The Way We Play

Elin Renck


Ett långsamt farväl…

2 days ago

Har du slutat blogga? Den frågan har jag fått och svaret är väl ja. För det antar jag att jag har. Inte frivilligt dock, men mer som att jag börjar komma till en tråkig insikt att det kanske inte riktigt räcker till, tiden och livet liksom.

Hehe, jag skulle villa prata med den där personen som själv hade fyra barn, som så glatt och piggt sa när jag var gravid med Bruno, att ett fjärde barn kommer knappt märkas när du redan har tre så små. Han kommer liksom bara hänga med i farten. Jag skulle vilja fråga om det sades för att peppa eller om det var tänkt för att hon när som helst ska hoppa fram nu, skrattandes och pekande säga: HAHA gick du på den!? Åh herregud jag kan inte fatta att du trodde på vad jag saaa!? Och titta vad sliten du ser ut!! HAHA?! Ser du?! Ska du grina nu också?!  För att sen ta sina fyra välkammade ungar med sig och äta glass utan att bli kladdig.

Och kvar sitter jag på köksgolvet och ler lite osäkert.

Men vad har hänt sen sist? Jo, massor.  Det mesta ganska oviktigt och ointressant. Men  jag har  till exempel äntligen lyckats sluta amma Bruno, vilket är ganska stort för mig. Dels för att det är troligtvis den sista som kommer få suga på mina tuttar, alltså bebis. Och dels för att det var så jäkla svårt! Han helammade i nästan 8 månader, åt motvilligt lite gröt ibland och vägrade ta flaska. Och när jag försökte dra ner på amningen på dagen för att få honom att äta mer, men då ammade han för kung och fosterland på nätterna. Alltså han släppte inte brösten över huvet taget. Min bröstvårtor blev alldeles svullna, torra och nästan lite svampiga, (tack för den bilden säger ni, medan ni äcklat ställer ifrån er fikat) och det gjorde så jäkla ont. Har aldrig haft problem med vare sig amma eller att sluta amma med de andra.

Ett långsamt farväl…

Plus att han bet mig med sina fem små sylvassa tänder, både när han var vaken och i sömnen. Jag vaknade i blodiga lakan på morgonen. Låter som jag måste hitta ursäkter för att jag ville sluta amma, med bara det borde väl vara en anledning i sig. Men visst, tankarna gick ju lite att om han verkligen behöver sova med tutten i munnen och bita mig så är det väl klart att mammas älskade lilla lilla pluttenuttgubbis ska få göra det. Men jag blev ett vandrande spöke, mer än vanligt det vill säga. Och min rygg pajade ur, också mer än vanligt, men jag var både psykiskt och fysiskt helt slut.

Så tillslut så drogs plåstret av och jag slutade från den ena dagen till den andra. Och nu en och en halv vecka senare så känner jag, ska inte säga att livet sprätter i mig, men jag känner mig lite mindre levande död. Och i natt så sov han HELA natten.

Ska sluta prata om amning, men jag har en målbild i huvudet, och det är när brösten har slutat se ut som om de innehåller hårt keso så ska jag shoppa nya underkläder! Oj oj oj vad fin jag kommer bli… Kanske till och med slå på stora trumman och köpa matchande trosor och BH?  Fan, Johan kommer titta på mig med stora förälskade ögon, när jag med ny självsäkerhet sitter på sängkanten och låtsas om att jag inte vet att han ser mig, och sakta, sakta smörjer in mig med någon dyr väldoftande bodylotion som jag kanske precis har instagrammat om. Det kommer bli vackert.  Åh, det kanske till och med bli en ny bebis?! Nä, där drog jag det för långt.

Men jag ska i alla fall slänga alla gamla urtvättade amningsbehåar jag har, herregud jag har ju samma som jag hade när Max var bebis… Nä. Nu ljög jag. Faktiskt från när Harriet var liten…. Amen va fan, okej, sluta pressa mig, från när Jack var bebis. Sådär! Jag har alltså behåar på mig som jag hade när jag ammade Jack, och han fyllde 6 år för några dagar sedan. Bam!

Ett långsamt farväl…

Got milk? Nä men blod…

Åh, underbart att vara tillbaka från en lång bloggtystnad och sen skriva en bok om svampiga bröstvårtor…

Men hittills i vår så har det faktiskt varit ganska kämpigt med allt. Jag har varit alldeles för mycket ensam med barnen. Och ibland tvivlar jag på om jag kan skriva om att Johan är bortrest för jag vill inte måla fram honom som någon frånvarande förälder, men… det är han ju i perioder.

Och det suger för alla i familjen. Och jobbiga ensamma dagar så skiter jag fullständigt i att alla de dagarna han inte är bortrest, så är han där när barnen går till skolan och slutar jobba lagom till att de kommer hem klockan fyra. Det jag menar är att jag ibland känner att det inte spelar ingen roll att han är så jäkla närvarande, för att sen vara frånvarande.

Och tro mig, det är inte så att jag skickar ut en offentlig pik till honom så här över nätet, (köp mjölk och wienerbröd!) vi pratar om det här konstant, och jag är ju faktiskt väldigt involverad i vilka jobb han ska ta på bortaplan eller inte, för att just kunna diskutera hur det kommer påverka familjen, hur många dagar det gäller, och vilken back up jag kommer ha och så vidare. Men nu har det varit lite väl mycket. Av februaris berömda 28 dagar så var jag ensam förälder i 25. Och nu är det 22:a mars och han har varit borta 14. Men i februari så var det självvalt, fel ord kanske, men jag valde att åka till Mexico med barnen och vår aupair Andrea. Så när han kom hem efter två veckor i London så var vi tillsamman en dag innan vi åkte. Och jag valde att åka utan honom för jag tröttnade på att vänta på att han skulle vara ledig för att kunna göra något som jag ville göra med barnen. Hmm… Det kanske är en omedveten offentlig pik till honom så här över nätet, tänker på titeln på det här inlägget? Jaja, han har varit en bra första make.

Hade lite mer att berätta men känner inte att jag hinner mer just idag. Ska hämta barn!

Fan vad jag har saknat att skriva av mig… Andas lite lättare på något sätt. Nä nu kör vi!

Ett långsamt farväl…

Puss och kram

Elin Renck

Bor i New York, gift med Johan och vi har fyra barn, Jack 5, Harriet 4, Max 2, och nyfödda Bruno.