The Way We Play

Elin Renck


Bubblan.

2 weeks ago

Jag har höjde min antidepressivados för ett tag sen, och kände mig nästan manisk en period. Nu börjar det stabiliseras och jag känner mig som mig själv. Som den gamla Elin. Eller som den gamla Elin känner jag mig i för sig varje dag, när min höft gör ont eller när jag drar ett trött hårstrå från huvudet. Men jag känner mig som den Elin som jag var förr. Och det blir bättre och bättre för var dag.

Okej, nu kommer ju universum straffa mig för att jag säger så, men vet ni vad Nya Elin säger då? Kom’da! BRING IT ON!  Jag kan ta det…

Nu ser jag i för sig en jag en svettig Gamla Elin hålla tillbaka Nya Elin som om det vore en kompis till en full snubbe som har börjat mucka på krogen, och säger saker som: Krille,  för fan Krille, det är inte värt det, lugna ner dig!  För Krille, i sin maniska berusning, förstår inte att man varken ska utmana dörrvaken eller universum allt för mycket.

Men jag känner en glädje och frid i själen som är ovan. Världen är så skör och stadsduvorna på gatan som letar efter mat bland soporna är så vackra. Mitt normalmående ligger på en mycket högre nivå… Klart att jag kan ha dippar men de är inte lika djupa och svåra att ta sig upp ur.

Haha, blir nästan lite rädd för mig själv när jag känner mig så här nyfrälst. Jag ser allt lite annorlunda, jag får inte samma pulshöjning under middagarna när 4 hungriga trötta barn ska äta och jag bollar allas olika livsviktiga preferenser för vilken färg på besticken de ska ha, vem som ska ha vatten eller mjölk, vem som dör bland-döden om man råkar nudda riset med korv stroganoffen, vems mat man får skära eller inte och så vidare, och så vidare i all evighet. Jag och Johan dansade en systematisk robotdans runt bordet med mer stresspåslag för att göra fel, än vad jag hade när en patient började må dåligt på operationsbordet.

Bubblan.

Hallelujah!

Och visst jag ropar inte hej innan jag kommit över bäcken, det finns mycket kvar att laga, men det är ledsamt att tänka hur dåligt jag faktiskt har mått.

Hur min depression har fått mig att tro att min världen ser ut. Och jag fattar ju att det är medicinhöjningen som pratar, men vafan, kan det inte få vara det då. Tänk om jag vetat att det räckte med att höja dosen för att få mig att liksom snappa ur den här dimman som jag trott varit livet. Och nu när det akuta är avklarat så måste jag ju börja jobba på vad som ledde fram till en depression. Alltså först nu känns det som om hjärnan äntligen mottaglig för att läka, och det är ju tack vare medicinen. Precis som djupa sår måste läka inne från och ut, så måste själen göra det. Men först måste man få stopp på blödandet om ni förstår vad jag menar.

Jag vet inte om man får berätta vad ens psykolog säger? Är det som att ladda ner filmer olagligt? Eller laddar man ens ner filmer nu för tiden? Jag hade ju ett långt uppehåll med henne under hela Litauen-tiden och när Bruno var mer bebis än vad han är nu. Men nu jäklar känner jag hur det rasslar omkring i kugghjulen efter varje gång jag varit hos henne. Jag berättade för henne att nu när jag börjar må bättre så  får jag ju så klart dåligt samvete mot mina barn som det är synd om eftersom de har haft en deprimerad mamma så länge. Men hon sa, hon som känner mitt inre nästan mer än Johan, att det har inte varit synd om dem, det har varit synd om mig.

För i min depression har jag alltid gett allt till mina barn, på bekostnad av mig själv liksom. Det har inte gått någon nöd på dem, de har gått nöd på mig. Och jag pratade nyss med Johan om det också, och han höll med och sa att jag ska inte ha dåligt samvete, för jag har aldrig varit mörk mot dem, utan det har jag ju bara riktat inåt, mot mig själv.

Men jag kan lugnt säga att jag red på det där ruset som varade ett par dagar, det var så underbart med sådana kontraster i mitt mående.

Som när jag stod och smålog i duschen medan jag överöste min kropp med Doves duschkräm i doften Jasmin, och  jag började blåsa bubblor med löddret som bildades. Alltså jag grisade in hela mammamagen och kupar min hand försiktigt samtidigt som jag blåser så det bildas stora bubblor, vet ni vad jag menar? Inte? Prova det, det är magiskt. Sedan lossar man bubblan, försiktigt försiktigt, från magen så man har den i sin hand, och då blåser man loss den för att sedan se hur den svävar, fritt ut i det ångande badrummet. Först lite trevande och blygt, men sen blåste jag på den igen, och igen, för att rädda den från att spricka mot badkarskanten. Och mitt i det här ruset, som jag kan tänka mig påminner om någon lätt form av syntetisk kärleksdrog, så hör jag mig skratta. Med ljud. Alldeles för mig själv. Förutom alla barnens första skratt när de var bebisar så måste det här har varit det vackraste skratt jag någonsin hört.  Och det slutade inte där, nej nej. För när jag sedan står med naken framför garderoben, omringad av pölar som bildats av mitt blöta hår, så känner jag en barnslig glädje, alltså verkligen så här i efterhand lite sinnessjuk glädje, över att just de trosorna jag tog fram ur min röriga underklädeslåda, trosor som jag haft tusen gånger förr, satt så perfekt och var så sköna.

 

Bubblan.

Vänder huvudet bort i en sekund för att lägga in en tvätt, och Bruno är direkt in i duschen för att göra sina egna bubblor. Och jag skrattade, med ljud, för jag vet hur underbart det är. 

Okej, nu har jag predikat färdigt tror jag.

Amen.

Elin Renck

Bor i New York, gift med Johan och vi har fyra barn, Jack 5, Harriet 4, Max 2, och nyfödda Bruno.