Jag håller på med en essä som tar avstamp i boken “My year of rest and relaxation” och skriver om uppmärksamhetsekonomin, prestationssamhället och drömmen om att inte jobba på sig själv utan bara lägga sig och vakna som en bättre människa. Spoiler alert på min egen ännu ofärdiga text. Jaja, sprang en stund och det slog mig hur länge sen det var jag gjorde något utan underhållning. Pausade således podden och sprang med mina egna obehagliga tankar i en halvtimme. Skrämmande.

Hur som helst, häromdagen började jag på “Den odödliga sagan” som är väldigt bra. En bok om berättelser och alltså helt annorlunda än den jag nyss läste. Tycker om att helt byte genre när jag läst något riktigt bra. Jag läser vanligtvis mellan 10-30 minuter om dagen (böcker, alltså. Reportage och nyhetstexter och bloggar etc lägger jag ner många timmar på). Hur mycket läser ni om dagen (böcker) och vad läser ni just nu?

Här är vi igen. Fredag, eller lilla födelsedagen, som min kära, kära vän Cissan brukar kalla det. Hon förespråkar att lilla födelsedagen ska tas på allvar. Det innebär bland annat att man bara får tänka snälla tankar om sig själv på fredagar. Gör det! Häll upp ett glas vin/en kopp te/varm choklad/öl/läsk eller vad du nu gillar och njut av denna fredagsläsning.

I USA blir det allt vanligare att unga människor planerar sina egna begravningar.

Äter du ägg kan det vara förvirrande att treva sig fram i en labyrint av cage-free, free-range, pasture-rasied etc. Här kommer ett förtydligande.

Veckans svenska text ligger på Svd och handlar om hur Gwyneth Paltrow (första gången jag stavade det rätt på första försöket) säljer skräp till kvinnor och hela kulturen kring det.

Och här kommer en recension på The Guardian om Netflix-serien GOOP, tycker den var rolig. Recensionen alltså.

Blir alltid lite illa till mods av den färdigt uppskurna frukten i plastlådor i matvaruaffären. Dyrt som fan är det också.

Okej, här kommer en till på svenska. Om Joe Rogan (har länge funderat på varför alla män älskar honom så).

Domedagsklockan visar 1000 sekunder till midnatt.

The oral history of Laura Dern.

Tjugo personer som valt att avsluta det de höll på med (jobbet, hudvårdsrutinen, relationen, religonen etc).

En jobbig text om klimakteriet.

Star ups som gör pengar på folk som vill ha barn.

Googlereklam ser nuförtiden ut som vanliga sökresultat.

Om man byter plats mellan kvinnor som är vita och POC blir det så här.

Skulle en 37-årig kvinna kunna vara på samma plats i karriären som Pete Buttigied är?

I Kalifornien har man nuförtiden rätt att få reda på vad techbolagen sparat för information om en.

Trump är den första sittande presidenten som deltar i ett anti-abort massmöte.

Ja och så finns det fina personer som den här kvinnan som utvecklat den här jackan/sovsäcken för hemlösa.

Började försiktigt kolla på Netflixserien om cheerleading och den visade sig vara så mycket bättre och mer än vad jag förväntat mig.

Magnus är hemma och jag sprang en sväng på eftermiddagen. På vägen hem funderade jag på om jag egentligen gillar att springa. Handen på hjärtat gillar jag mest känslan efteråt, men jag kan faktiskt också njuta av en riktigt bra spurt. Jag gillar också att springa för att det är så enkelt och billigt. Ju äldre jag blir, desto större motstånd  känner jag inför att betala för grejer jag inte behöver. Eller liksom grejer som säljs in som revolutionerande, trots att de är nåt väldigt enkelt i ett snyggt och avancerat paket. Jag antar att SoulCycle, Peloton och Flywheel och alla andra former av organiserad cardio funkar för folk som behöver lite pepp och ett sammanhang, men för personer som jag som gärna undviker sammanhang och avskyr när folk säger åt mig vad jag ska göra är löpning perfekt.

Så här springer jag: ibland långt, andra gånger kort. Ibland i trappor, ibland intervaller, ibland går jag. Andra gånger springer jag fort som vinden. Oftast lyssnar jag på en favoritpodd, men avslutar alltid med musik. Jag brukar däremot aldrig mäta tid eller avstånd. Det får mig nämligen att må dåligt och triggar mig till ett osunt träningsbeteende. Jag springer aldrig för att gå ner i vikt eller så smalare någonting. Så funkar det nämligen inte. Jag försöker göra springandet till en uteslutande trevlig upplevelse för mig själv. Om det känns bra är sannolikheten större att jag ska fortsätta göra det. Försöker faktiskt styra upp mitt liv så att de flesta element ska vara så trevliga som möjligt. Livet kan vara tillräckligt jobbigt i sig, därför finns det ingen orsak att inte skapa en bra miljö för sig själv.

Ibland försöker jag mig på att göra blogginlägg med temat “En bild i timmen” efter femton år av bloggande har jag ännu inte klarat av att göra det en hel dag. Idag testade jag på motsvarande i instastories och det visade sig vara lite lättare. Och väldigt kul! Det som också var roligt var att få dra på sig något annat än ridkläder och åka in till West Hollywood för att luncha med min kompis Malin. (allt utom skorna från Blankens är för övrigt second hand).

Häromdagen fick jag en så bra idé för en tv-serie och eftersom Malin jobbar i branschen passade jag på att pitcha den för henne. Äh, det kanske aldrig blir något eller så skriver jag en bok på idén istället eller så blir det ingenting alls, men kul var det. Idéer tar alltid form när jag får förklara dem för någon annan. Ibland pyser de också ihop när de beskrivs i ord, men för det allra mesta blir de tydligare och större.

Idag hade jag också en session med den aktuella Friday Lab-kursen och blev på så gott humör av den. Det finns några få plaster kvar av kursen som börjar den 17 februari. Rekommenderar varmt att anmäla sig till den.

Magnus har varit borta i sju dagar. Det borde inte vara så farligt, men jag tycker att det är skitjobbigt att styra det här skeppet vi kallar Familjen Öhman ensam. Häromnatten vaknade jag av att någon kissat i sängen. Orkade inte stiga upp och byta lakan så jag lade bara en handduk över olyckan och lade mig på enda sidan av sängen. Det här är bara en av många kissrelaterade incidenter de senaste dagarna. HUR SOM HELST har det varit en lång dag och jag tänkte helt enkelt bjussa på mina tre bästa kulturtips just nu. Hoppas på att ni gör detsamma i kommentarsfältet. Högt och lågt. Nytt och gammalt!

1. My year of rest and relaxation av Ottessa Mosfegh. En bok om en 24-årig kvinna som år 2000-2001 självmedicinerar sig så hon mer eller mindre sover bort ett helt år tack vare en liberal psykolog, lögner och en bulimisk väninna (hon inte gillar) som dyker upp ibland. Det finns något kittlande i att lösa sina problem med att bara gå i idé och låta dem lösa sig själva medan man drömmer.
2. Jag började nyss lyssna på The Baron of Botox. Om mannen som gjorde skönhetsingrepp och botox till något lika odramatiskt som att gå till tandläkaren. Han gjorde också miljoner på det och begick självmord år 2015. Hittills är det mycket intressant, men jag är lite nervös för att det ska utvecklas till en krimpodd. EDIT: Ni kan skippa den. Lyssnade de första avsnitten och de kändes oproffsiga. Mer skvaller och referenser än eget arbete.
3. Snubblade in på Rob Delaynes stand up och fann mig själv skratta högt flera gånger. Händer inte ofta. Den är ganska rå, men sånt gillar vi ju. Rekommenderar! (och om ni ännu inte sett Catastrophe. LYCKANS ER som har den framför er).
4. BONUS: nytt avsnitt av Mellan raderna med Jihde och Öhman ligger ute. Tycker ni ska lyssna på den.

Åh! Jag älskar er! Har skrattat högt åt era kommentarer i inlägget under. När sånt här händer i kommentarsfältet känns det verkligen som om jag får lön för femton år av digert bloggande. TACK! Och keep them coming (som vi säger här i Amerika)! Bara för att det dyker upp ett nytt inlägg betyder inte att kommentarsfältet är stängt.

Igår hörde en av Viddes kompisars pappa av sig och undrade om jag var sugen på att cykla med honom och kidsen till Venice. Först blev jag överraskad, det är inte helt vanligt att pappor och mammor från olika familjer hänger, men sen visade det sig att pappan trodde att Magnus var hemma. Såklart. Jaja, barnen och jag fick hänga på trots att Maggan var borta. Jag var tydligen inte en för stor frestelse. Under his eye. Skoja. Men hur är det i era kretsar? Är det okej att vara kompis med folk av annat kön? Min killgissningsnerv säger att man är mer konservativ med sånt i USA.

Jag är inte stormförtjust i Venice Boardwalk. Först cyklar man in i en dimma av weed och sen är det fullt av ficktjuvar, turister, skrotförsäljare, uteliggare och knarkförsäljare. MEN strandvägen dit är fin och skejtparken ikonisk. Plus bra motion för ungarna.

På söndagen ordnade Maja och jag en testsession för Friday Lab. Vi hade rekordmånga deltagare och jag blev glad när jag tänkte på hur vårt lilla företag växer och hur bra det känns att jobba med något som hjälper andra människor. Jag fattar ju att jag är väldigt privilegierad som får jobba med bara kul saker och är så tacksam och glad för att mitt jobb inte handlar om att kränga grejer som folk egentligen inte behöver. Efteråt åkte ungarna och jag upp till Topanga och hängde med hästar resten av dagen.

Jag red lite dressyr utan bett och barbacka, sen helt utan au naturel. Efteråt när Sequoia rullade sig smög jag fram och satt stilla med honom liggande på marken en stund. Otroligt fint! Vågade inte ta en bild pga av rädd för att bryta magin. Sen tog jag Majlis på en tur i Tuna Canyon och när vi kom tillbaka dök det upp en massa sheriffer, polisbilar och cirkulerade helikoptrar ovanför oss. Tydligen hade ett barn gått vilse/gömt sig/blivit kidnappat nånstans på trailen. Pratade med ett österrikiskt par som bott i USA i tio år och började tröttna rejält. Många européer som verkligen inte trivs här just nu. Föreställer mig att USA är sitt sämsta jag för tillfället.

När vi körde hem somnade båda barnen i bilen. Älskar dagar när de får så mycket motion och frisk luft att de bara slocknar. Nu ska jag äta glass med dem i sängen och se en film. Ajö!

För en tid sedan var det någon som efterfrågade situationer när det uppstått språkförbistringar eller missförstånd. Vi har ju bott här i sju år och jag har tagit en master på engelska, men jag har till exempel svårt att tydligt formulera skillnaden mellan orden bear och beer.

Idag på vägen hem kom det en dam emot oss. Hon log vänligt, jag log tillbaka och sade god kväll (sånt gör man i våra kvarter). Hon började tala om en pool som renoverades i huset vid sidan om oss och frågade sedan om Vidar och Majlis var mina barn. Jag svarade ja varpå hon frågade om de var veterinärer.

Jag ba: “Öh nej, de är… barn.”

Hon: “Ja, de är väldigt vackra. Din son borde jobba som modell. Jag antar att du inte ger dem så mycket kött.”

Jag svarade: “Nej, inte alls. De är vegetarianer.” exakt samtidigt som jag insåg att hon eventuellt urprungligan frågat om de är vegetarianer, inte veterinärer.

Jag var ungefär lika stolt då som när jag för någon vecka sedan var hos min frissa och började tala politik. Man vet ju aldrig hur känsligt sånt är så efter att ha frågat henne vem hon tänker rösta på tillade jag blixtsnabbt att hon inte behöver svara om det är för privat. Hon började gråta och sa att hon hade fått ett missfall ett par månader tidigare, men att det inte är för privat att tala om ifall hon vill ha barn. Det var jättesvårt att säga att hon hört fel så sen talade vi resten av sessionen om missfall, bebisar och familjer.

Ni får HEMSKT gärna berätta om kul missförstånd.

Jaha, jaha. Vad har ni gjort den här helgen då? Jag har väl gjort det vanliga. Umgåtts med människor och djur (älskar bilden ovan med alla djuren som omger Majlis). Tagit barnen till en lekpark (övat på självutlösaren på klockan), plockat och fixat, beställt sushi åt barnen och indiskt åt mig själv och försökte jobba lite (skrev en mening, Majlis avbröt mig, skrev en till Majlis avbröt mig, osv i all oändlighet). Hälsade också på Frida.

Frida bjöd på pizza, fastlagsnullar (eller “semlor” som hon kallade det), lek för barn och lite vin. Den andra Frida kom, likaså vår gemensamma kompis Sandra från Stockholm som förut bodde i Santa Monica, men nu hälsade på i LA. Under kvällen hann vi planera en bok och en tv-serie om hästar. Mycket givande. Sen tog jag 405:an hem.

Dagens program är att ladda bilen i Malibu, leka lite på stranden och skriva ifall Majlis ger mig lite fridtid. Vilket traditionellt blogginlägg med en uppräkning av grejer jag gjort och ska göra. Jaja, så får det bli ibland.

Jag hade en så konstig förmiddag där jag sprang in och ut i Viddes skola för att gå på olika event. Först avlämning, sen 30 minuter senare reading celebration, sen 30 minuter paus och sen ett skådespel som barnen satt ihop i art class. Fattar inte hur folk som har kontorsjobb sköter sånt här (= den ena föräldern är hemma och alla vet vi vilken den ena är).

Jaja, sen körde Majlis och jag upp till stallet och tog ut fyra hästar. Men nu över till länkarna. Väldigt hög kvalitet på dem.

Vilket av alla techbolag är ondast? Uber? Facebook? Instagram? Här är listan.

Problemet med att vi nuförtiden prenumererar på nöje och hur vi kan lösa detta.

Vill du leva länge och vara frisk? Vad bra! Här är den enkla lösningen.

Statistiskt sett är människan som olyckligast när hen är 47 år gammal. Sen blir det bättre!

Vad är Strava?

Klimatångest som gör att du bara vill springa runt och skrika? New York Times kommer med konstruktiva lösningar.

En journalist biohackar sig själv för att leva för evigt.

Samma förläggare, samma skolbok, förutom att historiebeskrivningen ser annorlunda ut i skolor i Texas och Kalifornien.

Åtta stycken tips som får dig att må bättre 2020.

Och inte mindre än tretton sätt att bli en bättre person 2020.

Varje dag flyr 5000 personer från Venezuela.

Brandmän i Australien som kämpar för att rädda urgamla tallar.

Tystnad har blivit lyx som bara de rika har råd med.

Det började ju så bra. Vad hände egentligen med Rudy Giuliani?

Veckans svenska: psykedelika är inte lika tabubelagt längre (har själv en god vän vars nyårslöfte är att under kontrollerade former testa LSD).

PS Nu funkar länken till instagram under min profilbild. Tack Jennifer för påpekandet!

På söndagen börjar säsong 10 av Curb Your Enthusiasm.

Jag önskar att jag hade ett helt avslappnat förhållande till Instagram, men jag blir väldigt glad när jag får en ny följare och lite besviken när jag ser att följarantalet gått ner. Jag brukar faktiskt undvika att kolla på det exakta antalet eftersom det är helt onödigt att det ska påverka mitt humör.

Konstigt nog har jag en mer avslappnad inställning till Twitter. Bryr mig noll om vem eller hur många. Idag frågade jag följarna om varför de följer/ inte följer folk. Själv är jag ganska generös med att följa. Avföljer sällan. Det som ändå får mig att göra det är smygreklam, ätstörningar och det som någon skrev här under: ett flöde av exakt samma bild. Här är några av svaren jag fick:

“Kompisar. Dem avföljer jag inte. Sen intressanta typer o fenomen, dem avföljer jag om/när mina intressen sviktar. Tex följde jag i ett skede massa yogis, sen fick jag ångest pga inte lika ”bra” o avföljde alla. (Utom yogagirl)”

“Avföljer om det tenderar att bli reklamkonto mer än ett privatkonto. Tråkiga konton får vara. Jag är själv tråkig.”

“Följer folk som verkar kul och smarta. Avföljer när det visar sig att jag hade fel.”

“Följer pga känner, av nyfikenhet eller av allmänintresse (typ tidningar, teatrar, etc). Avföljer egentligen bara om någon lägger upp samma foto (typ) om och om igen.”

Ni då: varför följer/ avföljer ni folk?