Köket, hemmets hjärta?

12 months ago

Okej nu ska jag fortsätta lite på temat som stavas inredning. Jag skrev ju tidigare att vi håller på att renovera köket. Vi började med det precis innan sommaren, för vi tyckte att vi var jäkligt smarta som passade på när vi ändå var bortresta. Så där har ni ett tips! Alltså att inte göra så, för det gick och helvete.

Vi hade en bra byggfirma som vi jobbat med i flera år och vi hade verkligen gått igenom allt från topp till tå, det kändes glasklart och de lovade att de skulle vara klara i slutet av augusti.

Det var de inte. Inte ens i närheten. När vi kom tillbaka så hade de inte kommit längre än att hela det gamla köket var  utblåst. Och även om vi hade folk här på plats som kollade till bygget ibland när vi var i Sverige, så måste man nog verkligen vara där hela tiden och piska på, det har vi lärt oss nu.

Så nu när jag sitter och skriver det här på andra våningen så hör jag byggjobbare nere i köket som slipar, raffsar och skrikpratar med varandra. Ibland hör jag någon som rapar högt och charmigt också.

De sa till oss att det skulle vara klart i fredags, men nu lovar de att imorgon kommer det vara ett fungerande kök, så vi i alla fall kan vara där, medan de fortsätter med det sista. Men jag vet inte. Det känns som de sista dagarna på en graviditet, att det kommer aldrig att ta slut och att det kommer komma någon bebis.

Vi har byggt upp ett provisoriskt kök uppe i vardagsrummet, med en gammal mikrovågsugn, en kokplatta, tålamod, och ett skafferi i mathissen (jag vet, coolt med en mathiss va? Enda anledningen till varför vi köpte huset. Ser dock inte fram emot när barnen kommer lura in varandra där i om ett par år).

Och så har vi levt i två månader nu.

Köket, hemmets hjärta?

Kul…

Jag ska inte ens försöka låta som en inredningsblogg, för det kan jag inte, men köket ska i alla fall bli grönt? Och skönt? Och förhoppningsvis fint. Nä, men det gamla köket var gammalt och inte så praktiskt, vi fick liksom inte plats fast det är ganska stort. Det är ju där mest vi hänger och jag hatade verkligen matplatsen! Starkt ord men den platsen stressade mig så mycket.

Det var en platsbyggd soffgrupp längst hörnet när vi flyttade in. Och det gick inte att sitta bekvämt i den, den var så smal så man halvlåg alltid när man satt i soffan som en olycklig tonåring. Och vi var tvungna att ha ett runt bord där, och eftersom barnen inte är olyckliga tonåringar ännu så var de tvungna att sitta på stolar med ryggen mot resten av köket, om ni förstår hur  jag menar. Och jag tror det stressade dem också, det var inte så feng shui så att säga. Fast nu när jag tänker efter så är nog inget i vårat hem så jäkla feng shui:it, kanske därför jag har en konstant inre stress?

Ska se om jag hittar en före bild på köket…

 

Köket, hemmets hjärta?

Stresshörnan. Den här bilden är tagen för två år sedan. Ser i för sig sjukt mysigt ut med tre små barn som bakar lussebullar i skenet från stearinljus och julstjärnan. Men det funkade inge bra för oss. Nu ska vi har ett långt bord som går ut från väggen.

I alla fall, innan vi lämnade New York innan sommaren så körde Johan och jag en runda på stan, för att bestämma köket. Och det tog på riktigt tre timmar. Vi är ganska snabba när det gäller vad vi gillar.

Köket, hemmets hjärta?

Först göra ritningar.. då var det också viktigt att dricka kaffe runt heeela muggen. 

Köket, hemmets hjärta?

Show room. 

Köket, hemmets hjärta?

Blir de här luckorna fast lite, lite mörkare. 

Köket, hemmets hjärta?

Jag är så trött på hämtmat, känner mig typ skitig på insidan. Och alla våra kökssaker och grejer vi hade på hela nedervåningen är nedpackat och förvarat i ett magasin. Så jag är också jäkligt trött på engångsbestick och glas som vi bara inte kan slänga efter varje gång, för jag ser Gretas ledsna ögon framför mig. Så vi står där och diskar plastglasen i det lilla lilla, icke så funktionella dekorativa handfatet som finns i vardagsrummet.

Hehe, precis just nu hör jag hur en byggjobbare säga; : I’m sick of this shit!  Jag vill bara springa ner och krama honom och klappa honom på ryggen, kanske så att det kommer en rap, och säga; Såja, såja. Det är vi alla. Det är vi alla… 

Köket, hemmets hjärta?

Efter köksmötet sprang vi till en kakelaffär, för att hitta golv. 

Köket, hemmets hjärta?
Köket, hemmets hjärta?

Det var det här det lutade åt.

Men sen när vi kom hem så var det något med det kaklet som vi hade valt som inte kändes helt 100. Vi ville ha något roligare. Älskar att blanda olika färger, mönster och material som gör att det nästan känns som man är i en feberdröm, men sen blir ganska coolt. Så jag kom på att vi borde ha grönt kakel på golvet.

Okej, och nu när jag skulle googla fram inspirationsbilden jag hade till golvet ser jag nu att det heter ju klinkers som man lägger på golv och inte kakel.  Potato – potato. 

Men en grön färg tror vi kan vara coolt både på vintern när det är mörkt och juligt, och på sommaren när det är alldeles grönt i trädgården utanför.

Köket, hemmets hjärta?

Typ den här färgen ville vi ha. 

Men den färgen var typ lika svår att få fram, som  det är att få fram något vettigt från Max när man frågar vad hon har gjort på skolan en dag. Det blandades och skickades tusen bilder, och det blev grönt i alla fall, men inte så fin som den på bilden dock, men men…

 

Köket, hemmets hjärta?

Men här kan man skymta golvet. Den är i för sig täckt med byggdamm så den är lite klarare i färgen. Och vi har flyttat på spisplatsen för att kunna göra plats åt ett riktigt matbord, och inte soffhörnan. Och färgen på väggen…  återkommer med om den. 

Köket, hemmets hjärta?
Köket, hemmets hjärta?
Köket, hemmets hjärta?
Köket, hemmets hjärta?

Efter kaklet så blev det spisfrossa. De hade så spisar i regnbågens alla färger, och jag vet inte hur många gånger man köper en spis i sitt liv, men inte jättemånga va? Så därför var det nog bra att vi valde den svarta även fast jag stod och smekte en rosa som om det vore en slak… ja, jag vet inte.

Tung som fan är den. Tror att det är den byggjobbarna kopplar in nu, för jäklar vad det svärs ifrån köket. Är rädd att hela huset ska sprängas när de håller på att pilla med gasen.

Men så var det färgväggen då… Vi ville ha en väldigt ljus, ljus puderrosa. Och som jag sa så är vi ju väldigt snabba i våra val, både det gäller kök och att typ bli gravida efter tre veckor efter att vi träffats första gången. Men den här gången gick det lite väl snabbt. Vi valde färg bara genom att kolla på nätet, vi hoppade hela den här biten att beställa färgprover, och provmåla i  några olika kulörer för att sen stå och humma, och backa fram och tillbaka i olika vinklar för att se vilken som blir bäst.

Nope! Smack upp bara i hela köket direkt. Och det blev väääldigt rosa. Och det här var för nån vecka sen, och när målaren fnissande frågade vad vi tyckte om färgen så var det jävligt nära att vi sa att vi behåller den. För vi orkar inte en enda dag längre utan kök, jag kan lära mig leva i ett Barbierosa kök bara det blir klar snart! Men när till och med Harpan, som älskar rosa, rynkade på näsan när hon såg det så gjorde vi om och rätt. Och det fick kosta ett par extra dagar. Men helt ärligt tycker jag inte den färgen som vi målade om med blev så mycket bättre, den är också för rosa. Men det kanske blir bra när allt kommer på plats. Eller så kanske bara rosa är helt fel, punkt.

Idag har jag inte vågat gå ner och kolla hur långt de har kommit, för jag vill inte veta helt ärligt. Orkar inte få några dåliga nyheter. Men jag ska visa er när det börjar ordna upp sig.

 

Törnrosa

1 year ago

Åh vet ni, jag är så nykär. Mitt i all ångest, PMS och  i-landsproblem så gör pirret i hjärtat att allt ljusnar. Men det är inte i Johan. Och nej, jag har inte varit ute och fulat mig på krogen. Ännu. Utan det är faktiskt i mina barn.

Jag vet ju att allting går upp och ner, och nu när det har gått väldigt mycket ner efter sommaren och innan alla har kom in i vardagen vid skolstart, så omfamnar jag den här känslan som kommer smygandes och ökar för varje dag. Och visst, några gånger per dag så dimper kurvan lite, men i slutändan så rör den sig långsamt uppåt.

Men det känns som om vardagen har landat lite nu med barnen. Jag var så orolig för Harriet som skulle börja i storskola, men nya kompisar och en ny lärare. Men hon fixar det bra faktiskt, glad när jag lämnar och glad när jag hämtar för det mesta. Och här hemma så så känns det som om tillvaron har blivit några procent lugnare.

Vet att jag jinxar det här nu, men det är inte lika mycket bråk på morgonen, Jack och Harriet kan kan göra jäkligt mycket själva och jag behöver inte tjata hål i deras och mitt huvud med min mammaröst, som förövrigt börjar låta mer och mer likt min mammas. Medan jag satt och satte på skorna på Brunos små gummifötter i morse, så bad jag Harriet fixa en kopp kaffe till mig innan vi gick som jag skulle svepa likt det vore Tequila en söndagmorgon kl 04.45 på SpyBar back in the days. Och det gjorde hon. Alltså stoppade in en plupp i maskinen och tryckte på start, och okej, nu menar jag inte att jag blir nykär i mina barn bara för att de passar upp på mig, men tyckte det var så gulligt.

Alla som har äldre barn har alltid sagt att det blir lättare och lättare, jag börjar nääästan att tro på dem. Jack är ändå 6,5 år och även fast han och Harriet kan spöa varandra så att hårtussar flyger så tycker jag inte det händer lika ofta. Har han blivit så stor och förståndig. Han behöver typ inte sitta på den stolen som Max just satte sig på, även fast det är hans plats. Och ibland när jag mentalt förbereder mig på en strid så blir jag stående alldeles förvånad när han istället säger: okej mamma… Och stänger av Ipaden. Men det kan inte vara så lätt att ha tre småsyskon när man själv är ganska liten.

Det är bara 18 månader mellan honom och Harriet så det de har nästan blivit behandlade som tvillingar, samtidigt som jag ändå har lite högre krav på honom ibland. Och de högre kraven är ju ofta i relation till vad jag och Johan orkar med, och det beror ju helt på vår dagsform, i fall ni förstår vad jag menar. Och han stackaren vet ju inte när jag har PMS och inte har sovit för att Bruno har envisats med att ha sina små manshänder intryckt i min mun hela natten som någon slags trygghetsgrej för att han ska kunna sova, en fajt som jag inte orkar ta tag i nu.

Men han är duktigt, Jack. En liten känslig sexåring som är så smart och bara på ett par veckor blivit en så stor kille liksom, när jag ser hur han hopp-studsar fram på gatorna i sina skinny jeans.

Törnrosa

Fan, ibland undrar jag om jag inte är en curlingmamma, alltså. Eller kanske inte en curlingmamma som verkställer sitt curlande, men jag erkänner att så fort barnen önskar eller bara ens nämner något halvslappt i förbifarten så tänker jag i en hundradelssekund att det är klart som FAN att de ska få det. Och det kan handla om grejer de vill ha, eller att Bruno vill bära omkring på en halvtom kopp med kallt kaffe i över den nya mattan. Jag vill ge dem allt de vill ha, och jag vill inte ta Hermeskoppen, som vi råkade fylleköpa på Barneys, från Bruno om det är så att han verkligen vill ha den, mammas lilla pluttbebis. Men den hundradelessekunden försvinner ju snabbt och jag panikspringer fram till hans lilla hala hand som är alldeles fuktigt från mitt egna saliv och tar den ifrån honom. Precis som jag säger till de andra barnen det som man ska säga, typ: Ja Harriet, det var en jättefin färg på slimet du vill ha. Kom ihåg att önska dig det av tomten sen.

Men är det konstigt att känna så? Att jag med min första instinkt vill skämma bort dem i mammahjärtat. Men sen inte gör det i verkligheten. Fast en sak som jag tror att jag är en liten hönsmamma på är att jag inte klarar av att de någonsin känner sig oroliga. Typ att Jack går på kickball på after school  en dag i veckan, som är som en blandning av brännboll, fotboll och baseball. Han var så ledsen efter varje gång för han känner inte att han förstår reglerna och läraren förklarar så snabbt, och alla andra amerikanska barn kan redan detta från de var små. Så sätter jag mig på kvällen och kollar youtube-klipp för att lära mig reglerna för att sen på morgonen ta papper och penna och försöker pedagogiskt rita upp för honom hur man spelar det, medan han sitter där med stora ögon och med sovfrisyr och yogurt runt munnen. Vet dock inte om jag gjorde saken bättre eller värre.

Är det att curla? Ja, jag antar det.

Jag tror att det handlar om dålig självkänsla hos mig som mamma. Att jag inte är en bra mamma om barnen känner sig oroade över något. Men det kommer ju alltid finnas saker de tycker känns läskiga och jobbiga, och det är ju en del av livet. Han skulle ju ha klurat ut hur fasiken man spelar kickball efter ett par gånger utan att jag la mig i. Jag får skärpa mig. Eller inte.

Törnrosa

Att vara eller inte vara en curlingmamma? Det är frågan som jag tror att jag inte svarade på här ovan…

Okej, där började jag snetänka på andra saker än det jag skulle skriva om.

Jo, vi har bestämt att vår förstfödde ska få lite mer storebrors privilegium. Han ska nämligen få eget rum. Just nu så sover ju han och Harpan i samma rum som ligger i anslutning till vårt sovrum, vet att jag har skrivit om det tidigare. Men jag tror att det är bra för honom att få känna att han har något eget, och inte alltid måste dela allt med sina småsyskon. Nånstans där han får stänga dörren om han vill och sitta och pilla med sitt lego utan att Max står och andas med munnen bakom hans axel.

 

Törnrosa
Törnrosa

In i J & H sovrum från stora sovrummet.

Törnrosa

Genom min garderob.

Törnrosa

Minns när jag var liten att jag till och med då tyckte att klistermärken på möbler, som vissa kompisar hade, var helt galet. Men här är jag nu. Nån gång ska deras små fingernaglar pilla bort varenda en…

Törnrosa

Tanken är ju att Max ska hoppa in i Jacks gamla säng i Harriets rum. Hon är inte lika pepp på det som Jack är att flytta upp en våning. Lamporna är kvar från de förra ägarna, och de kommer nog få sitta tre år till. Orka.

Så det som vi har haft som lekrum ska nu få bli hans sovrum. Det ligger på fjärde våningen och nu efter tre år i huset så har vi ju fattat att det var ett ganska dåligt beslut eftersom köket är på bottenvåningen, och det är där jag och Johan hänger mest. Och barnen vill ju vara i närheten av oss, tyvärr… Eller jag menar såklart. Så nu har vi gjort om källaren till ett lekrum för barnen, som ligger en trappa ner från köket. Och ja, det kanske låter creepy att använda barn och källare i samma mening, men det är en bra källare, och jag tycker att det blev fint!

Plus att det kommer vara bra för mina knän att slippa springa upp och ner för tusen trappor för att hjälpa till att hitta diverse hår till Harriets olika playmobil-gubbar.

Törnrosa

Lekrummet nu. (Eller för typ tre år sen, hittade ingen bra bild. Kolla Max som ligger där bredvid som en liten dyr accessoar) Vi har lagt en sängmadrass istället för soffan.

Törnrosa

Harriet igår som satt och skulle skriva brev till alla i sin klass. 

Törnrosa

Källarlekrummet. Det är inte helt klart ännu. Vi byggde en likadan soffa och flyttade soffmadrassen. Kommer bli mysigt. 

Okej så visst, en av anledningarna att Jack ska få eget rum är att han ska få känna sig speciell och stor… Men det är inte hela sanningen.

Lika stor anledning, om vissa kvällar inte större, är att det är omöjligt för mig att inte tappa det när det är dags för dem att sova. Med Max och Bruno är det lugnt, de somnar utan problem. Men de stora…

Och det här är kanske inte delen där jag är nykär i dem, utan det här är delen som får det att brinna i huvudet på mig. Så fort man har lämnat rummet och sagt godnatt, så börjar de hetsa upp varandra. Och lite bus och prat efter att man släckt lampan tycker jag är okej, när de ligger och berättar knock knock- skämt som de egentligen inte förstår för varandra är bara gulligt. Men det hela eskalerar så jäkla snabbt till att bli nått jävla raveparty som jag inte är bjuden till.

Det spelar ingen roll att jag kan ha kvittrat med ljuv stämma likt Törnrosa en hel dag, så pass att de tecknade fåglarna och råddjuren samlats runt mig i en flock. Jag kan ha varit som en glad bläckfiskmamma där alla armar har räckt åt varje barn två gånger om, för kramar, lek, torkat näsa, torkat tårar och torkat rumpor.

Jag kan ha varit den där snälla mamman likt Alfons Åbergs pappa som läser en lång saga fast klockan är mycket. Jag pussar deras små huvuden och kramar dem länge, och säger saker som: tänka att just jag fick bli er mamma. Vad jag är glad för det. Sen släcker jag ljuset och smyger ut lite äckligt nöjd med mig själv.

Och det är då det börjar. Och precis som Alfons så ropar de om allting, men som en speedad högljud Alfons. Och när jag för sjunde gången behöver gå in och säga till dem att vara tysta så de inte väcker de andra två, så börjar mitt prinsess-tålamod ta slut. Det är som om det bara räcker till kl 20.00, och en enda sekund efter det, för då har glada bläckfiskmamman förvandlats till Ursula i Den lilla sjöjungfrun.

Var. Tysta. NU!  väser jag.

Och därför mina vänner, så är det väldigt passande att Jack får storebrorsförmåner just nu. Vilket kommer förhoppningsvis leda till bättre läggningsrutiner, som gör att jag kan få vara Törnrosa hela kvällen och inte bara till klockan åtta, och kanske om jag har riktigt tur, kan jag få sova i 100 år.

Speak up

1 year ago

Ligger här i sängen med gårdagens hemmakläder på mig och är så där varm om fötterna att lakanet dras upp varje gång jag rör mig. Bruno har sovit i två timmar, han har feber och ligger här bredvid och hoppar till ibland av ljud från gatan eller sina egna små sovfisar.

Jag har så mycket på min “borde” lista, och som vanligt när den är lång blir jag helt handlingsförlamad. Som då leder till den där välbekanta ångesten som känns i varje djupt andetag, när luften liksom hackar och skakar sig ner i lungorna, för att avslutas med en liten hjärtklappning.

Och det blir ju inte bättre av att jag har extrem PMS just nu. Eller så är ångesten ägget och PMS-en är hönan. Eller tvärtom kanske, jag vet inte, en jäkla bondgård av känslor är det i alla fall.

Så otroligt att fastän jag fyllde 35 i slutet av augusti så chockas och förvånas jag varje månad av detta. Det är som att uppfinna hjulet var 28:de dag när jag kommer på att: Jaha, det var bara så att jag ska ha mens, jag ville alltså inte dö på riktigt? 

 

Speak up

Barnens lördagsnöje; att köpa lördagsgodis och sen sätta sig på skolgården som de spenderar varje dag på.  

I morse när jag lämnade  Jack och Harriet, så hade de i deras skola Family Friday som de har en gång i månaden. Ser fram emot det lika mycket som mens. Nä, det var hårt sagt, med det är som ett frukostmingel med alla föräldrar och barn i klassen. Så typ 45 pers som trängs i ett kvavt klassrum där ljudnivån är lika hög som min puls. Mammor och pappor som är klädda för en dag på kontoret sitter med knäna upp under hakan på de låga stolarna, medan de försöker läsa en bok om en brandbil för sitt barn. Det luktar stress och tandkräm i hela klassrummet och alla sneglar lite försiktigt mot klockan samtidigt som man ska mingla och säga saker som: Yeeeeah, lets do a play date!

Men jag kom därifrån med så otroligt dåligt samvete. I Jacks klass skulle jag tillsammans med honom skriva en historia på tre sidor, som skulle handla om något som han hade varit med om. Spelade ingen roll vad det handlade om egentligen, men det var jag som förälder som skulle skriva ner vad han berättade. Sen säger läraren att man gärna får ställa sig längst fram i klassrummet och dela med sig av historien för alla andra barnen och föräldrarna.

Och jag panikade. Det är absolut det värsta jag vet att prata inför människor i grupp. Och speciellt på engelska! Jag andades ut när Jack sa att han inte ville, men när förälder efter förälder glatt kliver upp och håller hov, med ett blygt barn gömt bakom sina ben, så ändrar han sig och frågar om vi också inte kan gå upp. Fy fan vilken hemsk mamma jag kände mig som började skruva på mig och mumlade saker att ja vi får se om vi hinner, det är många som ska läsa.

Usch. Stackars lilla Jack som måste lida för att jag har massa issues med mig själv. Jag visste inte vad jag skulle säga till honom, eftersom jag vill ju inte berätta att jag inte vågar prata inför grupp. Det fröet vill jag inte så i honom, att det är djävulens påfund att behöva ställa sig och hålla föredrag, att det är något jobbigt. För det kommer han ju behöva göra många, många gånger under sin skolgång. Men jag blev räddad av klockan, för sen var det dags för alla att gå och läraren lovade att han skulle läsa upp allas texter som inte hanns med.

Problemet var nog att jag blev så tagen på sängen liksom, det vände så snabbt från att sitta tillsammans och skriva till att läraren sa att det skulle redovisas. Jag blev Elin 10 år igen, och jag kunde riktigt känna hur Fruit of the Loom- tjocktröjan blev för varm och hur det rosa hårda plastdiademet som håller en spretig lugg på plats värkte bakom öronen.

Jaja… bra känsla att kliva in i helgen med. Men får ta igen det nästa månad på något sätt.

Speak up

Max fyllde 3 i måndags. 

Speak up

Världens gladaste unge.

Speak up

Stylat sig själv… 

Okej, det här inlägget blev kanske lite komprimerat känner jag.

Jag håller på att skriva två andra inlägg just nu också, ett om hela galna Emmy-helgen som var bland det mäktigaste jag varit med om. Jag har filmat massor och ska göra en liten film har jag tänkt. Såg att jag hade 29 minter material, men känn lugnet, ska klippa ner det ordentligt. Sen skriver jag om vår köksrenovering som bara den är en grov PMS i sig. Är så trött på hämtmat nu.

Trevlig helg!

/Från en skör Elin.

Workshop

1 year ago

” -Nu ska vi se, om alla kan hitta någonstans att sitta, så ska vi börja alldeles strax.

Hej och välkomna till Elins workshop i “Hur man åker iväg på en 21 timmars get away, när man har fyra barn”. Vad kul att så många har signat upp och jag hoppas att ni kommer komma här ifrån med något användbart i bagaget!

Så vi kan börja med lite bakgrundsinformation. Så hur gör man när man blir bjuden på ett 3-dagars bröllop en försommar helg i maj utanför stan? Jo, i mitt fall får man helt enkelt börja med att tacka nej till dag 1 och till dag 3, och bara gå på själva bröllopet.

Och känn ingen sorg, när ni lite pirriga och förväntansfulla, springer in i andra gäster i receptionen på hotellet när ni checkar in som säger saker med sin nasala amerikanska som “OMG, last night was fucking epic, can’t belive you missed it”. Den tiden kommer komma när ni också kan vara med på dessa griskvällar och nattbada i poolen med kläderna på, med en blomsterkrans i håret och en cigg i mungipan, och skrika: woohooo… vi är såååå uuuunga och bekymmerslöööösa. Och känna att man är helt helt orädd för bakfylla, för att ni vet att den kommer ni lätt kunna bota med både sovmorgon, morgonligg och Mimosa till brunchen.

Workshop

Men hur gör man då rent praktiskt för att kunna åka iväg när man har fyra barn och inga mor- eller farföräldrar i närheten som gladeligen skulle ställa upp som barnvakt? Jo, först börjar man förbereda barnen flera dagar innan på vilken otroligt rolig lördag de kommer ha med barnvaken. Sen på lördagmorgon går ni föräldrar ut med hela kvartetten, tidigare än ni någonsin varit ute på en helgmorgon förr, endast för att de ska få så många timmar som möjligt att springa av sig innan bilen kommer klockan 14 för att hämta er. För när ni väl har lämnat över högen till barnvaken så är det för knepigt för dem att komma ut något mer den lördagen, det är svårt att begära av någon utomstående att ta ut fyra barn. Men det kommer inte gå någon nöd på dem, för oj vad de ska få spela Ipad, ha dansparty, och lördagsgodiset kommer bara att hagla över dem.

Om man vill och är på det humöret, så kan man även flera dagar i förväg börja bygga upp en stämning mellan sig själv och sin partner, detta är dock helt frivilligt. Men till exempel om den ena säger saker som: Vi kommer åka bil i två timmar för att komma till  hotellet. Så svarar man med sängkammarblick och viskande röst att: ja jävlar vad det ska bli åka av…  samtidigt som man kan jucka lite med det knakande foglossningsbäckenet mot den öppna kylskåpsdörren. Men eftersom man som småbarnsförälder är lika undersövd som man är underlegad så är det 50/50 chans ifall det nappas på dessa otroligt eleganta inviter.

Nu kommer vi till en den delen i programmet som kräver lite extra uppmärksamhet. Hur kul ni än tycker att det ska bli att köra en liten get away  kommer ni börja tvivla på om det verkligen är värt det. Flera gånger kommer ni tvivla. Och den här känslan kommer inte släppa förrän ni sitter i bilen och säger rakt ut till varandra: Nu gör vi det här, och det ska bli kul! 

Här är det också viktigt att ni försöker se själva bilresan som en del av upplevelsen och inte bara en transportsträcka. Sätt på för hög musik, sjung med, fnittra och prata minnen. Och om den ena, 45 minuter in i färden, råkar somnar med öppen mun och med flyende haka, ta dens hand och och känn hur ni unnar varandra den fullständiga känslan av ansvarslöshet.

Workshop

Hani & Adam

Och sen när brudparet står framme vid den lilla sjön medan solen håller på att gå ner och ljudet från mannen med gitarren blandas med ljudet från naturens alla kvällsdjur, och bruden är alldeles bohemisk och vacker med sin gravidmage, nästan som ett skogsväsen, och de tittar varandra i ögonen med sån kärlek i blicken att det känns som det både är både är första och sista gången de ser på varandra. Det är då viktigt att inte snegla menande på sin partner för att sen undra om du någonsin har fått en sådan blick. För det har du. Släpp det bara.

När vigseln sen är över och själva festen börjar så finns det en liten risk att man kan börja kolla på klockan och känna att det är väldigt många timmar kvar innan första bussen för kvällen går tillbaka till hotellet. Då mina vänner, är det dags att välja. Antingen så kliver ni in i tröttheten som kommer smygandes, eller så kliver ni in i dimman och festar på. Inget är fel. Just i det här exemplet som är taget ur verkliga livet så gjorde jag någon slags blandning i form att jag stod på dansgolvet och rörde fötterna lite i takt till musiken med ett glas bubbel i handen, som jag skålade i luften med alla andra gäster som hade valt alternativ nummer två. Samtidigt som jag väntade på att klockan skulle bli 23.

Workshop
Workshop
Workshop

Och det som kan vara bra med att inte gå all in, är när klockan ringer kl 8.00 morgonen efter och det är dags att äta en snabb frukost, och samla ihop finkläderna som ligger slängda på golvet bredvid sängen, inte på grund av passion utan på grund av trötthet. Sen kommer den två timmar bilresan kännas otroligt lång. Kanske kommer ni gå igenom kvällen innan, prata om ni träffade några roliga personer eller helt ogenerat berätta att nån av er blev uppraggad av en otroligt vacker man. Eller så sitter man tyst, det är också helt okej.

Men som sagt, bilresan kommer kännas lång och du kommer längta efter barnen. Nästan lika mycket som du längtar efter Pevaryl.

Tack för att ni kom!”

Summer of 19

1 year ago

Summer of 19
Summer of 19

Hallå! (hallå, allå, lå, lååå.. ekar det ute i cyberrymden).

Finns det någon kvar där ute på andra sidan skärmen?

Jag skrev ett inlägg i början av sommaren men det försvann när jag var nästan klar, och som en stingslig tonåring så smällde jag igen datorn som om det vore dörren till mitt flickrum, och tjurade. I veckor. Och lagom tills nu när det luktar rönnbär i luften och hösten är här, så gläntar jag på dörren försiktigt och lite skamset, och sticker ut min flottiga pubertala näsa för att se om vi är vänner igen. Och det tror jag väl att vi är, datorn och jag. Och ni och jag också hoppas jag.

Jaha, så whats up? Som man säger här om man är lite cool. Och jag vet fortfarande efter snart sju år i New York inte riktigt hur man svara på det. Nothing is up? Its good? Eller om man bara ska svarar tillbaka whats up, för ingen vill ju egentligen veta vad som är upp, eller ner för den delen heller.

Nu är vi tillbaka hemma i New York och jag tänkte skriva en liten sammanfattning av vad som hänt sen sist vi hördes, men sen kom jag på att det är väl otroligt ointressant att läsa om nu så här långt efter. Så slänger ut lite bilder, så kör vi en mjukstart efter den här bloggtystnaden. Som när man inte tränat på länge, och det bara räcker med att sätta på sig träningskläder och fylla en vattenflaska första dagen.

Eller vet ni vad jag gjorde istället för att skriva en sommarresumé? Jag gjorde en liten film. Det blev ju inga fler avsnitt med New York New York som jag och Malin gjorde i våras. Hon har ju tyvärr flyttat till LA nu, och vi pratade om ifall vi skulle försöka göra något via Skype eller nått, men bestämde klokt nog sen att det skulle bli för krångligt. Vi fick knappt ihop det när vi bodde i samma stad med sju barn emellan oss, så med tidsskillnader och garanterat teknikstrul så bestämde vi att inte köra längre. Men jag älskade att göra filmerna, så here we are now. Varning för mycket barntjat. Men det är ju liksom där jag står just nu. Mitt bland potträning, simskola och nattskräck, typ.

 

 

Summer of 19

Vi körde Grönan på midsommarafton. Dagens höjdpunkt förutom att höra barnens skrikande skratt och se Maxs fladdrande tunna lockar i vinden efter 35 minuters kö till Nyckelpigan, var när en läsare kom fram till mig på toaletten precis när jag stressat försöker muta barnen att de i allafall ska prova att kissa. Hon säger att hon älskar min blogg. Och det är första gången det händer och jag och jag rör mig stelt och generat därifrån likt Mårran i Mumintrollen, för att sen sätta mig på den urindoftande toaletten och gråta en tår för det var så fint sagt. Tack till dig ❤️

Summer of 19
Summer of 19
Summer of 19
Summer of 19
Summer of 19

Bruno motorboatar Malin.

Summer of 19

Sommarens höjdpunk för barnen bar när vi gick till en bondgård och fick hålla kattungar. Och jag korsade mitt hjärta och svor inför Johan att om vi skaffade en katt i hemma i New York, så kommer jag aldrig mer hinta om barn nummer fem igen. Han köpte det inte, och det var väl smart av honom eftersom han vet att jag faktiskt är klar med barn nu. 

Summer of 19

Gräv en grop så får de gränserna gratis.

Summer of 19
Summer of 19
Summer of 19
Summer of 19

I slutet av sommaren… Alla var nog lite trötta på… allting tror jag.

Summer of 19
Summer of 19
Summer of 19

Ja det var sommaren 2019. Och kanske regnade det mesta bort, så var den absolut inte för kort. Och även om jag så här i efterhand svär över varför jag inte betalade 1 krona för att kunna läsa den där låsta artikeln i Aftonbladets om Hur man håller liv i äktenskapet på semestern, så är vi fortfarande gifta och kära.

Detta helt utan att gått promenader hand i hand och tittat på solnedgången, utan snarare har det varit kärlek i små gester.

Som när jag sätter mig på sängkanten efter att jag har duschat och försöker dra på mig mina urtvättade trosor fast jag fortfarande är alldeles för blöt om benen, och sen falla bakåt och lägga mig raklång bara för att få blunda i två minuter, medan jag hör hur frukostkaoset pågår ute i köket. Och när det har gått betydligt mer än två minuter så hör jag hur Johans släpande torra mansfötter hasar sig närmre den öppna dörren, och han tittar tyst in för att se om jag lever. Och utan att säga något, så stänger han försiktigt dörren och låter mig sova en stund. Det är kärlek.

Och som sagt, nu är vi hemma igen! Superglada att vara tillbaka och superglada över att inte ha glömt någon banan i någon av barnens ryggsäckar över sommaren. Men rätt trötta på att köket som det svors om, likt det gällde en kattunge, att det skulle vara klart innan vi kom hem, inte ens var i närheten av färdigt. Men men.. det hade man nästan kunnat gissa.

 

 

Summer of 19

Nu ska jag packa för att åka till LA och få hänga med på Emmys! Chernobyl fick 19 Emmy nomineringar.  Åh herregud vad nervös jag är…

 

e.renck

June 11

1 year ago

Det har varit en lång dag idag fast klockan bara är 11.42. Vet inte vad som har hänt med barnen, men alla fyra vaknar runt 5 varje morgon. Så även om någon av dem hade klarat av att sova längre så lyckas de alltid att väcka varandra.

Lite gulligt kan jag ändå, så här efter ett par koppar kaffe, tycka att det är när Jack och Harriet försöker vara tysta i sina sängar, och de liksom viskar med “visk-röst”, fast jättehögt. Men jag har provat en nygrej som förhoppningsvis gör att jag inte behöver väsa med min “visk-röst” som kommer långt nere från magen att: det är fortfarande naaaaattt… Var på de visk-skriker frågande: varför det är ljust ute raaa? Men jag har köpt en liten lampa som ser ut som ett trafikljus där när den röda lampan lyser så betyder det att det är förtidigt att gå upp. Och så ställer har man ställt in vilken tid den gröna lampan ska börja lysa då de “får” vakna. Så jag ställde den på 10.30 och hoppades på det bästa. Nä det gjorde jag inte, men 5.45 till en början, för att sen ska man tydligen öka och barnen ska vänja sig att sova längre. Men det har funkat så där, istället låg jag och lyssnade i 45 minuter på: Nu! Nu! Och…. nu! Då de tävlar om vem som kan gissa när den slår om. Men men, jag ger den nån natt till.

June 11
June 11

Trött.

Men jäklar vad morgontrött jag är, tycker ju att kroppen borde ha vant sig efter sex år, men icke. Jag vill helst inte prata på morgon, vilket är ett ganska ocharmigt drag, och som dessutom inte går ihop med ha barn då de är på topphumör och pratar i en takt som gör att man tror att de är påtända.

Det här får mig att börja tänka på när jag för ett par månader sedan hade ett konto på en onlinedejting-site, där skrev jag i min presentation lite kaxigt och försök till att vara charmig om alla mina dåliga sidor istället för att förklara hur bra jag var, (alltså vänta, ni förstår att det var ett skämt när jag skrev för ett par månader sedan va?  Just making sure… ) och jag såg ju såklart till att de dåliga sidorna bara skulle spegla vilken skön och härligt tjej jag är, hur otroligt roligt det skulle vara att dejta mig. Kommer tyvärr inte ihåg ordagrant vad jag skrev, men det var garanterat inte saker som till exempel att jag är så himla slarvig av mig, som förövrigt bara blivit värre sedan jag fick barn. Eller att jag har monster-PMS, som också blivit värre efter barn.

Men, trots dessa brister eller vad vi nu ska kalla dem, så är det en sak som jag med rak rygg kan säga om mig själv, fast jag har världens sämsta hållning, och det är att jag är en snäll person. Det ligger högst på min lista av personlighetsdrag jag värderar. Och jag tror mig vara ganska bra och känslig på att känna av folks själar, utan att låta för flummig. Men jag känner snabbt när någon person är ful på insidan, eller kanske snarare att något inte står rätt till. Det betyder inte att jag avfärdar de här personer till höger och vänster, men jag har speciellt på äldre dagar lärt mig hur jag själv väljer att agera med dem.

Detta i sin tur fick mig att vilja ta upp en kommentar på förra inlägget som var väldigt hård och rent ut sagt, elak. Jag hade först tänkt att inte svara, för ju mer hon kommenterade så gjorde hon sina egna självmål liksom. Men sen kände jag att ingen har rätt rätt att ösa elakheter och hat mot mig och min familj.

Självklart får man tycka och känna vad man vill om mig och min man, jag fattar att det finns folk med massa olika uppfattningar. Och det är okej. Det jag däremot ställer mig frågande till är hur man faktiskt aktivt väljer att framföra det till mig. Hur man väljer på ett hatiskt och ignorant sätt att uttrycka sig som om man tror sig sitta på någon slags sanning om hur jag är, hur min man är, hur vår ekonomi fungerar, och hur vårt liv ser ut bakom stängda dörrar. Och jag tänker garanterat inte försöka förklara för dig som skrev kommentarerna om hur det ligger till, du kommer aldrig ändra din åsikt om mig ändå.

Och jag förstår ju att det finns folk som läser min blogg av den enda anledningen att de inte gillar mig. Och det är ju också okej, så tror jag bara att vissa människor fungerar av nån oförklarlig anledning. Kanske skönt att irritera sig på att jag råkar särskriva ibland, att det ibland verkar som om jag tror att jag är snygg fast jag är så ful? Eller att jag är löjlig och att mina barn har okammat hår? Det kanske är ett billigt sätt att få lätta på sin ventil som egentligen borde pysa åt andra enkla saker som diskberget i köket, eller större saker, som känslan av ensamhet eller självreflektion av sin egna tillvaro? I don’t know… 

 

June 11

❤️

Allt det här ovan skrev jag innan helgen. Och i söndags eftermiddag när vi var ute och gick, så släppte Jack min hand och med sitt sexåriga huvud uppe i det blå, gick två steg ut gatan på den mest trafikerade väg vi har i vårt område, mot röd gubbe. Jag hör mig själv skrika Stopp! och jag hör bildäck som bromsar hårt. Han var två steg ifrån att bli påkörd. Och nu när jag läser det jag skrivit ovan, så blir det så himla självklart att vad folk tycker om mig är helt irrelevant för mig. För jag vet vad som är sant, och jag vet vad som är viktigt i mitt liv.

Det enda jag kan erkänna att jag kände när jag läste vad du skrev, är hur din själ stinker rakt igenom skärmen.

Chernobyl

1 year ago

I måndags här i USA och i tisdags i Sverige så sändes ju sista delen av Chernobyl. Känns lite som jag kan tänka mig hur det är att se sin tidigare struliga tonåring flytta hemifrån, börja plugga och träffa en bra och snäll pojk- eller flickvän. Alltså lite tomt, samtidigt som lyckan är total att det blev så bra. Den har fått så himla bra recensioner, och är nu rankad som den bästa TV-showen genom tiderna, vilket var tur eftersom jag vet hur mycket jobb som ligger bakom, för alla inblandade.

För er som inte sett Chernobyl handlar alltså om minutrarna innan och tiden efter olyckan som är den största katastrof orsakad av människan någonsin. Den officiella Sovietiska dödssiffran är 31 personer än i dag, de som dog i själva kärnkraftverket. Men den inofficiella siffran är mellan 50.000 – 100.000 personer, de som dog av sviterna av olyckan i efterhand, och den siffran bara stiger fortfarande. Jag var två år när olyckan hände, och jag minns att… nä jag skoja bara, minns inget såklart, men jag känner att jag hade jäkligt dålig koll på det här. Fick man lära sig om den i skolan? Men det är så svårt att greppa hur omfattande det var, och tänk alla de människor som offrade sig för att rädda fasiken hela världen. Jag var med under inspelningen just på årsdagen av katastrofen den 26 april och alla i crewet stannade upp i arbetet och hade en tyst minut för alla offren.

 

Chernobyl
Chernobyl

Det är sjukt att tänka att för ett år sedan bodde vi i Litauen. Och på ett sätt så var det tur att jag var gravid under tiden vi var där för vet inte riktigt vad jag hade gjort annars. Börjat baka cupcakes eller tävla i fitness eller nått liknande kanske. Men nu kunde jag ju gå in en slags graviditetsaura och inte ha så mycket krav på mig själv. Visst att jag var väldigt skeptisk vi landade där i slutet av februari och det var 17 minus grader och allt var femtio nyanser av grått och folktomt. Men Vilnius växte verkligen på mig. Sån vacker sommarstad med vänliga varma människor, och jag saknar verkligen vissa personer som jag träffade där. Saknar inte dofterna dock, värre än här i New York. Alla butiker, skolor och sjukhus var liksom besprutade med samma plastiga “rumsparfym”, tänk er en sån här gran som hänger i konstiga taxibilar. Kanske bara var gravidkänslig, men mådde lite småilla hela tiden.

Men i alla fall, barnen saknar Litauen och kan fortfarande prata om små specifika minnen och händelser därifrån, och de säger att de har tre hem, ett i New York, ett i Torekov och ett i Litauen. Och det är ju fint. Vi pratar faktiskt om att åka tillbaka dit några dagar i sommar, typ ända stället som vi har bott på som jag känner så för.

Chernobyl
Chernobyl

Världens finaste ström som gick flöt genom världens finaste park. 

Chernobyl
Chernobyl

Jack hälsar på pappa på jobbet. 

Chernobyl

Bruno som alltid kommer ha ett födelsebevis på litauiska. 

Chernobyl

Bläddrade genom alla Litauenbilder och kan konstatera att jag är så mycket snyggare när jag är gravid än när jag inte är det. Och om Johan får bestämma själv så var det där den sista gången jag fick vara gravid, och med andra ord känna mig snygg. Så tack för den tiden. 

Men jag måste få berätta lite om premiären av Chernobyl! Den visades ju på Tribeca Film Festival, och det var ju fiffigt planerat att den var på 33-årsdagen av olyckan. Så Chernobyl-gänget var bjudna till FN här i New York på en minnesstund anordnat av Chernobyl Children International och jag fick hänga på.

Kände mig dock svettig när jag satt vid bordet mellan Johan och Emily Watson, Jared Harris, manusförfattaren Craig Mazin och typ högsta hönset för HBO- drama, och jag svor åt Johan att jag för helvete borde gå och sätta mig på de blåa klappstolarna längst bak i lokalen. Och sen lite stelt hälsade på Vitrysslands, Irlands och Ukrainas ambassadörer med en filmkamera i ryggen, och det enda jag kunde tänka på var att det kändes som om min kjol hade åkt upp över rumpan. Men det var en häftig upplevelse, och det var fint att se Ukrainas och Vitrysslands gubb-ambassadörer som satt och torkade sina tårar medan de lyssnade på vittnen som berättade minnen av olyckan från deras barndom.

Chernobyl

Kände mig som prinsessan Victoria som hängde på FN. 

Chernobyl

Gråtandes gubbar.

Chernobyl

Senare på kvällen var det dags för själva Tribeca Film Festival-visningen. Jag hade bara sett avsnitt ett och två innan det var färdigklippt och innan alla datoreffekter var pålagda, så det var kul att få se det färdiga resultatet. Och visst jag kanske inte är så opartiskt men fan vad bra jag tycker att det är. Och sen efter blev det fest!

Chernobyl

Back stage innan premiären.

Chernobyl

Stellan, Emily, Jared, Craig, Jessie Buckley och Stakka Bo. 

Chernobyl

Emily Watson

Chernobyl

Q&A. Blir lika nervös när Johan pratar som om det vore jag själv som satt där. 

Men hörrni, vill ni ha lite bakom kulisserna-skvaller? Hit me! skriker ni i kör hoppas jag. Okej kanske inte jättespännande, inget om Stellan Skarsgård eller Emily Watson utan bara om mig och Johan. Men vet ni hur jag fick reda på att Johan skulle till Litauen och göra den här serien? Och det här kanske kommer låta sjukt och som om jag bäddar in er i mitt äktenskaps skitiga lakan, men jag fick läsa det i tidningen.

Japp. Jag hoppas att det kanske kan få någon där ute att känna att: Åh vad skönt att min man bara balanserar den tomma kaviartuben högst upp i den överfyllda soppåsen istället för att gå ut med soporna. Men jag fick alltså den artikeln skickad till mig, och visst, jag visste ju att det var på gång men inte att det var bestämt. Och när jag frågar Johan om allt redan var klart så säger han stressat att han inte skrivit på något ännu. Okej tänkte jag, för att i den branschen kan allt ändras snabbt. Men när jag senare träffade en av hans producenter på en middag som lite kallpratande frågade mig hur det kändes att flytta till Litauen, så svarar jag lite osäkert: ja, vi får se hur det blir, hehe, det är ju inte 100% säkert att det blir av, han har ju inte skrivit på något ännu. Åh herregud, jag kommer aldrig glömma det ansiktsuttrycket hon fick då, munnen drog liksom ihop sig som en liten kattrumpa och jag riktigt såg hur hon sökte efter orden i huvudet. Tystnad. Och jag fortsätter: För han har väl inte skrivit på något ännu?? Fortfarande tystnad och ännu mer kattrumpa, och jag såg hur hon förstod att hon hade planterat en ganska så stor bomb i vårt äktenskap som skulle smälla. Och det gjorde den, kunde inte ens vänta till taxin hem utan jag skriker ut över hela bordet till Johan som sitter på andra sidan. Jag kan skratta åt det idag men jag var fan inte glad då.

På något sätt visste jag ju att Litauen skulle bli av, men jag blev mest förbannad på att han inte kände att han vågade berätta för mig. Att alla andra visste utom jag. Det är väl typ den enda gången vi krisat ordentligt, och vi gick till och med en gång i parterapi. Allt blev ju bra tillslut och efter det är han till och med övertydlig i sin kommunikation gällande jobb.

Så det var det hela tror jag…

Allt eller inget

1 year ago

Åh vad jag älskar att logga in på The way we play så här efter ett långt uppehåll, pirrigt nästan. Känns som om det brinner i fingrarna. Och alltid när jag får den pirriga känslan att jag har saknat att skriva så börjar tankarna nästan på ett aggressivt sätt snurra att: fan vad jag ska börja publicera inläggSka bara kötta på på inlägg. Ett om dagen! Men så vet jag ju innerst inne att det inte funkar med livet liksom, och som många av er skrev i kommentarerna för ett tag sen så kanske det räcker med ett i månaden. Och då direkt kommer aggressiva “skriv-Elin” och viskar med sammanbitna tänder i bakhuvudet: Men se då för fan till att det blir ett jäkligt bra inlägg nu. 

Likadant är det när jag börjar träna. Jag går i månader med min svaga, svaga kvinnokropp och sen smäller det till och jag kommer iväg för att träna. Ofta är det något nytt jag provar, typ Bikram-yoga eller Soulcycle, och efter en gång känner jag att det this is the shit. Nu jävlar ska jag inte bara börja köra yoga en gång i vecka utan jag ska köra en riktig jävla 30-dagars challenge! Eller jag börjar jämföra vilka spinningskor som är bäst och vilken färg på de snabba cyckelbyxor med vadderat skrev jag ska klicka hem. Jag har inget mellanting, allt eller inget. Och så slutar det alltid med att det blir inget, jag går aldrig tillbaka, även fast de sålde på mig ett 3-månaderskort.

Men på tal om träning så var faktiskt min ambition nu att komma igång igen, för min vingscapula som jag fick när jag fick när jag började jobba på operation börjar spöka igen. Alltså mitt skulderblad på ena sidan har liksom släppt från bröstkorgen och sticker ut som en liten vinge. Sexigt va? Men det gör att jag har konstant ont och kan knappt lyfta Bruno.

Och det jag tror mig hjälpa mot ryggen är vanlig yoga så det ska jag börja köra igen. Men när jag var 19 år och var så där ung och lös som man var, och helt utan ett fullt utvecklat konsekvenstänkande, så träffade jag kärleken i mitt liv. Jag hade börjar hänga med ett nytt kompisgäng, och där fanns det en tjej som jag gillade jättemycket. Hon var tillsammans med en kille som också hängde i samma gäng, men efter en tid så gjorde de slut och det dröjde inte länge innan han och jag fick upp ögonen för varandra. Utan att nått egentligen hände så  blev vi blixtförälskade och trodde att det skulle vara han och jag för alltid. Och jag vet hur ledsen jag var för att jag verkligen gillade hans ex-flickvän och kände att hon kunde bli en nära vän, men genom mina 19-åriga översminkade ögon såg jag bara honom. Det brann och kittlade och jag vet att jag tänkte att: inget, INGET spelar någon roll, bara det är han och jag. Kosta vad det kosta vill.  

Men han var inte kärleken i mitt liv visade det sig. Han var inte ens topp 15 av kärlekarna i mitt liv. Jag tröttnade ganska snabbt, och avlutade och försökte låtsas som inget hade hänt inför ex-flickvännen. Men mitt dåliga samvete åt mig inifrån, och jag var tvungen att avsluta med henne också. Kunde aldrig berätta. Och jag kan än i dag få lite ångestrysningar längst ryggen när jag tänker tillbaka på det.

Fast vänta, vad hade det här med träning att göra..? Just det! Men det är är på grund av det där fel-steget som jag tror att jag blir straffad, eller i alla fall börjar betala av min skuld nu, med den värsta, väääärsta förkylningen jag någonsin har haft. Jag har varit levande död i mer än två veckor nu, och den där jäkla förkylningen gick över till bihåleinflammation som gick ner i halsen och ut i öronen och tryckte bakom ögonen så det kändes som om de stod ut som två pingsbollar. Så jag har stönandes haltat omkring här hemma i cirklar på grund av min ena vinge och med bollögon, medan näsan har runnit och svurit åt mitt 19-åriga jag som var tvungen att inte bara sabba en vänskap, utan även min framtida träning. Fan, den här förkylningen har hållit i sig längre än vad den där jäkla onödiga romansen gjorde.

 

Allt eller inget

Kolla på den här Instagram-vänliga familjebilden! Har ni någonsin sett något så uppstyrt och präktigt. Bilden togs för WSJ inför Chernobyl premiären. De sa att artikeln skulle vara familjefokuserad, typ handla om hur det är att vara “pappa i karriären”.  Det hade jag varit intresserad av att läsa. De intervjuade till och med mig. Men när artikeln var publicerad så var det samma gamla visa om Breaking Bad och Madonna, sånt viktigt ni vet. Och jag var bortklippt. 

Vad har hänt annars då? Jag har tusen utkast som ligger sparade här på bloggen som jag aldrig fått ändan ur att göra klart och publicera, så nu ligger de där och hånar mig för att det har gått så lång tid sen det hände så det känns irrelevant. Plus surt för att jag la ändå ner tid på att börja skriva dem. Tid jag kunde lagt på att på att göra något nyttigt, typ maniskt leta efter gråa hår med ficklampan på mobilen.

Snart åker vi till Stockholm för att hänga där en vecka innan vi drar till Torekov. Mycket ska hinnas med på 7 dagar, träffa familj och vänner, frisör, och vi har lovat barnen Grönan som vi kommer köra på Midsommarafton för att bocka av det plus slippa midsommarplanering.

Ni då? Hur har ni haft det? Har ni också tiotusen olika skolrelaterade grejer att beta av så här års? Moving up-cermonies, kvartsamtal, presenter till lärarna, avslutningspicknickar, informationsmöten osv, gånger 3. Tur att jag inte jobbar va…

Och jag avslutar med några icke relevanta bilder som jag hittade i mobilen, för jag vill dryga ut det här inlägget lite, hehe.

 

Allt eller inget

En annan bild från WSJ.

Allt eller inget

Vi har börjat hänga på trappen framför huset. Det gör man tydligen i vårt område. Bra sätt att lära känna grannar. Eller att skrämma bort dem.

Allt eller inget

Efter Max skolavslutning.

Allt eller inget

Lilla plutten. Visst är det normalt att fulböla på avslutningar??

Allt eller inget

Här bölade jag lite också. Jack och hans kompis Ethan som gick hand i hand hela vägen från skolan. 

Allt eller inget

Och lilla Harpan. Poeten. Som spänner sina drömska ögon i en och viskar med sin hesa röst; ” Mamma, jag älskar dig mer än älska.”  

e.renck

Fröken ågren

2 years ago

Kanske sitter ni på bussen och läser det här, eller så är ni på jobbet?

Det ni inte vet är att jag är alldeles nära er, även om nu först inte ser mig där hukandes bakom kopiatorn. Eller så hoppar ni till när jag plötsligt står alldeles glåmig framför er i sovrummet när ni nattar barn som precis börjat somna medan ni scrollar på mobilen med ljusstyrkan neddragen på minimum. Men jag kommer här tassandes, bärande på en bricka med en vas med övervattnade, hängande tulpaner. Och med en present.

Jaha, vad är det här då? kanske ni undrar, men tar försiktigt emot den för att öppna den. Och när ni väl har den i era händer den så ser ni att den är lite väl slarvigt inslagen… med fult papper och för mycket tejp. Den är väldigt tung, och den luktar lite konstigt. Men eftersom ni är artiga vågar ni inte säga något utan ler lite obekvämt och fortsätter öppna… men en känsla i er säger att ni inte alls vill ha den här presenten. I paketet ligger en mörk ask. Den känns tom trots tyngden, och ni fumlar med att få upp det svåröppnade locket. Jag ler lite ängsligt medan jag ser på.  Och när ni väl med en bruten nagel fått upp det, så väller ett stort mörkt moln ut och omringar er. Och jag viskar:

Varsågod,  jag ger er… min ångest. 

För det är så det känns när jag skriver det här inlägget, att det ska bli ett paket med ångest som jag kastar i famnen på er. Som om jag ger en present som ni inte har bett om, som ni inte vill ha och inte kan lämna tillbaka till affären.

Men det är så jag har mått nu ett tag, haft sån otroligt svår ångest.

Och lite läskigt att skriva om det, för en del av mig känner att jag inte får klaga. Här sitter jag i mitt hus i New York, med fyra friska barn och Gucci -väskor i garderoben och en man med världens största hjärta. Vad har jag att ha ångest över? Men det här är något som jag har haft till och från i 10 år nu.

Jag fick en depression sista året som jag pluggade till sjuksköterska i Kalmar, och den låg i mig, och grodde och blomstrade som ut som en maskros när jag gjorde min praktik inom psykiatrin. Alltså jag hade ju den redan i mig så att säga, men att må dåligt och sen vara 5 veckor omringad av människor som mår ännu sämre, höra om deras öden och nästan leva i deras ångest och smärta, tippade mig totalt över kanten. Jag sög upp deras känslor som en svamp.

 

Fröken Ågren

Ja vad ska man ha för bilder till den här texten? Kör på en poserande i alla fall.

Jag minns att jag var på en förfest i en studentkorridor, med mig hade jag mina Sofiero, (som man fick 5 stycken plus en påse för en 50-lapp på systemet för att sen lägga 50 spänn på inträde på Kåren och volà, en utekväll för en hunka.) Men jag minns att jag tyckte det var så otroligt högljutt även fast folk pratade i slow motion utan ljud  i min öron och jag orkade inte ens svara. Hur mycket jag än försökte koncentrera mig på vad de sa så förstod jag inte. Jag reste mig som en robot och cyklade hem. Då hade jag försökt bita ihop ett bra tag. På måndagen gick jag till vårdcentralen där en otroligt vacker manlig läkarstudent skrev ut antidepressiva. Jag åt dom ett par år tills jag började jobba som operationssjuksköterska och provade att sluta och allt funkade väldigt bra.

Tills jag blev gravid med Max och min psykolog som jag gick till här i New York nämnde i förbi farten någonting med att du med din depression nu, och jag frågade henne förvånat om hon trodde att jag var deprimerad!? För det hade jag inte fattat att jag var, jag trodde bara att det var mitt permanenta tillstånd, att jag var en trött småbarnsmorsa som kände efter för mycket. Vilket är konstigt eftersom jag ända hade mått dåligt och borde känns igen symptomen, men tror att det hade kommit smygandes under så lång tid så det var vardag liksom. Men hon tittar på mig och ba; ehhh.. ja? 

Så jag började knapra igen och här är vi nu. I början i Kalmar var det så himla viktigt för mig att planera att jag skulle sluta äta medicinen hela tiden, att det bara var tillfälligt. Men nu så känner jag faktiskt ingen stress att jag ska sluta. De funkar bra för mig och jag har inga planer på att sluta.

Har absolut ingen aning om varför jag skriver det här egentligen, men jag pratar ju lite om det i senaste avsnittet av vodcasten, så det känns nästan som jag vill förklara mig lite.

Fröken Ågren

Och en liten vardagsbild…

Men den här jäkla ångesten alltså, jag blir helt golvad. Jag vet att den kommer när jag är helt slut. Och den har kommit smygandes till mig flera veckors tid… typ när jag pratar så stryps det åt i halsen på mig och jag måste kippa efter luft, mitt i en mening, mitt i ett ord nästan. Och första gångerna så blev jag så förvånad och undrade vad det var som hände och skrattade för mig själv och kollade lite försiktigt om någon annan märkte det. Men nu känns det som om det knappt går att dölja.

Och jag är rädd att smitta av mig, att folk runt omkring ska tycka att jag kommer med dålig energi. Att alla ska märka och se att jag bara låtsas. Jag är till och med rädd som jag skrev att jag ska smitta via skärmen till er som läser det här. Förlåt i så fall… stå emot.  

Men mitt i allt det här så kan jag ändå på något konstigt sätt känna att det lugnt. Jag har lärt mig att det kommer och går, och snart känns det bättre. Det känns faktiskt redan lite lättare efter att Johan kom hem, och jag får sova bättre i och med att Bruno har slutat amma… 

(Okej, eftersom det tar så jäkla lång tid för mig att få ut ett inlägg, så från att jag skrev det där ovanför och tills jag skriver det här nu, så har Johan hunnit åka igen. En vecka var han hemma, och nu blir det två veckor borta. Fy fan, det var inte kul för någon är han åkte, hela familjen är så trött på detta flängande nu. Och bara för att det här är sista resan han gör nu på i detta projekt, och för att vi kramandes stod i hallen och sa till varandra med tårar i ögonen att vi fixar det här, bara två veckor kvar sen är vi tillsammans, så tar mina katastroftankar över och jag tror att planet kommer störta.)

Jag känner att jag inte kan knyta ihop påsen i detta inlägg, men det kanske får vara så. Och jag vet helt enkelt inte ens om jag kommer trycka publicera, men om jag gör det så tror att jag att det jag vill säga med det här osammanhängande, dåligt formulerande inlägg, är att om det finns nån annan där ute som också lider av ångest och depression så går det att känna sig bättre, det är okej att känna som man gör och det finns hjälp att få. Gå till läkaren och käka antidepressiva, länge, om det behövs.  

Okej, nu vill jag bara ge er fina presenter. Hoppas ni tar emot dem.

Fröken Ågren

Och en sån jäkla vardagsbild att det inte går att bli mer verklighet än så här. Jack sitter i sängen klockan 06:50 i morse och tar den här bilden på Bruno medan jag försöker vakna till liv. 

Ett långsamt farväl…

2 years ago

Har du slutat blogga? Den frågan har jag fått och svaret är väl ja. För det antar jag att jag har. Inte frivilligt dock, men mer som att jag börjar komma till en tråkig insikt att det kanske inte riktigt räcker till, tiden och livet liksom.

Hehe, jag skulle villa prata med den där personen som själv hade fyra barn, som så glatt och piggt sa när jag var gravid med Bruno, att ett fjärde barn kommer knappt märkas när du redan har tre så små. Han kommer liksom bara hänga med i farten. Jag skulle vilja fråga om det sades för att peppa eller om det var tänkt för att hon när som helst ska hoppa fram nu, skrattandes och pekande säga: HAHA gick du på den!? Åh herregud jag kan inte fatta att du trodde på vad jag saaa!? Och titta vad sliten du ser ut!! HAHA?! Ser du?! Ska du grina nu också?!  För att sen ta sina fyra välkammade ungar med sig och äta glass utan att bli kladdig.

Och kvar sitter jag på köksgolvet och ler lite osäkert.

Men vad har hänt sen sist? Jo, massor.  Det mesta ganska oviktigt och ointressant. Men  jag har  till exempel äntligen lyckats sluta amma Bruno, vilket är ganska stort för mig. Dels för att det är troligtvis den sista som kommer få suga på mina tuttar, alltså bebis. Och dels för att det var så jäkla svårt! Han helammade i nästan 8 månader, åt motvilligt lite gröt ibland och vägrade ta flaska. Och när jag försökte dra ner på amningen på dagen för att få honom att äta mer, men då ammade han för kung och fosterland på nätterna. Alltså han släppte inte brösten över huvet taget. Min bröstvårtor blev alldeles svullna, torra och nästan lite svampiga, (tack för den bilden säger ni, medan ni äcklat ställer ifrån er fikat) och det gjorde så jäkla ont. Har aldrig haft problem med vare sig amma eller att sluta amma med de andra.

Ett långsamt farväl…

Plus att han bet mig med sina fem små sylvassa tänder, både när han var vaken och i sömnen. Jag vaknade i blodiga lakan på morgonen. Låter som jag måste hitta ursäkter för att jag ville sluta amma, med bara det borde väl vara en anledning i sig. Men visst, tankarna gick ju lite att om han verkligen behöver sova med tutten i munnen och bita mig så är det väl klart att mammas älskade lilla lilla pluttenuttgubbis ska få göra det. Men jag blev ett vandrande spöke, mer än vanligt det vill säga. Och min rygg pajade ur, också mer än vanligt, men jag var både psykiskt och fysiskt helt slut.

Så tillslut så drogs plåstret av och jag slutade från den ena dagen till den andra. Och nu en och en halv vecka senare så känner jag, ska inte säga att livet sprätter i mig, men jag känner mig lite mindre levande död. Och i natt så sov han HELA natten.

Ska sluta prata om amning, men jag har en målbild i huvudet, och det är när brösten har slutat se ut som om de innehåller hårt keso så ska jag shoppa nya underkläder! Oj oj oj vad fin jag kommer bli… Kanske till och med slå på stora trumman och köpa matchande trosor och BH?  Fan, Johan kommer titta på mig med stora förälskade ögon, när jag med ny självsäkerhet sitter på sängkanten och låtsas om att jag inte vet att han ser mig, och sakta, sakta smörjer in mig med någon dyr väldoftande bodylotion som jag kanske precis har instagrammat om. Det kommer bli vackert.  Åh, det kanske till och med bli en ny bebis?! Nä, där drog jag det för långt.

Men jag ska i alla fall slänga alla gamla urtvättade amningsbehåar jag har, herregud jag har ju samma som jag hade när Max var bebis… Nä. Nu ljög jag. Faktiskt från när Harriet var liten…. Amen va fan, okej, sluta pressa mig, från när Jack var bebis. Sådär! Jag har alltså behåar på mig som jag hade när jag ammade Jack, och han fyllde 6 år för några dagar sedan. Bam!

Ett långsamt farväl…

Got milk? Nä men blod…

Åh, underbart att vara tillbaka från en lång bloggtystnad och sen skriva en bok om svampiga bröstvårtor…

Men hittills i vår så har det faktiskt varit ganska kämpigt med allt. Jag har varit alldeles för mycket ensam med barnen. Och ibland tvivlar jag på om jag kan skriva om att Johan är bortrest för jag vill inte måla fram honom som någon frånvarande förälder, men… det är han ju i perioder.

Och det suger för alla i familjen. Och jobbiga ensamma dagar så skiter jag fullständigt i att alla de dagarna han inte är bortrest, så är han där när barnen går till skolan och slutar jobba lagom till att de kommer hem klockan fyra. Det jag menar är att jag ibland känner att det inte spelar ingen roll att han är så jäkla närvarande, för att sen vara frånvarande.

Och tro mig, det är inte så att jag skickar ut en offentlig pik till honom så här över nätet, (köp mjölk och wienerbröd!) vi pratar om det här konstant, och jag är ju faktiskt väldigt involverad i vilka jobb han ska ta på bortaplan eller inte, för att just kunna diskutera hur det kommer påverka familjen, hur många dagar det gäller, och vilken back up jag kommer ha och så vidare. Men nu har det varit lite väl mycket. Av februaris berömda 28 dagar så var jag ensam förälder i 25. Och nu är det 22:a mars och han har varit borta 14. Men i februari så var det självvalt, fel ord kanske, men jag valde att åka till Mexico med barnen och vår aupair Andrea. Så när han kom hem efter två veckor i London så var vi tillsamman en dag innan vi åkte. Och jag valde att åka utan honom för jag tröttnade på att vänta på att han skulle vara ledig för att kunna göra något som jag ville göra med barnen. Hmm… Det kanske är en omedveten offentlig pik till honom så här över nätet, tänker på titeln på det här inlägget? Jaja, han har varit en bra första make.

Hade lite mer att berätta men känner inte att jag hinner mer just idag. Ska hämta barn!

Fan vad jag har saknat att skriva av mig… Andas lite lättare på något sätt. Nä nu kör vi!

Ett långsamt farväl…

Puss och kram