Det som jag inte skrev…

Även om jag är dålig på att uppdatera så har alltid viljan funnits att jag ska skriva nya inlägg. Jag gick in och läste igenom massa påbörjade inlägg som ligger sparat här i utkastkorgen, men som jag aldrig skrivit klart eller publicerat av massa olika anledningar. Det är ganska många.

Ett inlägg till exempel hade jag döpt till Vita Januari.  Det började jag skriva på i slutat av januari och handlade om, som man kanske kan gissa, att jag slutade dricka. Jag antar att jag inte skrev klart det för att jag inte lyckades hålla det. Men just då var jag nog fylld av eufori av mitt eget beslut. Av min vuxna hjärnas medvetenhet av konsekvenstänkande, och hur jag efter många år förstod att ekvationen med barn, lite tid, dålig sömn och pizzabakfylla inte funkade längre. Något måste bort. Av känslan av att jag sov bättre, fick bättre hy och kände mig tajtare i själen och kroppen.

Jag tycker inte det var ett misslyckat försök, för jag har förändrat hur jag dricker. Jag blivit bättre på att förstå att jag inte behöver gå all in varje gång. Vid en middag ute med vänner hör jag inte längre en högljud röst, som kommer från mig, beställa ett glas vin till precis innan notan landar på bordet och Ubern räknar ut hur många minuter till ankomst. Jag behöver inte dricka som att det är första och sista gången.

Och självklart kommer de kvällarna komma också, när man fladdrar förbi på någons Instastory med läppstift på tänderna och blank panna. Men då kanske det är ett aktivt val, om ni förstår hur jag menar och inte resultatet av en det kommer inte bli så sent/ska bara ta ett glas vin-kväll som spårat för jag inte kunde sluta.

Ett annat inlägg som jag började skriva på innan sommaren var om hur vi gjorde oss redo för att åka till Skåne för sommarlov. Jag skrev om förberedelserna inför skolavslutningar och om barn som jag hörde lova sina vänner att de ska prata varje dag på Facetime.

Jag hade börjat skriva om vårt nybyggda hus i Torekov som äntligen hade fått en färdig trädgård och jag försökte lägga upp bilder som vi fått skickade till oss från byggledaren, men nånting krånglade säkert och tanken var att det är bättre att jag tar egna bilder när vi ändå snart är där. Vilket jag ser i efterhand att jag inte gjorde. Och så rann det ut i nån av all den sand som barnen släpade in huset efter dagarna på stranden.

Men sen öppnade jag ett gammalt inlägg som gjorde att det knöt sig i magen. För det var skrivet med så mycket tårar och uppgivenhet. Först skrivet för hand, och jag vet att jag grät med ljud och snorig näsa när jag gjorde det. Det handlade om min dotters ADHD-diagnos som hon fick innan sommaren. Jag skrev på baksidan av en teckning som något av barnen gett upp på, med en slags ivrig tilltro. Kanske på samma sätt som en troende ber till gud. Jag behövde få det ur mig och att skriva ner det blev min kyrka.

Det var under en period där det mailades fram och tillbaka mellan skolan, enskilda lärare, rektorn och psykologen med frågor som Hur? Hur ska ni hjälpa henne det här året?  Och under semestertider så dröjde ju svaren dagar och ibland veckor. Vi levde i ett slags limbo och det höll mig vaken om nätterna tänkandes att hon klarar inte ett år till i skolan så som det har varit, och jag vet inte hur länge jag klarar av att se henne må så här.

Lärare har i alla år sagt, när jag uttryckt min oro, att de ska keep an eye on her. Men med en lärare på massa elever så har de inte kunnat hålla ett öga på henne. Och allra minst kunnat hålla hennes hand när trycket i klassrummet blivit för stort och hon måste hitta på ursäkter flera gånger om dagen för att gå ut och få en paus.

Jag skrev mycket om mitt dåliga samvete över hur skolan, samhället och säkert även jag ibland, har så länge försökt pressa en hård liten fyrkantig form över hennes underbara, stora, spretiga personlighet. Och hur det har fått henne att må när den inte passade. Och hur allting skiftade med en diagnos i ryggen, som stöttade den vetskapen jag alltid haft om vad som är bäst för henne, men som jag tyvärr inte alltid vågade lita på. Säkerligen på grund av andras blickar, åsikter och pekpinnar.

Men när jag överförde det till bloggen och skulle trycka publicera så undrade jag om det inlägget bara var skrivet för mig själv? Att det kanske räckte med att bara få det ur mig. Jag vet inte. Vi kämpar forfarande, men det är bättre nu. Och det långa inlägget ligger fortfarande kvar i utkastkorgen.