Pomodoro

3-2-1…

Nu satte jag en timer på 25 minuter och la mobilen utan räckhåll för mina oproportionerligt långa armar. Jag har nämligen börjat använda Pomodoro metoden när jag skriver på min bok!

Den går ut på att man skriver i 25 minuter oavbrutet, men när tiden är ute så måste man sluta, även om man är mitt i en mening. Då tar man en paus på fem minuter och rester sig upp, inte ligga kvar och sträcka sig efter mobilen med foten, utan upp och röra på sig. Jag måste ofta gå och kissa under mina fem minuter, vilket jag förstår sitter mer i huvudet än i mina svaga, men inte helt värdelösa bäckenbottenmuskler.

Så jag tänkte att jag kan ju prova att lägga en eller två av de sittningarna jag kör per dag på att skriva lite på bloggen, se hur långt jag kommer innan alarmet ljuder.

Och jag märker att jag verkligen bara har typ 20 minuter i mig att hålla fokus, sen börjar jag sväva bort i tankarna. Och det svävandet skedde betydligt oftare när jag inte satte en timer, fasiken hela tiden kändes det som. Vilket bara ledde till att jag kände mig värdelös och ville skita i allting.

Jag började med det här förra veckan när jag faktiskt checkade in på ett hotell här i stan. Inte bara för en natt utan två!  En natt blir så stressigt, det går åt så mycket tid att bara götta sig liksom och jag ville verkligen ha tid att landa och köra en slags skrivretreat, även om jag inte ens lämnade stan.

Så jag laddade upp med proteinbars och nötter, som om jag förberedde mig för ett extremt fysiskt ansträngande lopp, putsade glasögonen och fick hur mycket som helst gjort. Fick ner mitt snitt på antal ord per dag jag behöver skriva för att klara min deadline som jag satt för mig själv.

Just nu håller jag på att skriva igenom mitt manus ordentligt för typ tredje gången. Nu är det dags att ta tag i alla de luckor och jobbiga stycken som jag hela tiden skjutit upp till framtiden, för där är jag nu liksom. Men det är en sjuk känsla att jag faktisk har ett helt manus på mer än 90 tusen ord, med början, mitten och slut.

Men ju mer färdig jag börjar bli, desto mer börjar jag känna att det här loppet endast är till... och där gick timern, toapaus… för mig. Att jag bara skriver på det här manuset för min egen skull, och det enda viktiga är att jag ska slutföra det. Sen när jag gör det vet jag inte vad som behöver hända (wow, märkte att jag omedvetet skrev när jag gör det, och inte om… det är stort!).

Men summan av kardemumman är i alla fall att jag tycker att det är kul att jag hittat en metod som verkar fungera för mig, alla fall just nu. Får börja applicera timer på allt i livet som ibland kan kännas svårt och motigt.

Ser att jag har ett par minuter över och vill passa på att tacka för responsen på förra inlägget för en evighet sedan. Tror aldrig jag fått så många dm:s av föräldrar som känt igen sig.