7 månader…

1 year ago

För ett par veckor sen gjorde jag en sån där frågestory på Instagram, såklart i samarbete med rösten i bakhuvudet som viskar saker som; ska du verkligen posta det där, tänk om ingen frågar något och vem tror du att du är? 

Men det var faktiskt folk som skrev saker, snälla saker. Till exempel att de saknade min blogg och frågor om hur det går med min bok som jag skriver.  Och det tinar upp allt som känns kallt.

Jag fick även massa tips på vad jag kunde skriva om i bloggen, vad ni var sugna att läsa om. Och sådana tips är ju som en orgasm man kan få i sömnen för en trött hjärna som min, liksom serverad på ett fat utan att man måste jobba för det. Så tack för det!

Men många ville läsa om vardagen här i New York och det är ju ganska enkelt att skriva om. Andra ville höra om livet som npf-förälder, och där har jag så mycket som trycker som jag skulle behöva ventilera. Mycket för att jag vet hur fina ni som läste min blogg var på att dela med er av era egna erfarenheter och satan vad man behöver känna att man inte är ensam. Det blir sånna här vem hackar lök?-moments när man gråtandes läser kommentarer och dm:s.

7 månader…
7 månader…

Och sen kom andra ämnen upp som bilder från vårt hem, mode och smink. Där kan jag tycka att det är svårare, känner att det finns så många andra bloggar och konton som gör det så bra. Tycker inte att jag har något nytt att tillägga liksom.

MEN jag klippte av mig håret i början av hösten! Och ni vet vad man säger: Man ångrar alltid en page!

7 månader…
7 månader…

Nej jag ångrar inte att jag klippte mig, men det kändes som en stor del av mitt “utseende” försvann. Och ni hör ju vilken otrolig självsäker och stark, snart 40-årig, kvinna jag är som kopplar samman självförtroende och 30 cm slitet hår. Men hey, that’ me, tyvärr. Men nu gillar jag det, har börjat köra med håroljor och inpackningar och slutat sova med en sån där supertajt toffs mitt på huvudet, så det kommer nog bli bra tillslut.

Men lite vardagsgrejer då. Barnen går i 4:an, 3:an och 1:an och i pre-k, som är steget före Kindergarten, som är steget före ettan. De två stora har börjat spela gitarr och jag älskar att de är duktiga på det. Jag älskar inte tjatet jag får höra på måndagar innan lektionen att de ABSOLUT inte vill, att det är tortyr. Men sen älskar jag att höra, när lektionen är slut, att det faktiskt var roligt.

7 månader…

Nu när det har varit 29 grader ute vissa dagar känns det ändå som de tunga vintermånaderna försvann snabbt. Gatorna har varit fulla med fallna blad från körsbärsträden.

Inga nyårslöften gavs så jag har heller inte lyckats bryta några. Förutom att Johan och jag sa att 2023 skulle vi ligga 52 gånger. Och det fattar jag nu att det kommer ju bli svettigt där runt 2:a advent nångång, då vi kommer ha typ 48 gånger kvar. Men skam den som ger sig och sikta mot stjärnorna så kanske du kommer, och allt vad man säger.

7 månader…
7 månader…

På dagarna skriver jag på min bok. Och det är en del av mig som tycker att det är jobbigt att säga det högt. Så många tänk om jag har i mitt huvud. Men eftersom jag är drottningen på att aldrig slutföra saker,  så vet jag att jag skulle ha gett upp för längesen om det inte vore så att det här är faktiskt viktigt för mig, på riktigt. Det hade varit så lätt att skita i det, det hade varit typiskt mig liksom. Men jag kan inte.

Jag märker att jag blir sur och grinig, känner mig stressad och lättirriterad om jag inte får skriva varje dag. Jag märker hur jag lever i det, även de tillfällena jag inte har möjlighet att faktiskt skriva. Jag läser böcker om skrivande och jag tror jag har lyssnat på alla författar och skriv-poddar minst två gånger. Jag ser ofta omvärlden i en text om ni förstår hur jag menar. Ändå blir jag generad när någon frågar hur det går med mitt skrivande. I stället för att rakryggad se mig själv som en skrivande person, och svara att det går bra. För det mesta.

Jag har även blivit inbjuden till en Book Club av några mammor i barnens skola, och jag lovar att jag blev mer pirrig av det än en inbjudan till en utekväll där det garanteras dans nångång under kvällen.

7 månader…

Plus så har jag träffat en mamma till ett av barnens klasskompisar som är skribent, en poet som bland annat publiceras i The New Yorker. Vi har sagt att vi ska sitta och skriva tillsammans och det kan man ju aldrig få för mycket av, eftersom mestadels sitter jag ensam i sängen.

Men jag ser framför mig hur vi ska sitta mittemot varandra på ett italienskt café, med en tom Cappuccino-kopp och våra papper utspridda. Vi kommer inte bry oss om blickarna från caféets ägare som vill att vi gör plats åt andra betalande gäster. Vi skriver så fingrarna värker, men ibland stannar vi upp. Tar av oss våra glasögon och gnider våra trötta ögon i samförstånd att nu har vi skapat. Och så pratar vi lite om moderskap och kreativitet, kanske läser något högt, och liksom lutar oss in och verkligen luktar på varandras fisar.

Det kommer bli vackert.

Det som jag inte skrev…

2 years ago

Även om jag är dålig på att uppdatera så har alltid viljan funnits att jag ska skriva nya inlägg. Jag gick in och läste igenom massa påbörjade inlägg som ligger sparat här i utkastkorgen, men som jag aldrig skrivit klart eller publicerat av massa olika anledningar. Det är ganska många.

Ett inlägg till exempel hade jag döpt till Vita Januari.  Det började jag skriva på i slutat av januari och handlade om, som man kanske kan gissa, att jag slutade dricka. Jag antar att jag inte skrev klart det för att jag inte lyckades hålla det. Men just då var jag nog fylld av eufori av mitt eget beslut. Av min vuxna hjärnas medvetenhet av konsekvenstänkande, och hur jag efter många år förstod att ekvationen med barn, lite tid, dålig sömn och pizzabakfylla inte funkade längre. Något måste bort. Av känslan av att jag sov bättre, fick bättre hy och kände mig tajtare i själen och kroppen.

Jag tycker inte det var ett misslyckat försök, för jag har förändrat hur jag dricker. Jag blivit bättre på att förstå att jag inte behöver gå all in varje gång. Vid en middag ute med vänner hör jag inte längre en högljud röst, som kommer från mig, beställa ett glas vin till precis innan notan landar på bordet och Ubern räknar ut hur många minuter till ankomst. Jag behöver inte dricka som att det är första och sista gången.

Och självklart kommer de kvällarna komma också, när man fladdrar förbi på någons Instastory med läppstift på tänderna och blank panna. Men då kanske det är ett aktivt val, om ni förstår hur jag menar och inte resultatet av en det kommer inte bli så sent/ska bara ta ett glas vin-kväll som spårat för jag inte kunde sluta.

 

Det som jag inte skrev…

Okej, en bild som från när jag aktivt valde att gå all in. 

Ett annat inlägg som jag började skriva på innan sommaren var om hur vi gjorde oss redo för att åka till Skåne för sommarlov. Jag skrev om förberedelserna inför skolavslutningar och om barn som jag hörde lova sina vänner att de ska prata varje dag på Facetime.

Jag hade börjat skriva om vårt nybyggda hus i Torekov som äntligen hade fått en färdig trädgård och jag försökte lägga upp bilder som vi fått skickade till oss från byggledaren, men nånting krånglade säkert och tanken var att det är bättre att jag tar egna bilder när vi ändå snart är där. Vilket jag ser i efterhand att jag inte gjorde. Och så rann det ut i nån av all den sand som barnen släpade in huset efter dagarna på stranden.

Det som jag inte skrev…

Men sen öppnade jag ett gammalt inlägg som gjorde att det knöt sig i magen. För det var skrivet med så mycket tårar och uppgivenhet. Först skrivet för hand, och jag vet att jag grät med ljud och snorig näsa när jag gjorde det. Det handlade om min dotters ADHD-diagnos som hon fick innan sommaren. Jag skrev på baksidan av en teckning som något av barnen gett upp på, med en slags ivrig tilltro. Kanske på samma sätt som en troende ber till gud. Jag behövde få det ur mig och att skriva ner det blev min kyrka.

Det var under en period där det mailades fram och tillbaka mellan skolan, enskilda lärare, rektorn och psykologen med frågor som Hur? Hur ska ni hjälpa henne det här året?  Och under semestertider så dröjde ju svaren dagar och ibland veckor. Vi levde i ett slags limbo och det höll mig vaken om nätterna tänkandes att hon klarar inte ett år till i skolan så som det har varit, och jag vet inte hur länge jag klarar av att se henne må så här.

Lärare har i alla år sagt, när jag uttryckt min oro, att de ska keep an eye on her. Men med en lärare på massa elever så har de inte kunnat hålla ett öga på henne. Och allra minst kunnat hålla hennes hand när trycket i klassrummet blivit för stort och hon måste hitta på ursäkter flera gånger om dagen för att gå ut och få en paus.

Jag skrev mycket om mitt dåliga samvete över hur skolan, samhället och säkert även jag ibland, har så länge försökt pressa en hård liten fyrkantig form över hennes underbara, stora, spretiga personlighet. Och hur det har fått henne att må när den inte passade. Och hur allting skiftade med en diagnos i ryggen, som stöttade den vetskapen jag alltid haft om vad som är bäst för henne, men som jag tyvärr inte alltid vågade lita på. Säkerligen på grund av andras blickar, åsikter och pekpinnar.

Men när jag överförde det till bloggen och skulle trycka publicera så undrade jag om det inlägget bara var skrivet för mig själv? Att det kanske räckte med att bara få det ur mig. Jag vet inte. Vi kämpar forfarande, men det är bättre nu. Och det långa inlägget ligger fortfarande kvar i utkastkorgen.

Det som jag inte skrev…

Älskade barn. 

Och bilen går bra?

2 years ago

Oj, hur ska jag ens börja skriva när jag inte har gjort det på så jäkla länge? Får otrolig prestationsångest…  Fånigt kanske att få det, som att jag tar mig själv på för stort allvar.

Det här ska ju vara kul! tänker jag och hör i mitt huvud att jag låter lite på samma sätt som när jag sammanbitet försöker peppa barnen när de typ åker skridskor och allt skaver och är för kallt.

Men det ÄR kul att skriva! Jag älskar det. Det är framförallt mycket roligare än att åka skridskor, och betydligt mindre risk för handledsfrakturer, även fast jag har D-vitaminbrist och ibland trycker för hårt på tangenterna.

Vad har hänt sen sist då. Inte jättemycket tror jag.

Eller jo det har hänt mycket, men vi kanske kan ta det lite lugnt så här i terminstarten? Känna lite blygt och försiktigt på varandra, hitta tillbaka igen, och bli nykära.

Men några helt osammanhängande bilder kan jag bjuda på:

 

Och bilen går bra?

Rut med sina sommarslingor

Och bilen går bra?

Torekov

Och bilen går bra?
Och bilen går bra?
Och bilen går bra?
Och bilen går bra?
Och bilen går bra?
Och bilen går bra?
Och bilen går bra?

Tillbaka i NYC

Och bilen går bra?

Och Max fyller 6 år idag!

Ja hörrni, det blev inte så mycket mer än det här idag. Snart är det dags att hämta upp barnen på skolan och Rutan står här med sina små korta ben i kors och blickar mellan ytterdörren och mattan i vardagsrummet så jag bör göra något åt det snabbt.

Men vi hörs snart!

 

❤️

Rutan tutan

2 years ago

Fredag… denna gigant av alla dagar på veckan. Hela helgen ligger framför en, lockar och läckrar sig med lördagsgodis och barnkalas utomhus i parken i 3 grader.

Jo, men jag ville ju få lov att presentera familjens nya medlem. Hunden Rut.

Rutan tutan

Visst kan det låta konstigt att i ena utandningen nämna att man inte har tillräckligt med energi för att ens kamma ut fågelboet av trassel i nackhåret efter att jag har tvättat håret, för att i nästa inandning nämna att man har köpt en hundvalp. Men jag kände verkligen att jag behövde göra något för mig, alltså något som jag verkligen ville och kände att jag behövde.

Det var inget impulsköp eller en lockdown- hund, eller ett substitut för en till bebis. Utan jag har tänkt på det här längre. Många som jag pratade med sa att jag var galen, och sa att det är som att ha en till bebis osv. Men många andra sa att det kunde vara precis det jag behövde. Det jag märkte att vad de två olika grupperna hade gemensamt, var att de i den sistnämnda hade många varit eller var i samma situation som jag själv är i.

Jag älskar att jag kommer ut flera gånger om dagen, korta och lite längre promenader. Och visst det kanske inte är så att jag hoppar upp ur sängen just den lördagmorgonen när alla barnen av någon anledning lycka sova förbi klockan 8.05 för att gå ut med henne, men när jag väl kommer ut så är det verkligen inte jobbigt. Men jag börjar verkligen förstå varför promenader verkar var det oldest trick in the book när det gäller att må psykiskt bättre.

Rutan tutan

Tutte 4 månader.

Herregud vad barnen älskar henne! De kommer hem från skolan och bygger ett hundspa på vardagsrumsgolvet  med filtar och hundgodis. Och Rut älskar det, hon ligger där på filten och götta sig när 40 små barnfingrar ska ge henne hundmassage.

Jag trodde att när alla sa att man inte ska skaffa hund när barnen är små är för att det är för mycket jobb, och visst det är det, men det är ändå hanterbart. Men jag fattar ju nu att det är inte bara det det handlar om. Det handlar också om att 90 % av bråken hemma just nu mellan barnen, handlar om att vem som ska sitta bredvid Rut i soffan, vem som ska krama henne sista gången innan de somnar, vem hon hälsar på först när de kommer hem, vem som ska hålla kopplet och gud förbjude, vem säng hon hoppar upp i. Och det har ju bara adderats på de andra bråken som redan fanns där.

 

Rutan tutan

Och jag känner att jag har blivit social och bättre på att småprata med okända människor, något som jag inte var så förtjust eller bra på innan. Nu hälsar jag och småpratar till höger och vänster på andra hundägare. Jag tror jag kan namnen på fler hundar i området än vad jag kan på barnens klasskamrater i skolan. Och medan hundarna luktar varandra i analkörtlarna, småpratar man med varandra samtidigt som man rör sig unisont likt en grekiskt ringdans för att inte trassla in hundarna i kopplet. Det är fint.

Och min lilla Rutan är populär på gatan måste jag stolt få säga. När grannen nere på gatan ser henne på håll och skriker på RUTH my love! med det är amerikanska th-ljudet som jag själv kan ha svårt för att uttala på engelska, blir jag varm i hjärtat.

 

Rutan tutan

Och en annan sak, jag kan helt ärligt säga att jag har blivit proffs på att fickparkera utan att ens ha körkort! Går man gata upp och gata ner här så får man se en och annan stressad förare försöka fickparkera medan bilarna bakom tutar efter en halvsekund om det tar för långtid. Jag står där på trottoaren och tittar ogenerat på och säger saker för mig själv; nä det där kommer aldrig gå, och han måste börja vrida ratten… nuuu. 

Många gånger har jag nästan varit nära och kliva in och hjälpa till. Men tänk skräcken för föraren som helt plötsligt ser en hålögd person med för långa armar och omaka vantar, stelt leendes dyka upp i deras backspegel. Och likt en pantomimartist försöka lotsa dem in i parkeringsfickan. Det skulle nog bara öka deras puls.

Jag märker även hur otroligt mycket äckliga saker det ligger på gatan som jag annars inte hade lagt märke till. Ni som har hundar, är det inte sjukt hur mycket människobajs det ligger överallt? Är det så överallt eller bara här i New York?  Ser folk som har satt sig mellan bilar för att sen torka sig med kvitton, löv, och engångs ansiktsmaskar som sedan ska blåsa vidare i vinden.

Nyligen gick jag med Rut runt kvarteret och tittar bort en sekund, när jag sedan tittar tillbaka på henne har hon ljudlöst och utan att stannat plockat upp en död, överkörd platt och stel råtta. Hon är sjukt nöjd medan mitt skrik ekar mellan husen. Jag lyckades få ut den ur munnen genom att kliva på den långa svansen som släpade i marken samtidigt som jag liksom lyckades dra bort henne. Kändes som något naturprogram från Animal Planet.

Rutan tutan

Suddig men gullig.

Kommer ihåg när jag var på fest hemma hos en kille jag dejtade när jag var typ 19, jag hade precis varit på toaletten och bytt tampong, och tryckt ner den använda, inrullad i toapapper, långt ner i papperskorgen i badrummet. Går ut igen och fortsätter vara ung och glad. Sen kommer någon dit med en hund som alla ohh:ar och gullar med. Efter några minuter kommer hunden stolt in i vardagsrummet och ställer sig bredbent mitt på golvet. Jag ser att den har något i munnen, något toalettpappers liknande, och ur mungipan hänger ett snöre. Hunden har alltså plockat upp min blodiga tampong ur papperskorgen för att visa upp för hela festen. Ridå.

Men jag minns att jag som i slutscenen i en actionfilm, liksom som i slowmotion välter och glidtacklar människor som står i vägen för att nå den där stackars jycken innan någon annan såg. Och jag lyckas pilla ut tampongen ut ur munnen, innan den släps på golvet eller innan den typ råkar svälja den. För det hade varit jäkligt jobbigt. Sen låtsas jag som ingeting och ser nervöst på när alla andra gäster gullar vidare och skrattar när hunden slickar dem i ansiktet.

Åh hundar ändå va? Hjärtats håriga jubel.

Trevlig helg!

e.renck

2021 kom och gick

2 years ago

Så här långt in i januari får man väl inte säga gott nytt år va? Nu är det det bara ett år liksom. En tid och ett datum. Men vad hände egentligen under 2021? Ja det var väl egentligen bara en lång fortsättning på 2020. Mjölktänder har tappats och nya vuxit ut i för stora dimensioner, för små kläder rensas ut i en garderob och vikits in i någon annans. Gråa hårstrån har dragits och vuxit tillbaka. Även de i alldeles för stora dimensioner.

Som med alla januari vill jag börja om, som en måndag efter en pinsam fylla och för mycket skräpmat. Stora och små förändringar, vissa som jag vet skulle kunna hända om jag orkade och andra som bara är som en fantasi som jag smeker lite på när jag är ensam. Jag vill styra upp min stil, jag vill måla barnrum och möblera om, jag vill flytta till Stockholm, jag vill klippa page, jag vill bli vegan och få felfri hy och långa naglar. Jag vill lära mig spanska, och jag vill baka bullar och ha så pass mycket ork att barnen kan få vara med.

Men i januari 2021 var vi fortfarande kvar i Torekov. Under hösten påbörjades bygget av vårt nya hus. Vi bodde ju en bit utanför byn vilket var underbart men inte så praktiskt kände vi med massa barn. Det är ju inne i byn the shit happens, och ju äldre barnen blir desto mer kommer de vilja vara fria och lösa att bara kunna vandra ut och köpa en glass eller cigg. Funkade inte så bra ifrån där vi bodde plus att huset var alldeles för litet. Vi hyrde hus under hösten och vintern då vi redan sålt vårt.

2021 kom och gick
2021 kom och gick
2021 kom och gick
2021 kom och gick
2021 kom och gick

Torra mamman

2021 kom och gick

Vackra Torekov

I slutet av februari åkte vi tillbaka till New York, blandade känslor. Men nu började ändå saker och ting öppna upp igen. Barnen gick i skolan varannan dag och varannan kollade de på Ipad. Eller jag menar att de hade hemskola såklart. Bygget fortsatte och vi fick updates via zoom och skickade bilder.

2021 kom och gick

Back to school

2021 kom och gick

Och sen kom mars, plötsligt kunde man sitta ute på en parkbänk med ett glas vin medan man väntade på att bordet inne på restaurangen skulle bli klart. Det var fint och efterlängtat. Och Jack fyllde 8. Dagarna är långa med åren går snabbt som man säger.

 


Warning: Trying to access array offset on value of type bool in /home/thewaywe/thewayweplay/wordpress/wp-content/themes/thewayweplay/content-parts/images.php on line 5

Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/thewaywe/thewayweplay/wordpress/wp-content/themes/thewayweplay/content-parts/images.php on line 5

Warning: Trying to access array offset on value of type bool in /home/thewaywe/thewayweplay/wordpress/wp-content/themes/thewayweplay/content-parts/images.php on line 6

Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/thewaywe/thewayweplay/wordpress/wp-content/themes/thewayweplay/content-parts/images.php on line 6

Warning: Trying to access array offset on value of type bool in /home/thewaywe/thewayweplay/wordpress/wp-content/themes/thewayweplay/content-parts/images.php on line 7

Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/thewaywe/thewayweplay/wordpress/wp-content/themes/thewayweplay/content-parts/images.php on line 7

Warning: Trying to access array offset on value of type bool in /home/thewaywe/thewayweplay/wordpress/wp-content/themes/thewayweplay/content-parts/images.php on line 14

Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/thewaywe/thewayweplay/wordpress/wp-content/themes/thewayweplay/content-parts/images.php on line 14

Warning: Trying to access array offset on value of type bool in /home/thewaywe/thewayweplay/wordpress/wp-content/themes/thewayweplay/content-parts/images.php on line 15

Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/thewaywe/thewayweplay/wordpress/wp-content/themes/thewayweplay/content-parts/images.php on line 15

Warning: Trying to access array offset on value of type bool in /home/thewaywe/thewayweplay/wordpress/wp-content/themes/thewayweplay/content-parts/images.php on line 16

Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/thewaywe/thewayweplay/wordpress/wp-content/themes/thewayweplay/content-parts/images.php on line 16

Warning: Trying to access array offset on value of type bool in /home/thewaywe/thewayweplay/wordpress/wp-content/themes/thewayweplay/content-parts/images.php on line 18

Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/thewaywe/thewayweplay/wordpress/wp-content/themes/thewayweplay/content-parts/images.php on line 18

Warning: Trying to access array offset on value of type bool in /home/thewaywe/thewayweplay/wordpress/wp-content/themes/thewayweplay/content-parts/images.php on line 29
2021 kom och gick
2021 kom och gick
2021 kom och gick
2021 kom och gick
2021 kom och gick

8-åringen. Som snart fyller 9.

April. Då kom solen och jag med den, för att låta som en Håkan Hellströms låt.

2021 kom och gick
2021 kom och gick
2021 kom och gick
2021 kom och gick

Nån annan som också kom var denna lilla sak:

2021 kom och gick
2021 kom och gick
2021 kom och gick
2021 kom och gick

Rut. Rutan eller Tutte som barnen kallar henne av nån anledning. Men hon förtjänar ett eget inlägg faktiskt, så det kommer väl om si sådär 6-8 månader med andra ord.

I maj började kroppen bli lite så där skön och avslappnad. Man blir lite spontan och barnen får en glass på en tisdag bara sådär liksom. Ute är trottoarerna borstade och doftar varm asfalt, det ligger försommar i luften som nästan lyckas maskera lukten av hasch och gamla sopor. Vi körde picknickar i Prospect Park med för få vattenflaskor med oss, och vi hälsade på Johans filminspelning.

2021 kom och gick
2021 kom och gick
2021 kom och gick
2021 kom och gick
2021 kom och gick

Johan, Adam Sandler och Max

I juni var det dags för Sverige igen. Jag åkte med barnen till Stockholm medan Johan filmade klart det sista. Midsommar med kusiner på mammas lilla lantställe i Norrtälje. Sova på luftmadrass och klia myggbett.

2021 kom och gick

Jetlaggad i mellanlandningen.

2021 kom och gick

Kusinhäng.

2021 kom och gick

Rut och Elin på Riche.

2021 kom och gick

A boy and his dog

2021 kom och gick

Humleträdgården 

2021 kom och gick

Bruno på Riche.

Juli och augusti. Vi åkte ner till Torekov och klev in i det nya huset för första gången. Trädgården var en grusplan och delar av huset var inte färdigt men det gjorde såklart ingeting. Här ska jag bo när jag blir gammal. Lyckligast var nog Rut och barnen som kunde springa lösa på stranden. Körde en liten uppstickare till Stockholm för att fira Mirandas, en av mina närmaste vänner här i New York, 30-årsdag och gå på Marthas och Klas bröllop.

2021 kom och gick

Kök

2021 kom och gick

Min garderob.

2021 kom och gick
2021 kom och gick
2021 kom och gick
2021 kom och gick

“Om en strumpa är försvunnen så har valpen den …”

2021 kom och gick
2021 kom och gick

Mycket kvar att möblera.

2021 kom och gick

Miranda 30 år ung.

2021 kom och gick

Martha och Klas

2021 kom och gick

Bröllopsfin. 

Men vi åkte tillbaka till New York i september och hösten och vintern har bara rullat på. Födelsedagar, Halloween, covid-tester och barnkalas varje helg. Amerikanisera barnen på basketmatch, boosterspruta, Wall Street Journal fest och sen Nobelfest med 23 stycken amerikanska nobelpristagare, och så klart en lång väntan på tomten, och sen nyår.

2021 kom och gick

Kimmy K.

2021 kom och gick

Renckarna, julafton 2021, Aquavit.

2021 kom och gick
2021 kom och gick

David Beckham satt på andra sidan!

2021 kom och gick

Ruts första snö.

2021 kom och gick

Nobelmiddag. Otroligt svettigt. 

2021 kom och gick

Efter festen. Inte efterfesten.

2021 kom och gick

Barnkalas.

2021 kom och gick
2021 kom och gick

Barnen fick sin spruta!

2021 kom och gick

Nyår med bästa Ally. 

Ja och nu är väl cirkeln sluten och vi är tillbaka i januari. Och precis kommit ut ur Covid-karantänen. För hur mycket vi än lyckats ducka covid i snart två år så kom omicron och svepte sig in över oss. Men det var väl bara en tidsfråga. Vi har ändå gjort vad vi kan för att skydda andra och skydda oss själva men för att fortfarande kunna leva någorlunda som vanligt, med vaccinationer, avhållsamhet och konstanta hem- och pcr-tester. Hur varje middag med folk alltid började med orden:

Jag har precis testat mig, och jag är clean.”  eller “Vi testade oss för några dagar sedan, men har inte träffat nån annan sen dess, lovar!” Som om det var två unga fulla människor på ett one night stand där lusten brände, men ingen hade någon kondom med sig.

Men vi mår bra och kom lindrigt undan, vissa i familjen helt asymtomatiska och några med lite feber nån dag. Så imorgon är första dagen tillbaka i skolan efter jullov, karantän och röda dagar. Kommer troligtvis vissla glatt imorgon när jag vaknar.

 

e.renck

Tack

2 years ago

Vill titta in och säga tack för alla kommentarer på mitt förra inlägg som jag skrev för tusen år sedan. Så många som varit med om liknande och jag kände verkligen igen mig i era beskrivningar. Just i skrivande stund mår jag bättre och har gjort det ett tag. Har en bra ny medicin som funkat för mig och har sovit bra en period nu.

För ett tag sen skrev jag på instagram och frågade vad jag skulle skriva om i bloggen, fick feeling att blogga. Säker 90% av svaren var att ni ville läsa om vardagen och livet i New York och det kändes ju gött… för där är jag ju. Hela tiden liksom. Som just den här fredagkvällen klockan 17.30, när barnen kollar youtube på sina Ipads och jag öppnar datorn snabbt och säger hej, omringad av soffkuddar och en tom kaffekopp på golvet. Vi väntar på att Johan ska komma hem med middag och fel fredagsmys.

Jag har snart skrivit klart en liten sammanfattning av 2021 med utgångspunkt från dåliga mobilbilder.

Nu kom Johan hem. Ska bli gott med… *springer och kollar*

Morotsstavar?!

Tack

Om väggar kunde tala…

3 years ago

Ja, om väggar kunde tala, vad skulle de säga då?

Jag hoppas att de till exempel skulle berätta om vem det var som pillade upp den nya dyra tapeten i gästbadrummet, så vi vet vem av barnen vi ska skicka en faktura till. Men jag hoppas också att den inte skvallrar till Johan om att jag borde ha lyssnat på honom att det vore nog enklare att ta isär delar av barnens sängar innan jag försökte hetsigt möblera om, vilket resulterade i ett långt synligt skrapmärke och en sönderslagen vägglampa i hallen.

Men jag tror att de skulle fråga mig, förhoppningsvis med mjuk och snäll stämma hur jag inte kunde se den, fast den var så nära så många gånger, innan jag gick rakt in i den.

För där har jag varit en tid nu. Med brutna själsliga revben av smällen och ett kroppsformat avtryck i väggen som måste spacklas över med medicin, terapi och sömn antar jag. Och acceptans, vilket har varit det svåraste. Jag har kommit ut ur den akuta fasen nu tror jag, men när jag väl dundrade in så smällde det så högt att det fortfarande susar i öronen. Men det börjar bli bättre nu, men jag är fortfarande skör som en liten tilltuffsad hittekatt vissa dagar.

Jag klickade i alla symtom på utmattningsdepression, och nu i efterhand så fattar jag ju att de symtomen varit där så länge. Det värsta förutom tröttheten och depressionen är minnesförlusten, och även någon slags ansiktsblindhet med människor jag har träffat förr. Jag kunde liksom få blackouts från ingenstans. Som den gången i vintras i Torekov när jag helt plötsligt inte visste hur jag skulle gå hem från barnens skola för de hade stängt av en väg på grund av vägarbete. Jag stod där med barnvagn i snömodd och eftermiddagströtta barn, och stirrade på stängslet och fattade inte om jag skulle gå till höger eller vänster, eller typ var jag var någonstans.

Eller en annan gång för ett tag sen när en kompis skulle komma hem till mig och fika, och jag står och plockar fram koppar och kokar kaffe. Sedan får jag ett textmeddelande där hon säger att hon är hos mig om tio minuter och jag stirrar på mobilen men öppen mun, och fattar inte vem det är som textar och varför den här personen ska komma hem till mig.

Jag masade mig till läkaren i våras i New York för att ta blodprover. Har aldrig gjort en helt vanlig hälsokontroll någonsin, förutom när jag gravid så klart, och tänkte att det kanske kunde vara dags. Önskade att det skulle hitta att jag hade typ Vitamin 12- brist så de kunde ge mig en hästdos intramuskulär injektion rakt in i skinkan, så skulle allt skulle bli bra. Men det hade jag inte. Men tydligen så har jag extrem D- vitamin brist som också tydligen kan ge upphov till vissa av mina symptom. Så nu har jag försökt att vara mycket i solen och bättra på intaget av D-vitamin och jobba upp fler och djupare torrhetsrynkor.

Och jag fattar att läkaren vill väl, men när hon säger saker som att jag borde gå och ta en massage eller liknande, så ler jag bara och orkar inte ens förklara att vissa dagar har min energi tagit slut efter att jag har duschat och tvättat håret. Att börja leta efter en massagetid, boka, ta sig dit och småprata känns som om att stiga över ett omöjligt berg. Och inte ens Mount Everest, utan jag snackar om att kullen i parken utanför oss där barnen åker pulka på vintrarna känns helt jäkla oöverstiglig.

 

Om väggar kunde tala…

Jag ville skriva om det här och berätta om varför jag inte har uppdaterat på typ 10 månader. Och det är jobbigt för jag skäms. Jag skäms för att andra har det så mycket värre, för att jag valt mitt liv själv, för att jag är så jäkla känslig och klen, för att jag är priviligerad och typ inte behöver bråka med en försäkringskassa on top av allting annat.

Jag hatar och skäms också över att det låter som att jag tycker synd om mig själv, och det kanske jag har gjort till och från, men jag är också förbannad att den här jäkla väggen förstör så mycket. Hur mycket den skuggar där solen borde skina liksom.

Jag är trött på att känna att tillvaron är som att stå framför en stor bokhylla i finrummet under en jordbävning, och försöka prioritera vilka av de ömtåliga glasprydnaderna och de gamla fotoalbumen man ska rädda först. Och det tar liksom inte slut, och det kommer dröja länge innan det gör det då vi har fyra relativt små barn och levt i småbarnsåren i snart 9 år utan att ha sovit. Johan kämpar också på som fan och vi skulle egentligen behöva ta in mer hjälp utifrån än vad vi har, men det är det som om mitt dåliga samvete inte tillåter det. Måste jobba på det, men det är komplicerat.

Jag känner att jag har så mycket jag vill göra; skriva, jobba, vara en kul mamma och pigg fru. Och känslan att vara begränsad av sitt eget mående är så jäkla stressigt i sig på något sätt. Och även fast jag har försökt ställa mig upp vissa dagar som en fucking jäkla Gandalf och skrika You Shall Not Pass när väggen reser sig över mig, så har jag märkt att det inte funkar att tänka att jag bara “inbillar” mig, att jag egentligen bara är lat, bit ihop och upp och hoppa. Utan att som sagt acceptera att det är så här nu. Och det är svårt. Och jag antar att det är därför det tar så lång tid att bli bra igen.

Och med det sagt så hoppas jag att jag kan kicka igång den här bloggen igen, sakta men säkert och lite mer i dur.

❤️

 

Friday

4 years ago

Ett snabbt hej innan vi kliver på helgen! Jag väntar på att Johan ska jobba klart så vi kan ta hela högen med barn till Torekovs Pizzeria, en enkel lösning på en trött fredag liksom.

När jag var liten så fick vi köpepizza en gång per år, och det var när mamma och pappa körde julbak med våra grannar. Det dracks lite vin och burköl som pappa hade köpt ett flak av någon på jobbet som säkert precis hade kört en Ålands-kryssning.

Vi barnen var uppspelta och ville hjälpa till, men precis som med mina egna barn så tröttnade man snabbt när man knappt fick göra något. Ingeting som var för varmt, eller inget som var alldeles för kletigt. Jag ska inte säga att det var som att vänta på jultomten när man väntade på att pizzabudet skulle ringde på, men det var nästan där uppe och nosade. Och sen hur pizzadoften slog emot en när dörren öppnades, och med sig tog den doften av kyla från kvällen där ute och rök från trappuppgången. Det måste ha börjat med att mamma och pappa inte orkade laga mat mitt i julbaket något år, men att sen blev det en tradition. Visst hade vi säkert kunnat fått det andra dagar på året men det var inget vi tjatade om, eller inget vi visste att vi kunde tjata om. Det var bara den där lördagen nån gång i december som gällde.

På samma sätt det fanns en gång om året som vi inte behövde borsta tänderna på kvällen. Och det var när vi hade kört de 65 milen från Jämtland där vi hade spenderat nästan hela sommarlovet, och kom tillbaka till Hökarängen. Vi var lika uppspelta då, och kunde verkligen inte förstå att vi skulle få gå och lägga oss utan att ha borstat tänderna?! Det var helt crazy! Ändå ett ganska smart sätt att få oss att borsta tänderna utan bråk de andra 364 dagarna på året, för vi visste ju att det måste man göra, om man ska få låta bli att borsta dem den dagen.

Friday

Ja herregud vilka minnen man kan få.

Och nu är jag sugen på pizza och knäck!

 

e.renck

Valet

4 years ago

Visste ni att man tydligen plockar fram mobilen typ var tionde minut? Säkert fler gånger om man precis har lagt upp en bild på instagram eller väntar på att se ifall ett sms har blivit läst av någon man är tänd på. Men jag har slagit den siffran med hästlängder under tiden jag följde valet. Var inte bra för min gamnacke eller min stressmage kan jag säga.

Men nu kan man andas ut. Fy fan vad skönt, ut med honom ur Vita Huset!

Vi gick under devisen hope for the best, prepare for the worst. Och visste helt ärligt inte om vi ville bo i ett land där folket skulle ha valt Trump igen. Och visst, det kommer troligtvis ta långtid att fixa allt som han har förstört och om fyra år så kommer ju hela den här cirkusen dra igång igen, men för nu så är jag bara så lättad och glad att Biden vann.

Vad har hänt mer sen sist då? Älskar att det var så många som kände igen sig i det där med körkort och rattskräck! Eller älskar låter väldigt fel i för sig, jag älskar ju inte att ni behöver känna ångest och oro på samma sätt som jag, men det kändes skönt att inte vara ensam i det. Men jag blev ändå pepp, och längtar tills att jag kan ta en lite tramsig, men ändå snygg, selfie där jag pussar gulligt på mitt körkort för att kunna lägga upp här på bloggen med rubriken I did it! 

 

Valet

Kasta sten i vattnet har en sjukt lugnande effekt och bra tidsdödare så där på eftermiddagen. 

Valet

Söndag. Harriet ser ut som en halvkänd bakfull musiker som glider runt och ser sig omkring i staden hon kvällen innan spelat i, medan hon väntar på att turnébussen ska åka till grannkommunen. 

Valet

Vi har ju sålt vårt hus i Torekov som låg utanför byn, så nu hyr vi ett hus en stund innan vi åker tillbaka till New York, när det blir vet vi inte riktigt, men snart. Är fortfarande inte jättesugen men nån gång måste vi ju åka. Det är ju hemma.

Valet

Hejdå huset. Tack för alla år… 

Valet

Bild som jag hittade i mobilen precis just nu som något barn har tagit och filtrerat. 

Valet

Fina huset med så många minnen, men vi har för många barn för att få plats…

Valet

Gästhuset.

Vi har köpt en tomt nere i byn och håller på att bygga ett nytt sommarställe, där alla kan få plats. Känns helt rätt!

Valet

Många möten med arkitekten. 

Det kommer bli fint! Det vi däremot bestämt är att det här är ju faktiskt ett sommarhus och ska liksom byggas efter det, alltså inga jäkla handmålade klinkers från Kanada som när vi byggde om köket i New York. Nä, det ska vara snyggt och praktiskt, för det kommer vara minst åtta stycken blöta barnfötter som springer ut och in och drar med sig resterna från det nyklippta gräset och annat skit.

Jaja, mer om det sen… nu börjar jag få nån slags PMS-migrän och känner mig stingslig, så bäst att sluta nu.

 

Dimman

4 years ago

I mitt äktenskap, och Johans också för den delen, så har vi ett mörkt moln konstant runt oss, en tung dimma som lyckas ta sig in överallt. Viftar man med handen i luften så kan man absolut få den att lätta, men aldrig få den att försvinna helt.

På somrarna är det speciellt påtagligt, som ett litet bi som irriterar Johan och som stressar mig.  Ofta kan vi skratta bort det, men nu när vi stannat längre i Torekov den här hösten så kan vi inte skämta bort det längre, varje dag påminns vi…

Och nej, det handlar inte om några felsteg i det heliga äktenskapets löften och inte heller om det vardagliga gnabbet och suckandes, även om det vardagliga absolut späs på av denna dimma.

Jag har nämligen inget körkort.

Och i New York så är det ju coola bananer att inte ha det, där har det inte ens varit ett problem liksom. Men här, på Skånes landsbygd är det inte bananer kan jag säga. Här behöver man bil. Och det blir ju ett problem eftersom allt som har med bil att göra hamnar ju på Johan. Och det tär ju längden, och när det tagits upp så vet jag att jag har råkat yttrat ord som: men gift dig med någon som kör bil då om det är så jävla viktigt! Lite på skämt men ganska mycket allvar.

Varför tar jag inte bara det där jäkla kortet då kan man tycka?

Alla pratar om den otroliga friheten det ger, och ja, jag fattar verkligen det. Visst har jag flera gånger önskat att jag bara skulle kunna busvissla ihop alla barnen en eftermiddag på sommarlovet, snurra bilnyckeln lite coolt på fingret, och glida fötterna in i ett par Birkenstock med dagens bikinitopp under t-shirten och skönt och lugnt säga; Är det någon busunge som är sugen på glass nere i byn?  Men istället beställer jag storpack med isglassar från Mathem som trycks in i den överfulla frysen, och tycker att jag löst problemet på det sättet istället.

Men jag är livrädd för att köra bil, jag har rattskräck. Jag tror att jag skulle vara farlig i trafiken för att jag skulle tveka och mesa för mycket. Och det är väl bra att man har den självinsikten?! När jag sitter bredvid Johan så håller andan i varje kurva eller omkörning och tänker att jag aldrig, aaaaldrig kommer att kunna ha körkort. Min mamma säger alltid att det är så mycket jobbigare att sitta i passagerarsätet bredvid någon som kör än att köra själv, men jag vet inte om hon har rätt.

Och ja, det skulle det vara fint om jag kunde bidra lite mer med vardagshandlingen och ärenden så att inte Johan behövde köra skytteltrafik fram och tillbaka hela semester, det fattar jag. Jag cyklar till affären och försöker bidra, men helt allvarligt är jag livrädd för att cykla också, men det vågar jag knappt säga högt.

dimman

Men när man har en sån här fin cykel så behöver man väl inte bil??

Och det är klart att ingen kan tvinga mig till att ta körkort om jag verkligen inte vill, men det vore onekligen bra för familjen.

Jag skulle ju ändå vilja ha det, men i så fall om jag kunde slippa rädslan för att faktiskt köra. Alltså det jag försöker säga är att jag skulle lätt vilja försöka ta körkort, om det vore så att  jag vaknade en morgon och inte var så jäkla rädd av mig hela tiden. Kanske får gå i KBT eller något först.

För med körkort kommer jag ju hamna i situationer när jag behöver hämta barn osv, och bara tanken på att göra en vänstersväng på en landsväg får mig att svettas. Samtidigt skulle jag ju dock inte hamna i situationer där en leveransgubbe ser helt chockad ut när han ber mig att flytta på bilen så han kan köra fram till huset, och jag då tvingades säga att jag vet inte hur man gör och fråga om han kan göra det istället.

 

dimman

Okej kanske ibland då…

Och det jobbiga är ju faktiskt att jag har ju försökt. I flera omgångar till och med. Jag har aldrig kört upp men jag började övningsköra med nån pojkvän när jag var typ 17 och det inte var så meckigt med handledartillstånd och kurser man måste gå osv. Övade även med pappa nån period, ett fint sätt för oss att bonda igen efter mammas och pappas skilsmässa. Men sen rann det ut i sanden. Sen tog jag tag i det igen när jag var gravid med Jack, gick intensivkurs och hela baletten, skrev till och med teoriprovet med bara ett fel. Men bangade uppkörningen för jag tyckte att jag var så jäkla gravid och skulle föda vilken dag som helst. Tänkte att jag gör det efter förlossningen istället. Hahaha… Det gjorde jag icke.

När jag satt bakom ratten i dessa helvetesmaskiner så kändes det som om det är jag som att jag har ansvar över allting som sker i trafiken. Allt inom typ 20 mils radie runt min bil hängde på mina krampiga axlar som satt under öronen. Jag övertänker högerregeln och börjar stressigt tänka, inte bara på mina händer, utan vilken hand som är deras höger i den andra bilen, för att vara hundra på att jag får köra, och vara hundra på att de fattar, att det faktiskt är jag som får köra. Får pulsökning bara att tänka på det. Min körlärare sa alltid; Men Elin, du måste fatta att de andra bilarna ser ju dig också, var inte så stressad. Och jag mumlade tillbaka tillbaka att det inte är värt att chansa, samtidigt som jag med stissig blick stirrade på bussjäveln framför mig som ska svänga ut, trafikljuset som snart skulle slå om, bilen som vill parkera, tanten med rullatorn tre övergångsställen bort, extrapris-skylten på ICA, kossan på ängen och fönstret som öppnades på andra våningen.

Fattar inte varför jag inte tog det när jag var 18 som alla andra, när man var ung och orädd liksom. Ska i alla fall börja med att förnya mitt övningskörningstillstånd nu… eller nästa år.

Usch, nu har jag skrivit så mycket om att köra och bilar att jag ligger här och blir åksjuk.