The Way We Play

Elin Renck


Fröken ågren

2 months ago

Kanske sitter ni på bussen och läser det här, eller så är ni på jobbet?

Det ni inte vet är att jag är alldeles nära er, även om nu först inte ser mig där hukandes bakom kopiatorn. Eller så hoppar ni till när jag plötsligt står alldeles glåmig framför er i sovrummet när ni nattar barn som precis börjat somna medan ni scrollar på mobilen med ljusstyrkan neddragen på minimum. Men jag kommer här tassandes, bärande på en bricka med en vas med övervattnade, hängande tulpaner. Och med en present.

Jaha, vad är det här då? kanske ni undrar, men tar försiktigt emot den för att öppna den. Och när ni väl har den i era händer den så ser ni att den är lite väl slarvigt inslagen… med fult papper och för mycket tejp. Den är väldigt tung, och den luktar lite konstigt. Men eftersom ni är artiga vågar ni inte säga något utan ler lite obekvämt och fortsätter öppna… men en känsla i er säger att ni inte alls vill ha den här presenten. I paketet ligger en mörk ask. Den känns tom trots tyngden, och ni fumlar med att få upp det svåröppnade locket. Jag ler lite ängsligt medan jag ser på.  Och när ni väl med en bruten nagel fått upp det, så väller ett stort mörkt moln ut och omringar er. Och jag viskar:

Varsågod,  jag ger er… min ångest. 

För det är så det känns när jag skriver det här inlägget, att det ska bli ett paket med ångest som jag kastar i famnen på er. Som om jag ger en present som ni inte har bett om, som ni inte vill ha och inte kan lämna tillbaka till affären.

Men det är så jag har mått nu ett tag, haft sån otroligt svår ångest.

Och lite läskigt att skriva om det, för en del av mig känner att jag inte får klaga. Här sitter jag i mitt hus i New York, med fyra friska barn och Gucci -väskor i garderoben och en man med världens största hjärta. Vad har jag att ha ångest över? Men det här är något som jag har haft till och från i 10 år nu.

Jag fick en depression sista året som jag pluggade till sjuksköterska i Kalmar, och den låg i mig, och grodde och blomstrade som ut som en maskros när jag gjorde min praktik inom psykiatrin. Alltså jag hade ju den redan i mig så att säga, men att må dåligt och sen vara 5 veckor omringad av människor som mår ännu sämre, höra om deras öden och nästan leva i deras ångest och smärta, tippade mig totalt över kanten. Jag sög upp deras känslor som en svamp.

 

Fröken Ågren

Ja vad ska man ha för bilder till den här texten? Kör på en poserande i alla fall.

Jag minns att jag var på en förfest i en studentkorridor, med mig hade jag mina Sofiero, (som man fick 5 stycken plus en påse för en 50-lapp på systemet för att sen lägga 50 spänn på inträde på Kåren och volà, en utekväll för en hunka.) Men jag minns att jag tyckte det var så otroligt högljutt även fast folk pratade i slow motion utan ljud  i min öron och jag orkade inte ens svara. Hur mycket jag än försökte koncentrera mig på vad de sa så förstod jag inte. Jag reste mig som en robot och cyklade hem. Då hade jag försökt bita ihop ett bra tag. På måndagen gick jag till vårdcentralen där en otroligt vacker manlig läkarstudent skrev ut antidepressiva. Jag åt dom ett par år tills jag började jobba som operationssjuksköterska och provade att sluta och allt funkade väldigt bra.

Tills jag blev gravid med Max och min psykolog som jag gick till här i New York nämnde i förbi farten någonting med att du med din depression nu, och jag frågade henne förvånat om hon trodde att jag var deprimerad!? För det hade jag inte fattat att jag var, jag trodde bara att det var mitt permanenta tillstånd, att jag var en trött småbarnsmorsa som kände efter för mycket. Vilket är konstigt eftersom jag ända hade mått dåligt och borde känns igen symptomen, men tror att det hade kommit smygandes under så lång tid så det var vardag liksom. Men hon tittar på mig och ba; ehhh.. ja? 

Så jag började knapra igen och här är vi nu. I början i Kalmar var det så himla viktigt för mig att planera att jag skulle sluta äta medicinen hela tiden, att det bara var tillfälligt. Men nu så känner jag faktiskt ingen stress att jag ska sluta. De funkar bra för mig och jag har inga planer på att sluta.

Har absolut ingen aning om varför jag skriver det här egentligen, men jag pratar ju lite om det i senaste avsnittet av vodcasten, så det känns nästan som jag vill förklara mig lite.

Fröken Ågren

Och en liten vardagsbild…

Men den här jäkla ångesten alltså, jag blir helt golvad. Jag vet att den kommer när jag är helt slut. Och den har kommit smygandes till mig flera veckors tid… typ när jag pratar så stryps det åt i halsen på mig och jag måste kippa efter luft, mitt i en mening, mitt i ett ord nästan. Och första gångerna så blev jag så förvånad och undrade vad det var som hände och skrattade för mig själv och kollade lite försiktigt om någon annan märkte det. Men nu känns det som om det knappt går att dölja.

Och jag är rädd att smitta av mig, att folk runt omkring ska tycka att jag kommer med dålig energi. Att alla ska märka och se att jag bara låtsas. Jag är till och med rädd som jag skrev att jag ska smitta via skärmen till er som läser det här. Förlåt i så fall… stå emot.  

Men mitt i allt det här så kan jag ändå på något konstigt sätt känna att det lugnt. Jag har lärt mig att det kommer och går, och snart känns det bättre. Det känns faktiskt redan lite lättare efter att Johan kom hem, och jag får sova bättre i och med att Bruno har slutat amma… 

(Okej, eftersom det tar så jäkla lång tid för mig att få ut ett inlägg, så från att jag skrev det där ovanför och tills jag skriver det här nu, så har Johan hunnit åka igen. En vecka var han hemma, och nu blir det två veckor borta. Fy fan, det var inte kul för någon är han åkte, hela familjen är så trött på detta flängande nu. Och bara för att det här är sista resan han gör nu på i detta projekt, och för att vi kramandes stod i hallen och sa till varandra med tårar i ögonen att vi fixar det här, bara två veckor kvar sen är vi tillsammans, så tar mina katastroftankar över och jag tror att planet kommer störta.)

Jag känner att jag inte kan knyta ihop påsen i detta inlägg, men det kanske får vara så. Och jag vet helt enkelt inte ens om jag kommer trycka publicera, men om jag gör det så tror att jag att det jag vill säga med det här osammanhängande, dåligt formulerande inlägg, är att om det finns nån annan där ute som också lider av ångest och depression så går det att känna sig bättre, det är okej att känna som man gör och det finns hjälp att få. Gå till läkaren och käka antidepressiva, länge, om det behövs.  

Okej, nu vill jag bara ge er fina presenter. Hoppas ni tar emot dem.

Fröken Ågren

Och en sån jäkla vardagsbild att det inte går att bli mer verklighet än så här. Jack sitter i sängen klockan 06:50 i morse och tar den här bilden på Bruno medan jag försöker vakna till liv. 

Elin Renck

Bor i New York, gift med Johan och vi har fyra barn, Jack 5, Harriet 4, Max 2, och nyfödda Bruno.