Friday

4 years ago

Ett snabbt hej innan vi kliver på helgen! Jag väntar på att Johan ska jobba klart så vi kan ta hela högen med barn till Torekovs Pizzeria, en enkel lösning på en trött fredag liksom.

När jag var liten så fick vi köpepizza en gång per år, och det var när mamma och pappa körde julbak med våra grannar. Det dracks lite vin och burköl som pappa hade köpt ett flak av någon på jobbet som säkert precis hade kört en Ålands-kryssning.

Vi barnen var uppspelta och ville hjälpa till, men precis som med mina egna barn så tröttnade man snabbt när man knappt fick göra något. Ingeting som var för varmt, eller inget som var alldeles för kletigt. Jag ska inte säga att det var som att vänta på jultomten när man väntade på att pizzabudet skulle ringde på, men det var nästan där uppe och nosade. Och sen hur pizzadoften slog emot en när dörren öppnades, och med sig tog den doften av kyla från kvällen där ute och rök från trappuppgången. Det måste ha börjat med att mamma och pappa inte orkade laga mat mitt i julbaket något år, men att sen blev det en tradition. Visst hade vi säkert kunnat fått det andra dagar på året men det var inget vi tjatade om, eller inget vi visste att vi kunde tjata om. Det var bara den där lördagen nån gång i december som gällde.

På samma sätt det fanns en gång om året som vi inte behövde borsta tänderna på kvällen. Och det var när vi hade kört de 65 milen från Jämtland där vi hade spenderat nästan hela sommarlovet, och kom tillbaka till Hökarängen. Vi var lika uppspelta då, och kunde verkligen inte förstå att vi skulle få gå och lägga oss utan att ha borstat tänderna?! Det var helt crazy! Ändå ett ganska smart sätt att få oss att borsta tänderna utan bråk de andra 364 dagarna på året, för vi visste ju att det måste man göra, om man ska få låta bli att borsta dem den dagen.

Friday

Ja herregud vilka minnen man kan få.

Och nu är jag sugen på pizza och knäck!

 

e.renck

Valet

4 years ago

Visste ni att man tydligen plockar fram mobilen typ var tionde minut? Säkert fler gånger om man precis har lagt upp en bild på instagram eller väntar på att se ifall ett sms har blivit läst av någon man är tänd på. Men jag har slagit den siffran med hästlängder under tiden jag följde valet. Var inte bra för min gamnacke eller min stressmage kan jag säga.

Men nu kan man andas ut. Fy fan vad skönt, ut med honom ur Vita Huset!

Vi gick under devisen hope for the best, prepare for the worst. Och visste helt ärligt inte om vi ville bo i ett land där folket skulle ha valt Trump igen. Och visst, det kommer troligtvis ta långtid att fixa allt som han har förstört och om fyra år så kommer ju hela den här cirkusen dra igång igen, men för nu så är jag bara så lättad och glad att Biden vann.

Vad har hänt mer sen sist då? Älskar att det var så många som kände igen sig i det där med körkort och rattskräck! Eller älskar låter väldigt fel i för sig, jag älskar ju inte att ni behöver känna ångest och oro på samma sätt som jag, men det kändes skönt att inte vara ensam i det. Men jag blev ändå pepp, och längtar tills att jag kan ta en lite tramsig, men ändå snygg, selfie där jag pussar gulligt på mitt körkort för att kunna lägga upp här på bloggen med rubriken I did it! 

 

Valet

Kasta sten i vattnet har en sjukt lugnande effekt och bra tidsdödare så där på eftermiddagen. 

Valet

Söndag. Harriet ser ut som en halvkänd bakfull musiker som glider runt och ser sig omkring i staden hon kvällen innan spelat i, medan hon väntar på att turnébussen ska åka till grannkommunen. 

Valet

Vi har ju sålt vårt hus i Torekov som låg utanför byn, så nu hyr vi ett hus en stund innan vi åker tillbaka till New York, när det blir vet vi inte riktigt, men snart. Är fortfarande inte jättesugen men nån gång måste vi ju åka. Det är ju hemma.

Valet

Hejdå huset. Tack för alla år… 

Valet

Bild som jag hittade i mobilen precis just nu som något barn har tagit och filtrerat. 

Valet

Fina huset med så många minnen, men vi har för många barn för att få plats…

Valet

Gästhuset.

Vi har köpt en tomt nere i byn och håller på att bygga ett nytt sommarställe, där alla kan få plats. Känns helt rätt!

Valet

Många möten med arkitekten. 

Det kommer bli fint! Det vi däremot bestämt är att det här är ju faktiskt ett sommarhus och ska liksom byggas efter det, alltså inga jäkla handmålade klinkers från Kanada som när vi byggde om köket i New York. Nä, det ska vara snyggt och praktiskt, för det kommer vara minst åtta stycken blöta barnfötter som springer ut och in och drar med sig resterna från det nyklippta gräset och annat skit.

Jaja, mer om det sen… nu börjar jag få nån slags PMS-migrän och känner mig stingslig, så bäst att sluta nu.

 

Dimman

4 years ago

I mitt äktenskap, och Johans också för den delen, så har vi ett mörkt moln konstant runt oss, en tung dimma som lyckas ta sig in överallt. Viftar man med handen i luften så kan man absolut få den att lätta, men aldrig få den att försvinna helt.

På somrarna är det speciellt påtagligt, som ett litet bi som irriterar Johan och som stressar mig.  Ofta kan vi skratta bort det, men nu när vi stannat längre i Torekov den här hösten så kan vi inte skämta bort det längre, varje dag påminns vi…

Och nej, det handlar inte om några felsteg i det heliga äktenskapets löften och inte heller om det vardagliga gnabbet och suckandes, även om det vardagliga absolut späs på av denna dimma.

Jag har nämligen inget körkort.

Och i New York så är det ju coola bananer att inte ha det, där har det inte ens varit ett problem liksom. Men här, på Skånes landsbygd är det inte bananer kan jag säga. Här behöver man bil. Och det blir ju ett problem eftersom allt som har med bil att göra hamnar ju på Johan. Och det tär ju längden, och när det tagits upp så vet jag att jag har råkat yttrat ord som: men gift dig med någon som kör bil då om det är så jävla viktigt! Lite på skämt men ganska mycket allvar.

Varför tar jag inte bara det där jäkla kortet då kan man tycka?

Alla pratar om den otroliga friheten det ger, och ja, jag fattar verkligen det. Visst har jag flera gånger önskat att jag bara skulle kunna busvissla ihop alla barnen en eftermiddag på sommarlovet, snurra bilnyckeln lite coolt på fingret, och glida fötterna in i ett par Birkenstock med dagens bikinitopp under t-shirten och skönt och lugnt säga; Är det någon busunge som är sugen på glass nere i byn?  Men istället beställer jag storpack med isglassar från Mathem som trycks in i den överfulla frysen, och tycker att jag löst problemet på det sättet istället.

Men jag är livrädd för att köra bil, jag har rattskräck. Jag tror att jag skulle vara farlig i trafiken för att jag skulle tveka och mesa för mycket. Och det är väl bra att man har den självinsikten?! När jag sitter bredvid Johan så håller andan i varje kurva eller omkörning och tänker att jag aldrig, aaaaldrig kommer att kunna ha körkort. Min mamma säger alltid att det är så mycket jobbigare att sitta i passagerarsätet bredvid någon som kör än att köra själv, men jag vet inte om hon har rätt.

Och ja, det skulle det vara fint om jag kunde bidra lite mer med vardagshandlingen och ärenden så att inte Johan behövde köra skytteltrafik fram och tillbaka hela semester, det fattar jag. Jag cyklar till affären och försöker bidra, men helt allvarligt är jag livrädd för att cykla också, men det vågar jag knappt säga högt.

dimman

Men när man har en sån här fin cykel så behöver man väl inte bil??

Och det är klart att ingen kan tvinga mig till att ta körkort om jag verkligen inte vill, men det vore onekligen bra för familjen.

Jag skulle ju ändå vilja ha det, men i så fall om jag kunde slippa rädslan för att faktiskt köra. Alltså det jag försöker säga är att jag skulle lätt vilja försöka ta körkort, om det vore så att  jag vaknade en morgon och inte var så jäkla rädd av mig hela tiden. Kanske får gå i KBT eller något först.

För med körkort kommer jag ju hamna i situationer när jag behöver hämta barn osv, och bara tanken på att göra en vänstersväng på en landsväg får mig att svettas. Samtidigt skulle jag ju dock inte hamna i situationer där en leveransgubbe ser helt chockad ut när han ber mig att flytta på bilen så han kan köra fram till huset, och jag då tvingades säga att jag vet inte hur man gör och fråga om han kan göra det istället.

 

dimman

Okej kanske ibland då…

Och det jobbiga är ju faktiskt att jag har ju försökt. I flera omgångar till och med. Jag har aldrig kört upp men jag började övningsköra med nån pojkvän när jag var typ 17 och det inte var så meckigt med handledartillstånd och kurser man måste gå osv. Övade även med pappa nån period, ett fint sätt för oss att bonda igen efter mammas och pappas skilsmässa. Men sen rann det ut i sanden. Sen tog jag tag i det igen när jag var gravid med Jack, gick intensivkurs och hela baletten, skrev till och med teoriprovet med bara ett fel. Men bangade uppkörningen för jag tyckte att jag var så jäkla gravid och skulle föda vilken dag som helst. Tänkte att jag gör det efter förlossningen istället. Hahaha… Det gjorde jag icke.

När jag satt bakom ratten i dessa helvetesmaskiner så kändes det som om det är jag som att jag har ansvar över allting som sker i trafiken. Allt inom typ 20 mils radie runt min bil hängde på mina krampiga axlar som satt under öronen. Jag övertänker högerregeln och börjar stressigt tänka, inte bara på mina händer, utan vilken hand som är deras höger i den andra bilen, för att vara hundra på att jag får köra, och vara hundra på att de fattar, att det faktiskt är jag som får köra. Får pulsökning bara att tänka på det. Min körlärare sa alltid; Men Elin, du måste fatta att de andra bilarna ser ju dig också, var inte så stressad. Och jag mumlade tillbaka tillbaka att det inte är värt att chansa, samtidigt som jag med stissig blick stirrade på bussjäveln framför mig som ska svänga ut, trafikljuset som snart skulle slå om, bilen som vill parkera, tanten med rullatorn tre övergångsställen bort, extrapris-skylten på ICA, kossan på ängen och fönstret som öppnades på andra våningen.

Fattar inte varför jag inte tog det när jag var 18 som alla andra, när man var ung och orädd liksom. Ska i alla fall börja med att förnya mitt övningskörningstillstånd nu… eller nästa år.

Usch, nu har jag skrivit så mycket om att köra och bilar att jag ligger här och blir åksjuk.

Tut tut här kommer tåget.

4 years ago

Jag älskar att börja ett inlägg utan att överhuvudtaget ha en aning om vad det ska handla om! Hela världen ligger framför mina fingrar, och precis som hela världen ligger framför en 19-åring, som precis tagit studentens, fötter. Och hur dessa oanvända fötter tar nervösa kliv upp för trappan till tåget som ska föra honom till Köpenhamn, för att där sen välja nästa tåg som ska ta honom ut i världen, men där inget egentligen är bestämt förutom att de sparade pengarna bör räcka i cirka tre månader.

Så jaha, var ska vi stanna det här tåget tro?

Vi är kvar i Torekov ett tag till. Få se när vi åker tillbaka till New York, men jag kan säga att jag inte är så sugen. Var längesedan jag var i Sverige vid den här tiden på året, riktigt myser när det börjar mörkna klockan 18.45 när jag cyklar till ICA för att köpa hushållsost och tamponger.

Vad har hänt mer då de här senaste månaderna? Barnen växer så det knakar. Alla i familjen har fyllt år förutom Jack och Johan. Tänk att nu har jag en 7,5 åring, en 6-åring, en 4-åring och en 2-åring. Så sjukt. När jag började blogga hade jag Jack och Harriet och Max låg i magen. Och så har jag har fyllt 36. Jag växer ju inte längre men desto mer knakar jag. Tänk när man var den där tågluffande 19-åringen, (vilket jag ifs aldrig var) men hur gammal man tyckte att 30+ åldrar lät? Men jag gillar det.

Eftersom jag inte har bloggat på så länge så har jag typ inga bilder jag kan visa märker jag nu när jag scrollar genom mobilen. Alltså jag tar ju kort fortfarande, men jag tror inte ni vill se dom. Väldigt mycket vardag. En bild när jag försöker fånga hur mycket det regnade här om dagen, och ett par stycken på Harriets hår efter att jag gjort en fläta som hon ville se. En ensam blomma som var fin. Väldigt mycket barn ståendes på soffbordet sjungandes Shallow omringade av mobilladdare, en strumpa, smulor från något de åt igår, och någon leksaksbil som saknar ett hjul. Och jag vet inte, sånna bilder kanske ni har nog av själva?

Hm… det här tåget kom bara till Södertälje innan det fick tas ur trafik efter massa förseningar, men nu är vi åtminstone på väg någonstans.

 

Tut Tut här kommer tåget.

Hej så länge från pizza-tofsen drottning. 

Hej…

4 years ago

Precis nu när det är 10 minuter tills jag måste stänga datorn för idag så fick jag ett infall att skriva ett Hej, läget? Har sommaren varit bra? till er! Som att vi låtsas att vi springer förbi varandra på stan en fredagseftermiddag, när en av oss ska stressat hämta barn på förskola och den andra kanske ska hinna handla fredagsmys på Ica och på systemet.

Så vi saktar av farten lite, men utan att stanna helt, och vi svarar snabbt att det har varit toppen, lite regnigt där i mitten, och att nu är det skönt att det har blivit vardag igen och säger att vi får ta och höras snart för att catcha upp.

Så det gör vi, va? Hörs snart och tar igen lite…

❤️

Hej…

Update from the epicentre

5 years ago

New York Maj 2020

Jag ligger med böjda ben i Max lilla växa-säng från Ikea. Hon har precis somnat efter en lång nattning. För en stund sen hörde vi alla applåder, musik och busvisslingar utifrån gatan, som vi hör varje dag klockan 19 när folk visar sin uppskattning för de som jobbar inom sjukvården. Gatorna utanför vårt hus har blivit som en sommaröppen gågata, de är knappt några bilar som kör där längre. Just nu är det några äldre barn som är ute och leker och jag hör hjulen av en skateboard som rullar på marken och en basketboll som dunsar fram och tillbaka. Joggare springer mitt i vägen för att hålla avstånd till de få andra som går på trottoaren men säkert också för att det måste vara en cool känsla att kunna få göra så, i New York. Jag är van vid att alltid höra sirener från olika uttryckningsbilar, så van att jag knappt hör dem längre. Men något som jag aldrig vänjer mig vid är detta tutande. Det tutas hårt och ofta, för ingenting och för allting. Så fort bilen längst fram i kön inte kört på en millisekund efter att trafikljuset slagit om till grön, så är det nån som lägger hela sin tyngd på tutan i bilarna bakom. Jag blir galen. Men nu är det alltså helt tyst.

Grannen i huset bredvid oss har ett enormt körsbärsträd som blommar precis som om det vore vilken försommar som helst. De rosa bladen faller ner på vår gård, och även fast jag vet att de kommer bilda hala högar när de blir blöta av regnet, så varken orkar eller hinner vi sopa upp dem. Men från det trädet hör jag nu fågelkvitter, och jag förstår ju att fåglarna alltid har suttit där, jag har bara inte hört dem tidigare.

Update from the epicentre
Update from the epicentre

Försöker få dem att lyda det här hemma också, men de vill helst vara på ett slagarms avstånd från varandra.

Update from the epicentre

Det känns lite konstigt att skriva en text om hur vi har det, när vi har det så jäkla bra i jämförelse med andra här. Vi är inte i någon ekonomisk knipa, mina barn behöver inte vara hungriga, tillskillnad från andra barn som bara hade sitt enda mål mat för dagen i skollunchen. Jag riskerar inte att bli ihjälslagen av min man som det finns andra kvinnor som riskerar att bli när de tvingas vara isolerade med sin förövare. Vi är friska och vi har försäkring. Så ser det inte ut för alla här i USA. Så det går ingen nöd på oss, mer än att det är jävligt tråkigt stundvis, men det är ju ingen nöd utan bara en omställning från saker som man har tagit för givet förr.

Över 90 000 människor har dött i USA och över 38 miljoner amerikaner har blivit arbetslösa. I början var jag räddare och mer orolig, nu är det som om jag har vant mig i det tillståndet så jag vet inte riktigt vad jag känner. Men troligtvis sorg för att saker och ting kanske aldrig kommer bli som förut. Jag tycker att det är jobbigt att vara i New York och jag är orolig vad som händer i Sverige. Jag är blir orolig att Sverige ger helt fel i den här situationen och jag är orolig att Sverige kanske är det enda land som gör rätt? Kanske kommer dödsantalet sluta på samma procent som i Sverige när grannländerna öppnar upp igen, kanske gör det inte det. Vi kan ju bara vänta och se, och det är ju en hemsk siffra att vänta på.

Till en början med Covid-19 så kändes det som om människorna samlades, i avstånd från varandra, och blev på något sätt vänligare. Man log mot varandra när man passerade på gatan, och det skrattades lite försiktigt om någon råkade stå för nära i mataffären, och mötte man någon på en trång trottoar gick man med ett överdrivet dansande kroppsspråk åt sidan, lite som när man måste gå på ett golv där någon håller på att dammsuga, och båda säger thank you och sorry. Det var en mer vi tar oss igenom det här -känsla.

Men sedan några veckor tillbaka tycker jag att attityderna har förändrats ute. Det har blivit kallare och hårdare. Nu möter man oftare ögonbryn som visar irritation, än ögon som visar att det finns ett leende där under munskyddet. Folk har tröttnat.

Några gånger har vi stött på föräldrar och klasskompisar till barnen ute, och genast pratas det om att det kommer bli tufft i sommar att vara kvar i en stängd stad. Många precis som vi har kollat på att hyra något sommarhus, för vi vet ju fortfarande inte om vi kommer kunna åka till Torekov, men man kan nästan inte låta bli att skratta när man ser att de tar typ 1400 dollar per natt för ett hus där rummen ser ut som ett slitet väntrum hos tandläkaren.

Update from the epicentre
Update from the epicentre

Ett stenkast från vårt hus i Park Slope går 7:e Avenue, en gata som alltid är fylld av folk och trafik. En sån här solig dag i maj, vid den här tiden på dagen skulle gatorna vara fyllda av barn som går med en klubba i munnen, fast det inte är lördag, och ett stort otympligt frigolit art project med glitter på i ena handen och sin mamma eller pappa i andra, på väg hem från skolan. Nu är alla barnen redan hemma och kladdar lim och glitter i sofforna istället. Jag älskar Park Slope just för att det är sånt liv på gatorna, så mycket restauranger, caféer och små konstiga butiker. Nu är ju allt stängt och igenbommat, och det kommer nog inte dröja länge innan man ser skyltar på fönsterna; For Rent. Redan innan Corona så stängdes det butiker och restauranger till höger och vänster för att lokalhyrorna är så höga här, och varje gång jag läser en lapp som sitter på dörren där ägaren tackar för sina år de har kunnat driva sin verksamhet, blir jag alltid ledsen. Någons livsverk har rasat och någons har säkert behövt ge upp en dröm.

Det gick ändå ganska snabbt att vänja sig med att ha munskydd på sig när jag går ut. Det har blivit ännu en grej att kolla innan man går ut genom dörren, mobil, nycklar, plånbok och munskydd. Tydligen ska barn över två år också ha det, men det är inte alla barn som har det. Vi som knappt får barnen strumpor undrar hur fasiken det skulle gå att få på dem ett munskydd. Och det är väl därför jag inte gillar att gå ut med barnen, jag blir liksom stressad över att de ska gå för nära någon annan som då blir sur på dem och mig. Så vi försöker hålla oss på platser där det inte är några andra människor, men det är svårt. De gångerna vi är ute för att rasta barnen i Prospect Park är himmelen helt tom, där brukar annars Bruno få nackspärr av att stirra upp på alla ÄÄÄrrrolll som han kallar flygplan.

Update from the epicentre

Max i en tom lekpark innan de stängdes.

"Mamma, sen när Corona är borta, kan vi göra pannkakor då...?"

Update from the epicentre
Update from the epicentre

"Älskling... vi kan göra pannkakor nu..."

Och hemskolan då… Det känns som om många jag pratar med känner igen sig i hur det går upp och ner dag för dag, man har verkligen good days and bad days, och barnen med.  Online-mötena varje morgon börjar bli fruktansvärt plågsamma för barnen, och jag förstår dem. De tycker att det är otroligt tråkigt. I början var det superkul och spännande, och alla pratade i mun på varandra, filmade sina näsborrar och visade upp Elsa-dockor med trassligt hår i kameran. Nu börjar man höra tröttheten i lärarnas röster när de för tjugoandra gången säger Mute your mic, please! till någon elev som är helt omedveten om att den har unmutat mikrofonen precis när mamman pratar med nån gammal college-polare i ett headset medan hon plockar ur diskmaskinen i hemmabyxor i bakgrunden.

Vi har inte för höga krav på barnen i skolan, de får göra lite matte, läsa lite och på en bra dag så gör de några av skoluppgifterna. För varje dag som går blir jag mer och mer som den där snälla vikarien som rullade in en tjockt-TV in i klassrummet på morgonen. På samma sätt har jag inte heller så höga krav på mig själv. Jag sätter på mig träningskläder på morgonen och tänker att jag i alla fall ska få till nån uppochnervänd hund under dagen, men är snäll mot mig själv även fast det sällan blir av.

Update from the epicentre
Update from the epicentre

Harpan berättar för sin klass hur tandfeén glömde komma när Jack hade tappat en tand. 

Update from the epicentre
Update from the epicentre

Om jag tyckte att vi hade bra rutiner innan lockdownen så är det ingenting mot vad vi har nu. Redan första veckan lyckades vi sätta rutiner på ett sätt som vi aldrig haft förr. Det kanske låter löjligt men det är det som räddar oss nu. Johan tar Max och Bruno och har hemskola med henne, och jag tar Harriet och Jack. Max hade också zoom-möten varje dag men det funkade inte för henne, vilket inte är så konstigt då hon är 3,5 år gammal.

Vid halv tolv börjar Johan göra lunch som jag ger dem vid tolv, då passar han på att jobba nån timme, och medan Bruno sover får de andra barnen spela skolspel på paddan. Spel där de typ ska lösa mattetal för att samla in mynt så de kan köpa husdjur och kläder till sina små Avatargubbar. Vet inte hur mycket matte de kommer minnas från det, men jag får i alla fall en break och kan sitta och vika tvätt medan jag lyssnar på en podd med bara en airpod i örat. Johan kör all handling och matlagning. Dels för att jag hatar att laga mat, och dels för att jag helst undviker att gå ut just nu. Inte så att jag tror att det kan stoppa mig från att bli sjuk, jag menar om Johan blir smittad av att gå till affären så lär ju jag också bli det, vi hånglar ju hela tiden. Nä, det gör vi inte men vi andas ju på varandra konstant typ. Men jag ogillar stämningen ute som sagt… Svårt att förklara.

Men rutiner is the shit just nu. Visst att barnen skulle kunna sitta i pyjamas framför sitt zoom-möte, men det funkar inte för dem. Vi vill ändå att de ska kännas skillnad på helg och vardag, för tro mig, på helgerna glids det omkring i pyjamas längre på dagarna än vad jag vågar skriva.

Update from the epicentre

Hela den här pandemin har ju vänt upp och ner på allting, men om man ska leta efter något positivt i allt det här så är det att vi har blivit grymma som en familj. Nu har vi sex i familjen varit med varandra 24/7 i två månader, och man skulle ju kunna tänka sig att alla skulle få psykbryt, främst jag, men det har inte hänt ännu. Eller inte så mycket i alla fall, som sagt bra och dåliga dagar. Men fråga mig om två månader när vi har glidit in i sommarlovet, så kanske det känns annorlunda.

Det finns inga krav mer än vad vi själva sätter upp, utan vi har det jäkligt mysigt. Typ kollar på film mitt på dagen fast det är 20 grader varmt ute och man borde gå ut. Barnen har the time of their lives och leker med varandra glatt och hårdhänt. Det är alltid några stunder på dagen då de rycker hårtussar från varandras huvuden typ, men det är ändå gulligt att se att trots det så ska de vara med varandra, gärna på varandra hela tiden. Johan och jag vill inte skiljas vilket är bra, men det kommer väl inte heller komma en till bebis kan jag säga.

Update from the epicentre

Och när jag har tryckt publicera på det här inlägget så kommer jag glömma Corona för ett par timmar och låtsas att allt är som vanligt. Kanske sätta på en film mitt på dagen, fast det är 20 grader ute?

 

❤️

Längtan

5 years ago

Hej igen från mobilen!

Jag känner att jag har uppfunnit hjulet om jag lyckas få ut lite inlägg på det här sättet. Sitter och lyssnar på när Jack har sitt morgonmöte online. Jäklar vilket tålamod lärarna har.

Idag är ingen bra dag för mig. Har ändå känt att jag varit överraskande cool under de här veckorna, hållit ihop jäkligt bra. Men idag är jag nära ett mental breakdown. Bruno hade i för sig  en stökig efterfest hela natten och varit vaken sen klockan kvart i fem, så det är väl en anledning. Och hela den här ovissheten börjar tära, som det ser ut nu verkar vi inte kunna åka till Torekov i sommar, och jag trodde inte det skulle påverka mig så mycket som det gör. Men jag är så ledsen. Att kunna åka till Sverige varje sommar är liksom en av anledningarna till att det går så bra för mig att bo här i New York. Enda gången jag träffar mina föräldrar, syskon och vänner om de inte kommer hit och hälsar på, vilket inte är så ofta.

Och visst, det kanske låter fult att vara ledsen för det, när allt är så mycket värre för så många andra. Men idag kan jag inte låta bli…

Längtan

Idag får de sitta i soffan och ha skola. Jag måste få ligga ner…

Okej, nu har vi bytt miljö. Harriet är ute och pillar på sin cykel. Hon gör allt med den, tvättar, matar och leder omkring den. Allt utom att faktiskt cyklar på den. Har försökt få henne att gå med på att ta bort stödhjulen så den rullar lite bättre. Nu fastnar den i vartenda liten nivåskillnad i marken, vilket får henne att vilja skita i allt. Men nä, hon vägrar.

Borde väl inte sitta och pilla på mobilen när jag hänger med barnen, men nu utan skola så är vi ju med varandra heeeela tiden, så då är det väl okej att jag får köra lite frustrations scrollande ibland? Lite frollande. Äh, helt ärligt är jag inte så bra på att lägga ifrån mig mobilen vare sig världen brinner eller inte, så det är väl som vanligt då.

Längtan
Längtan

Från igår.

Så, så sliten i själen och i kroppen. Men mest i håret. 

Längtan

Lek er trötta… snälla. 

Så, nu ska jag gå och duscha och gråta en liten, liten tår. Gruscha. Sen kommer det nog kännas bättre…

Test

5 years ago

Okej ska testa att skriva ett inlägg från mobilen! Hatar egentligen att skriva saker på telefonen.  Det går alldeles för långsamt och blir bara fel, min hjärna är snabbare än mina mobiltangentbords-fingrar. Men vore ju väldigt praktiskt, i många syften, om jag blev bättre på det. Till exempel så kan jag försöka skriva lite i mellanrummen i livet, typ som nu när jag lägger Bruno, och han har somnat till så pass mycket att han inte märker att jag håller på med mobilen, men inte tillräckligt djupt för att jag ska kunna lirka ut hans fingrar ur min mun som han behöver ha där för att kunna somna (ja, det pågår forfarande). Något som jag svär varje natt över att jag inte pallar ta striden om att få honom att sluta, kan ju säga att det inte gynnar min perorala dermatrit på hakan att hans klibbiga lilla hand ligger där och skaver.

Test

Konstigt kanske att inte börja inlägget om något med Covid-19, men jag håller på skriver ett inlägg om hur det är att befinna sig i händelsernas epicentrum.

Jag hoppas ni mår någorlunda bra i den här jobbiga tiden. ❤️

La

5 years ago

Plötsligt rycker jag till. Pulsen börjar öka i takt med adrenalinet, vad är det som händer? Det är så mörkt, trångt och jag får cellpanik. Jag hör dova ljud runt mig, men jag kan inte lokalisera vad de kommer ifrån, låter som skrik från någon som är i extrem smärta. Jag ålar mig fram i en trång varm kanal, men kan knappt röra mig. Jag är rädd och jag är trött. Skriken blir tydligare och tydligare och jag märker att de kommer utifrån. Dit jag är på väg. Men jag vill inte dit tror jag, eller? Men jag kan inte stanna kvar heller. Plötsligt kan jag se små glimtar av ljus, de kommer som pulseringar och försvinner snabbt. Men ju längre jag tar mig fram i den tunnelliknande trånga grottan, en millimeter i taget, blir skriken och oljuden starkare men jag börjar förstå att det är dit jag faktiskt ska. Det ger mig kraft och jag försöker sparka ifrån med mina svaga ben.

Plötsligt går allt så snabbt, det starka ljuset gör så ont i mina känsliga ögon,  och det är så kallt i rummet. Det känns som jag faller, får panik men lyckas få ur mig ett skrik. Men där och då är det någon som omfamnar mig och placerar mig i trygghet, på ett varmt mjukt bröst. Det doftar kärlek, kraft och glädje. Jag vågar äntligen öppna mina ögon mot ljuset och ser att jag är ute på andra sidan…

Jag är pånyttfödd.

Ja. Så känns det just nu när alla i familjen utom jag själv har haft influensan och alla är äntligen friska. Ja, jag vet hur det låter att säga att det var jobbigt för mig, när det var alla andra som var sjuka. Men då får de skriva om det i sina bloggar och det kan ju ta ett tag då Bruno har lite problem att logga in på WordPress just nu med sina korta fingrar. Men det är klart att var jobbigt för dem också. Helt sjukt ändå att jag inte har blivit smittad, jag har ju till och med typ sett och känt hur barnens host-slem och snordroppar från nysingar har färdats i slow motion för att sedan landa i min mun. Och jag har inte kunnat säga nej till Bruno som vill pussas med öppen mun över hela mitt ansikte, med snor som rinner som en stadig elva under näsan hur mycket jag än torkar. Och ja, om man skriver in ett C i min webbläsare så må ni tro att det kommer upp Corona-virus symptom som senaste sökningar. Och Chanel.

En annan sak som jag tyckte var konstigt var att jag kände en sån jäkla irritation mot min man när han blev sjuk. Inte för att jag tyckte att han hade en man cold och var klen, han hade fan 41,6 grader i feber, så det var inte så att jag tyckte att han smet undan. Men jag blev avundsjuk. Eller så svårt att förklara men det tog ett par dagar innan jag fattade vad det handlade om, men det kan återkopplas lite till förra inlägget om när jag mådde sämre. Att nu när han var sjuk så påmindes jag om hur jag konstant längtade efter att få magsjuka eller influensa, bara för att få en “synlig” sjukdom, ett riktigt skäl till att få ligga i sängen ett par dagar och vara helt out. Knäppt och lite sorgligt.

MEN, det var inte sjukdom som det här inlägget skulle handla om, nej utan det var ju om LA.

LA

Det är ju klart att efter veckor med sjukdom hemma så måste vi ju åka och vila upp oss med en riktig härlig familjesemester!? Okej, det kanske kan vara svårt att uppfatta i text men det var ironiskt. Det blir absolut ingen vila med fyra barn, men det blev en fin semester iallafall.  Vi hyrde ett hus som var någorlunda barnvänligt, alltså de hade en barnstol, spjälsäng och leksaker men samtidigt hade vita soffor och ömtåliga prydnader att pilla på.  Och som hade pool. Det var väl det viktigaste om man frågar barnen. Det resulterade i konstanta 30 små russinfingrar och 30 små russintår, två kräkningar av Max som tyckte poolvattnet var jättegott och barn som sov hela nätter utan att vakna! Bruno har också fingrar och tår men han fick inte bada så mycket, och inte heller sov han bra. Men men…

 

LA

Octupus-mamman.

Vi åkte runt på lite utflykter till Venice och Santa Monica bland annat, gick på Universal Studios där det visade sig att Max var för kort för att åka det mesta, men hon hade kul ändå. Vi åkte en Transformer  3-D- grej som var det sjukaste jag har gjort! Var helt rosig om kinderna när jag kom ut, hög på adrenalin och ont i halsen för jag skrikit och skrattat så mycket. Som att haft riktigt jäkla bra sex kan jag tänka mig…

(…skojar alltså, jag vet vad jäkligt bra pökning är. Såattde…)

 

LA
LA
LA
LA
LA

Jag var även lite cool som hörde av mig till Peppe som bloggar här på TWWP för att fråga om hon ville ses, tänkte att jag måste börja göra mer saker som skrämmer mig. Alltså jag är inte rädd för Peppe snarare rädd för att träffa nya människor sådär. Eller lite rädd var jag nog för henne ändå, men kändes som om jag skulle träffa en pojkväns syrra eller nått, ville liksom göra ett bra intryck. Jag har ju bara läst hennes blogg innan och kände att hon är jäkligt inspirerande, smart och glad, vilket hon var. Vi pratade bland annat om att skriva böcker och jag sög åt mig som en svamp av hennes tips.

LA
LA
LA

Och på tal om inspirerande, jag vill också veta massa om er som läser! Så jag ogenerat kopierar Peppes lista som hon skrev för ett par dagar sedan. Vore så jäkla kul att höra. Jag tänker ofta på det, vilka ni är och försöker föreställa mig hur ni ser ut och vad ni tänker på, har jag några manliga läsare? Nästan lite svindlande att tänka på, vilka ni är liksom.

  1. Hemstad/-land?
  2. Ålder?
  3. Läst bloggen sedan?
  4. Hittade hit genom?
  5. Gillar mest med bloggen?
  6. Med livet i allmänhet?
  7. Vill läsa mer om?
  8. Ditt bästa tips (alla kategorier)?

Åter till LA! Jag pushade Johan att passa på att ta massa möten nu när vi ändå var där, jag vill att han ska smida medan han är het i Hollywood. Snart är det ju nån annan som är det, så han gjorde det litegrann men mest hängde vi allihopa. Vi passade även på att träffa polare på löpande band.

 

LA

Jag gick ut med ljus läppstift! Kändes väldigt naket och lite LA. 

LA

Trivs nog bäst i röda läppar ändå. 

LA

Träffade Bea Åkerlund och vi konstaterade efter nått glas vin att båda två trodde att den ena inte gillade den andra de 2-3 första åren när jag träffade Johan. Hon är ju gift med Jonas som är Johans bästa kompis, så det hade ju varit jobbigt om det faktiskt var så, att vi inte gillade varandra. Så det tog liksom 3 år innan vi blev polare, onödigt. Bea är grym och jag har alltid jäkligt roligt med henne på somrarna i Torekov.  

LA

Jonas, jag, Johan, Fares, Clara och Bea!

Sen åkte vi hem för barnens sportlov tog slut. Känns nästan som det tar fler dagar för oss att packa alla resväskor innan vi åker än antalet dagar vi faktiskt är borta.  Flyget hem gick bra förutom en tant blängde bak på mig i planet och till slut frågade om Max skulle skrika hela resan, innan vi ens hade startat. Max hade nämligen preciiiis innan vi skulle stiga på planet fått en riktig jäkla snetändning för att någon av oss råkade flytta på hennes 45 cm höga enhörnings-gosedjur, så hon var väldigt kränkt. Och jag vet ju att när en 3-åring får ett sånt utbrott så får man ju bara vänta ut det, trösta och säga saker i bland som att man förstår att hon är arg, och vad knasigt det blev att vi flyttade på gosedjuret när det var hon som ville det. Det blir ju bara värre om man försöker säga åt henne att sluta skrika. Och det störde tydligen tanten framför oss. Och så fort någon suckar över mina barn kommer mina huggtänder fram, så jag svarade henne med ett  leende att, ja absolut, hon kommer skrika hela vägen i fem timmar. Johans huggtänder i sådana situationer vågar jag inte ens berätta om. Men Max tystnade efter nån minut och sa inte ett ljud på hela resan, vilket jag visste skulle ske när Ipaden väl kom fram.

Oj nu ska barn hämtas och vi ska göra hemmaburgare till middag. Måste bara få avsluta med den här bilden på min lilla pojke:

LA

Bruno med sina vingar till öron, som himlar med ögonen innan han gör en grimas, som han har plockat upp från av sin syster. 

Bubblan.

5 years ago

Jag har höjde min antidepressivados för ett tag sen, och kände mig nästan manisk en period. Nu börjar det stabiliseras och jag känner mig som mig själv. Som den gamla Elin. Eller som den gamla Elin känner jag mig i för sig varje dag, när min höft gör ont eller när jag drar ett trött hårstrå från huvudet. Men jag känner mig som den Elin som jag var förr. Och det blir bättre och bättre för var dag.

Okej, nu kommer ju universum straffa mig för att jag säger så, men vet ni vad Nya Elin säger då? Kom’da! BRING IT ON!  Jag kan ta det…

Nu ser jag i för sig en jag en svettig Gamla Elin hålla tillbaka Nya Elin som om det vore en kompis till en full snubbe som har börjat mucka på krogen, och säger saker som: Krille,  för fan Krille, det är inte värt det, lugna ner dig!  För Krille, i sin maniska berusning, förstår inte att man varken ska utmana dörrvaken eller universum allt för mycket.

Men jag känner en glädje och frid i själen som är ovan. Världen är så skör och stadsduvorna på gatan som letar efter mat bland soporna är så vackra. Mitt normalmående ligger på en mycket högre nivå… Klart att jag kan ha dippar men de är inte lika djupa och svåra att ta sig upp ur.

Haha, blir nästan lite rädd för mig själv när jag känner mig så här nyfrälst. Jag ser allt lite annorlunda, jag får inte samma pulshöjning under middagarna när 4 hungriga trötta barn ska äta och jag bollar allas olika livsviktiga preferenser för vilken färg på besticken de ska ha, vem som ska ha vatten eller mjölk, vem som dör bland-döden om man råkar nudda riset med korv stroganoffen, vems mat man får skära eller inte och så vidare, och så vidare i all evighet. Jag och Johan dansade en systematisk robotdans runt bordet med mer stresspåslag för att göra fel, än vad jag hade när en patient började må dåligt på operationsbordet.

Bubblan.

Hallelujah!

Och visst jag ropar inte hej innan jag kommit över bäcken, det finns mycket kvar att laga, men det är ledsamt att tänka hur dåligt jag faktiskt har mått.

Hur min depression har fått mig att tro att min världen ser ut. Och jag fattar ju att det är medicinhöjningen som pratar, men vafan, kan det inte få vara det då. Tänk om jag vetat att det räckte med att höja dosen för att få mig att liksom snappa ur den här dimman som jag trott varit livet. Och nu när det akuta är avklarat så måste jag ju börja jobba på vad som ledde fram till en depression. Alltså först nu känns det som om hjärnan äntligen mottaglig för att läka, och det är ju tack vare medicinen. Precis som djupa sår måste läka inne från och ut, så måste själen göra det. Men först måste man få stopp på blödandet om ni förstår vad jag menar.

Jag vet inte om man får berätta vad ens psykolog säger? Är det som att ladda ner filmer olagligt? Eller laddar man ens ner filmer nu för tiden? Jag hade ju ett långt uppehåll med henne under hela Litauen-tiden och när Bruno var mer bebis än vad han är nu. Men nu jäklar känner jag hur det rasslar omkring i kugghjulen efter varje gång jag varit hos henne. Jag berättade för henne att nu när jag börjar må bättre så  får jag ju så klart dåligt samvete mot mina barn som det är synd om eftersom de har haft en deprimerad mamma så länge. Men hon sa, hon som känner mitt inre nästan mer än Johan, att det har inte varit synd om dem, det har varit synd om mig.

För i min depression har jag alltid gett allt till mina barn, på bekostnad av mig själv liksom. Det har inte gått någon nöd på dem, de har gått nöd på mig. Och jag pratade nyss med Johan om det också, och han höll med och sa att jag ska inte ha dåligt samvete, för jag har aldrig varit mörk mot dem, utan det har jag ju bara riktat inåt, mot mig själv.

Men jag kan lugnt säga att jag red på det där ruset som varade ett par dagar, det var så underbart med sådana kontraster i mitt mående.

Som när jag stod och smålog i duschen medan jag överöste min kropp med Doves duschkräm i doften Jasmin, och  jag började blåsa bubblor med löddret som bildades. Alltså jag grisade in hela mammamagen och kupar min hand försiktigt samtidigt som jag blåser så det bildas stora bubblor, vet ni vad jag menar? Inte? Prova det, det är magiskt. Sedan lossar man bubblan, försiktigt försiktigt, från magen så man har den i sin hand, och då blåser man loss den för att sedan se hur den svävar, fritt ut i det ångande badrummet. Först lite trevande och blygt, men sen blåste jag på den igen, och igen, för att rädda den från att spricka mot badkarskanten. Och mitt i det här ruset, som jag kan tänka mig påminner om någon lätt form av syntetisk kärleksdrog, så hör jag mig skratta. Med ljud. Alldeles för mig själv. Förutom alla barnens första skratt när de var bebisar så måste det här har varit det vackraste skratt jag någonsin hört.  Och det slutade inte där, nej nej. För när jag sedan står med naken framför garderoben, omringad av pölar som bildats av mitt blöta hår, så känner jag en barnslig glädje, alltså verkligen så här i efterhand lite sinnessjuk glädje, över att just de trosorna jag tog fram ur min röriga underklädeslåda, trosor som jag haft tusen gånger förr, satt så perfekt och var så sköna.

 

Bubblan.

Vänder huvudet bort i en sekund för att lägga in en tvätt, och Bruno är direkt in i duschen för att göra sina egna bubblor. Och jag skrattade, med ljud, för jag vet hur underbart det är. 

Okej, nu har jag predikat färdigt tror jag.

Amen.