7 månader…
2 years ago
För ett par veckor sen gjorde jag en sån där frågestory på Instagram, såklart i samarbete med rösten i bakhuvudet som viskar saker som; ska du verkligen posta det där, tänk om ingen frågar något och vem tror du att du är?
Men det var faktiskt folk som skrev saker, snälla saker. Till exempel att de saknade min blogg och frågor om hur det går med min bok som jag skriver. Och det tinar upp allt som känns kallt.
Jag fick även massa tips på vad jag kunde skriva om i bloggen, vad ni var sugna att läsa om. Och sådana tips är ju som en orgasm man kan få i sömnen för en trött hjärna som min, liksom serverad på ett fat utan att man måste jobba för det. Så tack för det!
Men många ville läsa om vardagen här i New York och det är ju ganska enkelt att skriva om. Andra ville höra om livet som npf-förälder, och där har jag så mycket som trycker som jag skulle behöva ventilera. Mycket för att jag vet hur fina ni som läste min blogg var på att dela med er av era egna erfarenheter och satan vad man behöver känna att man inte är ensam. Det blir sånna här vem hackar lök?-moments när man gråtandes läser kommentarer och dm:s.
Och sen kom andra ämnen upp som bilder från vårt hem, mode och smink. Där kan jag tycka att det är svårare, känner att det finns så många andra bloggar och konton som gör det så bra. Tycker inte att jag har något nytt att tillägga liksom.
MEN jag klippte av mig håret i början av hösten! Och ni vet vad man säger: Man ångrar alltid en page!
Nej jag ångrar inte att jag klippte mig, men det kändes som en stor del av mitt “utseende” försvann. Och ni hör ju vilken otrolig självsäker och stark, snart 40-årig, kvinna jag är som kopplar samman självförtroende och 30 cm slitet hår. Men hey, that’ me, tyvärr. Men nu gillar jag det, har börjat köra med håroljor och inpackningar och slutat sova med en sån där supertajt toffs mitt på huvudet, så det kommer nog bli bra tillslut.
Men lite vardagsgrejer då. Barnen går i 4:an, 3:an och 1:an och i pre-k, som är steget före Kindergarten, som är steget före ettan. De två stora har börjat spela gitarr och jag älskar att de är duktiga på det. Jag älskar inte tjatet jag får höra på måndagar innan lektionen att de ABSOLUT inte vill, att det är tortyr. Men sen älskar jag att höra, när lektionen är slut, att det faktiskt var roligt.
Nu när det har varit 29 grader ute vissa dagar känns det ändå som de tunga vintermånaderna försvann snabbt. Gatorna har varit fulla med fallna blad från körsbärsträden.
Inga nyårslöften gavs så jag har heller inte lyckats bryta några. Förutom att Johan och jag sa att 2023 skulle vi ligga 52 gånger. Och det fattar jag nu att det kommer ju bli svettigt där runt 2:a advent nångång, då vi kommer ha typ 48 gånger kvar. Men skam den som ger sig och sikta mot stjärnorna så kanske du kommer, och allt vad man säger.
På dagarna skriver jag på min bok. Och det är en del av mig som tycker att det är jobbigt att säga det högt. Så många tänk om jag har i mitt huvud. Men eftersom jag är drottningen på att aldrig slutföra saker, så vet jag att jag skulle ha gett upp för längesen om det inte vore så att det här är faktiskt viktigt för mig, på riktigt. Det hade varit så lätt att skita i det, det hade varit typiskt mig liksom. Men jag kan inte.
Jag märker att jag blir sur och grinig, känner mig stressad och lättirriterad om jag inte får skriva varje dag. Jag märker hur jag lever i det, även de tillfällena jag inte har möjlighet att faktiskt skriva. Jag läser böcker om skrivande och jag tror jag har lyssnat på alla författar och skriv-poddar minst två gånger. Jag ser ofta omvärlden i en text om ni förstår hur jag menar. Ändå blir jag generad när någon frågar hur det går med mitt skrivande. I stället för att rakryggad se mig själv som en skrivande person, och svara att det går bra. För det mesta.
Jag har även blivit inbjuden till en Book Club av några mammor i barnens skola, och jag lovar att jag blev mer pirrig av det än en inbjudan till en utekväll där det garanteras dans nångång under kvällen.
Plus så har jag träffat en mamma till ett av barnens klasskompisar som är skribent, en poet som bland annat publiceras i The New Yorker. Vi har sagt att vi ska sitta och skriva tillsammans och det kan man ju aldrig få för mycket av, eftersom mestadels sitter jag ensam i sängen.
Men jag ser framför mig hur vi ska sitta mittemot varandra på ett italienskt café, med en tom Cappuccino-kopp och våra papper utspridda. Vi kommer inte bry oss om blickarna från caféets ägare som vill att vi gör plats åt andra betalande gäster. Vi skriver så fingrarna värker, men ibland stannar vi upp. Tar av oss våra glasögon och gnider våra trötta ögon i samförstånd att nu har vi skapat. Och så pratar vi lite om moderskap och kreativitet, kanske läser något högt, och liksom lutar oss in och verkligen luktar på varandras fisar.
Det kommer bli vackert.
Elin Renck
Bor i New York, gift med Johan och vi har fyra barn, Jack 11, Harriet 10, Max 8, och Bruno 6, och hunden Rut.
Frida · 2 years ago
Tack för blogginlägg! Älskar sättet du skriver på. Är lugnande för min hjärna på något sätt. Önskar dig en fin dag!
Maria · 2 years ago
Välkommen tillbaka! ❤️
Mikaela Borneson · 2 years ago
Vilken måndagsgåva! Tar emot den varsamt
Felicia L · 2 years ago
Fint att få läsa här igen! Du är bäst Elin!
Ann-Sofie Kassman · 2 years ago
Bästa❤️
Cecilia · 2 years ago
Hurra, fint att du är tillbaka!
Therese · 2 years ago
Varmt välkommen tillbaka. Stor like på det här inlägget.
Ia · 2 years ago
Kul att du är tillbaka!
Sara · 2 years ago
Hej! Jag har aldrig skrivit till någon ”bloggerska”. Men måste bara säga att jag är så glad att du skriver igen. Snälla fortsätt! Sara
Sofia · 2 years ago
Tycker så mycket om att läsa dina texter!
Elina S · 2 years ago
Helt rätt att utesluta det som alla andra bloggare skriver om. Du är du och ingen annan!
Mia · 2 years ago
Du har ett så vackert och precist språk. Tack för att vi får ta del av det.
Cissi · 2 years ago
Fint att läsa!
A · 2 years ago
Sluta aldrig! Fängslande från första meningen till sista ❤️
C · 2 years ago
Fick fysisk rysning av välmående och inspiration. Du förstår nog inte hur mycket dina ord går rakt in i allt. Snälla, fortsätt.
Hanna · 2 years ago
Tack för detta vyoet från ditt liv!
u · 2 years ago
tack snälla är du tillbaka! högt och lagt med mkt humor!!! alskar alla personliga tankar, alla imperfekta bilder pa barn, familj, djur och lagenhet. inget skryt, inget perfekt tillräcktalagt utan ärligt. skit i smink-bloggarna, mode (har anda ingen chans att "hänga med") - ar totalt ointressant vilka märken, pris och storlek. kann ingen press. alskar att din blogg ar en ventil när lusten faller pa. underbart ar du tillbaka, eller rattare sagt säger hej när det passar o inte försvann forever & ever. välkommen tillbaka och du stannar sa länge du har lust och orkar. tycker du skriver sa fint, sa arligt, roligt med mkt allvar. visar att aven ni "kändisar som har allt" ända ar som vi alla andra. tack!!!
Martina · 2 years ago
❤️
Linda · 2 years ago
Älskar’t! ❤️
Linda · 2 years ago
Älskar’t! ❤️
Elin · 2 years ago
Blir så glad när jag upptäcker ett nytt inlägg, du skriver verkligen bra! ❤️
Lotta · 2 years ago
Så roligt att du skriver igen! Heja dig!
Camilla · 2 years ago
Har verkligen saknat dina inlägg! Och så fantastiskt snygg du är i page!!
Malin · 2 years ago
Hurra att du skriver blogg igen! Blev så glad
Milla · 2 years ago
Tack :).
Ellinor · 2 years ago
Applåder och busvisslingar!
elvi · 2 years ago
Underbart inlägg ♥️✨
Amanda · 2 years ago
Du är SÅ snygg i kort hår! (Och långt!) Håller tummarna för ett inlägg i sommar ♥️