Tillbaka i New York efter en sommar i Sverige. Gått igenom dagarna med jetlag, förberett alla barn för deras första dag tillbaka i skolan, och till och med packat upp alla resväskor. Så nu är vi back to normal.

Tänkte skriva att jag blir som ett barn när jag är jetlagad, men det stämmer inte. Mina barn verkar känna noll av tidsskillnaden förutom några få stunder av små dippar under dagen som snabbt går över. Men jag blir ett vrak. Jag får typ fysiska symtom, skakar, yrsel med illamående och rör mig kutryggad omkring utan att lyfta fötterna när jag går, med någon kostig slags hinna över ögonen. Som en redig jävla bakfylla men där den roliga festen snarare var en 8 timmars flygresa med minst två av fyra barn som blir väldigt åksjuka.

Ville berätta om sommaren som varit, kanske lägga upp en bild på den där solnedgången som som var helt sjuk en kväll där i mitten av augusti. Kanske en bild när barnen badar i poolen eller på mina ben som blev så bruna i sommar. Det kanske hade varit det normala när man inte uppdaterat på så länge. Men jag kan inte sluta tänka på en annan sak, nämligen åldrande. Alltså mitt egna.

Vi kommer ju hem till New York i slutet av augusti varje år, och precis där i dagarna, medan jag lever mig igenom ovan sagda helvetes dagar med jetlag, fyller jag år.

Förra året fyllde jag 40 så med enkel matematik fyllde jag då 41 nu för någon vecka sedan. Och jag känner…

ja, vad känner jag egentligen? Att 40 är det nya 20? Nä det hoppas jag verkligen inte, jag vill inte vara i 20-års åldern igen. Men snarare att allt går för fort. Att livet är kort och att snart flyttar barnen hemifrån osv.

Så det handlar inte så mycket om gråa hår eller om en käklinje som sakta smälter samman med halsen för att sen, vadå… bara bli en bröstkorg? Men jag känner till exempel en skräck som jag inte känt tidigare om att bli sjuk.

Hittade till exempel en knöl i bröstet i våras, som som tur var visade sig vara en godartad cysta, men att jag har så kallad high density breast tissue som kan göra det svårare att hitta tumörer på mammogram framtiden. Jag fick göra ultraljud och de sa att vi skulle keep an eye on it.  Och det slår mig nu när jag skriver det här att jag inte riktigt minns när jag gjorde cellprov senast?

Och sen den här grejen som kommit som en suddig och obegriplig parantes runt livet, förklimakteriet.

Vad säger vi om det? Jag har känt att det går som i cykler för mig, kan det stämma? Just nu är det ganska lugnt, peppar peppar, men för en tid sedan kände jag att jag bockade mååånga symtom på listan. Jag toksvettades på natten under en period, fick konstig menscykel, ont i kroppen och humörsvängningar utan dess like. Tog upp det när jag var hos läkaren och där fick jag veta att jag även hade högt kolesterol, vilket jag aldrig haft förr.

Ja, jag vet inte. Alla ska vi den vägen vandra som man säger?

Okej och om man får vara en aning ytlig så tänker jag vara det nu, bara lite grann.

Men alltså… vad hände med att man kunde sminka bort en trötthet? Att vakna på morgonen och se så där trött och sliten ut som man kan göra efter att man inte har sovit en hel natt på mer än 10 år, men att det liksom försvann efter en dusch och lite smink?

Nu funkar det inte längre, trots att typ de senaste två åren så sover även den yngsta i egen säng och hela natten. Det blir inte snyggt längre när jag sminkar mig tycker jag. Ser typ äldre ut. Jag kanske gör fel och har tydligen svårt att följa med i stegen på de makeup tutorials jag kollat på för hur man kan sminka sig när man är 40+, för det blir fasiken inte bra.

Fick också något ryck för ett tag sen och började hålla på med face yoga, och sova med någon tejp i pannan och skit. Men det orkade jag inte upprätthålla särskilt länge.

Men, för att inte vara en allt för Debbie Downer så är det ju fantastiskt att faktiskt få bli äldre, att förhoppningsvis just få se barnen flytta hemifrån.

Och jag känner nog av det här lugnet som man hörde så mycket om, att när man blir över 40 så slutar man bry sig så mycket. Blir en aning mindre ängslig. Jag behöver inte ge 100% av mig själv till alla som jag träffar hela tiden, vilket var utmattande.

Som en kompis här sa, om att man känner mindre ångest över allt som kunde gått fel. So much water has already passed, and it turned out well. So there is more trust. 

Så jag är otroligt tacksam för varje år som går!

Nu dags att hämta barn, Happy friday! ❤️

3-2-1…

Nu satte jag en timer på 25 minuter och la mobilen utan räckhåll för mina oproportionerligt långa armar. Jag har nämligen börjat använda Pomodoro metoden när jag skriver på min bok!

Den går ut på att man skriver i 25 minuter oavbrutet, men när tiden är ute så måste man sluta, även om man är mitt i en mening. Då tar man en paus på fem minuter och rester sig upp, inte ligga kvar och sträcka sig efter mobilen med foten, utan upp och röra på sig. Jag måste ofta gå och kissa under mina fem minuter, vilket jag förstår sitter mer i huvudet än i mina svaga, men inte helt värdelösa bäckenbottenmuskler.

Så jag tänkte att jag kan ju prova att lägga en eller två av de sittningarna jag kör per dag på att skriva lite på bloggen, se hur långt jag kommer innan alarmet ljuder.

Och jag märker att jag verkligen bara har typ 20 minuter i mig att hålla fokus, sen börjar jag sväva bort i tankarna. Och det svävandet skedde betydligt oftare när jag inte satte en timer, fasiken hela tiden kändes det som. Vilket bara ledde till att jag kände mig värdelös och ville skita i allting.

Jag började med det här förra veckan när jag faktiskt checkade in på ett hotell här i stan. Inte bara för en natt utan två!  En natt blir så stressigt, det går åt så mycket tid att bara götta sig liksom och jag ville verkligen ha tid att landa och köra en slags skrivretreat, även om jag inte ens lämnade stan.

Så jag laddade upp med proteinbars och nötter, som om jag förberedde mig för ett extremt fysiskt ansträngande lopp, putsade glasögonen och fick hur mycket som helst gjort. Fick ner mitt snitt på antal ord per dag jag behöver skriva för att klara min deadline som jag satt för mig själv.

Just nu håller jag på att skriva igenom mitt manus ordentligt för typ tredje gången. Nu är det dags att ta tag i alla de luckor och jobbiga stycken som jag hela tiden skjutit upp till framtiden, för där är jag nu liksom. Men det är en sjuk känsla att jag faktisk har ett helt manus på mer än 90 tusen ord, med början, mitten och slut.

Men ju mer färdig jag börjar bli, desto mer börjar jag känna att det här loppet endast är till... och där gick timern, toapaus… för mig. Att jag bara skriver på det här manuset för min egen skull, och det enda viktiga är att jag ska slutföra det. Sen när jag gör det vet jag inte vad som behöver hända (wow, märkte att jag omedvetet skrev när jag gör det, och inte om… det är stort!).

Men summan av kardemumman är i alla fall att jag tycker att det är kul att jag hittat en metod som verkar fungera för mig, alla fall just nu. Får börja applicera timer på allt i livet som ibland kan kännas svårt och motigt.

Ser att jag har ett par minuter över och vill passa på att tacka för responsen på förra inlägget för en evighet sedan. Tror aldrig jag fått så många dm:s av föräldrar som känt igen sig.

Så startar jag nu ännu ett inlägg som jag troligtvis inte kommer publicera. Det ligger så många påbörjade sparade inlägg i utkastkorgen här på bloggen, och jag undrar verkligen ungefär när i processen jag liksom ger upp och låter ännu ett ofärdigt och rörigt stycke text lägga sig högst upp på listan?

Tror att det till 99% för att jag tycker att det är så sjukt jobbigt att ladda upp bilder, något krånglar, att jag typ måste konvertera bilder till JPG filer eller att airdrop till datorn inte fungerar, eller annat som får det att krypa i kroppen på mig.

Så då ger jag upp!

Men jag kanske bara ska börja återanvända bilder? Alltså de som jag redan postat och nu ligger här, trygga, vilandes i ett okomplicerat bildbibliotek?! Så gör jag med familjebilden som alla barnen måste ha med sig första dagen i skolan, den som ska upp på en vägg i klassrummet. Sjukt svårt att fånga hela familjen på bild, och sjukt jobbigt att hitta ett ställe där jag kan skriva ut dem i rätt storlek, som också kvällsöppet efter som jag till 100% har skjutit upp det till sista minuten.

Jag menar, det är ju inte så att sååå mycket förändras mellan mina glesa uppdateringar här på bloggen, och ni minns ju troligtvis inte bilder jag la upp för ett år sedan? Barnen växer i för sig men det är väl inget som intresserar någon annan än mig och Johan, och kanske högst deras doktor? Och inget drastiskt förändras vare sig i huset i Torekov eller här i New York, som kan vara spännande att visa, inga renoveringar eller nyinköpta pjäser.

Sist jag skrev så var vi kvar i Skåne, nu sitter jag i vardagsrummet i New York. Har lyckats bryta min vana att jag alltid skriver i sängen, vilket kan låta mysigt och lite frilanskönt, men det var inte bra för någon, speciellt inte min rygg eller för min självdisciplin.

Alla barn är inne gamla och nya rutiner när det gäller skolan. Jack har börjat middle school och alltså bytt skola, vilket kändes väldigt stort och nervöst, mest för mig tror jag.

Kommer ni ihåg det när man började i sjuan i högstadiet? Fy, jag minns den dagen lika tydligt som om det vore igår. På uppropet stod vi alla i aulan och väntade på att bli uppdelade i våra nya klasser, och jag kan typ nu framkalla skräcken jag kände när jag sneglade på de andra eleverna och upptäckte att vissa såg så stora ut, så vuxna. Behå-band som stack fram under tunna linnen och att de sminkat sig, med puder och foundation liksom, inte bara lite läppglans med smak från Kicks som man fått i ett 3-pack i julklapp. Hur vissa var så långa och andra så korta, och att man då inte visste att det var säkert var lika jobbigt för alla, på olika sätt. Jag var så lång och smal och kommer ihåg att det bara var en kille i klassen som var längre än jag. Nej tack, det vill jag inte göra om.

Okej, nu är det väl dags för en bildjävel tänker jag. Så att blogginlägget ser tilltalande ut för ögat liksom.

Okej, när jag letar bilder på mobilen ser jag direkt att jag har 16 olästa meddelanden från en Whats up-grupp skapad av föräldrarna från Brunos nya klass. Jag scrollar upp i konversationen och följer med spänning diskussionen om när det bästa datumet för att ha en lära-känna-varandra-picknick kan vara. Jag är som ett spöke i dessa grupper, liksom närvarande, men syns inte. Bidrar inte med några förslag men vet att jag kommer dyka upp på picknicken med typ en påse körsbär och för få nötfria cupcakes på det datumet som har bestämts av de andra mammorna, de driftiga och som inte har socialfobi i gruppmeddelanden.

Ska börja runda av här. Men fan, visst blev det här ett lite väl spretigt och ostrukturerat inlägg? Känns som att det hade någon riktig början eller något begripligt slut…

Åh nej! Nu känner jag att jag börjar kliva in i en plats i mitt huvud där jag spenderar alldeles för mycket tid, en plats som kallas för: att övertänka. Och jag tror inte jag pallar det just nu. Så nu trycker jag bara på publicera.

Jo, just det, jag har fyllt 40! Och det vill jag berätta mer om nästa gång.

Jag nämnde för min snart tioåriga dotter att jag ville börja blogga igen, men att jag inte visste inte vad jag skulle skriva för att komma igång. Det var inte så att hon himlade med ögonen till svar direkt, men det kändes som om hon inte såg vad problemet var. Det är väl bara att du skriver Hey guys, I’m back svarade hon.

Och det räcker väl? Även om jag bara kanske är back för en liten stund.

Vi är i Sverige för ännu en sommar i Skåne, och på något sätt känns det som om vi inte har varit borta. Som att träffa en gammal vän. Bregott och hushållsost smakar precis som jag minns det, och ljudet av hagel på ett biltak i juli låter så bekant och förvirringen när jag varje år tror att vi har fått något slags avloppsproblem i huset men sedan förstår att det bara är doften av havet som letat sig in genom ett öppet fönster. Smaker, ljud och dofter av svensk sommar.

Jag älskar dock tilltron jag har till mig själv i början av varje sommar. Som att nu jäklar ska jag göra allt det där som jag inte gjort under året som gått, på de här två månaderna. Som om att närvaron av fyra sommarlediga barn med tovigt hår ska få mig att bli klar med redigeringen av min bok. Eller att jag som jag skrev, att jag ville börja blogga igen och tänkte att några blogginlägg är ju enkelt att få till med ena handen medan den andra packar upp en ljummen kylväska efter en dag på stranden.

Men ja…

Det här blir den fjärde sommaren vi är i vårt nya hus, och det går otroligt långsamt att fylla det. Under året som går i New York så är det liksom out of sight out of mind som gäller, så någon gång varje maj börjar vi med febril blick leta på internet efter en lampa till det där mörka, mörka hörnet i vardagsrummet, eller kommer på att vi fortfarande inte har fått upp en spegel i ett badrummet. Sen så slutar det alltid med att vi inte hittar något som känns helt hundra eller att det är för lång leveranstid, och tänker vi att vi fixar det innan nästa sommar istället. Så börjar det liksom bara om igen…

Men lite har vi fått till. Försökte ta några fina bilder på de fina delarna i huset, men vet inte om jag har för gammal mobil eller helt enkelt inte ett så välutvecklat öga för detaljbilder. Spelar liksom ingen roll att jag backar fram och tillbaka, zoomar in och zoomar ut, tänder lampor och går ner i brygga, likt förbannat så lyckas typ den halvtomma diskmedelsflaskan alltid komma med på bild och lyser starkare än våra gröna fönster.

Försökte fixa till den delen som är mitt kontor! Egentligen helt onödigt eftersom jag helst skriver sittandes med dålig hållning i sängen. Men ibland går jag in där och stänger för glasdörrarna och bara sitter på mitt på golvet på mattan en liten, liten stund i en kortvarig ensamhet.

Vi måste få upp grejer på väggarna, gäller hela huset.

Ja, detta var nog allt jag kunde ge i nuvarande läge. Nu ska det grillas hamburgare, köra den obligatoriska rundan i huset och på tomten och plocka upp handdukar som 10 av 10 gånger är blöta, och jag kan ha lovat Bruno att han ska få cykla runt på byn eftersom han precis knäckte cykelkoden, men tyvärr inte knäckt den så pass mycket för att jag ska slippa springa bredvid som skydd, i samma fart som någon som var väldigt nära att bli uttagen till OS-laget.

Hoppas vi hörs snart igen!

För ett par veckor sen gjorde jag en sån där frågestory på Instagram, såklart i samarbete med rösten i bakhuvudet som viskar saker som; ska du verkligen posta det där, tänk om ingen frågar något och vem tror du att du är? 

Men det var faktiskt folk som skrev saker, snälla saker. Till exempel att de saknade min blogg och frågor om hur det går med min bok som jag skriver.  Och det tinar upp allt som känns kallt.

Jag fick även massa tips på vad jag kunde skriva om i bloggen, vad ni var sugna att läsa om. Och sådana tips är ju som en orgasm man kan få i sömnen för en trött hjärna som min, liksom serverad på ett fat utan att man måste jobba för det. Så tack för det!

Men många ville läsa om vardagen här i New York och det är ju ganska enkelt att skriva om. Andra ville höra om livet som npf-förälder, och där har jag så mycket som trycker som jag skulle behöva ventilera. Mycket för att jag vet hur fina ni som läste min blogg var på att dela med er av era egna erfarenheter och satan vad man behöver känna att man inte är ensam. Det blir sånna här vem hackar lök?-moments när man gråtandes läser kommentarer och dm:s.

Och sen kom andra ämnen upp som bilder från vårt hem, mode och smink. Där kan jag tycka att det är svårare, känner att det finns så många andra bloggar och konton som gör det så bra. Tycker inte att jag har något nytt att tillägga liksom.

MEN jag klippte av mig håret i början av hösten! Och ni vet vad man säger: Man ångrar alltid en page!

Nej jag ångrar inte att jag klippte mig, men det kändes som en stor del av mitt “utseende” försvann. Och ni hör ju vilken otrolig självsäker och stark, snart 40-årig, kvinna jag är som kopplar samman självförtroende och 30 cm slitet hår. Men hey, that’ me, tyvärr. Men nu gillar jag det, har börjat köra med håroljor och inpackningar och slutat sova med en sån där supertajt toffs mitt på huvudet, så det kommer nog bli bra tillslut.

Men lite vardagsgrejer då. Barnen går i 4:an, 3:an och 1:an och i pre-k, som är steget före Kindergarten, som är steget före ettan. De två stora har börjat spela gitarr och jag älskar att de är duktiga på det. Jag älskar inte tjatet jag får höra på måndagar innan lektionen att de ABSOLUT inte vill, att det är tortyr. Men sen älskar jag att höra, när lektionen är slut, att det faktiskt var roligt.

Nu när det har varit 29 grader ute vissa dagar känns det ändå som de tunga vintermånaderna försvann snabbt. Gatorna har varit fulla med fallna blad från körsbärsträden.

Inga nyårslöften gavs så jag har heller inte lyckats bryta några. Förutom att Johan och jag sa att 2023 skulle vi ligga 52 gånger. Och det fattar jag nu att det kommer ju bli svettigt där runt 2:a advent nångång, då vi kommer ha typ 48 gånger kvar. Men skam den som ger sig och sikta mot stjärnorna så kanske du kommer, och allt vad man säger.

På dagarna skriver jag på min bok. Och det är en del av mig som tycker att det är jobbigt att säga det högt. Så många tänk om jag har i mitt huvud. Men eftersom jag är drottningen på att aldrig slutföra saker,  så vet jag att jag skulle ha gett upp för längesen om det inte vore så att det här är faktiskt viktigt för mig, på riktigt. Det hade varit så lätt att skita i det, det hade varit typiskt mig liksom. Men jag kan inte.

Jag märker att jag blir sur och grinig, känner mig stressad och lättirriterad om jag inte får skriva varje dag. Jag märker hur jag lever i det, även de tillfällena jag inte har möjlighet att faktiskt skriva. Jag läser böcker om skrivande och jag tror jag har lyssnat på alla författar och skriv-poddar minst två gånger. Jag ser ofta omvärlden i en text om ni förstår hur jag menar. Ändå blir jag generad när någon frågar hur det går med mitt skrivande. I stället för att rakryggad se mig själv som en skrivande person, och svara att det går bra. För det mesta.

Jag har även blivit inbjuden till en Book Club av några mammor i barnens skola, och jag lovar att jag blev mer pirrig av det än en inbjudan till en utekväll där det garanteras dans nångång under kvällen.

Plus så har jag träffat en mamma till ett av barnens klasskompisar som är skribent, en poet som bland annat publiceras i The New Yorker. Vi har sagt att vi ska sitta och skriva tillsammans och det kan man ju aldrig få för mycket av, eftersom mestadels sitter jag ensam i sängen.

Men jag ser framför mig hur vi ska sitta mittemot varandra på ett italienskt café, med en tom Cappuccino-kopp och våra papper utspridda. Vi kommer inte bry oss om blickarna från caféets ägare som vill att vi gör plats åt andra betalande gäster. Vi skriver så fingrarna värker, men ibland stannar vi upp. Tar av oss våra glasögon och gnider våra trötta ögon i samförstånd att nu har vi skapat. Och så pratar vi lite om moderskap och kreativitet, kanske läser något högt, och liksom lutar oss in och verkligen luktar på varandras fisar.

Det kommer bli vackert.

Även om jag är dålig på att uppdatera så har alltid viljan funnits att jag ska skriva nya inlägg. Jag gick in och läste igenom massa påbörjade inlägg som ligger sparat här i utkastkorgen, men som jag aldrig skrivit klart eller publicerat av massa olika anledningar. Det är ganska många.

Ett inlägg till exempel hade jag döpt till Vita Januari.  Det började jag skriva på i slutat av januari och handlade om, som man kanske kan gissa, att jag slutade dricka. Jag antar att jag inte skrev klart det för att jag inte lyckades hålla det. Men just då var jag nog fylld av eufori av mitt eget beslut. Av min vuxna hjärnas medvetenhet av konsekvenstänkande, och hur jag efter många år förstod att ekvationen med barn, lite tid, dålig sömn och pizzabakfylla inte funkade längre. Något måste bort. Av känslan av att jag sov bättre, fick bättre hy och kände mig tajtare i själen och kroppen.

Jag tycker inte det var ett misslyckat försök, för jag har förändrat hur jag dricker. Jag blivit bättre på att förstå att jag inte behöver gå all in varje gång. Vid en middag ute med vänner hör jag inte längre en högljud röst, som kommer från mig, beställa ett glas vin till precis innan notan landar på bordet och Ubern räknar ut hur många minuter till ankomst. Jag behöver inte dricka som att det är första och sista gången.

Och självklart kommer de kvällarna komma också, när man fladdrar förbi på någons Instastory med läppstift på tänderna och blank panna. Men då kanske det är ett aktivt val, om ni förstår hur jag menar och inte resultatet av en det kommer inte bli så sent/ska bara ta ett glas vin-kväll som spårat för jag inte kunde sluta.

Ett annat inlägg som jag började skriva på innan sommaren var om hur vi gjorde oss redo för att åka till Skåne för sommarlov. Jag skrev om förberedelserna inför skolavslutningar och om barn som jag hörde lova sina vänner att de ska prata varje dag på Facetime.

Jag hade börjat skriva om vårt nybyggda hus i Torekov som äntligen hade fått en färdig trädgård och jag försökte lägga upp bilder som vi fått skickade till oss från byggledaren, men nånting krånglade säkert och tanken var att det är bättre att jag tar egna bilder när vi ändå snart är där. Vilket jag ser i efterhand att jag inte gjorde. Och så rann det ut i nån av all den sand som barnen släpade in huset efter dagarna på stranden.

Men sen öppnade jag ett gammalt inlägg som gjorde att det knöt sig i magen. För det var skrivet med så mycket tårar och uppgivenhet. Först skrivet för hand, och jag vet att jag grät med ljud och snorig näsa när jag gjorde det. Det handlade om min dotters ADHD-diagnos som hon fick innan sommaren. Jag skrev på baksidan av en teckning som något av barnen gett upp på, med en slags ivrig tilltro. Kanske på samma sätt som en troende ber till gud. Jag behövde få det ur mig och att skriva ner det blev min kyrka.

Det var under en period där det mailades fram och tillbaka mellan skolan, enskilda lärare, rektorn och psykologen med frågor som Hur? Hur ska ni hjälpa henne det här året?  Och under semestertider så dröjde ju svaren dagar och ibland veckor. Vi levde i ett slags limbo och det höll mig vaken om nätterna tänkandes att hon klarar inte ett år till i skolan så som det har varit, och jag vet inte hur länge jag klarar av att se henne må så här.

Lärare har i alla år sagt, när jag uttryckt min oro, att de ska keep an eye on her. Men med en lärare på massa elever så har de inte kunnat hålla ett öga på henne. Och allra minst kunnat hålla hennes hand när trycket i klassrummet blivit för stort och hon måste hitta på ursäkter flera gånger om dagen för att gå ut och få en paus.

Jag skrev mycket om mitt dåliga samvete över hur skolan, samhället och säkert även jag ibland, har så länge försökt pressa en hård liten fyrkantig form över hennes underbara, stora, spretiga personlighet. Och hur det har fått henne att må när den inte passade. Och hur allting skiftade med en diagnos i ryggen, som stöttade den vetskapen jag alltid haft om vad som är bäst för henne, men som jag tyvärr inte alltid vågade lita på. Säkerligen på grund av andras blickar, åsikter och pekpinnar.

Men när jag överförde det till bloggen och skulle trycka publicera så undrade jag om det inlägget bara var skrivet för mig själv? Att det kanske räckte med att bara få det ur mig. Jag vet inte. Vi kämpar forfarande, men det är bättre nu. Och det långa inlägget ligger fortfarande kvar i utkastkorgen.

Oj, hur ska jag ens börja skriva när jag inte har gjort det på så jäkla länge? Får otrolig prestationsångest…  Fånigt kanske att få det, som att jag tar mig själv på för stort allvar.

Det här ska ju vara kul! tänker jag och hör i mitt huvud att jag låter lite på samma sätt som när jag sammanbitet försöker peppa barnen när de typ åker skridskor och allt skaver och är för kallt.

Men det ÄR kul att skriva! Jag älskar det. Det är framförallt mycket roligare än att åka skridskor, och betydligt mindre risk för handledsfrakturer, även fast jag har D-vitaminbrist och ibland trycker för hårt på tangenterna.

Vad har hänt sen sist då. Inte jättemycket tror jag.

Eller jo det har hänt mycket, men vi kanske kan ta det lite lugnt så här i terminstarten? Känna lite blygt och försiktigt på varandra, hitta tillbaka igen, och bli nykära.

Men några helt osammanhängande bilder kan jag bjuda på:

Ja hörrni, det blev inte så mycket mer än det här idag. Snart är det dags att hämta upp barnen på skolan och Rutan står här med sina små korta ben i kors och blickar mellan ytterdörren och mattan i vardagsrummet så jag bör göra något åt det snabbt.

Men vi hörs snart!

❤️

Fredag… denna gigant av alla dagar på veckan. Hela helgen ligger framför en, lockar och läckrar sig med lördagsgodis och barnkalas utomhus i parken i 3 grader.

Jo, men jag ville ju få lov att presentera familjens nya medlem. Hunden Rut.

Visst kan det låta konstigt att i ena utandningen nämna att man inte har tillräckligt med energi för att ens kamma ut fågelboet av trassel i nackhåret efter att jag har tvättat håret, för att i nästa inandning nämna att man har köpt en hundvalp. Men jag kände verkligen att jag behövde göra något för mig, alltså något som jag verkligen ville och kände att jag behövde.

Det var inget impulsköp eller en lockdown- hund, eller ett substitut för en till bebis. Utan jag har tänkt på det här längre. Många som jag pratade med sa att jag var galen, och sa att det är som att ha en till bebis osv. Men många andra sa att det kunde vara precis det jag behövde. Det jag märkte att vad de två olika grupperna hade gemensamt, var att de i den sistnämnda hade många varit eller var i samma situation som jag själv är i.

Jag älskar att jag kommer ut flera gånger om dagen, korta och lite längre promenader. Och visst det kanske inte är så att jag hoppar upp ur sängen just den lördagmorgonen när alla barnen av någon anledning lycka sova förbi klockan 8.05 för att gå ut med henne, men när jag väl kommer ut så är det verkligen inte jobbigt. Men jag börjar verkligen förstå varför promenader verkar var det oldest trick in the book när det gäller att må psykiskt bättre.

Herregud vad barnen älskar henne! De kommer hem från skolan och bygger ett hundspa på vardagsrumsgolvet  med filtar och hundgodis. Och Rut älskar det, hon ligger där på filten och götta sig när 40 små barnfingrar ska ge henne hundmassage.

Jag trodde att när alla sa att man inte ska skaffa hund när barnen är små är för att det är för mycket jobb, och visst det är det, men det är ändå hanterbart. Men jag fattar ju nu att det är inte bara det det handlar om. Det handlar också om att 90 % av bråken hemma just nu mellan barnen, handlar om att vem som ska sitta bredvid Rut i soffan, vem som ska krama henne sista gången innan de somnar, vem hon hälsar på först när de kommer hem, vem som ska hålla kopplet och gud förbjude, vem säng hon hoppar upp i. Och det har ju bara adderats på de andra bråken som redan fanns där.

Och jag känner att jag har blivit social och bättre på att småprata med okända människor, något som jag inte var så förtjust eller bra på innan. Nu hälsar jag och småpratar till höger och vänster på andra hundägare. Jag tror jag kan namnen på fler hundar i området än vad jag kan på barnens klasskamrater i skolan. Och medan hundarna luktar varandra i analkörtlarna, småpratar man med varandra samtidigt som man rör sig unisont likt en grekiskt ringdans för att inte trassla in hundarna i kopplet. Det är fint.

Och min lilla Rutan är populär på gatan måste jag stolt få säga. När grannen nere på gatan ser henne på håll och skriker på RUTH my love! med det är amerikanska th-ljudet som jag själv kan ha svårt för att uttala på engelska, blir jag varm i hjärtat.

Och en annan sak, jag kan helt ärligt säga att jag har blivit proffs på att fickparkera utan att ens ha körkort! Går man gata upp och gata ner här så får man se en och annan stressad förare försöka fickparkera medan bilarna bakom tutar efter en halvsekund om det tar för långtid. Jag står där på trottoaren och tittar ogenerat på och säger saker för mig själv; nä det där kommer aldrig gå, och han måste börja vrida ratten… nuuu. 

Många gånger har jag nästan varit nära och kliva in och hjälpa till. Men tänk skräcken för föraren som helt plötsligt ser en hålögd person med för långa armar och omaka vantar, stelt leendes dyka upp i deras backspegel. Och likt en pantomimartist försöka lotsa dem in i parkeringsfickan. Det skulle nog bara öka deras puls.

Jag märker även hur otroligt mycket äckliga saker det ligger på gatan som jag annars inte hade lagt märke till. Ni som har hundar, är det inte sjukt hur mycket människobajs det ligger överallt? Är det så överallt eller bara här i New York?  Ser folk som har satt sig mellan bilar för att sen torka sig med kvitton, löv, och engångs ansiktsmaskar som sedan ska blåsa vidare i vinden.

Nyligen gick jag med Rut runt kvarteret och tittar bort en sekund, när jag sedan tittar tillbaka på henne har hon ljudlöst och utan att stannat plockat upp en död, överkörd platt och stel råtta. Hon är sjukt nöjd medan mitt skrik ekar mellan husen. Jag lyckades få ut den ur munnen genom att kliva på den långa svansen som släpade i marken samtidigt som jag liksom lyckades dra bort henne. Kändes som något naturprogram från Animal Planet.

Kommer ihåg när jag var på fest hemma hos en kille jag dejtade när jag var typ 19, jag hade precis varit på toaletten och bytt tampong, och tryckt ner den använda, inrullad i toapapper, långt ner i papperskorgen i badrummet. Går ut igen och fortsätter vara ung och glad. Sen kommer någon dit med en hund som alla ohh:ar och gullar med. Efter några minuter kommer hunden stolt in i vardagsrummet och ställer sig bredbent mitt på golvet. Jag ser att den har något i munnen, något toalettpappers liknande, och ur mungipan hänger ett snöre. Hunden har alltså plockat upp min blodiga tampong ur papperskorgen för att visa upp för hela festen. Ridå.

Men jag minns att jag som i slutscenen i en actionfilm, liksom som i slowmotion välter och glidtacklar människor som står i vägen för att nå den där stackars jycken innan någon annan såg. Och jag lyckas pilla ut tampongen ut ur munnen, innan den släps på golvet eller innan den typ råkar svälja den. För det hade varit jäkligt jobbigt. Sen låtsas jag som ingeting och ser nervöst på när alla andra gäster gullar vidare och skrattar när hunden slickar dem i ansiktet.

Åh hundar ändå va? Hjärtats håriga jubel.

Trevlig helg!

e.renck

Så här långt in i januari får man väl inte säga gott nytt år va? Nu är det det bara ett år liksom. En tid och ett datum. Men vad hände egentligen under 2021? Ja det var väl egentligen bara en lång fortsättning på 2020. Mjölktänder har tappats och nya vuxit ut i för stora dimensioner, för små kläder rensas ut i en garderob och vikits in i någon annans. Gråa hårstrån har dragits och vuxit tillbaka. Även de i alldeles för stora dimensioner.

Som med alla januari vill jag börja om, som en måndag efter en pinsam fylla och för mycket skräpmat. Stora och små förändringar, vissa som jag vet skulle kunna hända om jag orkade och andra som bara är som en fantasi som jag smeker lite på när jag är ensam. Jag vill styra upp min stil, jag vill måla barnrum och möblera om, jag vill flytta till Stockholm, jag vill klippa page, jag vill bli vegan och få felfri hy och långa naglar. Jag vill lära mig spanska, och jag vill baka bullar och ha så pass mycket ork att barnen kan få vara med.

Men i januari 2021 var vi fortfarande kvar i Torekov. Under hösten påbörjades bygget av vårt nya hus. Vi bodde ju en bit utanför byn vilket var underbart men inte så praktiskt kände vi med massa barn. Det är ju inne i byn the shit happens, och ju äldre barnen blir desto mer kommer de vilja vara fria och lösa att bara kunna vandra ut och köpa en glass eller cigg. Funkade inte så bra ifrån där vi bodde plus att huset var alldeles för litet. Vi hyrde hus under hösten och vintern då vi redan sålt vårt.

I slutet av februari åkte vi tillbaka till New York, blandade känslor. Men nu började ändå saker och ting öppna upp igen. Barnen gick i skolan varannan dag och varannan kollade de på Ipad. Eller jag menar att de hade hemskola såklart. Bygget fortsatte och vi fick updates via zoom och skickade bilder.

Och sen kom mars, plötsligt kunde man sitta ute på en parkbänk med ett glas vin medan man väntade på att bordet inne på restaurangen skulle bli klart. Det var fint och efterlängtat. Och Jack fyllde 8. Dagarna är långa med åren går snabbt som man säger.

April. Då kom solen och jag med den, för att låta som en Håkan Hellströms låt.

Nån annan som också kom var denna lilla sak:

Rut. Rutan eller Tutte som barnen kallar henne av nån anledning. Men hon förtjänar ett eget inlägg faktiskt, så det kommer väl om si sådär 6-8 månader med andra ord.

I maj började kroppen bli lite så där skön och avslappnad. Man blir lite spontan och barnen får en glass på en tisdag bara sådär liksom. Ute är trottoarerna borstade och doftar varm asfalt, det ligger försommar i luften som nästan lyckas maskera lukten av hasch och gamla sopor. Vi körde picknickar i Prospect Park med för få vattenflaskor med oss, och vi hälsade på Johans filminspelning.

I juni var det dags för Sverige igen. Jag åkte med barnen till Stockholm medan Johan filmade klart det sista. Midsommar med kusiner på mammas lilla lantställe i Norrtälje. Sova på luftmadrass och klia myggbett.

Juli och augusti. Vi åkte ner till Torekov och klev in i det nya huset för första gången. Trädgården var en grusplan och delar av huset var inte färdigt men det gjorde såklart ingeting. Här ska jag bo när jag blir gammal. Lyckligast var nog Rut och barnen som kunde springa lösa på stranden. Körde en liten uppstickare till Stockholm för att fira Mirandas, en av mina närmaste vänner här i New York, 30-årsdag och gå på Marthas och Klas bröllop.

Men vi åkte tillbaka till New York i september och hösten och vintern har bara rullat på. Födelsedagar, Halloween, covid-tester och barnkalas varje helg. Amerikanisera barnen på basketmatch, boosterspruta, Wall Street Journal fest och sen Nobelfest med 23 stycken amerikanska nobelpristagare, och så klart en lång väntan på tomten, och sen nyår.

Ja och nu är väl cirkeln sluten och vi är tillbaka i januari. Och precis kommit ut ur Covid-karantänen. För hur mycket vi än lyckats ducka covid i snart två år så kom omicron och svepte sig in över oss. Men det var väl bara en tidsfråga. Vi har ändå gjort vad vi kan för att skydda andra och skydda oss själva men för att fortfarande kunna leva någorlunda som vanligt, med vaccinationer, avhållsamhet och konstanta hem- och pcr-tester. Hur varje middag med folk alltid började med orden:

“Jag har precis testat mig, och jag är clean.”  eller “Vi testade oss för några dagar sedan, men har inte träffat nån annan sen dess, lovar!” Som om det var två unga fulla människor på ett one night stand där lusten brände, men ingen hade någon kondom med sig.

Men vi mår bra och kom lindrigt undan, vissa i familjen helt asymtomatiska och några med lite feber nån dag. Så imorgon är första dagen tillbaka i skolan efter jullov, karantän och röda dagar. Kommer troligtvis vissla glatt imorgon när jag vaknar.

e.renck

Vill titta in och säga tack för alla kommentarer på mitt förra inlägg som jag skrev för tusen år sedan. Så många som varit med om liknande och jag kände verkligen igen mig i era beskrivningar. Just i skrivande stund mår jag bättre och har gjort det ett tag. Har en bra ny medicin som funkat för mig och har sovit bra en period nu.

För ett tag sen skrev jag på instagram och frågade vad jag skulle skriva om i bloggen, fick feeling att blogga. Säker 90% av svaren var att ni ville läsa om vardagen och livet i New York och det kändes ju gött… för där är jag ju. Hela tiden liksom. Som just den här fredagkvällen klockan 17.30, när barnen kollar youtube på sina Ipads och jag öppnar datorn snabbt och säger hej, omringad av soffkuddar och en tom kaffekopp på golvet. Vi väntar på att Johan ska komma hem med middag och fel fredagsmys.

Jag har snart skrivit klart en liten sammanfattning av 2021 med utgångspunkt från dåliga mobilbilder.

Nu kom Johan hem. Ska bli gott med… *springer och kollar*

Morotsstavar?!