Nu ser ju alla våra TikTok-flöden annorlunda ut, men ni har kanske också snubblat över den där olika kvinnor låtsas att de är sina män/sambos. De ska precis slänga in en smutsig strumpa i tvättkorgen, men väljer att lämna den på golvet bredvid. Stänker vatten på badrumsspegeln, lämnar ölburkar på golvet, ska mäta upp kaffe i köket och spiller utan att torka diskbänken osv osv. Och det roliga är att så många känner igen sig. Och haha, tänk om kvinnor uppförde sig som män?! Sjukt va?

Samtidigt är det så fruktansvärt sorgligt att män generellt bryr sig lite om hur det gemensamma hemmet ser ut. Eller i alla fall hur stökigt det är. Och deras lösning är alltid: “Men sänk dina krav på ett välstädat hem och låt bli att plocka upp efter mig då!” istället för “Sorry, från och med nu ska jag plocka upp efter mig.” TikTok blir en påminnelse om vem som fortfarande sköter det oavlönade hushållsarbetet.

Ni behöver inte kommentera om er första tanke är a) inte alla män b) vi lever extremt jämställt och det är min man som plockar upp efter mig. Av nån konstig anledning är det högstatus att leva jämställt (så pass att kvinnor väljer att inte se när de utsetts för förtryck, det är lättare att säga att man aldrig upplevt det och njuta av att inte vara ett offer. Och undantag finns givetvis alltid).

Äsch, jag vet inte varför jag skrev det sista stycket. Får ytterst sällan såna kommentarer. 

Just det, jag köpte ett nytt överkast till sängen. Är stormförtjust i det.

Idag red jag ut i parken Tuna Canyon. På väg upp till platån där man kan se hela vägen ner till DTLA och Stilla havet stod tre unga kvinnor och såg ängsliga ut. De pekade på en pinne, tjock som en brandslang, som låg på marken ungefär fem-sex meter framför oss. Kvinnorna sa att det eventuellt var en skallerorm. Att den kanske var död. Magnus satt ner från hästen, gick lite närmare och kastade en sten mot pinnen, som inte reagerade. Han kastade en till, den träffade pinnjäveln som kastade sig upp i luften och rullade sedan ihop sig skallrandes som bara den. Så spännande att naturen verkligen programmerat en att fatta när det är fara på färde. Det där skallret gör verkligen inte att man får lust att gå fram och gosa lite mer ormen.

Min puls låg på 180 slag i minuten. Det är något med just ormar som väcker en primitiv rädsla i mig. Jag måste verkligen fokusera på mitt rationella jag får att inte skrika och springa iväg. Jag var tyvärr för stressad för att ta en bild. Vi vände om och varnade folk vi mötte.  Hästarna verkade för övrigt inte bry sig det minsta. Iskallt av dem.

Men nu över till länkarna.

Ni vet de där videsnuttarna på saker som visar sig vara kakor? Det är över nu.

Han är 83 och hon 84 och deras instagramkonto visar upp paret i kläder folk glömt på deras tvätteri.

Allt kommer inte att bli bra på momangen när vaccinet kommer (jag läste att 50 procent av amerikanerna ställer sig skeptiska till covidvaccin).

Hur kommer det sig att Portland, en av USA:s vitaste städer, blev centrum för BLM?

Längtar efter att AOC ska bli 35 och ställa upp i presidentval.

Michael Cohen är ute ur fängelset och ska nu skriva en bok.

Fight Fear with Love.

Om hur vita människor skapar vit historia.

Flexibla jobb innebär ofta jobba hela tiden.

Alla pratar om otroliga Sarah Cooper.

The Cookie Generator.

Så här identifierar du fejkrecensioner på Amazon.

Jag har älskar Amy Schumer sedan 2013. Expecting Amy är rolig, lite hemsk och mycket fin.

Sista dagen i Mammoth städade vi, åt frukost och körde söderut. Eller först stannade vi vid några varma källor. Ägaren till stugan vi fått låna hade ritat en karta och sa att vi skulle vända in vid den gröna lyrkan, sen köra några kilometer, svänga in på en sandväg och gå i fem minuter. Mirakulöst nog hittade vi fram.

Jag har aldrig tidigare upplevt varma källor, men alltid drömt om att det ska vara snöigt omkring en och så glider man ner i det varma vattnet. Nu råkade det vara 35 grader i luften och ganska mycket varmare i källorna så det var inte precis en sensation i konstraster, men coolt ändå. Om vi åker tillbaka i höst ska jag garanterat göra ett återbesök.

När alla var färdiga med sitt började vi köra hemåt. Mammoth ligger ungefär i linje med San Francisco (okej, lite söderut) så utan att tanka/ladda tar det cirka fem timmar. För oss tog det lite längre, men vi stannade vid ett otroligt ställe. En laddningsstation mitt ute i ingenstans. Termometern visade på 43 grader. Vi gick in i mataffären i anslutning till mackan. Magnus köpte en kaffe, vi andra glass. Det var dammigt och tomt. Och lite fint eftersom den här plasten inte alls flirtade med turister eller influencers. Det var bara en affär för lokalbor att fylla på det nödvändigaste.

Jag lyssnar på väldigt många poddar, tycker att det är ett så behaglig sätt att lära sig om världen. Folk får tala till punkt (förutom jag i Magnus och min podd) och älskar speciellt riktigt välproducerade och kunniga poddar. Eftersom poddar oftast är minst 30 minuter långa är det också en investering i tid att som lyssnare ta sig an en podd (därför är jag så glad över alla er som lyssnar på mina! <3) och ibland krävs det några avsnitt för att man ska lära sig just en specifik poddvärld. Hur programledarna pratar eller vilken vinkel de brukar komma från. Ibland ger jag upp, andra gånger blir det kärlek från första lyssningen. För mig är ändå det viktigaste att jag ska lära mig något nytt eller få nya tankar.

Här tänkte jag tipsa om tre avsnitt att lyssna på, lite beroende av sinnesstämning.

1. This American Life: Umbrellas down. En bra recap för oss som behöver påminnas om situationen i Hongkong och varför demonstranterna tar med sin paraplyer.
2. Kvinnoliv och Tjejvardag med Amanda Backholm och Maria Sundblom Lindberg: en finlandssvensk podd som förtjänar att få svenska lyssnare. I avsnittet Jämställdhet: Vad behöver göras för ett jämställt arbetsliv blir min bok Livet & Patriarkatet till och med namedroppad.
3. Longform: Dean Baquet, New York Times chefredaktör om journalistik och hur journalistiken utvecklas och hur NYT resonerar. Att vara oberoende, men att det är omöjligt att vara neutral. Om BLM och vad som publiceras av vem.

I går, efter alla äventyr, passade vi på att spela in podden. Vi gjorde den under rudimentära omständigheter och ber därför om ursäkt om ljudet inte är lika perfekt som vanligt. Vi pratar bl.a. om vad som händer i Portland, Trumps chanser att bli omvald, The Lincoln Projekt och Alumni 43, klargör diskussionen om Karen från förra veckan och pratar Metoo.

I bilen på väg hem brände vi förresten av några Sommarprat varav Ola Wongs var ett av dem. Jag trodde att det skulle handla om Kina och var mycket förväntansfull, men snacket handlade mest om hur dumt det är “kvotera in” kvinnor i dagstidningar, att Sverige tog in för många asylsökande år 2015 och att svenska journalister driver aktivism snarare än journalism.

Jag antar att det är bra att lyssna på folk som tycker olika än en själv. Bredda sina perspektiv osv, men jag hade hoppats att lära mig mer om Kina än om vad svenska gubbar tycker om kvinnor och invandrare. Under samma bilresa läste jag poddaren Anna Björklunds krönika om hur ängsliga “folk” är på Sveriges radio. Och jag fattar att det är populärt att säga så, lite provocerande och fränt. “Röra om i grytan”, men journalistiken är oerhört viktig för bibehållandet av en hälsosam demokrati. Det innebär såklart att journalister ska granska varandra och att man ska få kritisera medier, men jag tycker att det är slarvigt att bara tala om hur “dålig media är” eller “hur ängsliga journalister är”. Det finns såklart dåliga representanter/jobb inom journalistiken också, men att dra med en så stor pensel innebär i längden ett urholkande av den institution som granskar makten och pengarna. Och det är såklart i bl.a. demagogers intresse, att folk inte ska lita på de som granskar dem. Äh, måste tala mer om detta i nästa avsnitt.

Tack alla ni som swishar och prenumererar och kommenterar och lyssnar på podden! 

Igår handlade hela dagen om att Vidar ville fiska. Vi hade tänkt hyra cyklar på förmiddagen och fiska på eftermiddagen, men det visade sig att alla cyklar var uthyrda pga av söndag så det blev fiske för hela slanten. Åter var folk så otroligt trevliga här i byn. Next level trevliga alltså. Tänker, fördomsfull som jag är, att folk här på landsbygden är arga Trumpanhängare, men det verkar inte så. Och Trumpanhängare kan väl också vara genomtrevliga (speciellt när en ljushyad, blond familj vandrar in. Aldrig glömma privilegiet i form av hudfärg vi bär på).

Vi började vid en liten bäck. Vidde var noga med att informera alla om att han skulle slänga tillbaka eventuell fisk han drog upp. Jag kände mig lite stressad över att vara den som skulle frigöra fisken från krogen, men lyckligtvis fick han inte napp.

Vi körde vidare, mötte en hjort på vägen och sedan en björn! En livslevande svartbjörn lufsade i lugn och ro över vägen. Lyckades filma den på Instastories (kan ni inte följa mig så jag får upp antalet till 10 000 och kan länka direkt från stories?). Ett par stod och packade sin bil bara några meter från björnen. Vet inte om de inte såg den eller om de bara var enormt avslappnade inför möjligheten att bli uppätna. (Handen upp alla som sett dokumenären Grizzly Man).

Efter den här spännande upplevelsen åkte vi till sjö nummer två och tre. Vidde fiskade, vi hängde på stranden och väntade på att han skulle tröttna. Horseshoe Lake bjöd på sandstrand och Twin Lake utsikt över ett vattenfall och två mindre sjöar. Inga mer björnar, men nog massor av chipmunks, alltså Piff och Puff. Att leva i USA är att se filmreferenser överallt.

Idag hyrde vi cyklar och försökte övertala den lilla shuttle bussen som körde upp mountainbikare på bergstoppen att ta oss med. Vi fick ett nej på grund av Majlis lilla åkvagn och i en stund av storhetsvansinne beslöt vi oss för att cykla upp. För ett berg. Det var så fruktansvärt tungt och gnälligt, men till slut klarade vi det. Jag hade Majlis på släp och kände hur mina lår darrade av ansträngningen. Men till slut kom vi fram och ni vet den där känslan man känner efter ett hårt träningspass. Man är både trött och oövervinnlig. Jag gick runt på stranden vid av av sjöarna, spände musklerna och frågade Magnus exakt HUR stark och uthållig jag är.

På vägen ner behövde vi bara använda bromsen. Det var otroligt skönt att bara rulla ner för bergshelvetet. Vi lämnade tillbaka hyrcyklarna och åt lunch på ett frukostställe (handen på hjärtat är ju frukost ändå den godaste måltiden?). Utan att tänka mig för beställde jag en öl till mina eggs florentine, det var lite konstigt, men fick duga.

Som avslutning på dagen beslöt vi oss för att åka och titta på ett vattenfall. Rainbow Falls hette det och bara namnet lovar ju en hel del. Vi körde längs med smala bergsväggar utan skyddsräcke och med branta, djupa stup. Avskyr sånt. När vi kom fram började vi vandra i tron om att vattenfallet skulle ligga i närheten. Det gjorde det inte. Gnällnivån hos våra barn närmade sig rött. En evighet senate kom vi fram, spanade in vattenfallet och vandrade tillbaka. Jag bar Majlis hela vägen. var så trött så jag ville gråta. Men nu är vi hemma igen. Jag dricker ett glas rödvin och ska strax duscha. Tack för att ni hängde med så här långt!

Ärligt talat är det mycket roligare att blogga när ni kommenterar, men fattar också att det kanske inte finns så mycket att säga på inlägg som handlar om antingen hästar eller bilder på fina landskap. Jag vaknade förresten klockan fem i morse och kunde inte somna om. Steg upp en timme senare för att skriva lite på romanen, men var helt trög i huvudet. Allt gick i slow motion och när jag senare tog en promenad blev jag andfådd omedelbart. Jag tycker mig ha vistats på en del på höga höjder, men minns inte att jag någonsin skulle ha lidit av ens lindrig höjdsjuka. Mammoth ligger ändå bara på 2500 meters höjd. Har ni upplevt det?

Vad som kändes som en massa timmar senare vaknade resten av familjen och vi åkte in i den lilla staden Mammoth för att äta frukost. Alla var så otroligt trevliga där. Säger inte att folk är otrevliga i LA, tvärtom, men det finns något extra i amerikanska småstäder. Sedan blev det hike i park.

Majlis var den enda som vågade doppa sig i en av sjöarna. Mycket imponerad av hennes stamina. Sedan blev det gnäll deluxe och vi åkte hemåt och lagade, håll i er nu: Avokadopastan! Har inte ätit den på många år, men nu visade sig vara helt rätt. Till och med våra barn gillade den. Vi hade tänkt ta det lugnt (för Magnus innebar det klippa podd), men så hörde en kompis av sig och tipsade om Mono Lake så vi susade dit.

Det var så otroligt fint där. Som raukar på Gotland blandat med månlandskap och turkost vatten. Helt overkligt vackert. Plus att det var 27 grader celsius och blåste varmt. Ungarna lekte på stranden och jag gick omkring och ojade mig över att det var så fint.

Det var den dagen. Kom hem. Duschade tvättade Majlis hår (hon var så otroligt smutsig). Tog ett glas vin och skrev detta. Är så fruktansvärt trött. Dags att lägga sig. Godnatt!

Den här dagen har vi mest kört mellan Santa Monica och Mammoth som ligger i norra Kalifornien, strax intill Yosemite. Jag gillar att göra roadtrips, lyssna på olika poddar (Anders Tegnells sommarprat, 1A, Code Switch och Planet Money), stanna och ladda bilen på landsbygden och äta lunch av varierande kvalitet.

Vårt första stopp var i Mojave där temperaturen låg på 40 grader. Vi hittade en thairestaurang, men fick inte sitta inne och äta på grund av covid-19. Ute gick det inte att sitta så vi åt i bilen. Magnus älskar sånt och han började genast spinna på en historia där vi, inte olikt Thelma & Louise, var jagade av polisen.

Sen körde vi i två timmar och stannade i en otroligt gullig liten stad som hette Lone Pine. Jag fick verkligen bekräftelse för mitt romantiserande av amerikanska småstäder. Vi köpte varsin glass som bestod av en gigantisk burk jordgubbsglass. När vi ätit upp glassen gick vi tillbaka till bilen och körde vidare och passerade en bilolycka exakt där vi stått och ätit glass tio minuter senare.

Vi körde körde vidare genom otroligt vackra landskap och kom fram vid sju på kvällen. Mammoth ligger på cirka 2400 meters höjd så det ska bli spännande att se om någon i familjen påverkas av höjden. Jaja, nu är vi här och ska snart lägga oss inför en dag i naturen imorgon.

Hade en så otroligt trevlig kväll här i Santa Monica igår kväll. Restaurangerna får bara servera mat på uteserveringar så de har helt enkelt flyttat ut bor på gatan. Otroligt mysigt var det med solen som gick ner i Stilla havet på andra sidan gatan. Skrattade mycket. Skriver mer om den middagen senare.

Nu över till veckans länkar!

The Weird Masculinity of Donald Trump.

Kommer ansikstskydd att bli obligatoriskt överallt?

Sociala medier, yttrandefrihet och åsiktsklassen.

T-celler är de nya antikropparna!

Här säljs bagaget som aldrig hittade sin rättmätiga ägare.

On racism and fatphobia.

Och går det att vara medveten klädkonsument om man är plusstorlek?

Los Angeles motorvägar och ojämlikhet.

The ultimate tiktok romcom.

Kritik är inte samma sak som censur. 

Om var man ska bo i LA.

The secret land of horses.

Att bli gravid efter klimakteriet (fy fasiken vad fult ordet “Klimakteriet” är).

Ordentligt med böter till australiensare som ordnade fest trots förbud mot större samlingar människor.

Är det viktigt att folk uttalar ens namn korrekt?

Jag blev tipsad om filmen Exfrun på Svt Play. Kollade och tyckte att det var så sjukt bra och on point beskrivningar av relationer. Stundvis ganska obehagligt, men alltid också bra. Stark rekommendation.

Här kämpar man på. Nä, kan inte påstå att jag kämpar, men jag skriver och rider hästar. Testade ett nytt stall med en ny instruktör häromdagen. Det var min kompis Malin som tipsade om det och jag drömmer nu om att få rida en ordentlig dressyrhäst, inte gamla galopphästar, amerikanska hunters, unghästar eller hästar som någon haft som prydnad på sin bakgård. Alltså, missförstå mig inte. Jag älskar alla hästar och jag rider gärna, men jag skulle gärna utvecklas lite mer som just dressyrryttare och då behövs en kunnig häst.

Idag åkte vi upp till Topanga och red lite. Jag brukar börja med att träna Sequoia lite, på sistone har vi gjort skänkelvikning och travat över bommar. Efteråt, när han rullat sig hoppar jag upp på hans rygg och leker lite. Det är som att vara på ridläger och tolv år igen. Så fruktansvärt kul! Jag tror att jag gillar vatten och hästar för att det är så mycket lek kopplat till dem.

Så glad över att Magnus är med på de här två elementen. Okej, det tog mig tio år att övertyga honom om att hästar är kul, men nu är han på gång. Steg för steg. På kvällarna sitter han och youtubear hästvideon och snart ska jag ta med honom ut i terrängen. Det kommer inte att vara som att rida ut med Cissan, men det får duga.