The Way We Play

Elin Renck


Ni alltså…

1 month ago

Åh herrejäklar, det var en månad sen jag skrev! Var tar dagarna vägen egentligen, snacka om att hålet där sanden rinner ner genom timglasen har fött fyra barn, det går snabbt liksom. Fick faktiskt lite, ska inte kalla det åldersnojja, men någon slags nojja över att allt går lite väl snabbt när Jack upptäckte sin första lösa tand här om dagen.

Men nu har jag i alla fall suttit med datorn i knät i en evighet. Ligger i soffan med Bruno tvärs över min mage, och han har liksom med sitt huvud i mitt vänstra armveck, fast med ansiktet nedåt. Han snarkar dock så det är ingen fara med honom, han lever, men det gör det lite svårt att skriva.

Men jag har surfat runt lite, försöker sortera bilder, och gör allt annat man kan göra med en dator i knät, än att skriva det här inlägget. Vet ni varför? Jo, för det känns som jag ska skriva ett kärleksbrev.

Till er.

Börja inte skruva på er nu och tyck att det här kommer bli jobbigt och pinsamt, jag ska försöka göra det snyggt.

Och ja, jag vet att risken med det här kan vara att ni ser mig som den där lite för överförfriskade bruden, som står inne på tjejtoaletten på något uteställe och målar läppstift långsamt, långsamt, och lite utanför munnen. För att sedan backa ett halvt steg och kisa med ena ögat medan hon ser sig i spegeln, och kanske kommer det en liten hick. Sedan väser hon med feströkar-andedräkt till den nya väninnan/arbetskompisen/pojkvännens kompis nya tjej/ chefen/eller helt enkelt vakten som kommit in för att det har blivit en sån jäkla lång toakö, att;” faaan, jag gillar dig! Alltså på riktigt, ja gillar dig. DUU e en sån man gillajj…” 

Men då får ni tycka att jag är den bruden, för tro migjag är den bruden. Skäms inte ens.

Ni alltså…

– JAGILLA’DEJH!

Jag tror det jag försöker förklara utan att det ska låta så jäkla fånigt är att det betyder så himla mycket att ni läser, och att ni är så otroligt snälla. Hur ni bjuder till och delar med er och är så jäkla generösa med pepp, kärlek och råd. (Och så vidskeplig som jag är så tror jag i för sig  att bara för att jag skriver så här så kommer ni sluta läsa och kommentera, så nu spottar tre gånger över vänstra axeln, (sorry Bruno)).

Men det känns nästan som om att jag har bytt ut alla de älskade, fantastiska sjuksköterskekvinnorna som jag hade förmånen att få jobba med och Södersjukhuset, mot er som läser.

Ni alltså…

Åh på tal om åldersnojja; mognad, visdom och en käklinje som glider samman med halsen… Embrace it!

Men en av det bästa sakerna med att ha jobbat på en kvinnodominerad arbetsplats är just att det är kvinnor där. Det var så fint att komma in på morgonen i omklädningsrummet och där alla extramammor och systrar trängs, med sina underbara värkande kvinnokroppar.

Och alla de gånger när de med bara en blick såg att man att man behövde en arm runt sina axlar och en kram med sina trygga tunga arbetarhänder. Händer som har torkat tårar utan handskar, som har tröstat och som har räddat liv. Och hon bara tyst förstår. För hon vet. För hon har levt. Hon vet hur det är att vara 22 år och råkar ge ut sin själ till någon snubbe som inte tog emot den. Och de hade vetat hur det är att vara 34 år och ha en vattenläcka i källaren. Eller hur otroligt länge en tvååring kan vara förkyld. Och nu är det liksom ni som vet. Ni som ger tips på hur man avzombifierar barn när det gäller Ipad, eller skriver peppande att ni också upplevde hjärntröttheten i små barnsåren men att det blir bättre. Och jag vill typ fråga er om allt! Typ varför har jag fått en sån jäkla konstig koloni med finnar på ena sidan av hakan som har varit där typ en månad och vägrar försvinna! Får bita mig i knogen för att inte ta en bild och lägga ut.

Ni alltså…

Med kolonin bortvänd från kameran. 

Och nu när jag börjar tänka på sjuksköterskor igen så kom jag ju på att jag fick ju två frågor som handlade om min utbildning när jag skrev det här inlägget, (som för övrigt gick sådär att svara på, fy fan vad dålig jag är ibland.)

Hej! Tack för kloka och bra ord. Spännande att följa dig & er i allt som händer!
Undrar massor om din utbildning till sjuksköterska. Hur började det? Vad var bra/dåligt? Vad har du för erfarenheter? Vill du jobba inom vården någon gång i framtiden?
Xx

Undrar lite av samma sak. Börjar själv själv studera till ssk i höst (utan övertygelsen att det är mitt ”kall”) och vill gärna höra dina tankar angående ditt yrkesval och hur du ser på din framtid.
I övrigt, älsk på din blogg <3

Ni alltså…

Jag på toan på Sös med Jack i magen, skickade den här bilden till Johan som bodde i New York. 

Det började faktiskt med att jag ville bli gymnasielärare för jag ville jobba med ungdomar på något sätt. Men sedan började jag tänka tillbaka till något av alla mina besök på Farstas ungdomsmottagning där jag hade vägarna förbi ett par gånger som ung. Där fick jag träffa en barnmorska som säkert hette Eva, som jag minns var just så där urmoderlig och varm, och jag kände att det är ju barnmorska jag vill bli! Jag vill sitta där på en mottagning där det doftar hormoner i väntrummet,  och ta emot vilsna ungdomar med blossande kinder som vill ha gratis kondomer eller göra klamydiatest.

Och för att kunna göra det så måste jag bli sjuksköterska först. Men under utbildningens gång så kom jag fram till att jag absolut inte vill förlösa barn, det kändes alldeles för läskigt. Hands up till alla barnmorskor där ute, fan vad grymma ni är. Och jag kom även fram till att jag inte vill jobba på sjukhus på avdelning, alltså som allmän sjuksyrra, jag trivdes aldrig där. Så jag började tvivla på om jag hade valt rätt utbildning. Men sen när jag gjorde praktik på Kalmars länssjukhus ortopediska avdelning, så fick jag vara med på operation en dag, och jag fick se en höftplastik. Där någonstans, i den handspritsdoftande, kalla omgivningen hittade jag hem. Det var som om den sterila arbetsmiljön gifte sig med mitt privata röriga jag och jag fattade att det är ju operationssjuksköterska jag vill bli! Så då pluggade jag ett extra år för att bli specialistsjuksköterska inom operationssjuksvård. Jag jobbade även som sjuksköterska på ett demensboende ett kort tag vilket också var helt fantastiskt, älskade att jobba med gamla.

Ni alltså…

Jag hann bara jobba tre år på operation innan jag födde barn, så nu har det har liksom gått fler år som jag inte jobbat än faktiskt antal år som jag jobbade. Så nu känns det inte som om det knappt gills längre. Jag kan så klart sakna vissa delar, men jag känner inte att jag sörjer, om ni förstår vad jag menar. Jag tänker tillbaka på den tiden med kärlek i minnet, men utan längtan tillbaka liksom. Men så många frågar mig om jag vill gå tillbaka till sjukvården, och helt ärligt vet jag inte. Försöker nog acceptera för mig själv att det är okej att inte vilja det. Att våga tro på att det finns andra saker som jag skulle kunna tycka vara kul och som jag skulle kunna vara bra på. Och acceptera att allt inte behöver vara skrivet i sten, att jag faktiskt får ändra mig om fem eller kanske till och med 10 år.

Hoppas att detta gav lite svar på frågorna, och om man inte känner att det är ett kall så finns det så många olika inriktningar och vägar man kan gå inom sjuksköterskeyrket, så förhoppningsvis hittar du rätt.

Eftersom det tar så jäkla lång tid för mig att få ut ett inlägg så hinner det hända så mycket. Jag har till exempel varit hemma i Stockholm med bara Bruno! Plus att jag hade bröllopsdag i torsdags, och Johan också. Fem år, träbröllop. Det har jag aldrig haft förr. ❤️

Ni alltså…

Älskar dig Bo Johan Renck. 

Ni alltså…

❤️

Elin Renck

Bor i New York, gift med Johan och vi har fyra barn, Jack 5, Harriet 4, Max 2, och nyfödda Bruno.