The Way We Play

Elin Renck


En dans på rosor…

7 days ago

Ja, det här var ju inte det lättaste direkt. Jag förstod ju att det skulle bli kämpigt med fyra barn, men det här alltså: wohaa!  Jag vet ju att det fortfarande är tidigt, han är ju bara fem veckor, och det vore ju konstigt om det inte var rörigt, och jag antar att det  tar ett tag att landa i allt.

Men hej igen iallafall… Är ni kvar? Den här bloggtystnaden har inte varit frivillig, jag har velat skriva men det har verkligen inte gått. Även om jag har haft en stund över nån gång så är huvudet mos. Men en förlossningsberättelse kommer snart, men det tar lite tid som sagt. Tror att det här är första gången jag inte har haft jättedåligt samvete för att jag har låtit det gå så lång tid sedan jag uppdaterade. Hinner inte ha dåligt samvete för det. Jag hinner inte ens stänga byrålådor eller knäppa amningsbehån känns det som. 

En dans på rosor…
En dans på rosor…

Men de första dagarna hemma från BB alltså… Känns som en dimma när jag tänker tillbaka. Man är ju så skör som nyförlöst. Man har den där trötthetshinnan på ögonen som till och med syns på bild, som gör att det ser konstant ut som man har gråtit. Vilket man i för sig har. Det värker överallt, i snippan av förklarliga skäl men även i själen för det är ett jäkla Ibiza skumparty av hormoner som går loss i kroppen.

Sen den här gången hade jag även den värsta smärtan någonsin i brösten när mjölken rann till, fick ta smärtstillande och yoga-andas varje gång jag rörde mig. Det gjorde mig så arg och stingslig mot alla, jag var så hemsk där ett par dagar. Och eftervärkarna! Satan vad ont jag hade av dem, de var värre än de riktiga värkarna och tydligen blir de ju värre ju fler barn man fött, den utnötta livmodern måste väl jobba hårdare för att samla ihop.

En dans på rosor…

Hinna av trötthet i ögonen och slå-nån-på-käften-ont i bröna. Så det där lilla urmoderliga leendet jag försöker mig på är bara fejk. Herregud mitt bröst ser helt groteskt stort ut!?

En dans på rosor…

Några dagar innan förlossningen, ett sista läkarbesök där vi spikade en igångsättningen fredagen den 13de juli. Jack fick följa med och vara fotograf.  

Men som sagt de första dagarna hemma… puh. Det var så svårt att vara där för alla, såklart. Så visste jag ju att det skulle bli. Det jag inte visste var att när jag satt där, i skräddarställning på den kladdiga mattan i barnens rum, och tittade på när Jack och Harriet körde någon slags Pictionary med torkade tuschpennor på Ikeas måleristativ, så ville hela min kropp vara med Bruno. Det låter så hemskt att skriva, jag ville ju vara med de andra barnen och jag var ju med dem, men det var som om att något primitivt i mig skrek att jag borde stänga in mig i sovrummet med Bruno och bara amma och lära känna varandra så där i början. Så den känslan skapade ju dåligt samvete som tillsammans med tre dagars- gråten inte gjorde mig till någon Moder Teresa.

Och samma sak med de blandade känslorna om att jag verkligen ville att barnen skulle intressera sig för lillebror och beundra honom. Samtidigt fick jag panik när de väl var nära. Jag förstår inte hur deras små barnhänder helt plötsligt kan se ut som händer till en amerikansk proffsbasketspelare. Och det skulle pillas i ansiktet, helst när han ammande eller precis hade somnat. Försökte ett tag med att säga att det enda stället som var tillåtet att klappa på var mitt i ansiktet, absolut ingen annanstans fick de röra honom, bara för att se om det skulle ta bort udden av pillandet. Funkade inte.

En dans på rosor…

På lördagen jobbade Johan och jag kände mig sjukt pigg och gick och käkade hamburgare med barnen. Några timmar innan förlossningen startade.

En dans på rosor…

Den här bilden är tagen kanske 30 minuter innan vi åkte in till förlossningen, Max vill inte sova och det kändes som om hon visste att något var på gång, hon var lite låg och sorgsen. 

En sak som jag inte är van vid är att han är en liten kräkbebis. Han kräks hela tiden och jag är konstant blöt av bebiskräk, och det är fläckar över allt. Efter en natt ser mina lakan ut som om de tillhör en kille som precis kommit in i puberteten. Det har liksom gått till den gränsen att jag inte orkar byta kläder, eller att jag utan att reflektera tar första bästa grej att torka av mig med, typ en barnstrumpa som ligger intryckt mellan kuddarna i soffan eller ett gammalt kvitto. Men han går upp i vikt som han ska, så det är väl ingen fara på taket med det.

En dans på rosor…

Nån timme gammal. 

En dans på rosor…

Enligt  Max så är det hennes bebis, hon blir svinsur om någon tar på honom.

Jag kan inte säga att det blir lättare och lättare för varje dag som går, men det blir i alla fall färre och färre dagar kvar tills inspelningen är slut och vi kan vara lite mer två föräldrar på den här underbara röran. Ja det är lite segt i huvudet på mig, men jag ville mest bara titta in och säga hej till er och berätta att vi ändå alla mår bra. Och verkligen tacka för alla grattis här och på Instagram.

 

En dans på rosor…

Ögonblicket jag kom hem från BB så har Max vuxit och gått från att vara en bebis till att vara ett litet barn. 

En dans på rosor…

Tja! Whats dripping?

Elin Renck

Bor i New York, gift med Johan och vi har fyra barn, Jack 5, Harriet 4, Max 2, och nyfödda Bruno.