Hej från fåtöljen. Jag ska rapportera om Oscargalan för Morgonstudion imorgon/måndag och tänkte att det kanske kunde vara bra om jag såg några av de nominerade filmerna. Började med JoJo Rabbit och ska sen ta mig an Joker. Magnus är på bio med en vän, Vidde är på konsert med en kompis, Majsan sover så det är bara jag och katterna. Åt en stor portion pasta med tomatsås och drack ett glas vin i min underbara ensamhet.
Det har för övrigt varit en perfekt lördag som började tidigt med frukost/brunch tillsammans med några kompisar på ett nytt ställe. Eller nytt för mig. Massila hette det och ligger på fjärde gatan här i Santa Monica.
På vägen hem stannade vi för att köpa kaffe på favoritstället och där träffade vi några goda vänner som föreslog att vi tillsammans skulle dra ner till stranden. Jag hade snackat lite löst med Frida om att göra just det så vi svängde förbi hemmet och tog med oss det nödvändigaste (handdukar, stolar och byteskläder för barnen) och körde till Will Rogers Beach. Det var egentligen lite för svalt i luften, men här i LA har jag insett att man kan hänga på stranden UTAN att doppa sig i havet. Revolutionerande för mig.
När kompisfamilj nummer ett åkte kom Frida och Joel och vi bara fortsatte hänget. Mellan dessa två hann jag iofs sitta ner en stund och prata med en tredje familj på stranden. Vet ni hur man ibland sitter i ett sällskap och plötsligt ser sig själv från ett utomstående perspektiv? Jag insåg hur jag är en vit, priviligerad kvinna på en strand i Santa Monica. Satt där och lyssnade på recensioner av lyxiga surf/skriv-retreats i Karibien, bästa spådamen i stan, sound cleansing, städhjälp, hur tjejer är/killar är osv Det mesta vi talade tolkade jag som nåt slags flykt genom konsumtion av icke-materiella tjänster.Det är väl okej, men det blev liksom nidbilden av LA-kvinna. Och jag kände att jag inte ville vara en del av just den här Los Angeles-falangen, men att jag just i den stunden var det.
Men barnen hade det så härligt! Och jag också. Fick till och med till en pratstund med Frida. Vi ses ju flera gånger i veckan, men eftersom det alltid är på stallet hinner vi aldrig avsluta en ordentlig konversation eftersom det är hästar som ska ryktas, sadlas och ridas. Vid fyra åkte vi hem, jag sprang, duschade och var plötsligt ensam hemma. Snacka living the dream-lördag (minus hästar då).
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.