Och bilen går bra?

Oj, hur ska jag ens börja skriva när jag inte har gjort det på så jäkla länge? Får otrolig prestationsångest…  Fånigt kanske att få det, som att jag tar mig själv på för stort allvar.

Det här ska ju vara kul! tänker jag och hör i mitt huvud att jag låter lite på samma sätt som när jag sammanbitet försöker peppa barnen när de typ åker skridskor och allt skaver och är för kallt.

Men det ÄR kul att skriva! Jag älskar det. Det är framförallt mycket roligare än att åka skridskor, och betydligt mindre risk för handledsfrakturer, även fast jag har D-vitaminbrist och ibland trycker för hårt på tangenterna.

Vad har hänt sen sist då. Inte jättemycket tror jag.

Eller jo det har hänt mycket, men vi kanske kan ta det lite lugnt så här i terminstarten? Känna lite blygt och försiktigt på varandra, hitta tillbaka igen, och bli nykära.

Men några helt osammanhängande bilder kan jag bjuda på:

Ja hörrni, det blev inte så mycket mer än det här idag. Snart är det dags att hämta upp barnen på skolan och Rutan står här med sina små korta ben i kors och blickar mellan ytterdörren och mattan i vardagsrummet så jag bör göra något åt det snabbt.

Men vi hörs snart!

❤️