Oktober

Så startar jag nu ännu ett inlägg som jag troligtvis inte kommer publicera. Det ligger så många påbörjade sparade inlägg i utkastkorgen här på bloggen, och jag undrar verkligen ungefär när i processen jag liksom ger upp och låter ännu ett ofärdigt och rörigt stycke text lägga sig högst upp på listan?

Tror att det till 99% för att jag tycker att det är så sjukt jobbigt att ladda upp bilder, något krånglar, att jag typ måste konvertera bilder till JPG filer eller att airdrop till datorn inte fungerar, eller annat som får det att krypa i kroppen på mig.

Så då ger jag upp!

Men jag kanske bara ska börja återanvända bilder? Alltså de som jag redan postat och nu ligger här, trygga, vilandes i ett okomplicerat bildbibliotek?! Så gör jag med familjebilden som alla barnen måste ha med sig första dagen i skolan, den som ska upp på en vägg i klassrummet. Sjukt svårt att fånga hela familjen på bild, och sjukt jobbigt att hitta ett ställe där jag kan skriva ut dem i rätt storlek, som också kvällsöppet efter som jag till 100% har skjutit upp det till sista minuten.

Jag menar, det är ju inte så att sååå mycket förändras mellan mina glesa uppdateringar här på bloggen, och ni minns ju troligtvis inte bilder jag la upp för ett år sedan? Barnen växer i för sig men det är väl inget som intresserar någon annan än mig och Johan, och kanske högst deras doktor? Och inget drastiskt förändras vare sig i huset i Torekov eller här i New York, som kan vara spännande att visa, inga renoveringar eller nyinköpta pjäser.

Sist jag skrev så var vi kvar i Skåne, nu sitter jag i vardagsrummet i New York. Har lyckats bryta min vana att jag alltid skriver i sängen, vilket kan låta mysigt och lite frilanskönt, men det var inte bra för någon, speciellt inte min rygg eller för min självdisciplin.

Alla barn är inne gamla och nya rutiner när det gäller skolan. Jack har börjat middle school och alltså bytt skola, vilket kändes väldigt stort och nervöst, mest för mig tror jag.

Kommer ni ihåg det när man började i sjuan i högstadiet? Fy, jag minns den dagen lika tydligt som om det vore igår. På uppropet stod vi alla i aulan och väntade på att bli uppdelade i våra nya klasser, och jag kan typ nu framkalla skräcken jag kände när jag sneglade på de andra eleverna och upptäckte att vissa såg så stora ut, så vuxna. Behå-band som stack fram under tunna linnen och att de sminkat sig, med puder och foundation liksom, inte bara lite läppglans med smak från Kicks som man fått i ett 3-pack i julklapp. Hur vissa var så långa och andra så korta, och att man då inte visste att det var säkert var lika jobbigt för alla, på olika sätt. Jag var så lång och smal och kommer ihåg att det bara var en kille i klassen som var längre än jag. Nej tack, det vill jag inte göra om.

Okej, nu är det väl dags för en bildjävel tänker jag. Så att blogginlägget ser tilltalande ut för ögat liksom.

Okej, när jag letar bilder på mobilen ser jag direkt att jag har 16 olästa meddelanden från en Whats up-grupp skapad av föräldrarna från Brunos nya klass. Jag scrollar upp i konversationen och följer med spänning diskussionen om när det bästa datumet för att ha en lära-känna-varandra-picknick kan vara. Jag är som ett spöke i dessa grupper, liksom närvarande, men syns inte. Bidrar inte med några förslag men vet att jag kommer dyka upp på picknicken med typ en påse körsbär och för få nötfria cupcakes på det datumet som har bestämts av de andra mammorna, de driftiga och som inte har socialfobi i gruppmeddelanden.

Ska börja runda av här. Men fan, visst blev det här ett lite väl spretigt och ostrukturerat inlägg? Känns som att det hade någon riktig början eller något begripligt slut…

Åh nej! Nu känner jag att jag börjar kliva in i en plats i mitt huvud där jag spenderar alldeles för mycket tid, en plats som kallas för: att övertänka. Och jag tror inte jag pallar det just nu. Så nu trycker jag bara på publicera.

Jo, just det, jag har fyllt 40! Och det vill jag berätta mer om nästa gång.