Fredagen är den lilla födelsedagen

Min vän Cissan brukar kalla fredagen för Lilla Födelsedagen. En dag då man ska skämma bort sig själv och bara får tänka snälla tankar om sig själv. Jag brukar åka till stallet för ridlektion och sen äta lunch på Cholada, ett litet turkofärgat ruckel på PCH med den godaste thaimaten på Westside, med Magnus och Majlis (Vidar är stackarn i skolan när vi lever livet). Jag skämmer i och för sig bort mig själv också under veckans andra dagar, men på fredagarna har jag i alla fall en legitim ursäkt tack vare Cissan.

Vi äter sällan ute på kvällarna, men lunchar ofta på restaurang. Ibland nuddar jag vid tanken på hur mycket pengar vi spenderar på att äta ute, tänk om vi istället lade in pengarna i fonder, hur mycket skulle vi inte tjäna på det? Men vet ni vad, på samma sätt som jag försöker vara försiktig med att mäta hur mycket jag tränar vill jag inte fundera på hur mycket jag kunde tjäna in genom att inte äta lunch ute eller skippa to go-kaffet. Jag har en obehaglig känsla av att det lätt skulle gå över styr och leda till att jag bara satt ensam hemma och tryckte medan jag räknade slantar. Jag får panik av de där ekonomigrupperna där folk berättar hur mycket de sparar.

Skönt också att vara gift med en person som har noll procent snålhet/girighet i sig. Magnus är bombsäker på att allt kommer att ordna sig oberoende av hur många hämtkaffen han köper. Och hittills har det ju gjort det.

På kvällen kollade vi på några avsnitt av Netflix-serien Love is Blind, och oss emellan som sett den: Visst är Amber på alla sätt “The Cool Girl“? Må vara osysterligt av mig, men irriterar mig så sjukt mycket på henne. Fast jag kanske ändrar mig, har bara kommit till Mexiko och mycket kan ju ännu hända.