Age is just a number

Tillbaka i New York efter en sommar i Sverige. Gått igenom dagarna med jetlag, förberett alla barn för deras första dag tillbaka i skolan, och till och med packat upp alla resväskor. Så nu är vi back to normal.

Tänkte skriva att jag blir som ett barn när jag är jetlagad, men det stämmer inte. Mina barn verkar känna noll av tidsskillnaden förutom några få stunder av små dippar under dagen som snabbt går över. Men jag blir ett vrak. Jag får typ fysiska symtom, skakar, yrsel med illamående och rör mig kutryggad omkring utan att lyfta fötterna när jag går, med någon kostig slags hinna över ögonen. Som en redig jävla bakfylla men där den roliga festen snarare var en 8 timmars flygresa med minst två av fyra barn som blir väldigt åksjuka.

Ville berätta om sommaren som varit, kanske lägga upp en bild på den där solnedgången som som var helt sjuk en kväll där i mitten av augusti. Kanske en bild när barnen badar i poolen eller på mina ben som blev så bruna i sommar. Det kanske hade varit det normala när man inte uppdaterat på så länge. Men jag kan inte sluta tänka på en annan sak, nämligen åldrande. Alltså mitt egna.

Vi kommer ju hem till New York i slutet av augusti varje år, och precis där i dagarna, medan jag lever mig igenom ovan sagda helvetes dagar med jetlag, fyller jag år.

Förra året fyllde jag 40 så med enkel matematik fyllde jag då 41 nu för någon vecka sedan. Och jag känner…

ja, vad känner jag egentligen? Att 40 är det nya 20? Nä det hoppas jag verkligen inte, jag vill inte vara i 20-års åldern igen. Men snarare att allt går för fort. Att livet är kort och att snart flyttar barnen hemifrån osv.

Så det handlar inte så mycket om gråa hår eller om en käklinje som sakta smälter samman med halsen för att sen, vadå… bara bli en bröstkorg? Men jag känner till exempel en skräck som jag inte känt tidigare om att bli sjuk.

Hittade till exempel en knöl i bröstet i våras, som som tur var visade sig vara en godartad cysta, men att jag har så kallad high density breast tissue som kan göra det svårare att hitta tumörer på mammogram framtiden. Jag fick göra ultraljud och de sa att vi skulle keep an eye on it.  Och det slår mig nu när jag skriver det här att jag inte riktigt minns när jag gjorde cellprov senast?

Och sen den här grejen som kommit som en suddig och obegriplig parantes runt livet, förklimakteriet.

Vad säger vi om det? Jag har känt att det går som i cykler för mig, kan det stämma? Just nu är det ganska lugnt, peppar peppar, men för en tid sedan kände jag att jag bockade mååånga symtom på listan. Jag toksvettades på natten under en period, fick konstig menscykel, ont i kroppen och humörsvängningar utan dess like. Tog upp det när jag var hos läkaren och där fick jag veta att jag även hade högt kolesterol, vilket jag aldrig haft förr.

Ja, jag vet inte. Alla ska vi den vägen vandra som man säger?

Okej och om man får vara en aning ytlig så tänker jag vara det nu, bara lite grann.

Men alltså… vad hände med att man kunde sminka bort en trötthet? Att vakna på morgonen och se så där trött och sliten ut som man kan göra efter att man inte har sovit en hel natt på mer än 10 år, men att det liksom försvann efter en dusch och lite smink?

Nu funkar det inte längre, trots att typ de senaste två åren så sover även den yngsta i egen säng och hela natten. Det blir inte snyggt längre när jag sminkar mig tycker jag. Ser typ äldre ut. Jag kanske gör fel och har tydligen svårt att följa med i stegen på de makeup tutorials jag kollat på för hur man kan sminka sig när man är 40+, för det blir fasiken inte bra.

Fick också något ryck för ett tag sen och började hålla på med face yoga, och sova med någon tejp i pannan och skit. Men det orkade jag inte upprätthålla särskilt länge.

Men, för att inte vara en allt för Debbie Downer så är det ju fantastiskt att faktiskt få bli äldre, att förhoppningsvis just få se barnen flytta hemifrån.

Och jag känner nog av det här lugnet som man hörde så mycket om, att när man blir över 40 så slutar man bry sig så mycket. Blir en aning mindre ängslig. Jag behöver inte ge 100% av mig själv till alla som jag träffar hela tiden, vilket var utmattande.

Som en kompis här sa, om att man känner mindre ångest över allt som kunde gått fel. So much water has already passed, and it turned out well. So there is more trust. 

Så jag är otroligt tacksam för varje år som går!

Nu dags att hämta barn, Happy friday! ❤️