The Way We Play

Elin Renck


Tillbaka…

2 weeks ago

Åh du älskade vardag, vad jag har längtat och trånat. Nu är vi hemma.

Jag känner att jag trevar med fingrarna när jag skriver, stavar fel och får prestationsångest. Det var ju ett tag sen, känner att det finns så jäkla mycket att berätta, har ju inte skrivit ett ordentligt inlägg sedan innan Bruno var född. Men det är skönt att få sitta och pilla med datorn och ladda upp bilder till bloggen, även om jag samtidigt har en fot med omålade tånaglar på babysittern och gungar lite hysteriskt, och växlar flikar mellan blogg och Polarn&Pyret där det måste köpas tre regnjackor med snabbleverans.

Tillbaka…

Vilnius, Vilnius. Jag kommer aldrig glömma dig. Så sjukt att tänka att det bara var 6-7 veckor sedan vi flyttade därifrån, känns som en evighet.   

Tillbaka…

Och hörrni, tack för peppen på förra inlägget. Jag har varit trött. Jag är trött. Men när jag skrev det inlägget så kände jag en trötthet som jag aldrig känt förut, jag var faktiskt rädd. Det var liksom som om alla de gångerna man har gjort något som man egentligen inte har orkar men man gör det för att man måste ni vet, som om den tröttheten gick ihop och gjorde ett uppror, samlade underskrifter och skapade en hashtag som hette #hitmenintelängre typ.

Tillbaka…

Torekov. Det blev en snabbis där i år, kom dit i mitten av augusti. Och vi fick ca 3 dagar av supersommaren innan det blev regn och höst.

Tillbaka…

Sitt här barn och slå er trötta.

Tillbaka…

Om man slår upp Harriet Renck i en ordbok så är det här bilden som skulle vara där. Det här är så jäkla mycket hon.

Tillbaka…
Tillbaka…
Tillbaka…

VI hann träffa några vänner även fast byn var helt slut för säsongen. 

Tillbaka…

75% av mina fina barn. 

Jag var så slut. Jag brast för minsta lilla motgång eller ljud. Och med motgång menar jag saker som att behöva gå upp för trappan igen till sovrummet för att man har glömt att ta ner ett par strumpor till Harriet på morgonen innan skolan, eller man vill sula ett paket pasta i väggen för att det för i helvete inte står klart och tydligt på framsidan hur många minuter skiten ska kokas. Det fanns liksom ingen marginal till något. Ingen ork att varken sträcka på mig eller småprata med folk, vaknade på nätterna med ont i händerna för jag legat och knutit dem så hårt. Men jag hoppas att den största tröttheten kom ifrån jetlagen för jag tror att det känns lite bättre.

 

Tillbaka…

Så knäppt att när vi kom till Tore så började vårt sommarlov, samtidigt som alla andra började stressa över att hitta höstbootsen med den perfekt klacken. 

Tillbaka…

Jag körde Laura Ingalls på en gulbränd gräsmatta.

Tillbaka…

Som sagt, orkade inte bry mig om nån hållning. 

Tillbaka…

Vin orkade jag bry mig om.

Så vad gör man när man vinglar på bristningsgränser då? Jo, man höjer dosen på antidepressiva och kavlar upp armarna *hoho, skrattar stelt, men gråter lite inombords* men som ni så många skrev i kommentarerna att jag skulle ta mer hjälp så kan jag med glädje få berätta att vi har en au pair boende hos oss nu. Kommer ni ihåg när jag skrev det här inlägget där jag efterlyste en?

Vi fick napp och nu är Andrea en ny familjemedlem. Hon hjälper mig lika mycket som hon hjälper barnen. När jag står hålögt på morgonen och kliar mig i huvudet och försöker komma ihåg vilket barn det är som inte kan ha tandkrämen med jordgubbssmak för att då dör de tandkrämsdöden, så kommer hon och smyger fram en Instagramvänlig overnight oats med färska bär och en kaffe till mig. Och jag viskar till henne; Du får aldrig, aldrig lämna mig… med samma allvar i rösten som när jag sa ja till Johan i kyrkan. Så det här är alltså första gången vi ska ha någon boende med oss på detta sätt. Så jag antar att det här är slutet för min och Johans naken-blindbock på fredagkvällarna. Men det är det lätt värt.

Tillbaka…

I gästhuset i Torekov. 

Tillbaka…

“Lite trasiga och knasiga, det vårt trasdocksgäng”

Tillbaka…

Älskade mammakropp. Vad du är stark fast du är så svag.

Tillbaka…

Och om nån slår upp Max Renck i en ordbok just nu så är det exakt det här de kommer se. Lilla lilla två-åring som är så arg efter att Bruno föddes.

Men trots att Andrea är här känner jag att jag går på knäna. Nu är det bättre än i början när vi kom tillbaka till New York, och nu kommer jag låta så sjukt naiv, men vi kommer ju aldrig ikapp!

Typ att Jack kommer in i rutinerna i nya skolan och så bam; skolan stänger några dagar på grund av röda dagar. Eller att Max börjar fixa inskolningen jäkligt bra och jag tänker att nästa dag ska jag nog kunna lämna henne utan drama men så bam; hon blir sjuk en vecka med så hög feber att hon kräks i soffan så vi måste liksom börja om inskolningen. Och vi pusslar med lämningar och hämtningar så bäst det går; bam; Johan måste åka till London i en vecka. Sen kände mig ganska mycket piggare och jetlagen släppte och jag gick till och med på ett yoga pass med Bruno; Bam; jag blir tokförkyld.

Så det är ju alltid något hela tiden! Och det är väl det som man kallar för livet men känner ni igen den här känslan att man hela tiden väntar på framtiden? Man tänker jaja, det är lite motigt nu, men när feber släpper/skolan börjar/ Johan kommer hem så blir det bra igen. Och jag känner mig trött på det, fan de senaste månaderna har bara varit en lång väntan på att allt ska bli bra liksom.

Inte för att det har varit dåligt, men som att jag i Litauen med graviditeten väntade på att föda, sen väntade jag på att åka till Torekov med barnen och ha sommarlov, väl där så väntade jag på att inspelningen skulle ta slut så att Johan kunde komma. Och efter det blev det en sväng till Stockholm där jag väntade jag på att få åka till New York och börja vanliga vardagen igen.

 

Tillbaka…

Gick på NK-galan i Stockholm. Trevligt men jag kände att det var lite för tidigt att lämna Bruno, så det blev bara en snabbis.

Tillbaka…

Kände mig dock sjukt nöjd med min sminkning så många selfisar togs innan jag dyster var tvungen att tvätta av mig. 

Tillbaka…

Bruno träffade gudmor Elin.

Ja herregud älskade vardag som jag skrev. Det tar ju på äktenskapet kan jag ju säga utan att säga för mycket. Jag känner att det ligger ett rejält jäkla ligg i luften eller ett rejält jäkla bråk. Tänker inte säga vad jag sätter mina pengar på.

Jag har hört att i äktenskap där man fått fyra barn på fem år kan föräldrarna bli lite stingsliga av att ingen riktigt får sova och att man inte riktigt hinner göra vardagsplocket. Och jag har också hört till att det kan öppna upp mörka, mörka rum inuti folk, där det kanske sitter en ful lite gubbe som viskar att värma på gårdagens middag och gör en enkel tomat och mozarellasallad ICKE är ekvivalent med att bada och lägga tre barn. Men det här är bara något jag hört. Såatte…

Tillbaka…

Firade min födelsedag med en lunch dagen innan vi åkte tillbaka.

Tillbaka…

What goes in must come out. I mjölkform. 

Tillbaka…

Bästa partyklossen.

Tillbaka…

Obligatoriskt besök hos Astrid. Barnen säger att de skulle vilja bo i Stockholm, för att de tycker att där är allt bara en fest. Grönan, Skansen, Museum och skoj. Har försökt förklara att om vi skulle bo där så skulle det vara lika mycket skola och “tråkigt” som i New York.

Åh det här inlägget var ungefär lika jobbigt som en förlossning att skriva. Långdraget, smärtsamt och lite dödsångest. Men nu när det är gjort är jag glad. Och jag känner mig hög och lätt. Tror jag behövde få publicera det här för att kunna släppa våren och sommaren och komma in lite i nuet. Eller nja, kanske inte heeeelt i nuet, gärna lite i framtiden där den här förkylnings och feberstafetten ska ha gått i mål och typ mina bäckenbottenmuskler ska ha tajtat till sig lite mer, men ni fattar vad jag menar.

 

Elin Renck

Bor i New York, gift med Johan och vi har fyra barn, Jack 5, Harriet 4, Max 2, och nyfödda Bruno.