Följer ni många renodlade influencers? Eller professionella är kanske ett mera korrekt ord. Alltså folk som lägger upp bilder tagna av yrkesfotografer och lever på att de har många följare och de samarbeten de får genom antalet följare? Med vissa yrken kommer väl influencerskapet på köpet, ni får välja själva hur ni kategoriserar dem. Brukar ni köpa sånt som folk gör reklam för?

Jag frågar eftersom jag tycker att det är så intressant att det som började som en personlig relation när bloggarna (och kanske också instagram) var unga. Då var det mer av en kompis som tipsade sina kompisar. Kanske det mikroinfluencers är idag. Sen förvandlades kompisen till någon man beundrar, distansen mellan avsändare och mottagare blev längre, men avsändaren kunde ta mer betalt eftersom följarna är fler. Det som ändå fanns kvar var en konstig uppfattning om någon slags personlig relation eftersom avsändaren ändå var en människa som delade med sig av vardagen.

Magnus och jag talade om det här tidigare idag och var överens om att influencersbranschen snart har nått sin kulmen och kommer att förvandlas till någon annan form av marknadsföring/reklam. Vad tror ni det är?

Magnus och jag steg upp klockan sex för att spela in podd. Det visade det sig vara ett succékoncept (om man bortser från att vi var tvungna att stiga upp klockan sex) eftersom barnen inte störde oss det minsta. Blev ett kul avsnitt om hur det är att rapportera för SVT, om Coronaviruset och media informerar om det, om Oscarsgalan och mycket mer. Ni vet var poddar finns.

Sen jobbade jag en timme, talade med mamma, ringde pappa när jag körde upp till stallet med Majlis, red barbacka och utan bett en timme (men glömde min Apple Watch så motionsmässigt hände det aldrig), mådde så bra, körde hem, läste lite i Philip Teirs nya roman, duschade, jobbade, hämtade Vidde på skolan, tog Majsan till svenska skolan och nu är jag hemma. Trött som bara den. Det enda jag klarade av var att beställa indisk take out.

Just det! Vi kommer att köra två stycken Friday Lab-kurser parallellt i vår. En som går på måndagar och en på söndagar. Det finns nån enstaka plats kvar på söndagskursen. Egentligen gick anmälningstiden ut vid midnatt, men tänkte att den här bloggens läsare kan få privilegiet att glida in lite senare.

Ibland hoppar jag in i SVT Morgonstudion med en liten hälsning från LA. Igår handlade det såklart om Oscarsgalan, mycket kul och inte alls så svårt (trots det går min puls alltid upp precis innan sändningen. Får tvångstankar om att få Tourettes och skrika: “KUKEN!” Har ännu inte gjort det). Efteråt bestämmer jag mig alltid för att det gick bra. Alltså hur det än gick, när jag pratade om Kobe Bryants död var det en massa strul med ljudet och igår hade SVT problem med alla inslag. Jag intalar ändå mig själv att det gick jättebra och går vidare i livet. Om jag inte gjorde det skulle jag ligga vaken länge och få igenom varje litet ansiktsuttryck (behöver jag feedback är det bara att fråga Magnus. Och feedback är viktigt och bra för att man ska kunna utvecklas, men inget man behöver precis innan läggdags).

Brukar använda mig av den här tekniken också efter sociala tillställningar då jag ibland på vägen hem kan bli iskall över något jag sagt eller gjort. Innan det hinner hända intalar jag bara mig själv: 2DET GICK JU JÄTTEBRA!” Någon annan som utövar den här tekniken?

Ja och så fyndade jag en Rodebjerklänning (med prislapparna kvar!) för 40 dollar. Var så nöjd. Hade på den när vi åkte till Malibu för att ladda bilen och kände mig väldigt fin. Klädesplagg som är sköna och snygga är de enda klädesplaggen en människa behöver.

Jag drog mig länge för att kolla på Gwyneth Paltrows Netflix-serie om Goop. Jag avskyr nämligen kommersialiseringen av feminism och att göra pengar på att kvinnor känner sig otillräckliga. Det här gäller både fysiska produkter och upplevelser. Att shoppa sig till ett bättre välmående genom spirituella övningar för hundratals dollar. Det är för övrigt väldigt mycket LA att inte vara så noga med metoder kring sånt som ligger utanför vetenskapen. Om man dricker tillräckligt många smoothies, lockar fram sin inre träningsgudinna på Soulcycle, betalar 200 dollar för att meditera och sen dansa i ett mörkt rum och köper en “vaginal steamer” för 55 bucks ska man bli en lyckligare och bättre som kvinna. och det blir man kanske för stunden. Det är bara det att det aldrig tar slut, livet som kvinna är att ständigt förbättra sig. Aldrig duga. Jag önskar ofta att de som har tid och pengar kunde fördela åtminstone hälften på att påverka politiskt istället för bara på sitt personliga utseende/välmående.

Samtidigt försöker jag att inte ha en så skeptisk inställning till allting. Vill inte vara sån. Eller vill vara lite sån, men inte hela tråkmånspaketet.

Det sagt överraskade The Goop Lab mig. Specifikt avsnittet om den kvinnliga orgasmen. Fy fasiken vad hämmad jag kände mig när jag kollade på det. Jag insåg att jag verkligen är ett barn av min tid. Talar ytterst sällan sex och orgasmer med mina väninnor. Kvinnlig sexualitet är liksom nåt hemligt och till och med skamligt (obs tycker inte det, men upplever det). Jag är så imponerad av kvinnan som ställde upp med att visa hur kvinnor bäst får orgasm och hade ett helt tv-team som filmade henne. Skulle själv inte ha gjort det. Hon konstaterade bara att kvinnas njutning fortfarande är feministisk fråga och att ingenting händer om inte någon lyfter upp de här frågorna och visar hur man gör. Bang boom orgasm! Så jäkla starkt. Inget pornografiskt så långt ögat når.

Ja, och handen på hjärtat måste jag motvilligt erkänna att Gwyneth Paltrow verkade vara så vanlig och härlig i serien. Som en kul kompis man vill hänga med. Cynikern i mig säger att det serien är producerad så för att jag ska handla mer på Goop, men jag hoppas såklart på att Paltrow är mycket vanligare än Hollywoodporträttet av henne.

Samarbete med egen verksamhet

Okej! Nu är det bara en vecka kvar tills vårens enda Friday Lab-kurs börjar den 17.2. Nästa chans blir först i augusti. Vi har några få platser kvar och jag vill ju gärna att de fylls av någon av er. Vad ÄR då Friday Lab? Jo, själva kurser består av 90 dagar där vi träffas cirka varannan vecka online. Mest av allt går föreläsningarna och diskussionerna ut på att ta tid för sig själv och få verktyg att styra upp sitt liv så det blir så bra som möjligt. Reda ut vad man gillar/inte gillar, sätta mål, få konkreta tips kring starta eget/trivas på sin arbetsplats eller styra upp vardagen så den känns meningsfull. Ja, och så är den ett otroligt nätverk som ger kärlek, goda råd och pepp. Det finns en otrolig styrka i att formulera det man drömmer om.

Det här är den sjunde kursen vi ordnar och deltagarna har varit allt från fotografer, diplomater, ingenjörer, ekonomer, författare, journalister, revisorer, bibliotekarier, föräldralediga, egenföretagare, musiker och ja ni fattar. Folk har suttit i Sverige, Finland, Luxemburg, Belgien, USA, Nya Zeeland, Australien och Norge (säkert nåt mer jag glömt bort nu). Och det har alltid varit väldigt kul och givande! Lovar!

Vanliga frågor:

Hur mycket tid tar det? 

Varje vecka får deltagarna en övning och läsning/lyssning/titt som anknyter till temat. Det är sen upp till var och en att bestämma hur mycket tid hen (okej, hon, vi har bara haft kvinnliga deltagare hittills) vill lägga ner. Allt mellan en till fem i veckan. Det blir inget läxförhör och ibland gör deltagarna uppgifterna långt efter att kursen avslutats. Det går också bra.

Måste man vara egenföretagare/ha ett kreativt yrke?

Nej. I Friday Lab fokuserar du på dig själv. Du tar dig tid att fundera på vad du vill ha mer av i livet och vad du klarar dig utan. Du får hjälp att göra dig av med ovanor och sätta nya rutiner.

Måste man dela med sig av privata tankar/upplevelser?

Alla deltagare skriver under ett sekresskontrakt. Det som sägs i Friday Lab (inklusive FB-gruppen) stannar där. Det sagt pratar man precis så mycket/lite man vill om sig själv. Vi är också noga med se till att folk i branscher konkurrerar med varandra inte befinner sig i samma grupp. Att gruppen har så mycket mångfald som möjligt är viktigt.

Vad händer när kursen är slut? Är man färdig som människa då?

Ja. Nä, men man har kanske lite bättre koll på sitt liv. Och så har man garanterat fått några nya vänner och ett brett nätverk. Får man mersmak kan man gå med i Friday Lab Community som skapades efter att den allra första FL-kursen avslutades och deltagarna ville ha en fortsättning. Nu består gruppen av ca 30 personer som träffas dagligen i Facebook-gruppen. Därtill kommer en bokklubb, en månatlig föreläsning (poddar, en representant från LinkedIn, UX/copyn Pernilla Axelsson om bl.a. att ta ta betalt, i februari är temat fokus och i mars ekonomi), en plan along i början av varje månad). Sen blir det retreat i Helsingfors och Stockholm och allt vad vi nu hittar på. Är så väldigt, väldigt glad över de personer jag träffat i Friday Lab.

Om någon av er som läser här har gått kursen kan ni väl kommentera och skriva kort om varför ni tycker man ska gå Friday Lab (om ni tycker det alltså, hehe).

Hej från fåtöljen. Jag ska rapportera om Oscargalan för Morgonstudion imorgon/måndag  och tänkte att det kanske kunde vara bra om jag såg några av de nominerade filmerna. Började med JoJo Rabbit och ska sen ta mig an Joker. Magnus är på bio med en vän, Vidde är på konsert med en kompis, Majsan sover så det är bara jag och katterna. Åt en stor portion pasta med tomatsås och drack ett glas vin i min underbara ensamhet.

Det har för övrigt varit en perfekt lördag som började tidigt med frukost/brunch tillsammans med några kompisar på ett nytt ställe. Eller nytt för mig. Massila hette det och ligger på fjärde gatan här i Santa Monica.

På vägen hem stannade vi för att köpa kaffe på favoritstället och där träffade vi några goda vänner som föreslog att vi tillsammans skulle dra ner till stranden. Jag hade snackat lite löst med Frida om att göra just det så vi svängde förbi hemmet och tog med oss det nödvändigaste (handdukar, stolar och byteskläder för barnen) och körde till Will Rogers Beach. Det var egentligen lite för svalt i luften, men här i LA har jag insett att man kan hänga på stranden UTAN att doppa sig i havet. Revolutionerande för mig.

När kompisfamilj nummer ett åkte kom Frida och Joel och vi bara fortsatte hänget. Mellan dessa två hann jag iofs sitta ner en stund och prata med en tredje familj på stranden. Vet ni hur man ibland sitter i ett sällskap och plötsligt ser sig själv från ett utomstående perspektiv? Jag insåg hur jag är en vit, priviligerad kvinna på en strand i Santa Monica. Satt där och lyssnade på recensioner av lyxiga surf/skriv-retreats i Karibien, bästa spådamen i stan, sound cleansing, städhjälp, hur tjejer är/killar är osv Det mesta vi talade tolkade jag som nåt slags flykt genom konsumtion av icke-materiella tjänster.Det är väl okej, men det blev liksom nidbilden av LA-kvinna. Och jag kände att jag inte ville vara en del av just den här Los Angeles-falangen, men att jag just i den stunden var det.

Men barnen hade det så härligt! Och jag också. Fick till och med till en pratstund med Frida. Vi ses ju flera gånger i veckan, men eftersom det alltid är på stallet hinner vi aldrig avsluta en ordentlig konversation eftersom det är hästar som ska ryktas, sadlas och ridas. Vid fyra åkte vi hem, jag sprang, duschade och var plötsligt ensam hemma. Snacka living the dream-lördag (minus hästar då).

Jag sprang på förmiddagen. Magnus har testat att stiga upp klockan fem (han har misslyckats i ca en veckan, men klarade av det i morse. Här skiljer vi oss åt, jag är en så äckligt disciplinerad person att jag skulle tvinga mig upp kl. fem om jag bestämt mig för det. Maggan älskar livet och behöver inte många argument för att ligga kvar). När jag kom hem var jag nöjd över att jag enkelt skulle kunna stänga alla ringar på min Apple Watch. Osäker på vem som äger vem i den relationen.

Vi promenerade till Oysterette och Magnus höll en liten föreläsning om hur mycket han älskar att äta lunch ute på restaurang. Till min stora glädje har lobstertacos-portionen gjort comeback på menyn så det fick bli ett avbrott i min annars plantbaserade diet. Otroligt gott! Magnus tog den vanliga lobsterrollen. Vi passade också på att skissa upp sommaren, hur mycket vi skulle vara i Stockholm/Helsingfors/Ekenäs/Skåne. Och det roligaste, vår traditionella kompismiddag i Helsingfors. En av de första dagarna i Helsingfors brukar vi boka ett bord på någon favoritrestaurang och bjuda in våra bästa vänner. De som kan komma kan, resten får vänta tills nästa år. Brukar bli en mycket kul kväll.

Sen promenerade vi hemåt. Jag köpte två otroligt snygga fåtöljer på Facebook Market (ska visa dem snart) och känner mig extraglad när jag stiger in i vår lägenhet. Tänk att allt verkligen redan finns. Mycket få saker måste köpas som nyproducerade. Sen drog Magnus för att träna och jag började på “Natt i Caracas” av Karina Sainz Borgo. Tror att jag gillar den.

PS vår lägenhet är förresten fortfarande ledig från ca mitten av juli till mitten av augusti ifall någon av er har vägarna förbi Santa Monica och vill hyra ett hem nära stranden.

Hej angivarkulturen i Kina!

Om hur hur att suga på batterier inte är bättre än att röka cigaretter.

En konstnär som fejkade ett trafikkaos så väl att han lurade googel maps.

Veckans svenska är en text av Erik Helmersson på DN som skriver om hur vi inte är våra tankar och känslor. Tyckte väldigt mycket om den och vill nu börja meditera.

Älskar den här bestraffningen av folk som ställer sig på tuten om man inte gasar samma sekund som det blir grönt.

Delvis så här föreställer jag mig Florida.

När amerikanerna slutar äta flingor på morgnarna satsar Kelloggs på plantbaserat kött.

Ingen stad är väl så älskad som New York, men är det verkligen NYC eller är det drömmen om staden? En analys genom tv-serien High Maintenance (som jag ju tipsade om förra veckan).

Läkare på TikTok pratar sexualhälsa.

Ingen kan förklara varför flygplan hålls uppe i luften.

Till Gwyneths försvar.

Det här har jag funderat på mycket, self care är ju jättebra i sig, men kapitalismen har givetvis kidnappat begreppet. Hur kan vi ta tillbaka det?

Det fjärde köttet.

Michael Polland och drogen koffein.

Hemlösheten i USA är ett stort problem och i storstäder om Los Angeles blir det bara värre. Här kommer en berättelse om hur det är att inte ha ett hem. (En orsak till hemlösheten är bristen på anställningsskydd och de höga boendekostnaderna). Det är här veckans rekommendation om du bara läser en text.

Hör ni till de personer som för en inre monolog, eller är det mer tankar som  ligger i en hög.

Ett stort problem i världen (inte minst USA) är att folk mest bara tar till sig information som passar deras världsbild.

Alla snygga outfits löper ut senast klockan 15.

Jag har tipsat om The Good Place förut. Älskade denna roliga och filosofiska komedi. Förra veckan sändes det allra sista avsnittet och det var så fint, vackert och sorgligt (på ett bra sätt) att jag fick till en riktigt bra och skön gråtsession. Ni vet min kompis som hävdar att alla behöver gråta ut ibland och det bästa sättet är att gråta för något som inte är personligt, alltså film/tv.

I samarbete med Schildts & Söderströms förlag

Under våren kommer jag att läsa några böcker som kommer ut på Schildts och Söderströms förlag. Är så glad över att kunna göra ett sånt här samarbete! Jag har valt böckerna själv och först ut är Karin Collins “Under isen” som utspelar sig i början av 1980-talet kuststaden Hangö. Trodde inte att jag skulle gilla så mycket att läsa om 80-talet, men gottade mig i hur mycket om förändras. Om hur undulat var ett typiskt husdjur för lågstadiebarn, att Dallas var så stort, att föräldrar lugnt lämnade elvaåringar ensamma hemma över natten, att polisen tyckte att våld i hemmet inte angick dem och så vidare.

Berättelsen kretsar kring elvaåriga Peter, hans jämnåriga kompis Hanna, Sofie var sambo Steffe misshandlar henne, Åke som kallas Åkarn från tiden då han ännu körde taxi och inte var gravt alkoholiserad och hemmafrun Gunilla som trodde att livet skulle vara lite större. Så fort jag som läsare kände att jag hade koll på en av karaktärerna visade hen en annan mer/mindre smickrande sida. Tycker att spänningsromaner ofta delar in folk som rakt onda eller goda.

Det tar länge innan någon dör, men tempot blir omärkligt snabbare. Plötsligt är det någon som dör, fel person blir utpekade som mördare och ytterligare en tror att hen än den som begick mordet, trots att det inte stämmer. Bra tempo, bra gestaltning, intressanta rollfigurer. Gillade mycket!

Vi talar förresten om bland annat den här boken, om swishjournalism, om vad Kobe Bryant och Jörn Donner har gemensamt och mycket mer i senaste Mellan raderna. Pinfärskt avsnitt!

Idag började jag dagen med Friday Lab-kursens modul 3. Den handlar om hur man som frilansare/egenföretagare förhandlar om arvoden och att som anställd löneförhandla. Gillar den här delen eftersom den är så konkret. Vid sidan om själva föreläsningen brukar deltagarna komma med egna tips och erfarenheter, till exempel detta “Att säga: min lön är viktig för mig.” Så enkelt och så tydligt. För hur mycket man än gillar sitt jobb finns det ingen orsak att inte få en skälig lön för det. Det finns också en styrka i att våra tala om löner och arvoden så man inte lägger sig för lågt. Maja brukar tala om att ens kompetens speglas i ens pris. Är man för billig signalerar det att man inte är så himla duktig heller.

Efteråt träffade jag min kompis Karin som precis börjat blogga på The Way We Play. Vi gick ner till stranden och lät våra jämnåriga döttrar leka tillsammans. Sedan avslutade vi med en lunch på Margo´s uppe på Montana. Så trevligt! Efteråt tog jag ett glas (okej två) på Proper Hotel med två andra kompisar, Linda och Pär, som var här för att jobba på Oscarsutdelningen. Ovant att inte sitta och stirra på en skärm hela dagen, men jag klarade det.