golvet. Den är i för sig täckt med byggdamm så den är lite klarare i färgen. Och vi har flyttat på spisplatsen för att kunna göra plats åt ett riktigt matbord, och inte soffhörnan. Och färgen på väggen…  återkommer med om den. 

Köket, hemmets hjärta?
Köket, hemmets hjärta?
Köket, hemmets hjärta?
Köket, hemmets hjärta?

Efter kaklet så blev det spisfrossa. De hade så spisar i regnbågens alla färger, och jag vet inte hur många gånger man köper en spis i sitt liv, men inte jättemånga va? Så därför var det nog bra att vi valde den svarta även fast jag stod och smekte en rosa som om det vore en slak… ja, jag vet inte.

Tung som fan är den. Tror att det är den byggjobbarna kopplar in nu, för jäklar vad det svärs ifrån köket. Är rädd att hela huset ska sprängas när de håller på att pilla med gasen.

Men så var det färgväggen då… Vi ville ha en väldigt ljus, ljus puderrosa. Och som jag sa så är vi ju väldigt snabba i våra val, både det gäller kök och att typ bli gravida efter tre veckor efter att vi träffats första gången. Men den här gången gick det lite väl snabbt. Vi valde färg bara genom att kolla på nätet, vi hoppade hela den här biten att beställa färgprover, och provmåla i  några olika kulörer för att sen stå och humma, och backa fram och tillbaka i olika vinklar för att se vilken som blir bäst.

Nope! Smack upp bara i hela köket direkt. Och det blev väääldigt rosa. Och det här var för nån vecka sen, och när målaren fnissande frågade vad vi tyckte om färgen så var det jävligt nära att vi sa att vi behåller den. För vi orkar inte en enda dag längre utan kök, jag kan lära mig leva i ett Barbierosa kök bara det blir klar snart! Men när till och med Harpan, som älskar rosa, rynkade på näsan när hon såg det så gjorde vi om och rätt. Och det fick kosta ett par extra dagar. Men helt ärligt tycker jag inte den färgen som vi målade om med blev så mycket bättre, den är också för rosa. Men det kanske blir bra när allt kommer på plats. Eller så kanske bara rosa är helt fel, punkt.

Idag har jag inte vågat gå ner och kolla hur långt de har kommit, för jag vill inte veta helt ärligt. Orkar inte få några dåliga nyheter. Men jag ska visa er när det börjar ordna upp sig.

 

Törnrosa

9 months ago

Åh vet ni, jag är så nykär. Mitt i all ångest, PMS och  i-landsproblem så gör pirret i hjärtat att allt ljusnar. Men det är inte i Johan. Och nej, jag har inte varit ute och fulat mig på krogen. Ännu. Utan det är faktiskt i mina barn.

Jag vet ju att allting går upp och ner, och nu när det har gått väldigt mycket ner efter sommaren och innan alla har kom in i vardagen vid skolstart, så omfamnar jag den här känslan som kommer smygandes och ökar för varje dag. Och visst, några gånger per dag så dimper kurvan lite, men i slutändan så rör den sig långsamt uppåt.

Men det känns som om vardagen har landat lite nu med barnen. Jag var så orolig för Harriet som skulle börja i storskola, men nya kompisar och en ny lärare. Men hon fixar det bra faktiskt, glad när jag lämnar och glad när jag hämtar för det mesta. Och här hemma så så känns det som om tillvaron har blivit några procent lugnare.

Vet att jag jinxar det här nu, men det är inte lika mycket bråk på morgonen, Jack och Harriet kan kan göra jäkligt mycket själva och jag behöver inte tjata hål i deras och mitt huvud med min mammaröst, som förövrigt börjar låta mer och mer likt min mammas. Medan jag satt och satte på skorna på Brunos små gummifötter i morse, så bad jag Harriet fixa en kopp kaffe till mig innan vi gick som jag skulle svepa likt det vore Tequila en söndagmorgon kl 04.45 på SpyBar back in the days. Och det gjorde hon. Alltså stoppade in en plupp i maskinen och tryckte på start, och okej, nu menar jag inte att jag blir nykär i mina barn bara för att de passar upp på mig, men tyckte det var så gulligt.

Alla som har äldre barn har alltid sagt att det blir lättare och lättare, jag börjar nääästan att tro på dem. Jack är ändå 6,5 år och även fast han och Harriet kan spöa varandra så att hårtussar flyger så tycker jag inte det händer lika ofta. Har han blivit så stor och förståndig. Han behöver typ inte sitta på den stolen som Max just satte sig på, även fast det är hans plats. Och ibland när jag mentalt förbereder mig på en strid så blir jag stående alldeles förvånad när han istället säger: okej mamma… Och stänger av Ipaden. Men det kan inte vara så lätt att ha tre småsyskon när man själv är ganska liten.

Det är bara 18 månader mellan honom och Harriet så det de har nästan blivit behandlade som tvillingar, samtidigt som jag ändå har lite högre krav på honom ibland. Och de högre kraven är ju ofta i relation till vad jag och Johan orkar med, och det beror ju helt på vår dagsform, i fall ni förstår vad jag menar. Och han stackaren vet ju inte när jag har PMS och inte har sovit för att Bruno har envisats med att ha sina små manshänder intryckt i min mun hela natten som någon slags trygghetsgrej för att han ska kunna sova, en fajt som jag inte orkar ta tag i nu.

Men han är duktigt, Jack. En liten känslig sexåring som är så smart och bara på ett par veckor blivit en så stor kille liksom, när jag ser hur han hopp-studsar fram på gatorna i sina skinny jeans.

Törnrosa

Fan, ibland undrar jag om jag inte är en curlingmamma, alltså. Eller kanske inte en curlingmamma som verkställer sitt curlande, men jag erkänner att så fort barnen önskar eller bara ens nämner något halvslappt i förbifarten så tänker jag i en hundradelssekund att det är klart som FAN att de ska få det. Och det kan handla om grejer de vill ha, eller att Bruno vill bära omkring på en halvtom kopp med kallt kaffe i över den nya mattan. Jag vill ge dem allt de vill ha, och jag vill inte ta Hermeskoppen, som vi råkade fylleköpa på Barneys, från Bruno om det är så att han verkligen vill ha den, mammas lilla pluttbebis. Men den hundradelessekunden försvinner ju snabbt och jag panikspringer fram till hans lilla hala hand som är alldeles fuktigt från mitt egna saliv och tar den ifrån honom. Precis som jag säger till de andra barnen det som man ska säga, typ: Ja Harriet, det var en jättefin färg på slimet du vill ha. Kom ihåg att önska dig det av tomten sen.

Men är det konstigt att känna så? Att jag med min första instinkt vill skämma bort dem i mammahjärtat. Men sen inte gör det i verkligheten. Fast en sak som jag tror att jag är en liten hönsmamma på är att jag inte klarar av att de någonsin känner sig oroliga. Typ att Jack går på kickball på after school  en dag i veckan, som är som en blandning av brännboll, fotboll och baseball. Han var så ledsen efter varje gång för han känner inte att han förstår reglerna och läraren förklarar så snabbt, och alla andra amerikanska barn kan redan detta från de var små. Så sätter jag mig på kvällen och kollar youtube-klipp för att lära mig reglerna för att sen på morgonen ta papper och penna och försöker pedagogiskt rita upp för honom hur man spelar det, medan han sitter där med stora ögon och med sovfrisyr och yogurt runt munnen. Vet dock inte om jag gjorde saken bättre eller värre.

Är det att curla? Ja, jag antar det.

Jag tror att det handlar om dålig självkänsla hos mig som mamma. Att jag inte är en bra mamma om barnen känner sig oroade över något. Men det kommer ju alltid finnas saker de tycker känns läskiga och jobbiga, och det är ju en del av livet. Han skulle ju ha klurat ut hur fasiken man spelar kickball efter ett par gånger utan att jag la mig i. Jag får skärpa mig. Eller inte.

Törnrosa

Att vara eller inte vara en curlingmamma? Det är frågan som jag tror att jag inte svarade på här ovan…

Okej, där började jag snetänka på andra saker än det jag skulle skriva om.

Jo, vi har bestämt att vår förstfödde ska få lite mer storebrors privilegium. Han ska nämligen få eget rum. Just nu så sover ju han och Harpan i samma rum som ligger i anslutning till vårt sovrum, vet att jag har skrivit om det tidigare. Men jag tror att det är bra för honom att få känna att han har något eget, och inte alltid måste dela allt med sina småsyskon. Nånstans där han får stänga dörren om han vill och sitta och pilla med sitt lego utan att Max står och andas med munnen bakom hans axel.

 

Törnrosa
Törnrosa

In i J & H sovrum från stora sovrummet.

Törnrosa

Genom min garderob.

Törnrosa

Minns när jag var liten att jag till och med då tyckte att klistermärken på möbler, som vissa kompisar hade, var helt galet. Men här är jag nu. Nån gång ska deras små fingernaglar pilla bort varenda en…

Törnrosa

Tanken är ju att Max ska hoppa in i Jacks gamla säng i Harriets rum. Hon är inte lika pepp på det som Jack är att flytta upp en våning. Lamporna är kvar från de förra ägarna, och de kommer nog få sitta tre år till. Orka.

Så det som vi har haft som lekrum ska nu få bli hans sovrum. Det ligger på fjärde våningen och nu efter tre år i huset så har vi ju fattat att det var ett ganska dåligt beslut eftersom köket är på bottenvåningen, och det är där jag och Johan hänger mest. Och barnen vill ju vara i närheten av oss, tyvärr… Eller jag menar såklart. Så nu har vi gjort om källaren till ett lekrum för barnen, som ligger en trappa ner från köket. Och ja, det kanske låter creepy att använda barn och källare i samma mening, men det är en bra källare, och jag tycker att det blev fint!

Plus att det kommer vara bra för mina knän att slippa springa upp och ner för tusen trappor för att hjälpa till att hitta diverse hår till Harriets olika playmobil-gubbar.

Törnrosa

Lekrummet nu. (Eller för typ tre år sen, hittade ingen bra bild. Kolla Max som ligger där bredvid som en liten dyr accessoar) Vi har lagt en sängmadrass istället för soffan.

Törnrosa

Harriet igår som satt och skulle skriva brev till alla i sin klass. 

Törnrosa

Källarlekrummet. Det är inte helt klart ännu. Vi byggde en likadan soffa och flyttade soffmadrassen. Kommer bli mysigt. 

Okej så visst, en av anledningarna att Jack ska få eget rum är att han ska få känna sig speciell och stor… Men det är inte hela sanningen.

Lika stor anledning, om vissa kvällar inte större, är att det är omöjligt för mig att inte tappa det när det är dags för dem att sova. Med Max och Bruno är det lugnt, de somnar utan problem. Men de stora…

Och det här är kanske inte delen där jag är nykär i dem, utan det här är delen som får det att brinna i huvudet på mig. Så fort man har lämnat rummet och sagt godnatt, så börjar de hetsa upp varandra. Och lite bus och prat efter att man släckt lampan tycker jag är okej, när de ligger och berättar knock knock- skämt som de egentligen inte förstår för varandra är bara gulligt. Men det hela eskalerar så jäkla snabbt till att bli nått jävla raveparty som jag inte är bjuden till.

Det spelar ingen roll att jag kan ha kvittrat med ljuv stämma likt Törnrosa en hel dag, så pass att de tecknade fåglarna och råddjuren samlats runt mig i en flock. Jag kan ha varit som en glad bläckfiskmamma där alla armar har räckt åt varje barn två gånger om, för kramar, lek, torkat näsa, torkat tårar och torkat rumpor.

Jag kan ha varit den där snälla mamman likt Alfons Åbergs pappa som läser en lång saga fast klockan är mycket. Jag pussar deras små huvuden och kramar dem länge, och säger saker som: tänka att just jag fick bli er mamma. Vad jag är glad för det. Sen släcker jag ljuset och smyger ut lite äckligt nöjd med mig själv.

Och det är då det börjar. Och precis som Alfons så ropar de om allting, men som en speedad högljud Alfons. Och när jag för sjunde gången behöver gå in och säga till dem att vara tysta så de inte väcker de andra två, så börjar mitt prinsess-tålamod ta slut. Det är som om det bara räcker till kl 20.00, och en enda sekund efter det, för då har glada bläckfiskmamman förvandlats till Ursula i Den lilla sjöjungfrun.

Var. Tysta. NU!  väser jag.

Och därför mina vänner, så är det väldigt passande att Jack får storebrorsförmåner just nu. Vilket kommer förhoppningsvis leda till bättre läggningsrutiner, som gör att jag kan få vara Törnrosa hela kvällen och inte bara till klockan åtta, och kanske om jag har riktigt tur, kan jag få sova i 100 år.

Speak up

9 months ago

Ligger här i sängen med gårdagens hemmakläder på mig och är så där varm om fötterna att lakanet dras upp varje gång jag rör mig. Bruno har sovit i två timmar, han har feber och ligger här bredvid och hoppar till ibland av ljud från gatan eller sina egna små sovfisar.

Jag har så mycket på min “borde” lista, och som vanligt när den är lång blir jag helt handlingsförlamad. Som då leder till den där välbekanta ångesten som känns i varje djupt andetag, när luften liksom hackar och skakar sig ner i lungorna, för att avslutas med en liten hjärtklappning.

Och det blir ju inte bättre av att jag har extrem PMS just nu. Eller så är ångesten ägget och PMS-en är hönan. Eller tvärtom kanske, jag vet inte, en jäkla bondgård av känslor är det i alla fall.

Så otroligt att fastän jag fyllde 35 i slutet av augusti så chockas och förvånas jag varje månad av detta. Det är som att uppfinna hjulet var 28:de dag när jag kommer på att: Jaha, det var bara så att jag ska ha mens, jag ville alltså inte dö på riktigt? 

 

Speak up

Barnens lördagsnöje; att köpa lördagsgodis och sen sätta sig på skolgården som de spenderar varje dag på.  

I morse när jag lämnade  Jack och Harriet, så hade de i deras skola Family Friday som de har en gång i månaden. Ser fram emot det lika mycket som mens. Nä, det var hårt sagt, med det är som ett frukostmingel med alla föräldrar och barn i klassen. Så typ 45 pers som trängs i ett kvavt klassrum där ljudnivån är lika hög som min puls. Mammor och pappor som är klädda för en dag på kontoret sitter med knäna upp under hakan på de låga stolarna, medan de försöker läsa en bok om en brandbil för sitt barn. Det luktar stress och tandkräm i hela klassrummet och alla sneglar lite försiktigt mot klockan samtidigt som man ska mingla och säga saker som: Yeeeeah, lets do a play date!

Men jag kom därifrån med så otroligt dåligt samvete. I Jacks klass skulle jag tillsammans med honom skriva en historia på tre sidor, som skulle handla om något som han hade varit med om. Spelade ingen roll vad det handlade om egentligen, men det var jag som förälder som skulle skriva ner vad han berättade. Sen säger läraren att man gärna får ställa sig längst fram i klassrummet och dela med sig av historien för alla andra barnen och föräldrarna.

Och jag panikade. Det är absolut det värsta jag vet att prata inför människor i grupp. Och speciellt på engelska! Jag andades ut när Jack sa att han inte ville, men när förälder efter förälder glatt kliver upp och håller hov, med ett blygt barn gömt bakom sina ben, så ändrar han sig och frågar om vi också inte kan gå upp. Fy fan vilken hemsk mamma jag kände mig som började skruva på mig och mumlade saker att ja vi får se om vi hinner, det är många som ska läsa.

Usch. Stackars lilla Jack som måste lida för att jag har massa issues med mig själv. Jag visste inte vad jag skulle säga till honom, eftersom jag vill ju inte berätta att jag inte vågar prata inför grupp. Det fröet vill jag inte så i honom, att det är djävulens påfund att behöva ställa sig och hålla föredrag, att det är något jobbigt. För det kommer han ju behöva göra många, många gånger under sin skolgång. Men jag blev räddad av klockan, för sen var det dags för alla att gå och läraren lovade att han skulle läsa upp allas texter som inte hanns med.

Problemet var nog att jag blev så tagen på sängen liksom, det vände så snabbt från att sitta tillsammans och skriva till att läraren sa att det skulle redovisas. Jag blev Elin 10 år igen, och jag kunde riktigt känna hur Fruit of the Loom- tjocktröjan blev för varm och hur det rosa hårda plastdiademet som håller en spretig lugg på plats värkte bakom öronen.

Jaja… bra känsla att kliva in i helgen med. Men får ta igen det nästa månad på något sätt.

Speak up

Max fyllde 3 i måndags. 

Speak up

Världens gladaste unge.

Speak up

Stylat sig själv… 

Okej, det här inlägget blev kanske lite komprimerat känner jag.

Jag håller på att skriva två andra inlägg just nu också, ett om hela galna Emmy-helgen som var bland det mäktigaste jag varit med om. Jag har filmat massor och ska göra en liten film har jag tänkt. Såg att jag hade 29 minter material, men känn lugnet, ska klippa ner det ordentligt. Sen skriver jag om vår köksrenovering som bara den är en grov PMS i sig. Är så trött på hämtmat nu.

Trevlig helg!

/Från en skör Elin.