The Way We Play

Elin Renck


Sleep no more

5 days ago

Lets talk about sex baby… Let’s talk about you and me…

Nä, vi ska inte prata om sex. Vi ska snarare prata om dess motsvarighet, nämligen sömn. Sömn och trötthet. Och jag ska försöka att inte klaga på hur trött man är som småbarnsförälder för det är man så… trött på att höra (höhö).

Och det är inte den där vardagströttheten jag menar, den som man känner när man sätter sig i soffan på kvällen efter att man har kört en 63 minuter lång nattning av Max som istället för att försöka sova har gjort sjukt osmidiga kullerbyttor i sängen där hon nästan lyckas krossa både mitt näsben och mina nya glasögon.

Alltså inte den tröttheten som gör att man 9 minuter in filmen Nashville från 1975, som man av någon jäkla anledning har gått med på att lägga sin söndagskväll på, får en knuff i sidan av Johan som undrar om man sover.

Och inte heller den tröttheten som är den som säger, när man väl har fått ovan nämnda brottardrottningen att somna, att har man inte sett den där jäkla filmen på 34 år så kan man väl vänta lite till och istället få somna med oborstade tänder en liten stund tätt intill henne. Den tröttheten vet man ju att den kan var mer eller mindre vissa dagar beroende på hur natten har varit, typ ifall man lyckades eller misslyckades att sätta den enda chansen man har med nässprayen i näsborren på ett sovande barn.

Utan jag menar den tröttheten som ligger som en hinna över hjärnan, konstant. Den hinnan har under fem år spridit sig sakta och trögflytande och lagt sig som en fogmassa i hjärnans vindlingar. Och där sitter den fast. Och inte mycket kommer in och inte mycket tar sig ut. Den gör kort och gott att jag känner mig dum. Korkad och oallmänbildad.

Sleep no more

Jag har köpt en toddler säng åt Max. Det är inte så att jag vill kasta henne ut i sängen, men jag tänker att man i alla fall kan påbörja processen att en centimeter i taget flytta henne närmre sin egna säng. 

Sleep no more

Så har vi gjort med de två större barnen. köpt en säng som de får leka lite i, natta gosedjur och ibland somnat i på kvällen och sovit delar av natten i. 

Sleep no more

Och sen helt plötsligt börjar de sova hela nätter. Jag gillar den här sängen, ser lite ut som en hundkorg. Och hur mycket än de andra barnen kommer tjata så Max det närmaste hund de kommer få. 

Och eftersom den här typen av hjärntrötthet har kommit smygandes så långsamt sedan jag fick barn så har jag liksom inte märkt av hur den har blivit en del av min personlighet, om ni förstår hur jag menar. Om jag sitter på en middag med massa folk så är det som om min hjärna bara kan gå ner några få nivåer djupt i vissa diskussioner, sen tar det stopp. Jag kan knappt anstränga mig eller försöka, och det har känts så sorgligt för det får mig att känna mig som, jag skrev, korkad och oallmänbildad.

Och hade jag varit lyckligt ovetandes om att jag en gång i tiden var ganska smart, så hade ju allt liksom varit glass och bananer nu, då hade jag ju bara kunnat rulla vidare. Men nu är jag ju medveten om att innan jag fick barn kunde jag sitta på de där middagarna och vara lite snabb och vettig. Och även lite charmig och rolig.

Sleep no more

Snart Max, åker hundkorgen in till syskonen. 

Eller? Jag kanske inte alls var rolig eller snabb förr, det här kanske bara är en efterkonstruktion?

Vilket fall som helst, nu låter jag lite sinnesslö när jag stammandes försöker göra mig intressant när jag minglar. – Did you see, ehh, what’s it called, ehh, you know, that new show on HBO… or was it Netflix? Its with that actor, ehh, whats his name… he is also in that other show you know, and married to the girl with the long hair. No? Its a good show anyway, you should see it.  Sen börjar mina ögon vandra när det börjar pratas midterm election och jag blir förbannad på mig själv som inte kommer ihåg det jag läste i New York Times i bilen på väg dit. Och det här slog mig nu för att den senaste tiden har jag haft ganska mycket sociala grejer som hänt, middagar och skit, och jag undrade varför jag tycker det är så jobbigt och svårt att prata med folk.

Sleep no more

Gufflaren.

Jo, det är väl helt enkelt för att hjärnan trampar vatten för att hålla sig över ytan. Jag kan nästan räkna hur många nätter de senaste fem åren jag har haft en helnatts sömn,

Den som är jobbigaste just nu på nätterna är faktiskt Max, hon vaknar mellan 4-5 gånger varje natt och vill dricka vatten ur nappflaska för att sedan krypa så nära så hon nästan ligger under mig. Men när Johan är hemma så sover han med henne i gästrummet som tur är, och Bruno är ändå ganska okej, eller han är som en 4-månaders bebis är liksom.

Men, det som jag är nyfiken på är, kommer hjärnan tillbaka? Alltså jag antar att man kommer få sova hela nätter i framtiden, men det jag undrar är om är ifall den där hinnan någonsin kommer försvinna eller är den här för att stanna?

e.renck

Ps.

En annan grej, som jag tycker är lite genant att fråga er om, men jag blev nominerad i årets Babyblogg och jag vet inte varför jag tycker det är så svårt att be er rösta på mig, jantelagen antar jag, men jag skulle i alla fall bli jätteglad om ni ville göra det. Jag tror det är en sån puff jag behöver för att komma igång med bloggandet och få lite nytändning liksom.

Här kan man rösta, och man kan rösta varje dag fram till fredag. TACK! *emojin som är lite generad men gullig*

Elin Renck

Bor i New York, gift med Johan och vi har fyra barn, Jack 5, Harriet 4, Max 2, och nyfödda Bruno.