The Way We Play

Elin Renck


Tisdag

2 weeks ago

Idag är det tisdag och jag sitter i soffan med Harriet och känner hennes armbåge i min sida varje gång hon gör en häftig rörelse på sin Ipad. Vilket är ganska ofta för hon spelar med hela kroppen samtidigt som hon säger; seriously!? titt som tätt.

Det är konstigt hur en veckodag kan ge sånt fysiskt kroppsminne från när man var liten. Tisdagar för mig är alltid lite… kalla på något sätt? Egentligen vill jag skriva att det är ångest över tisdagar, men jag är så jäkla trött på att använda just å-ordet i den här bloggen, så jag ska försöka undvika det.

Men jag minns att allt jobbigt alltid var på tisdagar? När jag gick i lågstadiet så hade jag simning på tisdagar, som jag hatade. Grät varje gång jag skulle gå dit, kallt och jävligt tyckte jag att det var. Minns alla dofter så tydligt. Från det självklara kloret och doften av mögel i Farsta simhall, till doften av de smutsiga, oljiga snöslask-högarna som samlats kring hjulen på pappas röda Volvo som stod på parkeringsplatsen utanför. Och avgasdoften, när jag sitter kall och blöt i håret inne i bilen som står med motorn igång, medan jag väntade på att pappa svärandes, utan handskar, skrapade vindrutan från frost. Kan även minnas glädjen den dagen mina föräldrar sa att jag inte behövde fortsätta simma, vilket de tyckte var så synd för tydligen var jag jäkligt bra på det.

Eller när jag gick i fyran och spelade saxofon, när det enda jag ville var att få spela piano. Det var också på tisdagar, och när skolan var slut för dagen bar jag den där stora tunga lådan till en annan skola där jag hade min lektion i 25 minuter, för att sen bära den hela vägen hem med mina små tunna barnarmar.

Min farfar tyckte så synd om mig så han byggde en liten vagn åt mig, typ som en dramaten där jag spände fast saxofonlådan med remmar så jag kunde rulla den istället. Men hur roligt tror ni att en 10-åring tyckte det var, att komma till skolan dragandes på en hemmabygd vagn, när det enda jag försökte göra var att inte dra uppmärksamhet till mig på något sätt. Så jag slutade använda den och hade så dåligt samvete mot min farfar. Min fina farfar.

Ska sluta tjata om tisdagsminnen, men ett annat är från sexan då ja började med spanska och vi var tvungna att gå till en högstadieskola och ha lektion tillsammans med sexor från andra skolor. Allt med det var läskigt. Jag försökte vara sjuk varje tisdag, vilket funkade ett tag tills mamma såg mönstret.

Så den där tisdags-oron sitter kvar ännu, lika hårt som meningen La casa de Maria es grande, som är det enda jag har tagit med mig från spanskalektionerna.

Tisdag
Tisdag

Det var ju Halloween i torsdags. Och torsdagar för mig är lite… hehe, nä jag skojar bara, ska inte börja. Men barnen ser nästan fram emot Halloween mer än julafton och födelsedagar. Och jag förstår dem. Herregud vad folk går all in och bygger sina egna kostymer och har sig. Så pysslig kommer jag aldrig bli. Jag satte ihop min outfitt från Johans och min utklädningslåda. Ja, tänk att vi har en sån. Inget snuskigt alltså, bara sånt som vi har kvar från Johans 50-årsfest.

 

Tisdag
Tisdag

Men hela området blir helt galet på Halloween, så mycket folk. Barn med panik i blick som ska hinna med så många hus som möjligt, och föräldrar som går bakom lite vinfulla och glada. Vi var ute ganska tidigt, och barnen orkade bara en halvtimme vilket vi alla kände att det räckte.

Fast nu i efterhand när jag har ätit upp mer än hälften av deras godis, så ångrar jag att jag inte tvingade dem att gå ett till varv runt kvarteret, för att fylla på ordentligt liksom. Inte mitt stoltaste mamma-ögonblick, men jag kan inte vara den enda föräldern så här några dagar efter Halloween, som står som en skamsen hund med handen ner i barnens hinkar och hetsäter deras godis, samtidigt som jag väser likt Gollum till Johan att han inte får titta på mig. Men jag tänker att jag har tills på lördag att fylla upp hinkarna lite.

Och lördag för mig är lite…

 

Elin Renck

Bor i New York, gift med Johan och vi har fyra barn, Jack 5, Harriet 4, Max 2, och nyfödda Bruno.