Jag  fick frågan för ett tag sedan om hur det är att vara förälder till ett barn med NPF-diagnos, ADHD i vårt fall.  Och det är ju en jäkla resa som bara pågår och pågår, som jag tror att många i samma sits känner igen sig i, även om det såklart utrycker sig olika för alla.

Och jag har suttit så länge nu och försökt formulera mig, skrivit och raderat. Inte för att jag inte vet vad jag ska säga, utan för att jag tror att det finns för mycket att säga. Och vet inte varför jag typ är rädd att kliva någon på tårna, främst Harriets långa spretiga, men jag vet att hon är okej med att jag skriver om det. Hon sa ja när jag en gång frågade om hon ville skriva en bok tillsamman med mig, riktad till barn i hennes ålder med ADHD. Hon ville att jag skulle skriva och att hon skulle måla bilderna. Då och då frågar hon när vi ska börja. Snart, svarar jag…

Vi visste ju så länge hur det låg till, långt innan hon blev diagnostiserad. Men med diagnosen på ett papper kom en kraft om att jag skulle direkt ställa allt till rätta, nu skulle allt bli bra. Och när jag tänker tillbaka på de året känns det som om jag försökte bygga en båt, medan jag simmade i ett hav som stormade. Jag visste inte vad jag skulle börja med.

Men jag fick ihop en båt, en till början slarvigt ihop byggd, som fick upp oss ur vattnet, vilket var det akuta. Men båten läckte och det var ju inte bara min dotter som satt i den, vi var ju en hel familj som också blev blöta, även om det var hon som satt i fören och fick möta de största vågorna. Det gick inte att öppna termosen med varm choklad med ena handen, samtidigt som vattnet steg och jag öste med den andra, om ni förstår vad jag menar. Skolan blev inblandad och kunde snabbt erbjuda stöd som var ovärderlig. De hjälpte till att laga hålen som jag inte hade någon kontroll över, vilket gav mig verktyg att jobba på allt det andra. Jag kunde äntligen börja lägga varma filtar på kalla axlar och till och med skymta land.

Och där har vi varit nu i ett par år, fixa, laga och bygga upp. Och visst att vi fortfarande sitter där med kalla stela fingrar och inga flytvästar, men vi styr alla fall framåt. Det går långsamt, och ibland står vi still och ibland driver vi bakåt. Och även fast vi alltid kommer att behöva hålla ett öga på hålet som kan brista när som helst, så har stormen lagt sig en aning.

Jag ser ofta att ADHD beskrivs som en super power. I mina ögon känns det få förunnat, men hoppas jag kan hjälpa henne dit. Men jag upplever det också som en kraft, men som sprutar okontrollerat åt alla håll. Mest inåt, mot henne själv, och ofta inte så super tyvärr.

Jag tänker så mycket på de andra tre barnen. Fina, fina barn som tvingas förstå så mycket fast det är så svårt att förklara. Som varför gäller visa regler er men inte er syster? Jag ser hur de på ett invant sätt liksom rör sig i vardagen för att underlätta för henne, och underlätta för mig. De tänker kanske inte ens på det, men jag ser det så tydligt och blir så stolt över dem, samtidigt som mitt hjärta brister.

Det finns tillfällen de måste känt sig så bortprioriterade. Så många gånger förr när de var yngre och Harriet hade problem en period med att somna. Och jag låg inne hos henne timme efter timme i ett försök att det skulle bli en lugn kväll för alla, och hörde genom väggen hur Johan nattade och läste godnattsaga med mjuk röst för de andra. Men sen hann jag inte säga godnatt till dem innan de somnade.

Eller alla de gånger Johan eller jag fått missa saker som de ville göra som en familj, men en av oss kunde inte följa med för att just den dagen var en tuff dag för deras syster, och någon vuxen behövde stanna hemma med henne. Men jag hoppas att den ena förälderns frånvaro i de stunderna gav dem en fin och lugn stund med den andra.

Som en fin vän sa när hon tröstade mig för ett tag sedan, att de kanske inte förstår nu men att de kommer när de blir äldre, men even if we didn’t do it with you, we did it for you. 

Tänker på alla de dagar när jag varit så trött och tom, och bara velat ge upp, för att sen tänka att det är ju ingeting mot vad Harriet känner. Vissa dagar har jag varit så jäkla praktisk och pragmatisk, styrt upp och löst. Andra dagar har det funnits ögonblick där jag på riktigt tror, att om jag bara önskar tillräckligt hårt, så är det fullt möjligt att hon kan lägga över allt det hon brottas med på mig. Lägg det på mig! vill jag skrika till någon eller något som aldrig kommer lyssna. Jag vill bära det, jag vill ta det, låt henne slippa.

Jag har haft så mycket dåligt samvete. Som den gången hon var sjuk och skulle stanna hemma, och sov fram till lunch efter en natt med feberdrömmar. För i hallen klockan 8:15 stod de tre andra relativt självgående barn med kammat hår, påklädda och borstade tänder, redo att gå till skolan. Och det hade inte varit någon stress eller höjda röster, bara en mysig lugn stund. Och jag vet att jag skämdes över hur mycket jag njöt av att det var så enkelt. För att sen känna mig ledsen och avundsjuk när jag förstod att det är så här andra familjer kan ha det varje morgon.

Jag märker nu medan jag skriver det här att jag börjar mer och mer skriva till henne…

Till dig, mitt älskade barn.

Jag ser dig framför mig. Dina skrattgropar och ditt långa, långa hår som blir alldeles silkeslent när du för en gång skull låter mig borsta ut tovorna i nacken. Dina armar och ben som alltid är täckta i målarfärg som knappt går bort, för att måla är det som får dig att landa mjukast. Jag ser hur det kryper i kroppen när du gör matteläxan, men du få den gjord, på ditt sätt. Vem har sagt att man måste sitta vid ett skrivbord?

Jag ser när du får högsta betyg i skolan utan att anstränga dig, men också att du bli förvånad när du får beröm av dina lärare. Du är så mycket smartare än vad jag är, så mycket roligare.

Jag ser dig när du tittar på mig på det där speciella sättet, med en blick som betyder att du vill ha min hjälp för att säga nej till dina vänner som frågar om du vill hitta på något efter skolan. Du måste säga nej, inte för att du inte vill leka med dem, utan för att du helt enkelt inte kan. Du har ingen energi kvar efter skolan, men du vill inte såra dina vänner. Så jag säger nej åt dig, du kan inte leka idag, vi har ju planer? Lägg det på mig.

Jag ser hur du kämpar visa dagar, och jag gör allt för att kämpa bredvid dig, över dig, för dig. 

Kommer du ihåg den där gången för ett par somrar sedan, när vi kände oss spontana och inte orkade laga middag? Och gick istället till en restaurang. Det var när stormen fortfarande vinade omkring hela familjen. Jag visste att det var svårt för dig att ändra rutinen så där plötsligt, men du och jag hade gjort en plan ifall det inte skulle fungera och du ville prova., det var ändå tidigt och knappt några andra gäster. Men väl där så blev du stressad och ville byta bord, vi blev nog alla stressade för en stund. Men jag känner dig och visste att du bara behövde några ögonblick att landa, sen skulle allt bli bra. Men när en man i ett av hörnborden höjer sitt finger mot sin mun för att hysa dig, du som inte ens skrek, bara hördes, brast det för mig. Vi hade ju en plan, du och jag.

Med gråten i halsen och sammanbitna tänder lyckades jag på något sätt få fram till honom att det syns inte alltid på utsidan vad människor kämpar med. Du märkte inget av det här, min fina dotter, men jag skakade hela kvällen. Vet inte varför jag tar upp det här minnet, men vill inte att du ska växa upp och tro att det är okej att någon försöker tysta dig.

Du har kommit så långt och det som är det allra viktigaste för mig, är att du vet att om det någon gång börjar läcka in så pass mycket vatten igen att du känns som om du ska sjunka, så kommer jag alltid simma djupt bredvid dig. Och vi kommer säkert vara rädda för stora fiskar och slemmigt sjögräs, få kallsupar och saltvatten i ögonen men jag kommer alltid vara vid din sida tills vi är på trygga land igen.

Lägg det på mig, mitt hjärta.

Så startar jag nu ännu ett inlägg som jag troligtvis inte kommer publicera. Det ligger så många påbörjade sparade inlägg i utkastkorgen här på bloggen, och jag undrar verkligen ungefär när i processen jag liksom ger upp och låter ännu ett ofärdigt och rörigt stycke text lägga sig högst upp på listan?

Tror att det till 99% för att jag tycker att det är så sjukt jobbigt att ladda upp bilder, något krånglar, att jag typ måste konvertera bilder till JPG filer eller att airdrop till datorn inte fungerar, eller annat som får det att krypa i kroppen på mig.

Så då ger jag upp!

Men jag kanske bara ska börja återanvända bilder? Alltså de som jag redan postat och nu ligger här, trygga, vilandes i ett okomplicerat bildbibliotek?! Så gör jag med familjebilden som alla barnen måste ha med sig första dagen i skolan, den som ska upp på en vägg i klassrummet. Sjukt svårt att fånga hela familjen på bild, och sjukt jobbigt att hitta ett ställe där jag kan skriva ut dem i rätt storlek, som också kvällsöppet efter som jag till 100% har skjutit upp det till sista minuten.

Jag menar, det är ju inte så att sååå mycket förändras mellan mina glesa uppdateringar här på bloggen, och ni minns ju troligtvis inte bilder jag la upp för ett år sedan? Barnen växer i för sig men det är väl inget som intresserar någon annan än mig och Johan, och kanske högst deras doktor? Och inget drastiskt förändras vare sig i huset i Torekov eller här i New York, som kan vara spännande att visa, inga renoveringar eller nyinköpta pjäser.

Sist jag skrev så var vi kvar i Skåne, nu sitter jag i vardagsrummet i New York. Har lyckats bryta min vana att jag alltid skriver i sängen, vilket kan låta mysigt och lite frilanskönt, men det var inte bra för någon, speciellt inte min rygg eller för min självdisciplin.

Alla barn är inne gamla och nya rutiner när det gäller skolan. Jack har börjat middle school och alltså bytt skola, vilket kändes väldigt stort och nervöst, mest för mig tror jag.

Kommer ni ihåg det när man började i sjuan i högstadiet? Fy, jag minns den dagen lika tydligt som om det vore igår. På uppropet stod vi alla i aulan och väntade på att bli uppdelade i våra nya klasser, och jag kan typ nu framkalla skräcken jag kände när jag sneglade på de andra eleverna och upptäckte att vissa såg så stora ut, så vuxna. Behå-band som stack fram under tunna linnen och att de sminkat sig, med puder och foundation liksom, inte bara lite läppglans med smak från Kicks som man fått i ett 3-pack i julklapp. Hur vissa var så långa och andra så korta, och att man då inte visste att det var säkert var lika jobbigt för alla, på olika sätt. Jag var så lång och smal och kommer ihåg att det bara var en kille i klassen som var längre än jag. Nej tack, det vill jag inte göra om.

Okej, nu är det väl dags för en bildjävel tänker jag. Så att blogginlägget ser tilltalande ut för ögat liksom.

Okej, när jag letar bilder på mobilen ser jag direkt att jag har 16 olästa meddelanden från en Whats up-grupp skapad av föräldrarna från Brunos nya klass. Jag scrollar upp i konversationen och följer med spänning diskussionen om när det bästa datumet för att ha en lära-känna-varandra-picknick kan vara. Jag är som ett spöke i dessa grupper, liksom närvarande, men syns inte. Bidrar inte med några förslag men vet att jag kommer dyka upp på picknicken med typ en påse körsbär och för få nötfria cupcakes på det datumet som har bestämts av de andra mammorna, de driftiga och som inte har socialfobi i gruppmeddelanden.

Ska börja runda av här. Men fan, visst blev det här ett lite väl spretigt och ostrukturerat inlägg? Känns som att det hade någon riktig början eller något begripligt slut…

Åh nej! Nu känner jag att jag börjar kliva in i en plats i mitt huvud där jag spenderar alldeles för mycket tid, en plats som kallas för: att övertänka. Och jag tror inte jag pallar det just nu. Så nu trycker jag bara på publicera.

Jo, just det, jag har fyllt 40! Och det vill jag berätta mer om nästa gång.

Jag nämnde för min snart tioåriga dotter att jag ville börja blogga igen, men att jag inte visste inte vad jag skulle skriva för att komma igång. Det var inte så att hon himlade med ögonen till svar direkt, men det kändes som om hon inte såg vad problemet var. Det är väl bara att du skriver Hey guys, I’m back svarade hon.

Och det räcker väl? Även om jag bara kanske är back för en liten stund.

Vi är i Sverige för ännu en sommar i Skåne, och på något sätt känns det som om vi inte har varit borta. Som att träffa en gammal vän. Bregott och hushållsost smakar precis som jag minns det, och ljudet av hagel på ett biltak i juli låter så bekant och förvirringen när jag varje år tror att vi har fått något slags avloppsproblem i huset men sedan förstår att det bara är doften av havet som letat sig in genom ett öppet fönster. Smaker, ljud och dofter av svensk sommar.

Jag älskar dock tilltron jag har till mig själv i början av varje sommar. Som att nu jäklar ska jag göra allt det där som jag inte gjort under året som gått, på de här två månaderna. Som om att närvaron av fyra sommarlediga barn med tovigt hår ska få mig att bli klar med redigeringen av min bok. Eller att jag som jag skrev, att jag ville börja blogga igen och tänkte att några blogginlägg är ju enkelt att få till med ena handen medan den andra packar upp en ljummen kylväska efter en dag på stranden.

Men ja…

Det här blir den fjärde sommaren vi är i vårt nya hus, och det går otroligt långsamt att fylla det. Under året som går i New York så är det liksom out of sight out of mind som gäller, så någon gång varje maj börjar vi med febril blick leta på internet efter en lampa till det där mörka, mörka hörnet i vardagsrummet, eller kommer på att vi fortfarande inte har fått upp en spegel i ett badrummet. Sen så slutar det alltid med att vi inte hittar något som känns helt hundra eller att det är för lång leveranstid, och tänker vi att vi fixar det innan nästa sommar istället. Så börjar det liksom bara om igen…

Men lite har vi fått till. Försökte ta några fina bilder på de fina delarna i huset, men vet inte om jag har för gammal mobil eller helt enkelt inte ett så välutvecklat öga för detaljbilder. Spelar liksom ingen roll att jag backar fram och tillbaka, zoomar in och zoomar ut, tänder lampor och går ner i brygga, likt förbannat så lyckas typ den halvtomma diskmedelsflaskan alltid komma med på bild och lyser starkare än våra gröna fönster.

Försökte fixa till den delen som är mitt kontor! Egentligen helt onödigt eftersom jag helst skriver sittandes med dålig hållning i sängen. Men ibland går jag in där och stänger för glasdörrarna och bara sitter på mitt på golvet på mattan en liten, liten stund i en kortvarig ensamhet.

Vi måste få upp grejer på väggarna, gäller hela huset.

Ja, detta var nog allt jag kunde ge i nuvarande läge. Nu ska det grillas hamburgare, köra den obligatoriska rundan i huset och på tomten och plocka upp handdukar som 10 av 10 gånger är blöta, och jag kan ha lovat Bruno att han ska få cykla runt på byn eftersom han precis knäckte cykelkoden, men tyvärr inte knäckt den så pass mycket för att jag ska slippa springa bredvid som skydd, i samma fart som någon som var väldigt nära att bli uttagen till OS-laget.

Hoppas vi hörs snart igen!

För ett par veckor sen gjorde jag en sån där frågestory på Instagram, såklart i samarbete med rösten i bakhuvudet som viskar saker som; ska du verkligen posta det där, tänk om ingen frågar något och vem tror du att du är? 

Men det var faktiskt folk som skrev saker, snälla saker. Till exempel att de saknade min blogg och frågor om hur det går med min bok som jag skriver.  Och det tinar upp allt som känns kallt.

Jag fick även massa tips på vad jag kunde skriva om i bloggen, vad ni var sugna att läsa om. Och sådana tips är ju som en orgasm man kan få i sömnen för en trött hjärna som min, liksom serverad på ett fat utan att man måste jobba för det. Så tack för det!

Men många ville läsa om vardagen här i New York och det är ju ganska enkelt att skriva om. Andra ville höra om livet som npf-förälder, och där har jag så mycket som trycker som jag skulle behöva ventilera. Mycket för att jag vet hur fina ni som läste min blogg var på att dela med er av era egna erfarenheter och satan vad man behöver känna att man inte är ensam. Det blir sånna här vem hackar lök?-moments när man gråtandes läser kommentarer och dm:s.

Och sen kom andra ämnen upp som bilder från vårt hem, mode och smink. Där kan jag tycka att det är svårare, känner att det finns så många andra bloggar och konton som gör det så bra. Tycker inte att jag har något nytt att tillägga liksom.

MEN jag klippte av mig håret i början av hösten! Och ni vet vad man säger: Man ångrar alltid en page!

Nej jag ångrar inte att jag klippte mig, men det kändes som en stor del av mitt “utseende” försvann. Och ni hör ju vilken otrolig självsäker och stark, snart 40-årig, kvinna jag är som kopplar samman självförtroende och 30 cm slitet hår. Men hey, that’ me, tyvärr. Men nu gillar jag det, har börjat köra med håroljor och inpackningar och slutat sova med en sån där supertajt toffs mitt på huvudet, så det kommer nog bli bra tillslut.

Men lite vardagsgrejer då. Barnen går i 4:an, 3:an och 1:an och i pre-k, som är steget före Kindergarten, som är steget före ettan. De två stora har börjat spela gitarr och jag älskar att de är duktiga på det. Jag älskar inte tjatet jag får höra på måndagar innan lektionen att de ABSOLUT inte vill, att det är tortyr. Men sen älskar jag att höra, när lektionen är slut, att det faktiskt var roligt.

Nu när det har varit 29 grader ute vissa dagar känns det ändå som de tunga vintermånaderna försvann snabbt. Gatorna har varit fulla med fallna blad från körsbärsträden.

Inga nyårslöften gavs så jag har heller inte lyckats bryta några. Förutom att Johan och jag sa att 2023 skulle vi ligga 52 gånger. Och det fattar jag nu att det kommer ju bli svettigt där runt 2:a advent nångång, då vi kommer ha typ 48 gånger kvar. Men skam den som ger sig och sikta mot stjärnorna så kanske du kommer, och allt vad man säger.

På dagarna skriver jag på min bok. Och det är en del av mig som tycker att det är jobbigt att säga det högt. Så många tänk om jag har i mitt huvud. Men eftersom jag är drottningen på att aldrig slutföra saker,  så vet jag att jag skulle ha gett upp för längesen om det inte vore så att det här är faktiskt viktigt för mig, på riktigt. Det hade varit så lätt att skita i det, det hade varit typiskt mig liksom. Men jag kan inte.

Jag märker att jag blir sur och grinig, känner mig stressad och lättirriterad om jag inte får skriva varje dag. Jag märker hur jag lever i det, även de tillfällena jag inte har möjlighet att faktiskt skriva. Jag läser böcker om skrivande och jag tror jag har lyssnat på alla författar och skriv-poddar minst två gånger. Jag ser ofta omvärlden i en text om ni förstår hur jag menar. Ändå blir jag generad när någon frågar hur det går med mitt skrivande. I stället för att rakryggad se mig själv som en skrivande person, och svara att det går bra. För det mesta.

Jag har även blivit inbjuden till en Book Club av några mammor i barnens skola, och jag lovar att jag blev mer pirrig av det än en inbjudan till en utekväll där det garanteras dans nångång under kvällen.

Plus så har jag träffat en mamma till ett av barnens klasskompisar som är skribent, en poet som bland annat publiceras i The New Yorker. Vi har sagt att vi ska sitta och skriva tillsammans och det kan man ju aldrig få för mycket av, eftersom mestadels sitter jag ensam i sängen.

Men jag ser framför mig hur vi ska sitta mittemot varandra på ett italienskt café, med en tom Cappuccino-kopp och våra papper utspridda. Vi kommer inte bry oss om blickarna från caféets ägare som vill att vi gör plats åt andra betalande gäster. Vi skriver så fingrarna värker, men ibland stannar vi upp. Tar av oss våra glasögon och gnider våra trötta ögon i samförstånd att nu har vi skapat. Och så pratar vi lite om moderskap och kreativitet, kanske läser något högt, och liksom lutar oss in och verkligen luktar på varandras fisar.

Det kommer bli vackert.

Även om jag är dålig på att uppdatera så har alltid viljan funnits att jag ska skriva nya inlägg. Jag gick in och läste igenom massa påbörjade inlägg som ligger sparat här i utkastkorgen, men som jag aldrig skrivit klart eller publicerat av massa olika anledningar. Det är ganska många.

Ett inlägg till exempel hade jag döpt till Vita Januari.  Det började jag skriva på i slutat av januari och handlade om, som man kanske kan gissa, att jag slutade dricka. Jag antar att jag inte skrev klart det för att jag inte lyckades hålla det. Men just då var jag nog fylld av eufori av mitt eget beslut. Av min vuxna hjärnas medvetenhet av konsekvenstänkande, och hur jag efter många år förstod att ekvationen med barn, lite tid, dålig sömn och pizzabakfylla inte funkade längre. Något måste bort. Av känslan av att jag sov bättre, fick bättre hy och kände mig tajtare i själen och kroppen.

Jag tycker inte det var ett misslyckat försök, för jag har förändrat hur jag dricker. Jag blivit bättre på att förstå att jag inte behöver gå all in varje gång. Vid en middag ute med vänner hör jag inte längre en högljud röst, som kommer från mig, beställa ett glas vin till precis innan notan landar på bordet och Ubern räknar ut hur många minuter till ankomst. Jag behöver inte dricka som att det är första och sista gången.

Och självklart kommer de kvällarna komma också, när man fladdrar förbi på någons Instastory med läppstift på tänderna och blank panna. Men då kanske det är ett aktivt val, om ni förstår hur jag menar och inte resultatet av en det kommer inte bli så sent/ska bara ta ett glas vin-kväll som spårat för jag inte kunde sluta.

Ett annat inlägg som jag började skriva på innan sommaren var om hur vi gjorde oss redo för att åka till Skåne för sommarlov. Jag skrev om förberedelserna inför skolavslutningar och om barn som jag hörde lova sina vänner att de ska prata varje dag på Facetime.

Jag hade börjat skriva om vårt nybyggda hus i Torekov som äntligen hade fått en färdig trädgård och jag försökte lägga upp bilder som vi fått skickade till oss från byggledaren, men nånting krånglade säkert och tanken var att det är bättre att jag tar egna bilder när vi ändå snart är där. Vilket jag ser i efterhand att jag inte gjorde. Och så rann det ut i nån av all den sand som barnen släpade in huset efter dagarna på stranden.

Men sen öppnade jag ett gammalt inlägg som gjorde att det knöt sig i magen. För det var skrivet med så mycket tårar och uppgivenhet. Först skrivet för hand, och jag vet att jag grät med ljud och snorig näsa när jag gjorde det. Det handlade om min dotters ADHD-diagnos som hon fick innan sommaren. Jag skrev på baksidan av en teckning som något av barnen gett upp på, med en slags ivrig tilltro. Kanske på samma sätt som en troende ber till gud. Jag behövde få det ur mig och att skriva ner det blev min kyrka.

Det var under en period där det mailades fram och tillbaka mellan skolan, enskilda lärare, rektorn och psykologen med frågor som Hur? Hur ska ni hjälpa henne det här året?  Och under semestertider så dröjde ju svaren dagar och ibland veckor. Vi levde i ett slags limbo och det höll mig vaken om nätterna tänkandes att hon klarar inte ett år till i skolan så som det har varit, och jag vet inte hur länge jag klarar av att se henne må så här.

Lärare har i alla år sagt, när jag uttryckt min oro, att de ska keep an eye on her. Men med en lärare på massa elever så har de inte kunnat hålla ett öga på henne. Och allra minst kunnat hålla hennes hand när trycket i klassrummet blivit för stort och hon måste hitta på ursäkter flera gånger om dagen för att gå ut och få en paus.

Jag skrev mycket om mitt dåliga samvete över hur skolan, samhället och säkert även jag ibland, har så länge försökt pressa en hård liten fyrkantig form över hennes underbara, stora, spretiga personlighet. Och hur det har fått henne att må när den inte passade. Och hur allting skiftade med en diagnos i ryggen, som stöttade den vetskapen jag alltid haft om vad som är bäst för henne, men som jag tyvärr inte alltid vågade lita på. Säkerligen på grund av andras blickar, åsikter och pekpinnar.

Men när jag överförde det till bloggen och skulle trycka publicera så undrade jag om det inlägget bara var skrivet för mig själv? Att det kanske räckte med att bara få det ur mig. Jag vet inte. Vi kämpar forfarande, men det är bättre nu. Och det långa inlägget ligger fortfarande kvar i utkastkorgen.

Oj, hur ska jag ens börja skriva när jag inte har gjort det på så jäkla länge? Får otrolig prestationsångest…  Fånigt kanske att få det, som att jag tar mig själv på för stort allvar.

Det här ska ju vara kul! tänker jag och hör i mitt huvud att jag låter lite på samma sätt som när jag sammanbitet försöker peppa barnen när de typ åker skridskor och allt skaver och är för kallt.

Men det ÄR kul att skriva! Jag älskar det. Det är framförallt mycket roligare än att åka skridskor, och betydligt mindre risk för handledsfrakturer, även fast jag har D-vitaminbrist och ibland trycker för hårt på tangenterna.

Vad har hänt sen sist då. Inte jättemycket tror jag.

Eller jo det har hänt mycket, men vi kanske kan ta det lite lugnt så här i terminstarten? Känna lite blygt och försiktigt på varandra, hitta tillbaka igen, och bli nykära.

Men några helt osammanhängande bilder kan jag bjuda på:

Ja hörrni, det blev inte så mycket mer än det här idag. Snart är det dags att hämta upp barnen på skolan och Rutan står här med sina små korta ben i kors och blickar mellan ytterdörren och mattan i vardagsrummet så jag bör göra något åt det snabbt.

Men vi hörs snart!

❤️

Fredag… denna gigant av alla dagar på veckan. Hela helgen ligger framför en, lockar och läckrar sig med lördagsgodis och barnkalas utomhus i parken i 3 grader.

Jo, men jag ville ju få lov att presentera familjens nya medlem. Hunden Rut.

Visst kan det låta konstigt att i ena utandningen nämna att man inte har tillräckligt med energi för att ens kamma ut fågelboet av trassel i nackhåret efter att jag har tvättat håret, för att i nästa inandning nämna att man har köpt en hundvalp. Men jag kände verkligen att jag behövde göra något för mig, alltså något som jag verkligen ville och kände att jag behövde.

Det var inget impulsköp eller en lockdown- hund, eller ett substitut för en till bebis. Utan jag har tänkt på det här längre. Många som jag pratade med sa att jag var galen, och sa att det är som att ha en till bebis osv. Men många andra sa att det kunde vara precis det jag behövde. Det jag märkte att vad de två olika grupperna hade gemensamt, var att de i den sistnämnda hade många varit eller var i samma situation som jag själv är i.

Jag älskar att jag kommer ut flera gånger om dagen, korta och lite längre promenader. Och visst det kanske inte är så att jag hoppar upp ur sängen just den lördagmorgonen när alla barnen av någon anledning lycka sova förbi klockan 8.05 för att gå ut med henne, men när jag väl kommer ut så är det verkligen inte jobbigt. Men jag börjar verkligen förstå varför promenader verkar var det oldest trick in the book när det gäller att må psykiskt bättre.

Herregud vad barnen älskar henne! De kommer hem från skolan och bygger ett hundspa på vardagsrumsgolvet  med filtar och hundgodis. Och Rut älskar det, hon ligger där på filten och götta sig när 40 små barnfingrar ska ge henne hundmassage.

Jag trodde att när alla sa att man inte ska skaffa hund när barnen är små är för att det är för mycket jobb, och visst det är det, men det är ändå hanterbart. Men jag fattar ju nu att det är inte bara det det handlar om. Det handlar också om att 90 % av bråken hemma just nu mellan barnen, handlar om att vem som ska sitta bredvid Rut i soffan, vem som ska krama henne sista gången innan de somnar, vem hon hälsar på först när de kommer hem, vem som ska hålla kopplet och gud förbjude, vem säng hon hoppar upp i. Och det har ju bara adderats på de andra bråken som redan fanns där.

Och jag känner att jag har blivit social och bättre på att småprata med okända människor, något som jag inte var så förtjust eller bra på innan. Nu hälsar jag och småpratar till höger och vänster på andra hundägare. Jag tror jag kan namnen på fler hundar i området än vad jag kan på barnens klasskamrater i skolan. Och medan hundarna luktar varandra i analkörtlarna, småpratar man med varandra samtidigt som man rör sig unisont likt en grekiskt ringdans för att inte trassla in hundarna i kopplet. Det är fint.

Och min lilla Rutan är populär på gatan måste jag stolt få säga. När grannen nere på gatan ser henne på håll och skriker på RUTH my love! med det är amerikanska th-ljudet som jag själv kan ha svårt för att uttala på engelska, blir jag varm i hjärtat.

Och en annan sak, jag kan helt ärligt säga att jag har blivit proffs på att fickparkera utan att ens ha körkort! Går man gata upp och gata ner här så får man se en och annan stressad förare försöka fickparkera medan bilarna bakom tutar efter en halvsekund om det tar för långtid. Jag står där på trottoaren och tittar ogenerat på och säger saker för mig själv; nä det där kommer aldrig gå, och han måste börja vrida ratten… nuuu. 

Många gånger har jag nästan varit nära och kliva in och hjälpa till. Men tänk skräcken för föraren som helt plötsligt ser en hålögd person med för långa armar och omaka vantar, stelt leendes dyka upp i deras backspegel. Och likt en pantomimartist försöka lotsa dem in i parkeringsfickan. Det skulle nog bara öka deras puls.

Jag märker även hur otroligt mycket äckliga saker det ligger på gatan som jag annars inte hade lagt märke till. Ni som har hundar, är det inte sjukt hur mycket människobajs det ligger överallt? Är det så överallt eller bara här i New York?  Ser folk som har satt sig mellan bilar för att sen torka sig med kvitton, löv, och engångs ansiktsmaskar som sedan ska blåsa vidare i vinden.

Nyligen gick jag med Rut runt kvarteret och tittar bort en sekund, när jag sedan tittar tillbaka på henne har hon ljudlöst och utan att stannat plockat upp en död, överkörd platt och stel råtta. Hon är sjukt nöjd medan mitt skrik ekar mellan husen. Jag lyckades få ut den ur munnen genom att kliva på den långa svansen som släpade i marken samtidigt som jag liksom lyckades dra bort henne. Kändes som något naturprogram från Animal Planet.

Kommer ihåg när jag var på fest hemma hos en kille jag dejtade när jag var typ 19, jag hade precis varit på toaletten och bytt tampong, och tryckt ner den använda, inrullad i toapapper, långt ner i papperskorgen i badrummet. Går ut igen och fortsätter vara ung och glad. Sen kommer någon dit med en hund som alla ohh:ar och gullar med. Efter några minuter kommer hunden stolt in i vardagsrummet och ställer sig bredbent mitt på golvet. Jag ser att den har något i munnen, något toalettpappers liknande, och ur mungipan hänger ett snöre. Hunden har alltså plockat upp min blodiga tampong ur papperskorgen för att visa upp för hela festen. Ridå.

Men jag minns att jag som i slutscenen i en actionfilm, liksom som i slowmotion välter och glidtacklar människor som står i vägen för att nå den där stackars jycken innan någon annan såg. Och jag lyckas pilla ut tampongen ut ur munnen, innan den släps på golvet eller innan den typ råkar svälja den. För det hade varit jäkligt jobbigt. Sen låtsas jag som ingeting och ser nervöst på när alla andra gäster gullar vidare och skrattar när hunden slickar dem i ansiktet.

Åh hundar ändå va? Hjärtats håriga jubel.

Trevlig helg!

e.renck

Så här långt in i januari får man väl inte säga gott nytt år va? Nu är det det bara ett år liksom. En tid och ett datum. Men vad hände egentligen under 2021? Ja det var väl egentligen bara en lång fortsättning på 2020. Mjölktänder har tappats och nya vuxit ut i för stora dimensioner, för små kläder rensas ut i en garderob och vikits in i någon annans. Gråa hårstrån har dragits och vuxit tillbaka. Även de i alldeles för stora dimensioner.

Som med alla januari vill jag börja om, som en måndag efter en pinsam fylla och för mycket skräpmat. Stora och små förändringar, vissa som jag vet skulle kunna hända om jag orkade och andra som bara är som en fantasi som jag smeker lite på när jag är ensam. Jag vill styra upp min stil, jag vill måla barnrum och möblera om, jag vill flytta till Stockholm, jag vill klippa page, jag vill bli vegan och få felfri hy och långa naglar. Jag vill lära mig spanska, och jag vill baka bullar och ha så pass mycket ork att barnen kan få vara med.

Men i januari 2021 var vi fortfarande kvar i Torekov. Under hösten påbörjades bygget av vårt nya hus. Vi bodde ju en bit utanför byn vilket var underbart men inte så praktiskt kände vi med massa barn. Det är ju inne i byn the shit happens, och ju äldre barnen blir desto mer kommer de vilja vara fria och lösa att bara kunna vandra ut och köpa en glass eller cigg. Funkade inte så bra ifrån där vi bodde plus att huset var alldeles för litet. Vi hyrde hus under hösten och vintern då vi redan sålt vårt.

I slutet av februari åkte vi tillbaka till New York, blandade känslor. Men nu började ändå saker och ting öppna upp igen. Barnen gick i skolan varannan dag och varannan kollade de på Ipad. Eller jag menar att de hade hemskola såklart. Bygget fortsatte och vi fick updates via zoom och skickade bilder.

Och sen kom mars, plötsligt kunde man sitta ute på en parkbänk med ett glas vin medan man väntade på att bordet inne på restaurangen skulle bli klart. Det var fint och efterlängtat. Och Jack fyllde 8. Dagarna är långa med åren går snabbt som man säger.

April. Då kom solen och jag med den, för att låta som en Håkan Hellströms låt.

Nån annan som också kom var denna lilla sak:

Rut. Rutan eller Tutte som barnen kallar henne av nån anledning. Men hon förtjänar ett eget inlägg faktiskt, så det kommer väl om si sådär 6-8 månader med andra ord.

I maj började kroppen bli lite så där skön och avslappnad. Man blir lite spontan och barnen får en glass på en tisdag bara sådär liksom. Ute är trottoarerna borstade och doftar varm asfalt, det ligger försommar i luften som nästan lyckas maskera lukten av hasch och gamla sopor. Vi körde picknickar i Prospect Park med för få vattenflaskor med oss, och vi hälsade på Johans filminspelning.

I juni var det dags för Sverige igen. Jag åkte med barnen till Stockholm medan Johan filmade klart det sista. Midsommar med kusiner på mammas lilla lantställe i Norrtälje. Sova på luftmadrass och klia myggbett.

Juli och augusti. Vi åkte ner till Torekov och klev in i det nya huset för första gången. Trädgården var en grusplan och delar av huset var inte färdigt men det gjorde såklart ingeting. Här ska jag bo när jag blir gammal. Lyckligast var nog Rut och barnen som kunde springa lösa på stranden. Körde en liten uppstickare till Stockholm för att fira Mirandas, en av mina närmaste vänner här i New York, 30-årsdag och gå på Marthas och Klas bröllop.

Men vi åkte tillbaka till New York i september och hösten och vintern har bara rullat på. Födelsedagar, Halloween, covid-tester och barnkalas varje helg. Amerikanisera barnen på basketmatch, boosterspruta, Wall Street Journal fest och sen Nobelfest med 23 stycken amerikanska nobelpristagare, och så klart en lång väntan på tomten, och sen nyår.

Ja och nu är väl cirkeln sluten och vi är tillbaka i januari. Och precis kommit ut ur Covid-karantänen. För hur mycket vi än lyckats ducka covid i snart två år så kom omicron och svepte sig in över oss. Men det var väl bara en tidsfråga. Vi har ändå gjort vad vi kan för att skydda andra och skydda oss själva men för att fortfarande kunna leva någorlunda som vanligt, med vaccinationer, avhållsamhet och konstanta hem- och pcr-tester. Hur varje middag med folk alltid började med orden:

“Jag har precis testat mig, och jag är clean.”  eller “Vi testade oss för några dagar sedan, men har inte träffat nån annan sen dess, lovar!” Som om det var två unga fulla människor på ett one night stand där lusten brände, men ingen hade någon kondom med sig.

Men vi mår bra och kom lindrigt undan, vissa i familjen helt asymtomatiska och några med lite feber nån dag. Så imorgon är första dagen tillbaka i skolan efter jullov, karantän och röda dagar. Kommer troligtvis vissla glatt imorgon när jag vaknar.

e.renck

Vill titta in och säga tack för alla kommentarer på mitt förra inlägg som jag skrev för tusen år sedan. Så många som varit med om liknande och jag kände verkligen igen mig i era beskrivningar. Just i skrivande stund mår jag bättre och har gjort det ett tag. Har en bra ny medicin som funkat för mig och har sovit bra en period nu.

För ett tag sen skrev jag på instagram och frågade vad jag skulle skriva om i bloggen, fick feeling att blogga. Säker 90% av svaren var att ni ville läsa om vardagen och livet i New York och det kändes ju gött… för där är jag ju. Hela tiden liksom. Som just den här fredagkvällen klockan 17.30, när barnen kollar youtube på sina Ipads och jag öppnar datorn snabbt och säger hej, omringad av soffkuddar och en tom kaffekopp på golvet. Vi väntar på att Johan ska komma hem med middag och fel fredagsmys.

Jag har snart skrivit klart en liten sammanfattning av 2021 med utgångspunkt från dåliga mobilbilder.

Nu kom Johan hem. Ska bli gott med… *springer och kollar*

Morotsstavar?!

Ja, om väggar kunde tala, vad skulle de säga då?

Jag hoppas att de till exempel skulle berätta om vem det var som pillade upp den nya dyra tapeten i gästbadrummet, så vi vet vem av barnen vi ska skicka en faktura till. Men jag hoppas också att den inte skvallrar till Johan om att jag borde ha lyssnat på honom att det vore nog enklare att ta isär delar av barnens sängar innan jag försökte hetsigt möblera om, vilket resulterade i ett långt synligt skrapmärke och en sönderslagen vägglampa i hallen.

Men jag tror att de skulle fråga mig, förhoppningsvis med mjuk och snäll stämma hur jag inte kunde se den, fast den var så nära så många gånger, innan jag gick rakt in i den.

För där har jag varit en tid nu. Med brutna själsliga revben av smällen och ett kroppsformat avtryck i väggen som måste spacklas över med medicin, terapi och sömn antar jag. Och acceptans, vilket har varit det svåraste. Jag har kommit ut ur den akuta fasen nu tror jag, men när jag väl dundrade in så smällde det så högt att det fortfarande susar i öronen. Men det börjar bli bättre nu, men jag är fortfarande skör som en liten tilltuffsad hittekatt vissa dagar.

Jag klickade i alla symtom på utmattningsdepression, och nu i efterhand så fattar jag ju att de symtomen varit där så länge. Det värsta förutom tröttheten och depressionen är minnesförlusten, och även någon slags ansiktsblindhet med människor jag har träffat förr. Jag kunde liksom få blackouts från ingenstans. Som den gången i vintras i Torekov när jag helt plötsligt inte visste hur jag skulle gå hem från barnens skola för de hade stängt av en väg på grund av vägarbete. Jag stod där med barnvagn i snömodd och eftermiddagströtta barn, och stirrade på stängslet och fattade inte om jag skulle gå till höger eller vänster, eller typ var jag var någonstans.

Eller en annan gång för ett tag sen när en kompis skulle komma hem till mig och fika, och jag står och plockar fram koppar och kokar kaffe. Sedan får jag ett textmeddelande där hon säger att hon är hos mig om tio minuter och jag stirrar på mobilen men öppen mun, och fattar inte vem det är som textar och varför den här personen ska komma hem till mig.

Jag masade mig till läkaren i våras i New York för att ta blodprover. Har aldrig gjort en helt vanlig hälsokontroll någonsin, förutom när jag gravid så klart, och tänkte att det kanske kunde vara dags. Önskade att det skulle hitta att jag hade typ Vitamin 12- brist så de kunde ge mig en hästdos intramuskulär injektion rakt in i skinkan, så skulle allt skulle bli bra. Men det hade jag inte. Men tydligen så har jag extrem D- vitamin brist som också tydligen kan ge upphov till vissa av mina symptom. Så nu har jag försökt att vara mycket i solen och bättra på intaget av D-vitamin och jobba upp fler och djupare torrhetsrynkor.

Och jag fattar att läkaren vill väl, men när hon säger saker som att jag borde gå och ta en massage eller liknande, så ler jag bara och orkar inte ens förklara att vissa dagar har min energi tagit slut efter att jag har duschat och tvättat håret. Att börja leta efter en massagetid, boka, ta sig dit och småprata känns som om att stiga över ett omöjligt berg. Och inte ens Mount Everest, utan jag snackar om att kullen i parken utanför oss där barnen åker pulka på vintrarna känns helt jäkla oöverstiglig.

Jag ville skriva om det här och berätta om varför jag inte har uppdaterat på typ 10 månader. Och det är jobbigt för jag skäms. Jag skäms för att andra har det så mycket värre, för att jag valt mitt liv själv, för att jag är så jäkla känslig och klen, för att jag är priviligerad och typ inte behöver bråka med en försäkringskassa on top av allting annat.

Jag hatar och skäms också över att det låter som att jag tycker synd om mig själv, och det kanske jag har gjort till och från, men jag är också förbannad att den här jäkla väggen förstör så mycket. Hur mycket den skuggar där solen borde skina liksom.

Jag är trött på att känna att tillvaron är som att stå framför en stor bokhylla i finrummet under en jordbävning, och försöka prioritera vilka av de ömtåliga glasprydnaderna och de gamla fotoalbumen man ska rädda först. Och det tar liksom inte slut, och det kommer dröja länge innan det gör det då vi har fyra relativt små barn och levt i småbarnsåren i snart 9 år utan att ha sovit. Johan kämpar också på som fan och vi skulle egentligen behöva ta in mer hjälp utifrån än vad vi har, men det är det som om mitt dåliga samvete inte tillåter det. Måste jobba på det, men det är komplicerat.

Jag känner att jag har så mycket jag vill göra; skriva, jobba, vara en kul mamma och pigg fru. Och känslan att vara begränsad av sitt eget mående är så jäkla stressigt i sig på något sätt. Och även fast jag har försökt ställa mig upp vissa dagar som en fucking jäkla Gandalf och skrika You Shall Not Pass när väggen reser sig över mig, så har jag märkt att det inte funkar att tänka att jag bara “inbillar” mig, att jag egentligen bara är lat, bit ihop och upp och hoppa. Utan att som sagt acceptera att det är så här nu. Och det är svårt. Och jag antar att det är därför det tar så lång tid att bli bra igen.

Och med det sagt så hoppas jag att jag kan kicka igång den här bloggen igen, sakta men säkert och lite mer i dur.

❤️