The Way We Play

Elin Renck


June 11

1 month ago

Det har varit en lång dag idag fast klockan bara är 11.42. Vet inte vad som har hänt med barnen, men alla fyra vaknar runt 5 varje morgon. Så även om någon av dem hade klarat av att sova längre så lyckas de alltid att väcka varandra.

Lite gulligt kan jag ändå, så här efter ett par koppar kaffe, tycka att det är när Jack och Harriet försöker vara tysta i sina sängar, och de liksom viskar med “visk-röst”, fast jättehögt. Men jag har provat en nygrej som förhoppningsvis gör att jag inte behöver väsa med min “visk-röst” som kommer långt nere från magen att: det är fortfarande naaaaattt… Var på de visk-skriker frågande: varför det är ljust ute raaa? Men jag har köpt en liten lampa som ser ut som ett trafikljus där när den röda lampan lyser så betyder det att det är förtidigt att gå upp. Och så ställer har man ställt in vilken tid den gröna lampan ska börja lysa då de “får” vakna. Så jag ställde den på 10.30 och hoppades på det bästa. Nä det gjorde jag inte, men 5.45 till en början, för att sen ska man tydligen öka och barnen ska vänja sig att sova längre. Men det har funkat så där, istället låg jag och lyssnade i 45 minuter på: Nu! Nu! Och…. nu! Då de tävlar om vem som kan gissa när den slår om. Men men, jag ger den nån natt till.

June 11
June 11

Trött.

Men jäklar vad morgontrött jag är, tycker ju att kroppen borde ha vant sig efter sex år, men icke. Jag vill helst inte prata på morgon, vilket är ett ganska ocharmigt drag, och som dessutom inte går ihop med ha barn då de är på topphumör och pratar i en takt som gör att man tror att de är påtända.

Det här får mig att börja tänka på när jag för ett par månader sedan hade ett konto på en onlinedejting-site, där skrev jag i min presentation lite kaxigt och försök till att vara charmig om alla mina dåliga sidor istället för att förklara hur bra jag var, (alltså vänta, ni förstår att det var ett skämt när jag skrev för ett par månader sedan va?  Just making sure… ) och jag såg ju såklart till att de dåliga sidorna bara skulle spegla vilken skön och härligt tjej jag är, hur otroligt roligt det skulle vara att dejta mig. Kommer tyvärr inte ihåg ordagrant vad jag skrev, men det var garanterat inte saker som till exempel att jag är så himla slarvig av mig, som förövrigt bara blivit värre sedan jag fick barn. Eller att jag har monster-PMS, som också blivit värre efter barn.

Men, trots dessa brister eller vad vi nu ska kalla dem, så är det en sak som jag med rak rygg kan säga om mig själv, fast jag har världens sämsta hållning, och det är att jag är en snäll person. Det ligger högst på min lista av personlighetsdrag jag värderar. Och jag tror mig vara ganska bra och känslig på att känna av folks själar, utan att låta för flummig. Men jag känner snabbt när någon person är ful på insidan, eller kanske snarare att något inte står rätt till. Det betyder inte att jag avfärdar de här personer till höger och vänster, men jag har speciellt på äldre dagar lärt mig hur jag själv väljer att agera med dem.

Detta i sin tur fick mig att vilja ta upp en kommentar på förra inlägget som var väldigt hård och rent ut sagt, elak. Jag hade först tänkt att inte svara, för ju mer hon kommenterade så gjorde hon sina egna självmål liksom. Men sen kände jag att ingen har rätt rätt att ösa elakheter och hat mot mig och min familj.

Självklart får man tycka och känna vad man vill om mig och min man, jag fattar att det finns folk med massa olika uppfattningar. Och det är okej. Det jag däremot ställer mig frågande till är hur man faktiskt aktivt väljer att framföra det till mig. Hur man väljer på ett hatiskt och ignorant sätt att uttrycka sig som om man tror sig sitta på någon slags sanning om hur jag är, hur min man är, hur vår ekonomi fungerar, och hur vårt liv ser ut bakom stängda dörrar. Och jag tänker garanterat inte försöka förklara för dig som skrev kommentarerna om hur det ligger till, du kommer aldrig ändra din åsikt om mig ändå.

Och jag förstår ju att det finns folk som läser min blogg av den enda anledningen att de inte gillar mig. Och det är ju också okej, så tror jag bara att vissa människor fungerar av nån oförklarlig anledning. Kanske skönt att irritera sig på att jag råkar särskriva ibland, att det ibland verkar som om jag tror att jag är snygg fast jag är så ful? Eller att jag är löjlig och att mina barn har okammat hår? Det kanske är ett billigt sätt att få lätta på sin ventil som egentligen borde pysa åt andra enkla saker som diskberget i köket, eller större saker, som känslan av ensamhet eller självreflektion av sin egna tillvaro? I don’t know… 

 

June 11

❤️

Allt det här ovan skrev jag innan helgen. Och i söndags eftermiddag när vi var ute och gick, så släppte Jack min hand och med sitt sexåriga huvud uppe i det blå, gick två steg ut gatan på den mest trafikerade väg vi har i vårt område, mot röd gubbe. Jag hör mig själv skrika Stopp! och jag hör bildäck som bromsar hårt. Han var två steg ifrån att bli påkörd. Och nu när jag läser det jag skrivit ovan, så blir det så himla självklart att vad folk tycker om mig är helt irrelevant för mig. För jag vet vad som är sant, och jag vet vad som är viktigt i mitt liv.

Det enda jag kan erkänna att jag kände när jag läste vad du skrev, är hur din själ stinker rakt igenom skärmen.

Elin Renck

Bor i New York, gift med Johan och vi har fyra barn, Jack 5, Harriet 4, Max 2, och nyfödda Bruno.