Igår åkte vi upp till Topanga för att hänga med Maja (som jag har Friday Lab med) och hennes familj. De hälsar på i Los Angeles den här veckan och bor uppe i huset vi lånade i november. Väldigt mysigt. Eftersom vi ändå var där passade jag på att rida en stund på planen. När jag började rida här använde jag både träns och sadel, men skalar av mer hela tiden. För tillfället blir det grimma och bareback pad (vad heter det på svenska?). Föreställer mig att det är roligare för hästen. Sequoia är ju ingen dressyrhäst precis, utan en häst som folk brukar rida ut i terrängen med och barnen ibland hoppa med (testade själv ett hinder när de ändå fanns där på planen och frestade).
Efter att jag ridit fick Sequoia rulla sig och när han var färdig hoppade jag upp på hans rygg och red en stund utan någonting alls. Min vän Frida Riebel (följ henne på Instgram!) jobbar med att rehabilitera hästar som farit psykiskt och/eller fysiskt illa. Hon har gått hela vägen från att rida klassisk dressyr, träna andra och nu landat i att hjälpa folk kommunicera och förstå sina hästar. Väldigt spännande och hoppas på att skriva en bok med henne om just detta. Frida brukar säga att ingenting är fel utom att göra hästen illa. Själv tror hon enbart på positiv uppmuntran, aldrig bestraffning.
Det ligger en bit från min egen ridskola där det visserligen är förbjudet att rida med sporrar (det gjorde man medan jag för tusen år sedan gick på ridskola i Finland) och man har en human inställning till hästen. Men där kan ändå enskilda tränare gasta att man ska sparka, använda spö och slita i tyglarna om hästen inte stannar. Det sagt har jag utvecklats väldigt mycket i mitt ridande just där. Rider med små, små hjälper och använder mest magmuskler och tyngd.
Genom Frida har jag lärt mig att jag inte måste visa hästen vem som bestämmer. Det går att rida som ett team där båda tar initiativ och tycker det är kul.
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.